Medierna i P1 uppmärksammade i går hur makthavare i regeringen och på Telia Sonera avsiktligt underminerar undersökande journalistik genom att vägra låta sig intervjuas av de grävande journalisterna -- men samtidigt ställa upp på intervju i andra medier.
På så sätt ser det ut som om de gett svar på tal på de anklagelser som riktas i ett avslöjande. I själva verket har de gått ut i ett annat medie, där programledare och studioreportrar inte är lika pålästa och intresserade av ämnet som den undersökande redaktionen.
Ju större grävet och avslöjandet är, desto mer gäller ovanstående. Vid ordentliga skandaler, som Saudigate och Telia Soneras smussel med diktaturer, handlar det om att en redaktion lagt ned månader av arbete med hemliga källor. Då är det per definition omöjligt för andra redaktioner att - dessutom på bara några timmar eller några dygn - komma ens i närheten av den kunskap som behövs för att på ett tillfredsställande sätt ställa de ansvariga till svars.
Just därför väljer givetvis de PR-tränade och mediecoachade makthavarnas pressfolk att förekomma just hos konkurrerande redaktioner. Dessutom straffar de då också de journalister som valt att granska dem genom att låta deras konkurrenter få de värdefulla intervjuer - och publiksiffror - som grävarna skulle behöva.
Detta förfarande är tyvärr ganska logiskt, och lönar sig av allt att döma i många fall.
Jag tycker sökarljuset bör riktas mot de redaktioner som ställer upp på detta. I våras var det SVT Aktuellt som lät försvarsminister Sten Tolgfors förekomma hos dem sedan han nekat att frågas ut av Ekots grävare Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. (De senare bjöds visserligen in att stå i kulisserna och kunde försöka intervjua ministern efteråt.)
Det är uppenbarligen oemotståndligt frestande för en redaktion att erbjudas en intervju med en makthavare som konkurrenternas gräv placerat i rampljuset. Men när de tackar ja kan det underminera det seriösa offentliga ansvarsutkrävandet.
Redaktioner bör när de erbjuds intervjuer i sådana här mediestrategiska spel naturligtvis kontakta grävarna. Tillsammans bör de prata igenom situationen. Sen kan man välja att genomföra intervjun, men då uppbackad med fakta och frågor från originalgrävarna - och med information till publiken om att makthavaren vägrat att ställa upp hos dessa.
Man kan också välja att bjuda in även originalgrävarna till studion och låta dem själva ställa några frågor! Störtar då makthavaren desperat ut från rummet - låt det ske.
Helt okej agerade Aftonbladets Staffan Lindberg som hade med sig ett eget batteri tuffa frågor till Telia Soneras presskonferens den 19 april 2012. Följer en redaktion också sedan upp sådana tillfällen, genom att noggrant fortsätta att kräva svar på de frågor som lämnades utan svar, då kan transparens och ansvarsutkrävande skapas.
Överhuvudtaget är det min erfarenhet att redaktioner som ska följa upp någon annans gräv har svårt att göra det på ett bra sätt. Kanske går det prestige i hanteringen. Varför inte bara ringa upp kollegorna och be dem översända en bakgrund inklusive de ännu inte besvarade frågorna till de ansvariga. Sådana samarbeten tjänar alla på -- utom de ljusskygga.
söndag 23 december 2012
tisdag 11 december 2012
Fantastisk hobbit utan bouquet
Recension av Hobbit - en oväntad resa, svensk premiär onsdag 12 dec 2012.
Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.
Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).
Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.
Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.
Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?
Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).
Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.
Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.
Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.
Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)
Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.
Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).
Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.
Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.
Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?
Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).
Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.
Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.
Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.
Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)
onsdag 5 december 2012
Våghalsig paddling i snökaoset
paddellina.
* Vid svår kyla eller vind, förbered räddningspontonerna OCH slå på lanternorna
* Vid kapsejsning, slå på pannlampan innan jag donar med att återäntra Näptun
Jag har även för avsikt att införskaffa en reservpaddel.
UPPDATERING 5 JANUARI 2013: Nu har jag tränat kapsejsning en gång i vinter, det gick finemangs, var inte så kallt. Och jag har skaffat en reservpaddel och tätat främre lastluckan. Dock saknar jag fortfarande en bra lösning för att hålla händerna torra -- och således varma -- om det är kallare än minus fem.
fredag 30 november 2012
Bister paddling
I dag var paddlingen bister. Det har ju regnat och stormat några dagar och det har varit ganska skoj att paddla. En vindpust svepte mig nästan omkull en dag, och en annan spolade en våg över halva kroppen.
Så kom snön i torsdags, och cykeln frös - växlar, framljus och nästan låset. Men vackert blev det såsom i sagorna! Skogens vita slott, av Fröding, tänker jag på. Minusgrader.
I dag skulle jag paddla in till stan en sväng. Hade glömt ens förvara våtdräktshandskarna i varmrum. Pulsade ut i snön och kånkade ned kajaken. Rodret var fruset och just i går hade jag såklart glömt att ställa det rakt! Plums i och iväg. Höll på att styra upp på land direkt. Ajaj. Till sist lossnade roderpedalerna. Väl framme på andra sidan ställde jag det rakt!
Sen for jag in till stan och träffade en bekant från Mellanöstern. Värmde listigt våtdräktshandskarna i torkskåpet så länge. Det var första gången han upplevde snö. På eftermiddagen började det verkligen kylna på. Vi gick ut till klubben och bytte om för att han skulle få testa på att paddla också. Först visade jag stolt min fina kajak Näptun. Men det blev lite snopet när alla linor hade frusit så att de uppblåsbara pontonerna lossnade och dessutom röret där de ska stickas in var fullt av is.
Han vågade kliva i kajaken men sen tog det stopp! Skräck. Inte så konstigt när man inte kan simma o vintern är den första. Och lika skönt det kände jag, för bara när jag tog en minutlång sväng själv i tandemkajaken frös fingrarna till. Det är de där attans våtdräktshandskarna som aldrig blir torra och därmed bara suger ut värmen ur händerna när man paddlar.
Den djärve gästen hängde med in i bastun också, för en trippel kulturchock av nakenhet, hetta och tortyrinbjudan på det - utträde i snön i bara mässingen. Vi avbröt och strosade tillbaka till stan, nu i hård kyla, uppskattningsvis 8-10 grader kallt. Sen rumlade jag runt till sena kvällen då det var hemfärd. Och nu kändes det plötsligt som plusgrader i luften!
Cyklade ut till kanotklubben med bakre stänkskärmen så full av snö att bakdäcket stundom ville stå still. Äntligen vid klubben - men grinden hade frusit. Det gick att slå in koden och lampan blev grön, men grinden själv gav inte vika en millimeter! Ajajaj. Till sist fick jag låsa cykeln vid ett träd och klättra runt taggtråden.
Havet verkade lugnt, tack o lov. Men kajakluckorna gick knappt att öppna. Främre lanternorna gick knappt att skruva på. Tunna vantar hade jag bara - skada. Men efter att ha slagit en borste mjuk gick det att rensa rören och montera räddningspontonerna för säkerhets skull.
Sen iväg. Rodret var nu obevekligt fruset, men det var ju i rakt läge så jag behövde bara ibland korrigera kursen. Kände mig lite spak inför prospektet att välta i detta läge, framför allt för kylan om fingrarna. Slutsats: Införskaffa antingen torrhandskar eller rejält tjocka våtdräktshandskar som också ska vara torra i utgångsläget.
Hemma på ön visar termometern minus fyra. Jag som trodde det var nollgradigt eller strax däröver. Lugnt är det också - känns avlägset att det ute på Östersjön tydligen har stormat.
Skönt att vara hemma! God natt!
Så kom snön i torsdags, och cykeln frös - växlar, framljus och nästan låset. Men vackert blev det såsom i sagorna! Skogens vita slott, av Fröding, tänker jag på. Minusgrader.
I dag skulle jag paddla in till stan en sväng. Hade glömt ens förvara våtdräktshandskarna i varmrum. Pulsade ut i snön och kånkade ned kajaken. Rodret var fruset och just i går hade jag såklart glömt att ställa det rakt! Plums i och iväg. Höll på att styra upp på land direkt. Ajaj. Till sist lossnade roderpedalerna. Väl framme på andra sidan ställde jag det rakt!
Sen for jag in till stan och träffade en bekant från Mellanöstern. Värmde listigt våtdräktshandskarna i torkskåpet så länge. Det var första gången han upplevde snö. På eftermiddagen började det verkligen kylna på. Vi gick ut till klubben och bytte om för att han skulle få testa på att paddla också. Först visade jag stolt min fina kajak Näptun. Men det blev lite snopet när alla linor hade frusit så att de uppblåsbara pontonerna lossnade och dessutom röret där de ska stickas in var fullt av is.
Han vågade kliva i kajaken men sen tog det stopp! Skräck. Inte så konstigt när man inte kan simma o vintern är den första. Och lika skönt det kände jag, för bara när jag tog en minutlång sväng själv i tandemkajaken frös fingrarna till. Det är de där attans våtdräktshandskarna som aldrig blir torra och därmed bara suger ut värmen ur händerna när man paddlar.
Den djärve gästen hängde med in i bastun också, för en trippel kulturchock av nakenhet, hetta och tortyrinbjudan på det - utträde i snön i bara mässingen. Vi avbröt och strosade tillbaka till stan, nu i hård kyla, uppskattningsvis 8-10 grader kallt. Sen rumlade jag runt till sena kvällen då det var hemfärd. Och nu kändes det plötsligt som plusgrader i luften!
Cyklade ut till kanotklubben med bakre stänkskärmen så full av snö att bakdäcket stundom ville stå still. Äntligen vid klubben - men grinden hade frusit. Det gick att slå in koden och lampan blev grön, men grinden själv gav inte vika en millimeter! Ajajaj. Till sist fick jag låsa cykeln vid ett träd och klättra runt taggtråden.
Havet verkade lugnt, tack o lov. Men kajakluckorna gick knappt att öppna. Främre lanternorna gick knappt att skruva på. Tunna vantar hade jag bara - skada. Men efter att ha slagit en borste mjuk gick det att rensa rören och montera räddningspontonerna för säkerhets skull.
Sen iväg. Rodret var nu obevekligt fruset, men det var ju i rakt läge så jag behövde bara ibland korrigera kursen. Kände mig lite spak inför prospektet att välta i detta läge, framför allt för kylan om fingrarna. Slutsats: Införskaffa antingen torrhandskar eller rejält tjocka våtdräktshandskar som också ska vara torra i utgångsläget.
Hemma på ön visar termometern minus fyra. Jag som trodde det var nollgradigt eller strax däröver. Lugnt är det också - känns avlägset att det ute på Östersjön tydligen har stormat.
Skönt att vara hemma! God natt!
fredag 23 november 2012
Amazing stuff
It's a curse to hang out too much on Facebook. There's so much pointless stuff, mutual material admiration and things going on. But we've got to admit it's also a purely amazing vantage point into lots of wondrous things.
Take this video for example, out today, and the stuff that dreams are made of.
I'm not gonna add anything else here because then it'd be just like Facebook.
Well well.
Also today I've worked on improving my paddle gear. Mainly with reflexes. It's really addictive. Now I can't wait to get out there into the dark waves. Here's a few pictures.
Be well now,
Andreas
PS. Okay okay, I can't help it. Here's another truly lovely film clip.
Take this video for example, out today, and the stuff that dreams are made of.
I'm not gonna add anything else here because then it'd be just like Facebook.
Well well.
Also today I've worked on improving my paddle gear. Mainly with reflexes. It's really addictive. Now I can't wait to get out there into the dark waves. Here's a few pictures.
Be well now,
Andreas
PS. Okay okay, I can't help it. Here's another truly lovely film clip.
måndag 5 november 2012
Närkontakt med tjockan
Så många gånger har jag tänkt att jag ska lägga den exakta kompasskursen hem till Fjäderholmarna på minnet. I natt ställdes det på prov: Dimma tät som välling. Och inte sjutton visste jag exakt kurs...
Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.
Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.
Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.
Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.
Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.
Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.
Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?
Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.
Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.
Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.
Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.
Puh.
Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.
Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.
Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.
Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.
Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.
Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.
Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?
Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.
Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.
Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.
Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.
Puh.
måndag 29 oktober 2012
Obama leker Pohlman
Bland ekots i övrigt utmärkta innehåll lyfter jag på ögonbrynen vid nyheten om att Obama gått ut och stormvarnat sina medborgare.
Många länder väljer att låta statsöverhuvudet komma med viktiga statliga meddelanden som inte har ett dugg med politik att göra.
Det är legio i auktoritära regimer. I demokratier sker det med förkärlek i valtider.
Det betyder inte att journalister ska spela med i det spelet.
Jag tycker Ekot ska rapportera om stormläget i USA när det är relevant, och om politikerna blandar sig i kan det nämnas i slutet av inslaget.
Här finns en blogg som jämför med stormens konsekvenser i Karibien.
söndag 28 oktober 2012
Läkemedelsbranschen i nyans
En annorlunda syn på läkemedelsindustrin från
en god vän som jobbar där:
rändringar vi genomdrivit de senaste 5 åren. Tex publicerar vi nu all klinisk data - bra som dålig - från 2007 och framåt på internet, vi har "tiered pricing" på våra mediciner baserat på landets ekonomiska styrka med försäljning till produktionskostnaden i de 50 fattigaste länderna i världen, och vi kompenserar inte vår säljpersonal i USA baserat på hur mycket de säljer utan på hur läkare utvärderar deras kunskap och hjälpsamhet. Det tror jag står sig rätt väl jämfört med andra industrier.
Och med nuvarande statsfinanser har jag svårt att se att statlig forskning och utveckling är en god garant för att de 1,5 miljarder dollar som behövs för att nå fram till ett nytt, ordentligt testat läkemedel verkligen finns tillhanda. Det är en komplicerad fråga. Tex, en lösning man fallit tillbaka på mycket de senaste åren är att eskalera kraven på vilka tester som måste göras innan ett läkemedel godkänns. Det kan ju tyckas rimligt. Men samtidigt drar sjukvårdssystemen åt svångremmen och pressar mer och mer de priser vi kan ta. Just nu är t.ex. kontinentaleuropas länder skyldiga läkemedelsbolagen 12 miljarder euro i utebliva betalningar. Och vad blir resultatet i min värld? Att vissa läkemedel inte kan utvecklas för ekvationen inte går ihop. [...]
Vi söker finansiering, men det är väldigt osäkert just nu om det går igenom i och med kostnaderna för utveckling och det pris vi max kan ta - trots att medicinen kan rädda liv - gör det till en förlust. Frustrerande!"
rändringar vi genomdrivit de senaste 5 åren. Tex publicerar vi nu all klinisk data - bra som dålig - från 2007 och framåt på internet, vi har "tiered pricing" på våra mediciner baserat på landets ekonomiska styrka med försäljning till produktionskostnaden i de 50 fattigaste länderna i världen, och vi kompenserar inte vår säljpersonal i USA baserat på hur mycket de säljer utan på hur läkare utvärderar deras kunskap och hjälpsamhet. Det tror jag står sig rätt väl jämfört med andra industrier.
Och med nuvarande statsfinanser har jag svårt att se att statlig forskning och utveckling är en god garant för att de 1,5 miljarder dollar som behövs för att nå fram till ett nytt, ordentligt testat läkemedel verkligen finns tillhanda. Det är en komplicerad fråga. Tex, en lösning man fallit tillbaka på mycket de senaste åren är att eskalera kraven på vilka tester som måste göras innan ett läkemedel godkänns. Det kan ju tyckas rimligt. Men samtidigt drar sjukvårdssystemen åt svångremmen och pressar mer och mer de priser vi kan ta. Just nu är t.ex. kontinentaleuropas länder skyldiga läkemedelsbolagen 12 miljarder euro i utebliva betalningar. Och vad blir resultatet i min värld? Att vissa läkemedel inte kan utvecklas för ekvationen inte går ihop. [...]
Vi söker finansiering, men det är väldigt osäkert just nu om det går igenom i och med kostnaderna för utveckling och det pris vi max kan ta - trots att medicinen kan rädda liv - gör det till en förlust. Frustrerande!"
lördag 30 juni 2012
Gråsjaskig sommardag
Sitter och väntar på att småbåtarna i Gotland runt ska börja tävla utanför stugfönstret.
Sommarviket som allmänreporter på SR Ekot är ett privilegium. Jag har ju trivts bra på SVT Rapport och TV4-Nyheterna också tidigare somrar, där är fullt av seriösa, ambitiösa journalister. På Ekot känns det dock som ännu mer fokus på nyheterna, en än mer förutsättningslös utblick och frikostigt med förtroende från arbetsledarna att efter eget huvud bena i verkligheten.
Samtidigt har väl jag blivit äldre och tryggare i yrkesrollen. Vi sitter (några står förstås vid skrivborden) längst ut i en korridor i radions betongmonolit vid Gärdet. Jag paddlar först kajak i stillhet och andhämtning över sundet, sen cyklar jag över Djurgården. Friskt är det. Sen slänger man på sig skjortan och knallar in förbi säkerhetsspärrar och upp till våning två i det prestigefyllda (men samtidigt opretentiösa) huset. Jag menar man gör ju ändå nyheter som när de sänds i P4 och P3 också når ett par miljoner människor tror jag. I alla fall över en miljon. =)
Nåja nåja. Jag brukar slänga in min improviserade matlåda i kylen och sen logga in i datorn, hälsa på kollegorna (nästan alla tjejer, även bland cheferna, tycker jag. eller kanske är jag färgad av det mansdominerade så att när det är hälften-hälften eller svag övervikt av damer känns det som något onormalt. fast i NRG, nyhetsreportergruppen (=the rank and file soldiers i nyhetsfabriken) är det hmmm jag och Per bland vikarierna, och sen Julia, Anna, Caroline, Elin, Natalie nåja typ 4 eller 5 - 1 i förhållande) och sen knallar vi alla iväg som lämlar känns det från korridorens alla hörn till ett mötesrum ovanför "desken" som är Ekots pulserande hjärta.
Där sitter vi nrg-vikarier och andra på bänkar längs väggarna och de tyngre journalisterna (alltså arbetsledare, chefer, mer seniora medarbetare, Ekochefen etc) vid bordet i mitten. Det är i alla fall den känslan jag får. Jag har testat att bryta principen och det gick bra. Men det kändes lite konstigt. Det är bra möten tycker jag, morgonmötet. Anne Lagerkrantz är ganska ny chef och känns frisk och öppen och rak. Hon brukar säga nåt och sen går ordet till (en av?) dagproducenterna. I samtliga fall en luttrad journalist som hårdkokt går igenom hur dagen ser ut. Men det känns ändå hyfsat öppet att komma med kommentarer eller idéer, även om du då får tjugo-trettio skarpa personers öron och ögon på dig och det är bäst att du inte slösar med samtligas tid.
Sen lämlar vi tillbaka och har eget möte, då vi trängs i en hörnsoffa och kanske snurrar runt en dator med skajp i mitten för att nån reporter ute i landet ska kunna se och höra och tala också. Här har vi en NRG- eller korridorchef, Tove eller tillfälligt Fredrik eller Clara kanske, som delar ut jobb som måste göras och bollar ut ordet om vad man annars pysslar med. Ibland sticker nån iväg direkt som ska på nåt pressmöte vid 10 eller så. Får man inget akut eller har något direkt igång sen gårdagen kanske man får några "kollappar" och ringer lite. På samtlig mellantid kan man också sticka in egna kollsamtal och trevare efter egna uppslag, vilket är det bästa en reporter (eller iallafall jag) vet.
I torsdags t ex tog jag på mig att göra något om en färdig utredning om "hemliga tvångsmedel", som skulle ha pressträff 1110. Jag skulle lämna lite korta saker från Rosenbadstudion (yes, Ekot har en egen studio där, grymt privilegierat och lite farligt eftersom det blir lättare att rapportera från regeringen än från förorten, dock finns ju viss logik i det...) till lunchsändningarna 12 och 1230, och sen göra nåt längre tänkte vi. Jag skulle också intervjua justitieministern om både utredningen och hjälpa en kollega med frågor om en debattartikel ministern skrivit samma morgon om att utbreda meddelarfriheten även till privatanställda i vården. Jag ringde lite andra samtal om andra ärenden först. Jag ringde också Advokatsamfundet på måfå eftersom de brukar ta strid för integritet och bingo, deras generalsekreterare Anne Ramberg var minsann kritisk sa hon.
Jag hoppade upp på cykeln och talade samtidigt i telefon med ministerns pressekreterare Anna. Det var ett genidrag att cykla, jag kunde pila smidigt mellan bilarna på Strandvägen. Metalldetektor på Rosenbad, lite trist att det ska behövas/användas. På plats började jag inse att frågan var ordentligt komplex. Det kändes som att de andra reportrarna i rummet inte riktigt heller förstod exakt - och utredaren Sten Heckscher (som jag stavade fel på fånigt nog) och den yngre juristen David som skrivit själva utredningen varnade oss själva för att detta var knivigt.
Jag smet ut för att i förväg göra intervjuerna med Beatrice Ask. Hon kom sent. Jag intervjuade länge. För länge. När vi kom tillbaka hade Heckscher gått!!! Ajajaj. Jag gick in i vår lyxstudio och började joxa. Klockan var cirka 1140. Ringde Ramberg - vad var egentligen hennes kritik? Hon suckade att jag får faktiskt läsa sammanfattningen i utredningen OCH hennes särskilda yttrande innan jag kan förstå och ställa kloka frågor. Jag berättade att jag ska göra ett inslag till om en halvtimme... Slängde ihop ett telegram till 12-sändningen. Ringde Katarina, chef på "desken" ofta och även i dag. Jag sätter ihop nåt till lunchekot tolv o trettio sa jag
NU KOMMER DEN FÖRSTA GOTLAND RUNT-BÅTEN ÅKANDES! HÄRLIGT! Blåvit med vitt segel. Hundra meter bakom kommer två andra precis jämnsides. Det blir nog mer tävling när de når öppet vatten. Vilket race!
och berättade för Katarina att detta är himla komplext, förslagen att permanenta tillfälliga lagar om buggning och övervakning gäller inte all teleövervakning -- i själva verket bara en femtiondel av tillstånden för övervakning. Och dessutom gäller det även epost, men kanske inte all, kunde inte ens han David tydligt förklara på presskonferensen.
Hmmm, sa Katarina, och föreslog sen att vi väntar med att sända något alls, om det är så att inte ens jag som reporter förstår. Ett utmärkt klokt beslut som jag blev imponerad av. Se där hur bra Ekot är.
Sen cyklade jag och intervjuade Heckscher som som tur var hade kontor (det har tydligen en massa statliga utredningar) i Garnisonen alldeles vid Radiohuset, och sen tillbaka och sen lunch och intervjua Ramberg på telefon - för nu tyckte jag äntligen att jag förstod det allra mesta av utredningens förslag och så.
Vill ni höra? Det är ganska spännande. Enklast är förstås att lyssna och läsa inslaget där också länk till utredningen finns. Men i korthet: Utredningen gällde de allra mest integritetskränkande formerna av polisens avlyssning och övervakning av människor. Det handlar om buggning av folks hem och lokaler, och om att avlyssna telefoner och epost och sånt gentemot folk som INTE är direkt misstänkta för brott. Och Heckschers förslag var alltså att permanenta tillfälliga lagar som reglerar detta, samt att justera och utvidga dem i mindre omfattning.
Ramberg var den enda av experterna i utredningen som krävt att få in sina invändningar i själva utredningen, som ett separat yttrande, och hon argumenterade för att det blir för mycket övervakning och insyn i privatlivet i samhället och sen är resten en massa detaljer jag inte ska dra här.
Bla bla bla.
Tänkte också nämna att i går var födelsedagen för Samantha Smith, flickan som blev fredsmäklare mellan USA och Sovjet men dog ung.
De israeliska soldatveteranerna i Shovrim Shtika har en ny sajt där de ger sin syn på vad som försiggår i det ockuperade territoriet.
TV4-Nyheterna har lagt upp sajten tv4play, där nu mina gamla nyhetsinslag, som det här och det här (och det här), går att spana in efter reklamen.
Och så har min sjukt coola bekante Sam i Bisjkek, modedesigner och människorättsaktivist, varit med och dragit igång Bishkek Feminist Collective -- brutalt viktigt arbete i homofoba Centralasien.
Efter jobbet i går, på väg för att sitta på ett träd i Mälaren och vara ledsen över en tjej, och sen lyssna på Markus grymma musik på ett värdshus i Gamla stan, ringdes jag upp av Inga-Britt Ahlenius, före detta demonrevisor i Sverige, på Balkan och för världsorganisationen FN (bok). Tidigare hade jag sökt henne men bara nått hennes barnbarn och för ett ögonblick blivit orolig att denna femme-formidable dragit sig tillbaka. Hon satt nu och softade på Gotland, berättade hon på telefon. Men smaken på systemisk rättvisa, jaktinstinkten efter missförhållanden, fanns ofelbart kvar. På tisdag ska hon delta i ett seminarium i - just det - Almedalen, och då driva tesen att kommunerna och landstingen är hopplöst åderförkalkat ålderdomligt illa organiserade på ett vis som fullständigt omodernt och odemokratiskt motverkar insyn, transparens, granskning och ansvarsutkrävande. Det måste bli ett slut, dundrar Ahlenius, på svågerfasonerna där kommunens revisorer är partikamrater och förtroendevalda precis som politikerna de ska kontrollera. Haha!
Nu kommer det inga fler små segelbåtar. Endast en handfull har passerat. Kanske är Gotland Runt:s småbåtsavdelning så liten.
Kram på nästan. Näsan.
Sommarviket som allmänreporter på SR Ekot är ett privilegium. Jag har ju trivts bra på SVT Rapport och TV4-Nyheterna också tidigare somrar, där är fullt av seriösa, ambitiösa journalister. På Ekot känns det dock som ännu mer fokus på nyheterna, en än mer förutsättningslös utblick och frikostigt med förtroende från arbetsledarna att efter eget huvud bena i verkligheten.
Samtidigt har väl jag blivit äldre och tryggare i yrkesrollen. Vi sitter (några står förstås vid skrivborden) längst ut i en korridor i radions betongmonolit vid Gärdet. Jag paddlar först kajak i stillhet och andhämtning över sundet, sen cyklar jag över Djurgården. Friskt är det. Sen slänger man på sig skjortan och knallar in förbi säkerhetsspärrar och upp till våning två i det prestigefyllda (men samtidigt opretentiösa) huset. Jag menar man gör ju ändå nyheter som när de sänds i P4 och P3 också når ett par miljoner människor tror jag. I alla fall över en miljon. =)
Nåja nåja. Jag brukar slänga in min improviserade matlåda i kylen och sen logga in i datorn, hälsa på kollegorna (nästan alla tjejer, även bland cheferna, tycker jag. eller kanske är jag färgad av det mansdominerade så att när det är hälften-hälften eller svag övervikt av damer känns det som något onormalt. fast i NRG, nyhetsreportergruppen (=the rank and file soldiers i nyhetsfabriken) är det hmmm jag och Per bland vikarierna, och sen Julia, Anna, Caroline, Elin, Natalie nåja typ 4 eller 5 - 1 i förhållande) och sen knallar vi alla iväg som lämlar känns det från korridorens alla hörn till ett mötesrum ovanför "desken" som är Ekots pulserande hjärta.
Där sitter vi nrg-vikarier och andra på bänkar längs väggarna och de tyngre journalisterna (alltså arbetsledare, chefer, mer seniora medarbetare, Ekochefen etc) vid bordet i mitten. Det är i alla fall den känslan jag får. Jag har testat att bryta principen och det gick bra. Men det kändes lite konstigt. Det är bra möten tycker jag, morgonmötet. Anne Lagerkrantz är ganska ny chef och känns frisk och öppen och rak. Hon brukar säga nåt och sen går ordet till (en av?) dagproducenterna. I samtliga fall en luttrad journalist som hårdkokt går igenom hur dagen ser ut. Men det känns ändå hyfsat öppet att komma med kommentarer eller idéer, även om du då får tjugo-trettio skarpa personers öron och ögon på dig och det är bäst att du inte slösar med samtligas tid.
Sen lämlar vi tillbaka och har eget möte, då vi trängs i en hörnsoffa och kanske snurrar runt en dator med skajp i mitten för att nån reporter ute i landet ska kunna se och höra och tala också. Här har vi en NRG- eller korridorchef, Tove eller tillfälligt Fredrik eller Clara kanske, som delar ut jobb som måste göras och bollar ut ordet om vad man annars pysslar med. Ibland sticker nån iväg direkt som ska på nåt pressmöte vid 10 eller så. Får man inget akut eller har något direkt igång sen gårdagen kanske man får några "kollappar" och ringer lite. På samtlig mellantid kan man också sticka in egna kollsamtal och trevare efter egna uppslag, vilket är det bästa en reporter (eller iallafall jag) vet.
I torsdags t ex tog jag på mig att göra något om en färdig utredning om "hemliga tvångsmedel", som skulle ha pressträff 1110. Jag skulle lämna lite korta saker från Rosenbadstudion (yes, Ekot har en egen studio där, grymt privilegierat och lite farligt eftersom det blir lättare att rapportera från regeringen än från förorten, dock finns ju viss logik i det...) till lunchsändningarna 12 och 1230, och sen göra nåt längre tänkte vi. Jag skulle också intervjua justitieministern om både utredningen och hjälpa en kollega med frågor om en debattartikel ministern skrivit samma morgon om att utbreda meddelarfriheten även till privatanställda i vården. Jag ringde lite andra samtal om andra ärenden först. Jag ringde också Advokatsamfundet på måfå eftersom de brukar ta strid för integritet och bingo, deras generalsekreterare Anne Ramberg var minsann kritisk sa hon.
Jag hoppade upp på cykeln och talade samtidigt i telefon med ministerns pressekreterare Anna. Det var ett genidrag att cykla, jag kunde pila smidigt mellan bilarna på Strandvägen. Metalldetektor på Rosenbad, lite trist att det ska behövas/användas. På plats började jag inse att frågan var ordentligt komplex. Det kändes som att de andra reportrarna i rummet inte riktigt heller förstod exakt - och utredaren Sten Heckscher (som jag stavade fel på fånigt nog) och den yngre juristen David som skrivit själva utredningen varnade oss själva för att detta var knivigt.
Jag smet ut för att i förväg göra intervjuerna med Beatrice Ask. Hon kom sent. Jag intervjuade länge. För länge. När vi kom tillbaka hade Heckscher gått!!! Ajajaj. Jag gick in i vår lyxstudio och började joxa. Klockan var cirka 1140. Ringde Ramberg - vad var egentligen hennes kritik? Hon suckade att jag får faktiskt läsa sammanfattningen i utredningen OCH hennes särskilda yttrande innan jag kan förstå och ställa kloka frågor. Jag berättade att jag ska göra ett inslag till om en halvtimme... Slängde ihop ett telegram till 12-sändningen. Ringde Katarina, chef på "desken" ofta och även i dag. Jag sätter ihop nåt till lunchekot tolv o trettio sa jag
NU KOMMER DEN FÖRSTA GOTLAND RUNT-BÅTEN ÅKANDES! HÄRLIGT! Blåvit med vitt segel. Hundra meter bakom kommer två andra precis jämnsides. Det blir nog mer tävling när de når öppet vatten. Vilket race!
och berättade för Katarina att detta är himla komplext, förslagen att permanenta tillfälliga lagar om buggning och övervakning gäller inte all teleövervakning -- i själva verket bara en femtiondel av tillstånden för övervakning. Och dessutom gäller det även epost, men kanske inte all, kunde inte ens han David tydligt förklara på presskonferensen.
Hmmm, sa Katarina, och föreslog sen att vi väntar med att sända något alls, om det är så att inte ens jag som reporter förstår. Ett utmärkt klokt beslut som jag blev imponerad av. Se där hur bra Ekot är.
Sen cyklade jag och intervjuade Heckscher som som tur var hade kontor (det har tydligen en massa statliga utredningar) i Garnisonen alldeles vid Radiohuset, och sen tillbaka och sen lunch och intervjua Ramberg på telefon - för nu tyckte jag äntligen att jag förstod det allra mesta av utredningens förslag och så.
Vill ni höra? Det är ganska spännande. Enklast är förstås att lyssna och läsa inslaget där också länk till utredningen finns. Men i korthet: Utredningen gällde de allra mest integritetskränkande formerna av polisens avlyssning och övervakning av människor. Det handlar om buggning av folks hem och lokaler, och om att avlyssna telefoner och epost och sånt gentemot folk som INTE är direkt misstänkta för brott. Och Heckschers förslag var alltså att permanenta tillfälliga lagar som reglerar detta, samt att justera och utvidga dem i mindre omfattning.
Ramberg var den enda av experterna i utredningen som krävt att få in sina invändningar i själva utredningen, som ett separat yttrande, och hon argumenterade för att det blir för mycket övervakning och insyn i privatlivet i samhället och sen är resten en massa detaljer jag inte ska dra här.
Bla bla bla.
Tänkte också nämna att i går var födelsedagen för Samantha Smith, flickan som blev fredsmäklare mellan USA och Sovjet men dog ung.
De israeliska soldatveteranerna i Shovrim Shtika har en ny sajt där de ger sin syn på vad som försiggår i det ockuperade territoriet.
TV4-Nyheterna har lagt upp sajten tv4play, där nu mina gamla nyhetsinslag, som det här och det här (och det här), går att spana in efter reklamen.
Och så har min sjukt coola bekante Sam i Bisjkek, modedesigner och människorättsaktivist, varit med och dragit igång Bishkek Feminist Collective -- brutalt viktigt arbete i homofoba Centralasien.
Efter jobbet i går, på väg för att sitta på ett träd i Mälaren och vara ledsen över en tjej, och sen lyssna på Markus grymma musik på ett värdshus i Gamla stan, ringdes jag upp av Inga-Britt Ahlenius, före detta demonrevisor i Sverige, på Balkan och för världsorganisationen FN (bok). Tidigare hade jag sökt henne men bara nått hennes barnbarn och för ett ögonblick blivit orolig att denna femme-formidable dragit sig tillbaka. Hon satt nu och softade på Gotland, berättade hon på telefon. Men smaken på systemisk rättvisa, jaktinstinkten efter missförhållanden, fanns ofelbart kvar. På tisdag ska hon delta i ett seminarium i - just det - Almedalen, och då driva tesen att kommunerna och landstingen är hopplöst åderförkalkat ålderdomligt illa organiserade på ett vis som fullständigt omodernt och odemokratiskt motverkar insyn, transparens, granskning och ansvarsutkrävande. Det måste bli ett slut, dundrar Ahlenius, på svågerfasonerna där kommunens revisorer är partikamrater och förtroendevalda precis som politikerna de ska kontrollera. Haha!
Nu kommer det inga fler små segelbåtar. Endast en handfull har passerat. Kanske är Gotland Runt:s småbåtsavdelning så liten.
Kram på nästan. Näsan.
torsdag 10 maj 2012
Provjobbet som Gud glomde
Pa genomresa i en by pa ockuperade palestinska Vastbanken kommer jag i samsprak med en ung man som just aterkommit fran ett forsok att jobba illegalt i Israel. Precis har hans mamma borjat tvatta hans arbetsklader, nedsolkade med slem fran kycklingslakteriet han arbetat pa.Har ar hans historia (direkt fran mina anteckningar, har bara klippt bort mina fragor och renskrivit nagot).
Berattelsen ar viktig for den beska verklighet den avslojar kring hur manga palestinier tvingas till extrema risktaganden, fornedring och slavliknande forhallanden eftersom deras ekonomi ar forstord av den malande israeliska kolonisationen. Men ocksa for de konkreta fakta som redovisas - hur latt det ar att ta sig igenom Israels beryktade separationsbarriar som i manga kretsar motiveras med att den skyddat landet mot sjalvmordsbombare. Samt for de tydliga missforhallanden pa en Israelisk fabrik som framkommer, inklusive gentemot de stackars fjaderfan som plagas ihjal industriellt dar.
"Vi akte forst bil till staden Jenin, den forsta bilen. Vi var 8 pers i en minibuss. For pa natten. Klockan tva pa natten. Saknar man tillstand ar det enklare pa natten. En vastbankspalestinier korde. Efter en halvtimmes vantan i Jenin tog vi bil tva, med israeliska platar, till stangslet. Den kordes av en "48-palestinier" (alltsa en av de 20 procent israeliska medborgarna med arabiskt, kristet eller muslimskt, pabra.)
Han slappte av oss vi stangslet pa en obevakad mork plats och korde sen sjalv med tom bil igenom Jalamevagsparren. Vi klamde oss igenom ett hal i stangslet. Det finns manga sadana, och de upptacks inte omedelbart for stangslet ar inte elektroniskt dar. Nar ett lagas gor man nya. Varje vecka byter man stalle.
Val igenom gick vi till fots i en bage och kom ut pa en mindre vag dar bilen hamtade upp oss. Vi var 15 personer. I en vanlig liten personbil. Klamde in oss, helt sanslost, tva personer lag pa golvet, resten klamde ihop sig pa satena. Fonstren tacktes for. Med jamna mellanrum, nar ingen polis syntes till, oppnar foraren fonstret for att vi skulle kunna andas. Tva timmar i bilen.
Var ni radda? Klart vi var radda, man hamnar i fangelse och far botesstraff om man ertappas. Forsta gangen du fangas blir det domstol och har du tur forstar domaren situationen och du slipper undan med 2 manaders fangelse och 2 000 NIS (knappt 4 000 kr) i boter och tva ars inreseforbud i Israel. Men andra gangen blir det varre, da kan det bli ett ars fangelse, 30 000 NIS i boter etc.
Vad betalade du for transporterna? 200 NIS for forsta bilen. 50 NIS till stangslet. 100 NIS nar man kommer fram till flygplatsen.
De ljog om jobbet. De jag talat med hade uppget att det var 7-8 timmars jobb, ett latt jobb pa kycklingslakteri, hanga upp kottet pa krokar, i borjan far ni 170 NIS per dag, sen kommer det att oka.
Men nar jag kom fram gallde det att slakta, stycka, hanga upp, och gora rent. Under mycket svara forhallanden.
Bilen tog oss till ett bostadsomrade i den arabisk-judiska staden Barta. Forst fick jag betala 250 NIS i manadshyra att bo i en lagenhet. Dar fanns tjugo personer och inga sangar, madrasser eller filtar, sa jag sov pa golvet utan nagonting.
Klockan 2030 gick vi till jobbet. Fick instruktion att om nagon fragar saga att vi ar beduiner fran 1948, som inte har med sig id-kortet. Men ingen fragade. Jag lamnade det palestinska id-kortet i lagenheten.
Fabriken lag utanfor Tel Aviv, i ett industriomrade nara flygplatsen Ben Gurion. Valdigt farlig vag fran lagenheten till jobbet. Finns mkt poliser pa vagarna och motorvagen, manga kan ange oss. Det var ytterligare cirka 2 timmars resa. Det var en ny forare och ny bil. Han ringde hela tiden andra for att kolla om vagen var klar. Det var en minibuss som tog 20 pers.
Kl 2230 kom vi fram. Valdigt hart jobb. 14 h jobb. Stank valdigt. Hemsk plats, fullt av blod och inalvor pa golvet, man ville krakas. Min van kraktes i tre timmar och stack sedan fran alltihop.
Fanns nagra judiska israeler dar? Ja. Araberna pa jobbet gjorde skitjobbet. Israelerna jobbade vid maskinerna och pa kontor. Det var en arab fran 1948 som var chef. Han var hemsk. Han hangde over axeln hela tiden och instruerade oss oavbrutet att jobba hardare, snabbare, battre.
Hade ni nagon skyddsutrustning? Arbetarna rullades in i tunn plast, runt varje ben, runt overkroppen och runt armarna, som skydd. X fick inget, de sa att plasten var slut och att han inte behovde nagon. X har just lagt kladerna i tvattmaskinen. Kompisen fick inte heller nagon nylon.
Hur var det med pauser? Vi fick ta tva pauser, a 20 minuter. Men jag kunde inte forma mig att ata nagot.
Kommer du att kunna ata kyckling igen efter detta? Nej aldrig mer. Inte israelisk kyckling. Jag trodde sadan var ren och bra, men hadanefter kommer jag bara att ata kyckling hemifran, eller dar jag vet att den levt i okej villkor.
Jag skulle ge den israeliska fabriken 0% godkant om jag vore miljoinspektor.
Viktigt att veta om den har informationen ska spridas- jag fragade varfor jobbar vi nattetid. For att dagtid finns granser och kontroller, men pa natten kan vi slakta mer an tillatet, blev svaret. Jag vet inte exakt hur mycket foretaget overtrader granserna.
Kl 1430 atervande vi till lght, kom fram 1630, sov till 2130 pa kvallen, atervande till fabriken kl 2130, jobbade till kl 1500.
Vad fick du betalt? Lonesystemet ar speciellt. Efter 50 dagar far du 30 dagars lon. De innestaende 20 dagarna far du kanske ut efter nagot ar. Lonen ar 150-170 NIS per dag. Jag skulle fa 160 NIS. Men jag fick inget alls for jag slutade efter den andra dagen.
Varfor fortsatte du inte? Jobbet ar hart, valdigt svara forhallanden utan mat och uttrottande.
Hur tog du dig tillbaka hem? Pa chans hittade jag en tredje chauffor och fick skjuts till... (Har avbryter sig den unge mannen.) Nej, sa har var det- jag gick till gransposten och lamnade over mig sjalv. Hittade en arabisk buss till checkpointen Barta. Erkande att jag varit illegalt i Israel for att jobba men nu bara vill hem. De fragade manga fragor, jag sa att han jobbat med araberna i Barta, de sa detta var sista gangen du kommer hit. Efter tva timmar slapptes jag ut, in pa Vastbanken igen. Nu ligger jag back mer an innan jag for.
Berattelsen ar viktig for den beska verklighet den avslojar kring hur manga palestinier tvingas till extrema risktaganden, fornedring och slavliknande forhallanden eftersom deras ekonomi ar forstord av den malande israeliska kolonisationen. Men ocksa for de konkreta fakta som redovisas - hur latt det ar att ta sig igenom Israels beryktade separationsbarriar som i manga kretsar motiveras med att den skyddat landet mot sjalvmordsbombare. Samt for de tydliga missforhallanden pa en Israelisk fabrik som framkommer, inklusive gentemot de stackars fjaderfan som plagas ihjal industriellt dar.
"Vi akte forst bil till staden Jenin, den forsta bilen. Vi var 8 pers i en minibuss. For pa natten. Klockan tva pa natten. Saknar man tillstand ar det enklare pa natten. En vastbankspalestinier korde. Efter en halvtimmes vantan i Jenin tog vi bil tva, med israeliska platar, till stangslet. Den kordes av en "48-palestinier" (alltsa en av de 20 procent israeliska medborgarna med arabiskt, kristet eller muslimskt, pabra.)
Han slappte av oss vi stangslet pa en obevakad mork plats och korde sen sjalv med tom bil igenom Jalamevagsparren. Vi klamde oss igenom ett hal i stangslet. Det finns manga sadana, och de upptacks inte omedelbart for stangslet ar inte elektroniskt dar. Nar ett lagas gor man nya. Varje vecka byter man stalle.
Val igenom gick vi till fots i en bage och kom ut pa en mindre vag dar bilen hamtade upp oss. Vi var 15 personer. I en vanlig liten personbil. Klamde in oss, helt sanslost, tva personer lag pa golvet, resten klamde ihop sig pa satena. Fonstren tacktes for. Med jamna mellanrum, nar ingen polis syntes till, oppnar foraren fonstret for att vi skulle kunna andas. Tva timmar i bilen.
Var ni radda? Klart vi var radda, man hamnar i fangelse och far botesstraff om man ertappas. Forsta gangen du fangas blir det domstol och har du tur forstar domaren situationen och du slipper undan med 2 manaders fangelse och 2 000 NIS (knappt 4 000 kr) i boter och tva ars inreseforbud i Israel. Men andra gangen blir det varre, da kan det bli ett ars fangelse, 30 000 NIS i boter etc.
Vad betalade du for transporterna? 200 NIS for forsta bilen. 50 NIS till stangslet. 100 NIS nar man kommer fram till flygplatsen.
De ljog om jobbet. De jag talat med hade uppget att det var 7-8 timmars jobb, ett latt jobb pa kycklingslakteri, hanga upp kottet pa krokar, i borjan far ni 170 NIS per dag, sen kommer det att oka.
Men nar jag kom fram gallde det att slakta, stycka, hanga upp, och gora rent. Under mycket svara forhallanden.
Bilen tog oss till ett bostadsomrade i den arabisk-judiska staden Barta. Forst fick jag betala 250 NIS i manadshyra att bo i en lagenhet. Dar fanns tjugo personer och inga sangar, madrasser eller filtar, sa jag sov pa golvet utan nagonting.
Klockan 2030 gick vi till jobbet. Fick instruktion att om nagon fragar saga att vi ar beduiner fran 1948, som inte har med sig id-kortet. Men ingen fragade. Jag lamnade det palestinska id-kortet i lagenheten.
Fabriken lag utanfor Tel Aviv, i ett industriomrade nara flygplatsen Ben Gurion. Valdigt farlig vag fran lagenheten till jobbet. Finns mkt poliser pa vagarna och motorvagen, manga kan ange oss. Det var ytterligare cirka 2 timmars resa. Det var en ny forare och ny bil. Han ringde hela tiden andra for att kolla om vagen var klar. Det var en minibuss som tog 20 pers.
Kl 2230 kom vi fram. Valdigt hart jobb. 14 h jobb. Stank valdigt. Hemsk plats, fullt av blod och inalvor pa golvet, man ville krakas. Min van kraktes i tre timmar och stack sedan fran alltihop.
Fanns nagra judiska israeler dar? Ja. Araberna pa jobbet gjorde skitjobbet. Israelerna jobbade vid maskinerna och pa kontor. Det var en arab fran 1948 som var chef. Han var hemsk. Han hangde over axeln hela tiden och instruerade oss oavbrutet att jobba hardare, snabbare, battre.
Hade ni nagon skyddsutrustning? Arbetarna rullades in i tunn plast, runt varje ben, runt overkroppen och runt armarna, som skydd. X fick inget, de sa att plasten var slut och att han inte behovde nagon. X har just lagt kladerna i tvattmaskinen. Kompisen fick inte heller nagon nylon.
Hur var det med pauser? Vi fick ta tva pauser, a 20 minuter. Men jag kunde inte forma mig att ata nagot.
Kommer du att kunna ata kyckling igen efter detta? Nej aldrig mer. Inte israelisk kyckling. Jag trodde sadan var ren och bra, men hadanefter kommer jag bara att ata kyckling hemifran, eller dar jag vet att den levt i okej villkor.
Jag skulle ge den israeliska fabriken 0% godkant om jag vore miljoinspektor.
Viktigt att veta om den har informationen ska spridas- jag fragade varfor jobbar vi nattetid. For att dagtid finns granser och kontroller, men pa natten kan vi slakta mer an tillatet, blev svaret. Jag vet inte exakt hur mycket foretaget overtrader granserna.
Kl 1430 atervande vi till lght, kom fram 1630, sov till 2130 pa kvallen, atervande till fabriken kl 2130, jobbade till kl 1500.
Vad fick du betalt? Lonesystemet ar speciellt. Efter 50 dagar far du 30 dagars lon. De innestaende 20 dagarna far du kanske ut efter nagot ar. Lonen ar 150-170 NIS per dag. Jag skulle fa 160 NIS. Men jag fick inget alls for jag slutade efter den andra dagen.
Varfor fortsatte du inte? Jobbet ar hart, valdigt svara forhallanden utan mat och uttrottande.
Hur tog du dig tillbaka hem? Pa chans hittade jag en tredje chauffor och fick skjuts till... (Har avbryter sig den unge mannen.) Nej, sa har var det- jag gick till gransposten och lamnade over mig sjalv. Hittade en arabisk buss till checkpointen Barta. Erkande att jag varit illegalt i Israel for att jobba men nu bara vill hem. De fragade manga fragor, jag sa att han jobbat med araberna i Barta, de sa detta var sista gangen du kommer hit. Efter tva timmar slapptes jag ut, in pa Vastbanken igen. Nu ligger jag back mer an innan jag for.
måndag 7 maj 2012
Forsta resan till Mellanostern klar!
I gar sondag skickade jag ivag de sista sju resenarerna hem till Sverige fran Tel Aviv. Jattenojd ar jag att ha genomfort min allra forsta resa med min resebyra Kompassresor, och det kandes verkligen - faktiskt - som att mina resenarer var valdigt nojda ocksa.
Det ar valdans skont att nu sitta i en randig soffa hemma hos bekanta i Beit Sahour, en forort/by till Betlehem, och kunna tanka tillbaka pa resan i lugn och ro. Jag var trots allt ganska nervos infor avresan. Skulle programmet halla, jag var ju inte riktigt klar med allt? Var balansen mellan politik och kultur, mellan religion, historia och natur okej? Skulle jag overhuvudtaget komma in i landet?
Har foljer en liten sammanfattning.
Vi var fem pers som landade redan sondag 22 april, eftersom Norwegian flyger direkt pa sondagar. Sen strosade de fyra runt i Jerusalem medan jag jaktade hit och dit och fixade med det sista. Det var underbart harligt att komma tillbaka till det heliga landet, att lata sig omges av den mjuka arabiskan, att se de myllrande multietniska, multireligiosa, kosmopolitiska och samtidigt urgamla och fattiga, overallt. Den ljumma luften, sorlet de varma kvallarna och de kalla morgnarna pa hotelltaket.
Pa onsdagen for jag till flygplatsen for att hamta tre resenarer - Kristoffer, Lasse och Margareta. Kristoffer ar min gamla lumparkompis och det var sarskilt harligt att ha honom med. Till sist gav vi oss av och kunde forena oss med de andra i den udda osterrikiska lobbyn pa Austrian Hospice dar vi bodde, ett kristet vandrarhem, statligt och alltsa patagligt osterrikiskt med ol och allt, mitt i gamla staden i Jerusalem. Dar var da Anna-Karin, Beatriz och Ulrika som jag tidigare akt i Centralasien med och vilka jag samtliga tyckt mkt om under dessa resor. Och dar var Anna fran resebyran Varldens resor, som jag var sa glad over att hon anmalt sig, eftersom hon nu omformar Varldens resors Mellanosternresa inte minst utifran min resas intryck. Dar var slutligen Harald, en harlig snubbe fran Soder.
Vi gick genom Gamla stan och at pa en fantastisk restaurang med utsikt over Oljeberget och Tempelberget och larde kanna varandra. Stamningen kandes fin. Pa torsdagen borjade vi med en rundtur med det nya konceptet "tudelat berattande" - med BADE en israelisk-judisk OCH en palestinsk Vastbanksguide. Omedelbart fick Liel och Husam gruppens fortroende och uppe pa Mount Scopus blev det en lang samtalsberattelse om politiken i landet i gassande sol. Det var sa starkt narvarande och intressant att folk orkade trots att det var prat i hettan.
Sen strosade vi nedfor Oljeberget, via Getsemane, och pratade mer. Det var Minnesdagen for fallna soldater, och darpa Israels nationaldag, sa stridsflygplan korsade himlen. Sen gick vi in i Gamla stan och Husam berattade om Via dolorosa, Gravkyrkan och sa vidare. Vi avslutade i backen ned till Klagomuren med att i ring beratta om hur vi upplevt dagen. Pa kvallen gick vi och at middag i Vastra Jerusalem, som att gora en tidsresa 30 ar framat och byta varldsdel. Kolonisation och etnisk rensning byts mot ett rattssamhalle. Traditionalismens Orient byts mot individualismens Vast, for att generalisera litet.
Dag tre var vi pa Forintelsemuseet Yad Vashem, alltid en stark upplevelse. Jag tycker tonen i texterna till alla bilder och berattelser dar ar sober och fin. Det ar gott att ta del av historierna om motstandet som ocksa visades fascismens hantlangare. Sen akte vi och fikade (det galler att dricka kaffe stup i kvarten med svenska grupper, insag jag langsamt) med Angela Godfrey-Goldstein, en av omradets allra framsta manniskorattsaktivister. Hon paminde oss omedelbart om att Israels nationaldag ocksa ar palestiniernas katastrofdag, el-Nakba, men det ar det forbjudet att namna enligt lag sa hon. Besk medicin stod hon for, men redigt och nyktert sa de flesta hangde med aven nar det blev snabbt och svara ord pa Angelas vackra engelska - hon ar brittiska som levt i Sydafrika.
Angela skrader inte orden, hon tror att det israeliska samhallet kommer att kollapsa om man inte vaknar ur sin bedovning och avbryter fortrycket av araberna. Vi akte med henne ned mot Jordandalen och stannade plotsligt mitt pa motorvagen. Dar skulle vi ut och over ett racke, lite krisartat kandes det med tanke pa resenar med rullator, men vi kom over och upp for en stenig kulle till ett beduinlager. Har mottogs vi under ett trad med stor gastfrihet och at rik rislunch och horde berattelser om nomadliv, brutal fordrivning och bortsprangda fingrar nar herdebarn ska plocka upp vad de tror ar pennor och leksaker, men i sjalva verket ar forsatsminor. Jag behover kolla denna story (aven om jag sag en stympad hand), fragan ar om detta fortfarande pagar och om det ar forsatsminor eller "bara" blindgangare.
Overallt omkring oss forstas israeliska bosattningar, illegala enligt folkratten. Beduinledaren Eid Abu Khamis hade sjalv byggt mycket av den narmaste, dar Knessetledamoter, hoga militarer och fd USA-ambassadoren bor, och till tack har han fatt avgransningar for vart hans stam for valla sina djur. Vi for till bosattningsindustriomradet Misjor Adumim, dar den svenska storsaljaren Sodastream av allt att doma bygger sina apparater. Jag rapporterade om det pa TV4 i somras, men svenska detaljhandeln fortsatter anda att salja produkten. Coop, som pastar sig ha hog etik, sa sig begara en oberoende utredning men aterupptog sen importen efter att ha havdat att Sodastream sjalva bestallt en rapport, som var hemligstamplad, men som garanterade att de svenska produkterna inte gors pa ockuperad mark. Oforklarligt att Coop och annan detaljhandel inte tar reda pa fakta ordentligt och givetvis publicerar resultaten.
Vi kom till Betlehem, som ar hart kringskuret av Israels illegala separationsmur. Pa morgonen dag fyra traffade vi genetikern, forfattaren och ickevaldsaktivisten Mazin Qumsiyeh som trollband gruppen med sitt perspektiv. Sen konstutstallning i narheten innan vi for till Hebron. Dar guidades vi pa svenska av Rafik Lassel fran Foljeslagarprogrammet, utmarkt spoklik tur i den avfolkade stadskarnan, besok i mosken dar Abraham anses vara begravd. Den kandes som ett mysigt dagis nar barn tultade omkring pa filtmattan. Pa kvallen trevlig restaurang och en av alla dessa harliga promenader hem genom en ljummen kvallsluft med ideliga inhopp i sma butiker och halsningar pa folk langs vagen.
Dag fem for vi till den israeliska bosattningen Kfar Eldad dar svensken Leif Weissman lever. Det mesta var husvagnar eftersom bosattningen ar en sa kallad utpost, illegal aven enligt israelisk lag. Det har dock inte betytt att den israeliska regeringen avhyst bosattarna trots att de alltsa bryter mot alla lagar i omradet och utgor ett uppenbart destruktivt inslag for den ockuperade befolkningen. Pa Leifs gata lag dock flera riktiga hus, och de tomterna hade nyligen legaliserats av israeliska myndigheter - de ar alltsa numera enbart folkrattsvidriga. Leif gav oss ett hjartligt mottagande och det var intrycksfullt att sitta pa hans veranda med utsikt over Doda havet och bort till Jordanien i oster, bade for miljon och for hans berattelse och perspektiv.
Leif berattade om hur han sjalv fatt utsta antisemitiska glapord i svenska skolor och om hur han nu menar att islam ar en terrorreligion vars utovare maste hallas pa mattan om de inte ska overmanna den judiska staten. Sen akte vi runt i omradet och at en harlig lunch pa ett gardsmejeri, som gav gruppen fler manskliga moten med bosattare. Sen for vi till Wadi Qelt, Dodsskuggans dal, och efter diverse tekniska problem gav sig tva resenarer och jag av till fots nedfor denna klyfta dit i artusenden manniskor sokt sig for att finna frid och meditation. Ovriga akte buss med hisnande utsikt. Vi mottes dar oknen breder ut sig och ruiner av sagenomspunna riken i lager pa lager leder fram till Jeriko, varldens kanske aldsta stad. Dar fick vi bada i lyxig pool.
Dag sex korde vi av sidospegeln och eftersom vi var i omrade C, de ca 60 procent av Vastbanken som Israel behaller full kontroll over och som Israel ar pa vag att annektera och driva bort palestinierna fran, sa kom israeliska militarjeepar och polis for att skota om arendet. Vi hade utmarkt trevliga samtal med dem och befalet Mark gav en liten briefing om deras verksamhet i omradet. Sen akte vi till den pittoreska byn Dura al Qara, som jag rekat en vecka tidigare. Har kikade vi pa byns gamla hus, och slog oss sen till ro i en forunderligt vacker liten dalgang med springbrunnar och olivtrad. Kristoffer och Anna-Karin krokte rygg och jobbade med nagra jordbrukare. Nagra talade med en student som var omsint och forbannad pa samma gang. Ovanfor oss lag som sa ofta en bosattning, vars invanare brukar komma ned och trakassera byborna, fick vi hora.
Dag sju bodde vi i kristna byn Taybeh, dar vi fick fantastiska berattelser fran den romersk-katolske prasten Raed, inklusive ett husmuseum. Sen en jattebra briefing pa palestiniernas enda bryggeri. Sa for vi ivag mot Nablus och traffade guiden Hasanein. Han visade oss en kyrka och tog sen med oss in i Balata, Vastbankens storsta flyktinglager. Det blev en kort men fortatad vandring, dessa platser ar intensiva, dar det bor manga manniskor pa en liten yta, arbetsloshet ar skyhog, politiskt ar de i ett vakuum eftersom varken Israel eller den palestinska myndigheten vill ta ansvar for dem. Vatten och avlopp ar ofta undermaligt, och den israeliska armen gar hart at de unga mannen som ofta ar mest aktiva under intifadorna.
Hummm, detta blir ju alldeles for langt.
Lat mig sammanfatta med att vi bodde tva natter i Nablus, som kanske kan kallas Vastbankens hjarta. Det var en fin tid pa ett hotell med bakdorren ut mot gamla stadens vindlande marknadsgrander. Vi ilade runt pa besok pa universitetet, hos en gammal politiker och hos de fascinerande samariterna uppe pa berget Gerazim. De visade oss bergstoppen dar Adam skapades. Bra att veta var detta skedde, och priset 50 shekel (knappt 100 kr) till en kille som oppnade taggtraden var ju som hittat. Utsikten var andaktig, sa dit ska jag forsoka ta fler grupper (undrar om man behover betala nagot till vaktmastaren egentligen, han ager ju knappast bergstoppen).
Sen for vi norrut till trakter turister om mojligt an mer sallan frekventerar. Vi korde av huvudvagen och skumpade fram pa en liten byvag nar vi stannade till och knackade pa en dorr pa mafa. Strax visades vi runt i fruktlunden av en stolt och vemodig familjefar (har vid an brukade jag ta stora knippen vildmynta, berattade han, och flyta kilometervis med strommen nar jag var liten) och sen satt vi pa garden och bjods pa kaffe och te och overlamnade lite vykort och den lysande serieboken "El Ghraful" som Kristoffer medfort.
Darefter Zababde, den kristna byn jag bodde i varen 2006. Inte pa sex ar hade jag traffat Khader som jag bodde hos, och hans mor Umm Khader som tagit hand om mig sa omt. Jag hade nu ringt Khader som lovat visa oss sin tval- och rokelsefabrik, men inte varsko modern. Nar jag gick in i huset overvaldigades jag av vemod. Det var som att komma hem till sitt eget faderneshem, lata ogonen stalla om sig till dunklet, ga igenom korridoren efter de valkanda ljuden och hitta sin lilla gamla mamma staende i koket.
Naturligtvis var hon lite mindre, lite krummare, hade lite storre (?) glasogon, men naturligtvis var de graa lockarna ur sjalen precis samma som tidigare. Jag borjade storgrata och hon strackte sig upp och kysste mig omt pa bada kinderna. Jag vet inte nar jag nagonsin varit med om nagot liknande. Mor Khader kraxade och murrade. Hon verkade ha blivit dov. Men senare tack o lov berattade Khader, som alltid sakligt och omsint, att hon bara "applies excessive water to her ears when she bathes. This makes her deaf for two days. Then everything is normal again." Tack o lov. Jag forsokte gomma pengar for lunchen under en tallrik men familjen hittade den och tryckte fornarmat ned dem i mina fickor igen.
Sen till Jenin, kant som annu ett centrum for motstand mot kolonisationen. Vi togs emot av Jonatan Stanczak pa uppfarten till Frihetsteatern, just dar teaterns ledare Juliano Mer Khamis skots till dods for ett drygt ar sedan. Jonatan ledde oss den skarpt branta vagen uppfor berget ovanfor flyktinglagret till ett par otroligt val belagna hus pa toppen, med utsikt langt in i Israel. Pa hustaket (over en kopp kaffe saklart) berattade han o Johanna hur de flyttat ned for att driva teatern vidare nar Juliano skots med sitt lilla barn i famnen. Nu vaxer deras lilla dotter Jasmine upp i flyktinglagret och lar sig arabiska jamte svenskan.
Jonatan berattade om teatern och vi sag filmsnuttar fran deras imponerande forestallningar, som genom sagor och berattelser och lek manifesterar hopp, drommar och en annan verklighet an det fangelse som Israel med omvarldens, daribland Sveriges, hjalp tvingar palestinierna att leva i. Jakligt balla forestallningar, men vagade, och teatern har svart att bli accepterad i alla lager i det tilltagande konservativa palestinska samhallet. Tre av oss sov i palestinska familjer, en saregen upplevelse och ganska ruffigt.
Sen for vi till Israel, efter en dryg timmes vantan vid gransen, och mottes av svensk-israeliskan Anna Veeder i kuststaden Haifa. Hon gav oss ett nyktert och rejalt intryck av det moderna Israel, med sitt engagemang och sakliga, lite karva, resonemang om staten Israel med dess valsignelser och forbannelser. Vi vandrade genom universalreligionen Bahais tradgard, lunchade i ett gammalt europeiskt kvarter och besokte ett tjusigt nunnekloster pa Karmelberget. Efter allt palestinskt lidande var det aterigen gott att traffa Anna, som ar kritisk mot regeringspolitiken men samtidigt visade pa nyanserna i det israeliska samhallet, hur man har fullt upp som vanlig israel (ensamstaende trebarnsforalder).
Hon tycktes inte, precis som typ alla palestinier vi traffat, tro pa nagon fredlig losning pa konflikten. Det verkar bli en tredje intifada, mer krig. Kanske ar vissa israeliska planerares strategi att provocera fram en ny uppresning i fangelset for att da kunna dra at tumskruvarna ytterligare och sen kanske tvinga fram en uppgorelse dar Jordanien tar over delar av Vastbanken och lamnar resten till Israel med nagot slags buffertzon emellan.
Sa for vi till Medelhavet, en semesterby vid en kibbutz och badade. I lordags dag elva traffade vi en israelisk guide som ovantat bjod hem oss till sig - pa kaffe - dar vi traffade hans fru i den valmanikerade tradgarden. Vi sag sen Jaffa och Tel Aviv innan vi, fulla av intryck, tog ledig eftermiddag och badade innan avslutningsmiddag.
Pa sondagen var det ocksa ledig dag medan allt fler flog hem. Sen tog jag taget till Jerusalem igen, bodde in mig pa ett gasthus i Betlehem osannolikt grymt omringat av separationsmuren pa tre (3) sidor och gick till fots de osannolikt korta avstandet 70 m langs muren, 150 m langs en kort gata, in genom manniskoterminal 300:s metallgrindar och metalldetektorer, soldater eller legoknektar bakom skottsakert glas, sen av vagen 200 m genom en enorm olivsluttning, forbi ett spoklikt gods med kors pa (sjukhus?), upp till en mur, hittar en jarndorr i muren, in dar 150 m och in pa ett overgivet gigantiskt vad-som-ser-ut-som mentalsjukhus. Irrar runt dar en stund och tror att jag ar pa fel kulle nar jag ringer Inger Jonasson, konstpedagog i Betlehem, men nej, det ar ratt, detta ar det ekumeniska komplexet Tantur och Kjell, den reslige prasten som i sa manga ar varit lika med svenska kyrkans man i det Heliga landet, kommer mig till motes vid den igenvaxta tennisbanan.
De ar nu pa vag hem efter en humanitar och spirituell garning som kvallen innan beroamts av ett hundratal ledande palestinier fran alla samhallsstallningar och inriktningar. Nu ska jag fara runt och kika lite i en vecka innan jag ocksa hoppas aka hem. I dag drev jag en souvernirbutik ett slag (salde ett vykort) innan jag gick hem till ett par bekanta och visiterade en begravning. Traffade en gammal aktivist fran forsta intifadan som fangslats och torterats for ickevaldsprotester. Bland annat gomde han sju kor - jag visste det inte men i over tva decennier forbjod Israel palestinierna att halla kor. Ockupationsmakten ville kontrollera mejerimarknaden, som de i dag kontrollerar nastan alla aspekter av palestiniernas liv, delvis indirekt genom det som trovardigt kallas deras underhuggare och underleverantoren av ockupationen, den palestinska myndigheten.
Jahapp, vi far se om jag snart aker norrut. Allt gott, A.
Det ar valdans skont att nu sitta i en randig soffa hemma hos bekanta i Beit Sahour, en forort/by till Betlehem, och kunna tanka tillbaka pa resan i lugn och ro. Jag var trots allt ganska nervos infor avresan. Skulle programmet halla, jag var ju inte riktigt klar med allt? Var balansen mellan politik och kultur, mellan religion, historia och natur okej? Skulle jag overhuvudtaget komma in i landet?
Har foljer en liten sammanfattning.
Vi var fem pers som landade redan sondag 22 april, eftersom Norwegian flyger direkt pa sondagar. Sen strosade de fyra runt i Jerusalem medan jag jaktade hit och dit och fixade med det sista. Det var underbart harligt att komma tillbaka till det heliga landet, att lata sig omges av den mjuka arabiskan, att se de myllrande multietniska, multireligiosa, kosmopolitiska och samtidigt urgamla och fattiga, overallt. Den ljumma luften, sorlet de varma kvallarna och de kalla morgnarna pa hotelltaket.
Pa onsdagen for jag till flygplatsen for att hamta tre resenarer - Kristoffer, Lasse och Margareta. Kristoffer ar min gamla lumparkompis och det var sarskilt harligt att ha honom med. Till sist gav vi oss av och kunde forena oss med de andra i den udda osterrikiska lobbyn pa Austrian Hospice dar vi bodde, ett kristet vandrarhem, statligt och alltsa patagligt osterrikiskt med ol och allt, mitt i gamla staden i Jerusalem. Dar var da Anna-Karin, Beatriz och Ulrika som jag tidigare akt i Centralasien med och vilka jag samtliga tyckt mkt om under dessa resor. Och dar var Anna fran resebyran Varldens resor, som jag var sa glad over att hon anmalt sig, eftersom hon nu omformar Varldens resors Mellanosternresa inte minst utifran min resas intryck. Dar var slutligen Harald, en harlig snubbe fran Soder.
Vi gick genom Gamla stan och at pa en fantastisk restaurang med utsikt over Oljeberget och Tempelberget och larde kanna varandra. Stamningen kandes fin. Pa torsdagen borjade vi med en rundtur med det nya konceptet "tudelat berattande" - med BADE en israelisk-judisk OCH en palestinsk Vastbanksguide. Omedelbart fick Liel och Husam gruppens fortroende och uppe pa Mount Scopus blev det en lang samtalsberattelse om politiken i landet i gassande sol. Det var sa starkt narvarande och intressant att folk orkade trots att det var prat i hettan.
Sen strosade vi nedfor Oljeberget, via Getsemane, och pratade mer. Det var Minnesdagen for fallna soldater, och darpa Israels nationaldag, sa stridsflygplan korsade himlen. Sen gick vi in i Gamla stan och Husam berattade om Via dolorosa, Gravkyrkan och sa vidare. Vi avslutade i backen ned till Klagomuren med att i ring beratta om hur vi upplevt dagen. Pa kvallen gick vi och at middag i Vastra Jerusalem, som att gora en tidsresa 30 ar framat och byta varldsdel. Kolonisation och etnisk rensning byts mot ett rattssamhalle. Traditionalismens Orient byts mot individualismens Vast, for att generalisera litet.
Dag tre var vi pa Forintelsemuseet Yad Vashem, alltid en stark upplevelse. Jag tycker tonen i texterna till alla bilder och berattelser dar ar sober och fin. Det ar gott att ta del av historierna om motstandet som ocksa visades fascismens hantlangare. Sen akte vi och fikade (det galler att dricka kaffe stup i kvarten med svenska grupper, insag jag langsamt) med Angela Godfrey-Goldstein, en av omradets allra framsta manniskorattsaktivister. Hon paminde oss omedelbart om att Israels nationaldag ocksa ar palestiniernas katastrofdag, el-Nakba, men det ar det forbjudet att namna enligt lag sa hon. Besk medicin stod hon for, men redigt och nyktert sa de flesta hangde med aven nar det blev snabbt och svara ord pa Angelas vackra engelska - hon ar brittiska som levt i Sydafrika.
Angela skrader inte orden, hon tror att det israeliska samhallet kommer att kollapsa om man inte vaknar ur sin bedovning och avbryter fortrycket av araberna. Vi akte med henne ned mot Jordandalen och stannade plotsligt mitt pa motorvagen. Dar skulle vi ut och over ett racke, lite krisartat kandes det med tanke pa resenar med rullator, men vi kom over och upp for en stenig kulle till ett beduinlager. Har mottogs vi under ett trad med stor gastfrihet och at rik rislunch och horde berattelser om nomadliv, brutal fordrivning och bortsprangda fingrar nar herdebarn ska plocka upp vad de tror ar pennor och leksaker, men i sjalva verket ar forsatsminor. Jag behover kolla denna story (aven om jag sag en stympad hand), fragan ar om detta fortfarande pagar och om det ar forsatsminor eller "bara" blindgangare.
Overallt omkring oss forstas israeliska bosattningar, illegala enligt folkratten. Beduinledaren Eid Abu Khamis hade sjalv byggt mycket av den narmaste, dar Knessetledamoter, hoga militarer och fd USA-ambassadoren bor, och till tack har han fatt avgransningar for vart hans stam for valla sina djur. Vi for till bosattningsindustriomradet Misjor Adumim, dar den svenska storsaljaren Sodastream av allt att doma bygger sina apparater. Jag rapporterade om det pa TV4 i somras, men svenska detaljhandeln fortsatter anda att salja produkten. Coop, som pastar sig ha hog etik, sa sig begara en oberoende utredning men aterupptog sen importen efter att ha havdat att Sodastream sjalva bestallt en rapport, som var hemligstamplad, men som garanterade att de svenska produkterna inte gors pa ockuperad mark. Oforklarligt att Coop och annan detaljhandel inte tar reda pa fakta ordentligt och givetvis publicerar resultaten.
Vi kom till Betlehem, som ar hart kringskuret av Israels illegala separationsmur. Pa morgonen dag fyra traffade vi genetikern, forfattaren och ickevaldsaktivisten Mazin Qumsiyeh som trollband gruppen med sitt perspektiv. Sen konstutstallning i narheten innan vi for till Hebron. Dar guidades vi pa svenska av Rafik Lassel fran Foljeslagarprogrammet, utmarkt spoklik tur i den avfolkade stadskarnan, besok i mosken dar Abraham anses vara begravd. Den kandes som ett mysigt dagis nar barn tultade omkring pa filtmattan. Pa kvallen trevlig restaurang och en av alla dessa harliga promenader hem genom en ljummen kvallsluft med ideliga inhopp i sma butiker och halsningar pa folk langs vagen.
Dag fem for vi till den israeliska bosattningen Kfar Eldad dar svensken Leif Weissman lever. Det mesta var husvagnar eftersom bosattningen ar en sa kallad utpost, illegal aven enligt israelisk lag. Det har dock inte betytt att den israeliska regeringen avhyst bosattarna trots att de alltsa bryter mot alla lagar i omradet och utgor ett uppenbart destruktivt inslag for den ockuperade befolkningen. Pa Leifs gata lag dock flera riktiga hus, och de tomterna hade nyligen legaliserats av israeliska myndigheter - de ar alltsa numera enbart folkrattsvidriga. Leif gav oss ett hjartligt mottagande och det var intrycksfullt att sitta pa hans veranda med utsikt over Doda havet och bort till Jordanien i oster, bade for miljon och for hans berattelse och perspektiv.
Leif berattade om hur han sjalv fatt utsta antisemitiska glapord i svenska skolor och om hur han nu menar att islam ar en terrorreligion vars utovare maste hallas pa mattan om de inte ska overmanna den judiska staten. Sen akte vi runt i omradet och at en harlig lunch pa ett gardsmejeri, som gav gruppen fler manskliga moten med bosattare. Sen for vi till Wadi Qelt, Dodsskuggans dal, och efter diverse tekniska problem gav sig tva resenarer och jag av till fots nedfor denna klyfta dit i artusenden manniskor sokt sig for att finna frid och meditation. Ovriga akte buss med hisnande utsikt. Vi mottes dar oknen breder ut sig och ruiner av sagenomspunna riken i lager pa lager leder fram till Jeriko, varldens kanske aldsta stad. Dar fick vi bada i lyxig pool.
Dag sex korde vi av sidospegeln och eftersom vi var i omrade C, de ca 60 procent av Vastbanken som Israel behaller full kontroll over och som Israel ar pa vag att annektera och driva bort palestinierna fran, sa kom israeliska militarjeepar och polis for att skota om arendet. Vi hade utmarkt trevliga samtal med dem och befalet Mark gav en liten briefing om deras verksamhet i omradet. Sen akte vi till den pittoreska byn Dura al Qara, som jag rekat en vecka tidigare. Har kikade vi pa byns gamla hus, och slog oss sen till ro i en forunderligt vacker liten dalgang med springbrunnar och olivtrad. Kristoffer och Anna-Karin krokte rygg och jobbade med nagra jordbrukare. Nagra talade med en student som var omsint och forbannad pa samma gang. Ovanfor oss lag som sa ofta en bosattning, vars invanare brukar komma ned och trakassera byborna, fick vi hora.
Dag sju bodde vi i kristna byn Taybeh, dar vi fick fantastiska berattelser fran den romersk-katolske prasten Raed, inklusive ett husmuseum. Sen en jattebra briefing pa palestiniernas enda bryggeri. Sa for vi ivag mot Nablus och traffade guiden Hasanein. Han visade oss en kyrka och tog sen med oss in i Balata, Vastbankens storsta flyktinglager. Det blev en kort men fortatad vandring, dessa platser ar intensiva, dar det bor manga manniskor pa en liten yta, arbetsloshet ar skyhog, politiskt ar de i ett vakuum eftersom varken Israel eller den palestinska myndigheten vill ta ansvar for dem. Vatten och avlopp ar ofta undermaligt, och den israeliska armen gar hart at de unga mannen som ofta ar mest aktiva under intifadorna.
Hummm, detta blir ju alldeles for langt.
Lat mig sammanfatta med att vi bodde tva natter i Nablus, som kanske kan kallas Vastbankens hjarta. Det var en fin tid pa ett hotell med bakdorren ut mot gamla stadens vindlande marknadsgrander. Vi ilade runt pa besok pa universitetet, hos en gammal politiker och hos de fascinerande samariterna uppe pa berget Gerazim. De visade oss bergstoppen dar Adam skapades. Bra att veta var detta skedde, och priset 50 shekel (knappt 100 kr) till en kille som oppnade taggtraden var ju som hittat. Utsikten var andaktig, sa dit ska jag forsoka ta fler grupper (undrar om man behover betala nagot till vaktmastaren egentligen, han ager ju knappast bergstoppen).
Sen for vi norrut till trakter turister om mojligt an mer sallan frekventerar. Vi korde av huvudvagen och skumpade fram pa en liten byvag nar vi stannade till och knackade pa en dorr pa mafa. Strax visades vi runt i fruktlunden av en stolt och vemodig familjefar (har vid an brukade jag ta stora knippen vildmynta, berattade han, och flyta kilometervis med strommen nar jag var liten) och sen satt vi pa garden och bjods pa kaffe och te och overlamnade lite vykort och den lysande serieboken "El Ghraful" som Kristoffer medfort.
Darefter Zababde, den kristna byn jag bodde i varen 2006. Inte pa sex ar hade jag traffat Khader som jag bodde hos, och hans mor Umm Khader som tagit hand om mig sa omt. Jag hade nu ringt Khader som lovat visa oss sin tval- och rokelsefabrik, men inte varsko modern. Nar jag gick in i huset overvaldigades jag av vemod. Det var som att komma hem till sitt eget faderneshem, lata ogonen stalla om sig till dunklet, ga igenom korridoren efter de valkanda ljuden och hitta sin lilla gamla mamma staende i koket.
Naturligtvis var hon lite mindre, lite krummare, hade lite storre (?) glasogon, men naturligtvis var de graa lockarna ur sjalen precis samma som tidigare. Jag borjade storgrata och hon strackte sig upp och kysste mig omt pa bada kinderna. Jag vet inte nar jag nagonsin varit med om nagot liknande. Mor Khader kraxade och murrade. Hon verkade ha blivit dov. Men senare tack o lov berattade Khader, som alltid sakligt och omsint, att hon bara "applies excessive water to her ears when she bathes. This makes her deaf for two days. Then everything is normal again." Tack o lov. Jag forsokte gomma pengar for lunchen under en tallrik men familjen hittade den och tryckte fornarmat ned dem i mina fickor igen.
Sen till Jenin, kant som annu ett centrum for motstand mot kolonisationen. Vi togs emot av Jonatan Stanczak pa uppfarten till Frihetsteatern, just dar teaterns ledare Juliano Mer Khamis skots till dods for ett drygt ar sedan. Jonatan ledde oss den skarpt branta vagen uppfor berget ovanfor flyktinglagret till ett par otroligt val belagna hus pa toppen, med utsikt langt in i Israel. Pa hustaket (over en kopp kaffe saklart) berattade han o Johanna hur de flyttat ned for att driva teatern vidare nar Juliano skots med sitt lilla barn i famnen. Nu vaxer deras lilla dotter Jasmine upp i flyktinglagret och lar sig arabiska jamte svenskan.
Jonatan berattade om teatern och vi sag filmsnuttar fran deras imponerande forestallningar, som genom sagor och berattelser och lek manifesterar hopp, drommar och en annan verklighet an det fangelse som Israel med omvarldens, daribland Sveriges, hjalp tvingar palestinierna att leva i. Jakligt balla forestallningar, men vagade, och teatern har svart att bli accepterad i alla lager i det tilltagande konservativa palestinska samhallet. Tre av oss sov i palestinska familjer, en saregen upplevelse och ganska ruffigt.
Sen for vi till Israel, efter en dryg timmes vantan vid gransen, och mottes av svensk-israeliskan Anna Veeder i kuststaden Haifa. Hon gav oss ett nyktert och rejalt intryck av det moderna Israel, med sitt engagemang och sakliga, lite karva, resonemang om staten Israel med dess valsignelser och forbannelser. Vi vandrade genom universalreligionen Bahais tradgard, lunchade i ett gammalt europeiskt kvarter och besokte ett tjusigt nunnekloster pa Karmelberget. Efter allt palestinskt lidande var det aterigen gott att traffa Anna, som ar kritisk mot regeringspolitiken men samtidigt visade pa nyanserna i det israeliska samhallet, hur man har fullt upp som vanlig israel (ensamstaende trebarnsforalder).
Hon tycktes inte, precis som typ alla palestinier vi traffat, tro pa nagon fredlig losning pa konflikten. Det verkar bli en tredje intifada, mer krig. Kanske ar vissa israeliska planerares strategi att provocera fram en ny uppresning i fangelset for att da kunna dra at tumskruvarna ytterligare och sen kanske tvinga fram en uppgorelse dar Jordanien tar over delar av Vastbanken och lamnar resten till Israel med nagot slags buffertzon emellan.
Sa for vi till Medelhavet, en semesterby vid en kibbutz och badade. I lordags dag elva traffade vi en israelisk guide som ovantat bjod hem oss till sig - pa kaffe - dar vi traffade hans fru i den valmanikerade tradgarden. Vi sag sen Jaffa och Tel Aviv innan vi, fulla av intryck, tog ledig eftermiddag och badade innan avslutningsmiddag.
Pa sondagen var det ocksa ledig dag medan allt fler flog hem. Sen tog jag taget till Jerusalem igen, bodde in mig pa ett gasthus i Betlehem osannolikt grymt omringat av separationsmuren pa tre (3) sidor och gick till fots de osannolikt korta avstandet 70 m langs muren, 150 m langs en kort gata, in genom manniskoterminal 300:s metallgrindar och metalldetektorer, soldater eller legoknektar bakom skottsakert glas, sen av vagen 200 m genom en enorm olivsluttning, forbi ett spoklikt gods med kors pa (sjukhus?), upp till en mur, hittar en jarndorr i muren, in dar 150 m och in pa ett overgivet gigantiskt vad-som-ser-ut-som mentalsjukhus. Irrar runt dar en stund och tror att jag ar pa fel kulle nar jag ringer Inger Jonasson, konstpedagog i Betlehem, men nej, det ar ratt, detta ar det ekumeniska komplexet Tantur och Kjell, den reslige prasten som i sa manga ar varit lika med svenska kyrkans man i det Heliga landet, kommer mig till motes vid den igenvaxta tennisbanan.
De ar nu pa vag hem efter en humanitar och spirituell garning som kvallen innan beroamts av ett hundratal ledande palestinier fran alla samhallsstallningar och inriktningar. Nu ska jag fara runt och kika lite i en vecka innan jag ocksa hoppas aka hem. I dag drev jag en souvernirbutik ett slag (salde ett vykort) innan jag gick hem till ett par bekanta och visiterade en begravning. Traffade en gammal aktivist fran forsta intifadan som fangslats och torterats for ickevaldsprotester. Bland annat gomde han sju kor - jag visste det inte men i over tva decennier forbjod Israel palestinierna att halla kor. Ockupationsmakten ville kontrollera mejerimarknaden, som de i dag kontrollerar nastan alla aspekter av palestiniernas liv, delvis indirekt genom det som trovardigt kallas deras underhuggare och underleverantoren av ockupationen, den palestinska myndigheten.
Jahapp, vi far se om jag snart aker norrut. Allt gott, A.
onsdag 18 april 2012
Vårt Uppdrag Granskning i kväll om Telias medlöperi med tyranni
I kväll sänder Uppdrag Granskning ett stort reportage om hur Teliasoneras dotterbolag i forna Sovjet låter säkerhetstjänsterna fritt använda deras mobilnät för att övervaka abonnenterna.
Jag har varit med och researchat och intervjuat folk i flera länder (på telefon, mejl och Skype) och det har varit ruggigt fint att få jobba med "Trojkan" - Uppdrag Gransknings reporterteam med snubbarna Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark (som i morse ställde frågor till Telia:s kommunikationsdirektör, eftersom VD:n hukar) och Sven Bergman.
Det finns mer att berätta om detta, men det gör jag först om en vecka.
Nu sitter jag på Stadsbiblioteket och väljer ut sjyssta texter att ha med som reslektyr på Mellanösternresan som börjar om en knapp vecka! Kanafani, Amichai, Lagerlöf, bibeln...
Jag har varit med och researchat och intervjuat folk i flera länder (på telefon, mejl och Skype) och det har varit ruggigt fint att få jobba med "Trojkan" - Uppdrag Gransknings reporterteam med snubbarna Fredrik Laurin, Joachim Dyfvermark (som i morse ställde frågor till Telia:s kommunikationsdirektör, eftersom VD:n hukar) och Sven Bergman.
Det finns mer att berätta om detta, men det gör jag först om en vecka.
Nu sitter jag på Stadsbiblioteket och väljer ut sjyssta texter att ha med som reslektyr på Mellanösternresan som börjar om en knapp vecka! Kanafani, Amichai, Lagerlöf, bibeln...
måndag 16 april 2012
Bakijevförtryckets mediedrottning får asyl i Sverige?
Oksana Malevanaja, propaganda- och censurchef i det störtade Bakijevtyranniet i Kirgizistan, kan vara på väg att få asyl i Sverige.
Förstahandskällor har berättat för mig om hur regimen ströp yttrandefriheten i samband med denna ryska kirgizistanskas tillträde som chef för presidentsekretariatet i januari 2009. Under henne hölls veckogenomgångar om vad massmedia skulle skriva.
Jag var själv med när hon stuvade om i ledningen på statsteven hösten 2009. Hon orkestrerade den propagandakampanj som jag själv som nyhetschef på statsradion var med om att sända ut när en konstitutionell statskupp skulle skönmålas - makten vertikaliserades och statsfinanserna underställdes presidentens son Maksim.
När tevebolagschefen byttes ut stod Malevanaja bakom kulisserna. Bokstavligen. Foto: Andreas Hedfors
Uppgifter gör gällande att sekretariatet sammanställde en lista på misshagliga journalister. Våren 2009 knivhöggs min vän Syrgak Abdyldajev nästan till döds. I december 2009 kastades min bekante Gennadij Pavljuk mot sin död från ett hyreshus i Almaty. Säkerhetstjänstens delaktighet i attentaten är oomstridd - i fallet Pavljuk är gärningsmännen kända.
Malevanaja befinner sig hos UNHCR i Georgien efter att i höstas ha flytt undan undan en rättegång för maktmissbruk i hemlandet. Kazakstan ville inte ta emot henne och alldeles nyss avhyste Ukraina henne på flygplatsen (där använde hon namnet Podolskaja). Samma inställning har enligt uppgift USA:s och Kanadas ambassader. Georgien kan vilja bli av med henne för att upprätthålla goda relationer med Kirgizistan.
Det är inte otroligt att svenska myndigheter just nu handlägger hennes förnyade asylansökan via UNHCR, eller att hon försöker använda sig av Sveriges flyktingkvot.
Min uppfattning är att det vore otillständigt av Sverige att bistå Malevanaja att undgå ansvar för sina handlingar i hemlandet. Mycket må vara oklart, men vi vet på goda grunder att hon spelat en nyckelroll i förtrycket. Det nya styret i Kirgizistan är långt ifrån oklanderligt demokratiskt eller främmande för korruption, men det ter mig inte så nattsvart att omvärlden bör ge folkets tidigare tyranner asyl.
torsdag 5 april 2012
Vårens korsvägar
Har varit ute o studsat rejält sedan i mars. Först for jag till Östersund och jobbade sju dagar på SR Jämtland. En utmärkt trevlig station. Härligt att skruva sig in i radiobilen igen och svischa ut i skogarna. Lite vägarnas riddare, eller kanske postiljon eller nåt, är det kul att ibland få känna sig som.
Sedan hälsade jag på en bekant flyktingfamilj i närheten. Beklämmande isolerat lever de i en till synes ständigt deprimerad avflyttningsort. Inget att leka med, invandrarens alienation i det nya samhället, särskilt när det är så individualiserat och automatiserat som Sverige i dag. Tack o lov att mina vänner har en engagerad tjusig handläggare som nu skulle försöka fixa praktikplatser åt dem.
Sen buss o lite lift - med en cool tjänstman från Skogsstyrelsen med rastaflätor - till Rättvik. Där tyst reträtt, med yoga och meditation, ledd av mina vänner Annika Spalde o Lisa Westberg. Vackert belägen stiftsgård vid kyrka och Siljan, kyligt knasprigt vårigt och utsökt god mat och så stillhet stillhet stillhet. Lisa sjöng oändligt vackra sköra kristna folkvisor och vi bad konstiga böner som Moder Vår och lite häftiga keltiska saker. Annars hade jag inte stått ut tror jag, som blev arg första dan på att Jesus ska vara en man. Varför det? Varför ska Gud o Jesus o alla profeter o lärjungar osv osv alltid vara män? Alla som tycker det har lite skygglappar anser jag.
Yoga är ju så fint. Annika menade att man kan se det som en bön, en fysisk tillbedjan, kroppens andakt och gudstjänst. Muslimerna har ju en atletisk bön, varför inte vi kristna. Kroppen är ju det första verktyg vi har fått, det mest omedelbara och enda vi kan ta något litet för givet. För en stund. Jag känner nog att jag kan kalla mig kristen i vissa sammanhang nu. Men ska begreppet GUD användas? Minst sagt belastat. Och ska det isf skrivas med stor eller liten bokstav?
Jag har knåpat en hel del med resebyrån, vi åker ju snart. Känns mycket spännande, även om det är några frågetecken jag än behöver räta ut.
Nej nu förlorar jag batteriet. Bäst lägga upp detta. I korthet: Jag liftade sen upp till Lillhärjåbygget igen, vandrade ut genom natten. Det var som vanligt, oansenligt, stilla, knegande knotigt. Härligt att umgås med stordrängen Per-Axel igen. Jag fick mer ansvar, ersätta honom helt i stall och lagård flera dagar. Stora är korna, väldiga nordsvenskarna. Jag bar ett helt får och stångades av en tjur. Och pussade på en killing och vår fina kalv Vallros som varje morgon o kväll stultade omkring på höskullarna.
Sörjde gjorde jag all ledig tid så jag höll på att tappa förståndet ibland över att en flicka jag förälskat mig i meddelade att hon tycker jag är så märkligt efterhängsen att hon inte vill ha någon kontakt. Förtvivlan över detta vad jag upplevde som missförstånd. Men men Andreas - gillar man inte nån, vill man inte höra av den, ja då spelar det ju ingen roll om det bygger på knas eller korrekt analys, whatever, det finns inget att gå vidare med. Men en del av mig vill ställa allt tillrätta, rationellt, vill ses sigen och lära känna varandra, inbillar sig fåfängt att det går att sköta logiskt...
Har jobbat mkt med Uppdrag Granskning här och där. Jättespännande. Reportaget sänds 18 april!
Nej nu är det bäst att lägga upp det här. Skönt med paddling. Jag ska vara på Ekot hela sommaren, då blir det plask och blipp i böljan och radiovågen.
PS. Här är lite tankar från Annika, med två belysande kommentarer från militära experter.
PS2. Jag har också varit en lyxig kompishelg i Wien med mina vass-varma kompisar Erik, Nicke o Kristoffer. Vi gick på Hundertwassers museum, en konstnär och radikal arkitekt som skapade så mycket myllrande oregelbundet mänskligt organiskt kring hus och byggen att jag fick en hel bok om det av Kristoffer och inspirerats väldigt. Ett starkt tips - vad sägs om träd som hyresgäster, "fönsterrätten" att göra om ytterväggen inom armlängds avstånd från dina fönster i höghuset, tanken att alla platta horisontella ytor tillhör träden och enbart innanför de vågräta får människan bo. Att raka linjer är dödliga.
Sedan hälsade jag på en bekant flyktingfamilj i närheten. Beklämmande isolerat lever de i en till synes ständigt deprimerad avflyttningsort. Inget att leka med, invandrarens alienation i det nya samhället, särskilt när det är så individualiserat och automatiserat som Sverige i dag. Tack o lov att mina vänner har en engagerad tjusig handläggare som nu skulle försöka fixa praktikplatser åt dem.
Sen buss o lite lift - med en cool tjänstman från Skogsstyrelsen med rastaflätor - till Rättvik. Där tyst reträtt, med yoga och meditation, ledd av mina vänner Annika Spalde o Lisa Westberg. Vackert belägen stiftsgård vid kyrka och Siljan, kyligt knasprigt vårigt och utsökt god mat och så stillhet stillhet stillhet. Lisa sjöng oändligt vackra sköra kristna folkvisor och vi bad konstiga böner som Moder Vår och lite häftiga keltiska saker. Annars hade jag inte stått ut tror jag, som blev arg första dan på att Jesus ska vara en man. Varför det? Varför ska Gud o Jesus o alla profeter o lärjungar osv osv alltid vara män? Alla som tycker det har lite skygglappar anser jag.
Yoga är ju så fint. Annika menade att man kan se det som en bön, en fysisk tillbedjan, kroppens andakt och gudstjänst. Muslimerna har ju en atletisk bön, varför inte vi kristna. Kroppen är ju det första verktyg vi har fått, det mest omedelbara och enda vi kan ta något litet för givet. För en stund. Jag känner nog att jag kan kalla mig kristen i vissa sammanhang nu. Men ska begreppet GUD användas? Minst sagt belastat. Och ska det isf skrivas med stor eller liten bokstav?
Jag har knåpat en hel del med resebyrån, vi åker ju snart. Känns mycket spännande, även om det är några frågetecken jag än behöver räta ut.
Nej nu förlorar jag batteriet. Bäst lägga upp detta. I korthet: Jag liftade sen upp till Lillhärjåbygget igen, vandrade ut genom natten. Det var som vanligt, oansenligt, stilla, knegande knotigt. Härligt att umgås med stordrängen Per-Axel igen. Jag fick mer ansvar, ersätta honom helt i stall och lagård flera dagar. Stora är korna, väldiga nordsvenskarna. Jag bar ett helt får och stångades av en tjur. Och pussade på en killing och vår fina kalv Vallros som varje morgon o kväll stultade omkring på höskullarna.
Sörjde gjorde jag all ledig tid så jag höll på att tappa förståndet ibland över att en flicka jag förälskat mig i meddelade att hon tycker jag är så märkligt efterhängsen att hon inte vill ha någon kontakt. Förtvivlan över detta vad jag upplevde som missförstånd. Men men Andreas - gillar man inte nån, vill man inte höra av den, ja då spelar det ju ingen roll om det bygger på knas eller korrekt analys, whatever, det finns inget att gå vidare med. Men en del av mig vill ställa allt tillrätta, rationellt, vill ses sigen och lära känna varandra, inbillar sig fåfängt att det går att sköta logiskt...
Har jobbat mkt med Uppdrag Granskning här och där. Jättespännande. Reportaget sänds 18 april!
Nej nu är det bäst att lägga upp det här. Skönt med paddling. Jag ska vara på Ekot hela sommaren, då blir det plask och blipp i böljan och radiovågen.
PS. Här är lite tankar från Annika, med två belysande kommentarer från militära experter.
PS2. Jag har också varit en lyxig kompishelg i Wien med mina vass-varma kompisar Erik, Nicke o Kristoffer. Vi gick på Hundertwassers museum, en konstnär och radikal arkitekt som skapade så mycket myllrande oregelbundet mänskligt organiskt kring hus och byggen att jag fick en hel bok om det av Kristoffer och inspirerats väldigt. Ett starkt tips - vad sägs om träd som hyresgäster, "fönsterrätten" att göra om ytterväggen inom armlängds avstånd från dina fönster i höghuset, tanken att alla platta horisontella ytor tillhör träden och enbart innanför de vågräta får människan bo. Att raka linjer är dödliga.
måndag 27 februari 2012
Hemsk rapport, paddling och annat
Ajajaj... sitter och läser en rapport om sexuellt våld under blodbadet i södra Kirgi för två år sen. Jag trodde jag var härdad. Icke tillräckligt.
"Jag har fyra söner, den äldste 40 och den yngste 17. De vet att jag blivit våldtagen. Jag lider inte bara för det jag varit med om, utan också för att de lider... Jag kan inte längre krama om mina barn som förut. Jag har ju blivit smutsig... Men jag älskar ju dem ännu mer! Och nu skäms de för mig... (paus) Till och med om jag lagar mat så gör jag det nu bara i handskar." - intervju, augusti 2010.
Såvitt jag vet finns denna fransk-kirgiziska rapport bara på ryska. Hör av er om ni vill läsa.
Här är den sammanfattning jag skrivit hittills för min bok:
- Sexuellt våld användes av båda sidor. Oftast i grupp.
- Kvinnor berättar hur de våldtogs inför tillfångatagna män av sin egen nationalitet, hur de våldtogs med flaskor och männen sedan hotades utsättas för samma sak, samt hur män våldtogs och därefter höggs ihjäl, varpå kvinnan våldtogs bland liken.
- Extremt stigmatiserande, äkta män och hela familjer kastar ut misstänkt våldtagna kvinnor. Därför berättar de inte, och lever resten av livet med bottenlös skuld.
- Tystnaden straffar också kvinnorna igen när den hindrar dem att söka den kvalificerade hjälp de behöver. Omvänt får också dessa brott minst uppmärksamhet av alla från myndigheterna, de ignoreras ofta fullständigt.
- En femårig flicka våldtogs levande och dödades efteråt. En man i 40-årsåldern fick en glasflaska uppslagen i anus och skärvorna fick opereras ut. Hos många lik i områdena Tjerjåmusjki och Osjområdet påträffades föremål i anus eller avskurna könsdelar.
- Mkt av hälsomyndigheternas statistik är felaktig då många aldrig sökte officiell hjälp eller flydde ur landet. Ibland förfalskas statistiken av etnopolitiska skäl.
- Minderåriga våldtogs inför sina mödrar. Många stympades och lämnades att blöda ihjäl.
- Kaféet “Nostalgi” var uppsamlingsplats för kidnappade och där våldtogs många. Från fotografier har en kvinna identifierat över 40 kirgisiska gärningsmän.
- Polis, och därefter ett medborgargarde från den högerextreme borgmästaren Melis Myrzakmatov, bevakade många vårdinrättningar. Uzbeker hindrades ofta från att komma in. En uzbek utgav sig för att vara kirgiz och såg hur medborgargardet patrullerade sjukhussalarna flera gånger och förde bort uzbekiska affärsmän.
- Människor fortsatte att våldtas och mördas bestialiskt under juni.
- Sexuellt våld används som ett sätt att terrorisera en civilbefolkning. Ju grymmare behandling, och ju fler som ser, desto större skräck och förnedring.
Rapporten verkar komma från Association Droits de l'Homme en Asie Centrale" (Email: asiecentrale@neuf.fr)
I övrigt paddlar jag mycket nu, och cyklar. Det skulle jag gärna prata mer om men det tråkar väl bara ut alla som inte gör det lika ofta som jag.
Ska snart upp till SR Jämtland för att jobba som nyhetsreporter - det känns lite magiskt eftersom vi var där jämt när jag var liten. Och planeringen för vårens resa med Kompassresor, den första, är i full gång. Jag har också ryckt in och extrajobbat lite för hjältarna på Trojkan.
Slutligen är det utomordentligt värdefullt att cyberaktivister och en avslöjandegrupp i dag publicerat ett hav av dokument från den värsterländska underrättelseföretaget StratFor.
Så här skrev jag på FB: Anonymous and Wikileaks are exposing the hideous secret empire of global intelligence firm Stratfor. Spying, bribing, tax evasion, conflicts of interest - and often profiting from subverting justice movements such as those seeking redress after the Bhopal Dow poison disaster.
SR har en andefattigt inslag om saken som inte ens försöker berätta om vikten av detta.
"Jag har fyra söner, den äldste 40 och den yngste 17. De vet att jag blivit våldtagen. Jag lider inte bara för det jag varit med om, utan också för att de lider... Jag kan inte längre krama om mina barn som förut. Jag har ju blivit smutsig... Men jag älskar ju dem ännu mer! Och nu skäms de för mig... (paus) Till och med om jag lagar mat så gör jag det nu bara i handskar." - intervju, augusti 2010.
Såvitt jag vet finns denna fransk-kirgiziska rapport bara på ryska. Hör av er om ni vill läsa.
Här är den sammanfattning jag skrivit hittills för min bok:
- Sexuellt våld användes av båda sidor. Oftast i grupp.
- Kvinnor berättar hur de våldtogs inför tillfångatagna män av sin egen nationalitet, hur de våldtogs med flaskor och männen sedan hotades utsättas för samma sak, samt hur män våldtogs och därefter höggs ihjäl, varpå kvinnan våldtogs bland liken.
- Extremt stigmatiserande, äkta män och hela familjer kastar ut misstänkt våldtagna kvinnor. Därför berättar de inte, och lever resten av livet med bottenlös skuld.
- Tystnaden straffar också kvinnorna igen när den hindrar dem att söka den kvalificerade hjälp de behöver. Omvänt får också dessa brott minst uppmärksamhet av alla från myndigheterna, de ignoreras ofta fullständigt.
- En femårig flicka våldtogs levande och dödades efteråt. En man i 40-årsåldern fick en glasflaska uppslagen i anus och skärvorna fick opereras ut. Hos många lik i områdena Tjerjåmusjki och Osjområdet påträffades föremål i anus eller avskurna könsdelar.
- Mkt av hälsomyndigheternas statistik är felaktig då många aldrig sökte officiell hjälp eller flydde ur landet. Ibland förfalskas statistiken av etnopolitiska skäl.
- Minderåriga våldtogs inför sina mödrar. Många stympades och lämnades att blöda ihjäl.
- Kaféet “Nostalgi” var uppsamlingsplats för kidnappade och där våldtogs många. Från fotografier har en kvinna identifierat över 40 kirgisiska gärningsmän.
- Polis, och därefter ett medborgargarde från den högerextreme borgmästaren Melis Myrzakmatov, bevakade många vårdinrättningar. Uzbeker hindrades ofta från att komma in. En uzbek utgav sig för att vara kirgiz och såg hur medborgargardet patrullerade sjukhussalarna flera gånger och förde bort uzbekiska affärsmän.
- Människor fortsatte att våldtas och mördas bestialiskt under juni.
- Sexuellt våld används som ett sätt att terrorisera en civilbefolkning. Ju grymmare behandling, och ju fler som ser, desto större skräck och förnedring.
Rapporten verkar komma från Association Droits de l'Homme en Asie Centrale" (Email: asiecentrale@neuf.fr)
I övrigt paddlar jag mycket nu, och cyklar. Det skulle jag gärna prata mer om men det tråkar väl bara ut alla som inte gör det lika ofta som jag.
Ska snart upp till SR Jämtland för att jobba som nyhetsreporter - det känns lite magiskt eftersom vi var där jämt när jag var liten. Och planeringen för vårens resa med Kompassresor, den första, är i full gång. Jag har också ryckt in och extrajobbat lite för hjältarna på Trojkan.
Slutligen är det utomordentligt värdefullt att cyberaktivister och en avslöjandegrupp i dag publicerat ett hav av dokument från den värsterländska underrättelseföretaget StratFor.
Så här skrev jag på FB: Anonymous and Wikileaks are exposing the hideous secret empire of global intelligence firm Stratfor. Spying, bribing, tax evasion, conflicts of interest - and often profiting from subverting justice movements such as those seeking redress after the Bhopal Dow poison disaster.
SR har en andefattigt inslag om saken som inte ens försöker berätta om vikten av detta.
söndag 5 februari 2012
Ska "vi" anfalla Syrien?
Våldet i Syrien blir allt mer likt ett inbördeskrig. Det är inte bara president al-Asad som bär ansvaret utan som vanligt i auktoritära stater en lång gråskala av tjänstemän och militärer och säkerhetstjänst. En FN-resolution debatteras. Som vanligt kommer nu, eller snart, frågan på tal i bildade västkretsar -- borde "vi" göra en humanitär intervention? Det är väl praktiskt och smidigt, då kan vi stoppa dödandet och samtidigt lägga grunden för en trevlig liten demokrati istället...
Jag diskuterade detta på Facebook, utifrån exemplet Libyen, denna söndagsmorgon som är så vacker att det gör ont i ögonen. Kom hem vid sexsnåret efter att ha (försökt) sova i tält.
Jag skrev:
ooops - signs of secterist terror chaos developing in Ira.., Afgh.. err.. Libya. Well, whaddayaknow. I suppose we'll just send the JAS Gripen fighter aircraft in again to snap some sexy images and bomb a little, yes? #swedensavesthedayoratleastprostratesitselfbeforenato
En god vän skrev:
Det verkar som att du var emot Sveriges (och Natos?) ingripande. Vad tänker du hade varit en bättre plan än det man gjorde?
Jag svarade:
NN! Ffa 1) har Nato/väst noll trovärdighet vad gäller gott uppsåt inkl commitment till återuppbyggnad, genuint folkstyre etc. Dels 2) leder organiserat våld, i det här fallet flyganfall och stöd till en brokig rebellstyrka, ofta till mer våld (särskilt givet (1) ovan) och skapar ett helvete på jorden för civila, följt av mer auktoritärt styre. Om "man" verkligen har gott uppsåt finns en legitim väg: Att bygga upp en rapid reaction force inom FN, med transparens, demokratisk styrbarhet och ansvarsutkrävande. Tre faktorer man skyr som pesten. Det finns bara en väg till fredlig utveckling, tror jag, och det är... fredlig utveckling. Alltså att landet får göra reformer i egen takt. Västs bistånd är jättebra på flera håll. Om väst dessutom skulle get out of the way i bemärkelsen sluta stödja psykopatiska tyranner (Saudi, Uzbekistan, Turkmenistan, resten av Gulfen, etc etc) skulle det vara ännu bättre. Vår usla politik där förhindrar fredlig utveckling.
Han svarade:
Jag delar uppfattningen att det bästa vore att landet får göra egna reformer. Ett problem i Libyen var väl att det finns så mycket olja att det var lätt för diktatorn att köpa vänner. Ett oljeembargo hade ju varit bra, som Tyskland föreslog, men det tar lång tid för det att få genomslagskraft. Om det överhuvudtaget får genomslag. Och under tiden dör mycket människor. Jag delar absolut uppfattningen att en styrka under FN-flagg hade varit bättre, det jag undrar är om det hade gått igenom Säkerhetsrådet? Både Ryssland och Kina var emot ingripanden pga nationell suveränitet och båda avstod senare för att rösta kring no-fly-resolutionen. Tror du att de hade varit för FN-trupp?
Jag skrev:
De hade hellre varit för ett FN-genomfört flygförbud än Natos som det nu blev. Så länge våra ledare prioriterar dominans över naturresurser och ekonomier kommer alla interventioner att missfärgas av det. De som tar till våld, inklusive inne i Libyen och nu Syrien, är sällan demokrater, utan snarare framtida motståndare till just den så utomordentligt viktiga demokratirörelsen. Jag är övertygad om att vi gör demokratiaktivisterna, kvinnorörelsen osv en fruktansvärd otjänst när vi stödjer de krigsherrar, miliser, islamister, gangsters, sekterister etc som våra ledarskribenter säger slåss i deras namn. Risken är stor att det är på väg att ske igen snart i Syrien och Iran. Den som förespråkar våld i någon annans land bör först göra som Tom Hurndall... I say! =)
Han skrev:
Här är jag ute på tunn is, jag vet inte vilka motiv som Storbritannien och Frankrike hade. Har du insikt i det? Jag är rädd att vi automatiskt tar fram de-gör-det-bara-för-oljan-kortet eftersom det har varit sant tidigare, som i USAs krig mot Irak. Jag gillar inte militära interventioner, jag gillar inte att Sverige står med trupp i Afghanistan. Men mänskliga sköldar betyder väldigt lite för en diktator, de skjuter bara ned dem. Måste vi inte ingripa då? Samtidigt håller jag med dig att fiendens fiende inte är vår vän, så man behöver vara noggrann i de man stöder. Visste Nato vilka de stödde?
Varpå jag skrev:
Uppskattar diskussionen denna vackra söndagsmorgon! Vi kan inte veta andras motiv men vi kan göra realistiska uppskattningar utifrån tillgängliga fakta = mäktiga regeringar agerar i sina nationella intressen, för "internationell (helt partisk) stabilitet," (vapen)industrins tillväxt, tillgång till billiga naturresurser, avsättningsmarknader osv. Det är uppenbarligen värt att miljoner döda civila på vissa håll, att stödja medeltida diktaturer på andra. (Varför inte en no-fly-zone över Gazaremsan?) Jag tror _nej_ "vi" måste inte ingripa, "vi" finns inte, det finns regeringar, det finns Nato, det finns Jens och Andreas... Jag skulle gråta blod men vara tveksam till Natoinvasion (hellre som sagt FN-trupp) ens om det kom trovärdiga rapporter om folkmord, av den enkla anledningen att imperieinvasion gör läget än sämre netto. Om "vi" verkligen vill hjälpa världen skulle vi 1) sluta exportera vapen, 2) sluta stödja diktaturer, 3) acceptera långt högre oljepris, 4) osv osv. pröjsa astronomiska krigsskadestånd till Irak, 5) avväpna Israels atombomb innan vi kräver att Iran inte skaffar nån. Usama bin Ladens ilska handlade huvudsakligen om kolonisationen av Palestina och USA:s lydtyranner i Gulfen, rätta till det och väldigt många framtida humanitära interventioner behöver aldrig aktualiseras. Je pense...
Jag diskuterade detta på Facebook, utifrån exemplet Libyen, denna söndagsmorgon som är så vacker att det gör ont i ögonen. Kom hem vid sexsnåret efter att ha (försökt) sova i tält.
Jag skrev:
ooops - signs of secterist terror chaos developing in Ira.., Afgh.. err.. Libya. Well, whaddayaknow. I suppose we'll just send the JAS Gripen fighter aircraft in again to snap some sexy images and bomb a little, yes? #swedensavesthedayoratleastprostratesitselfbeforenato
En god vän skrev:
Det verkar som att du var emot Sveriges (och Natos?) ingripande. Vad tänker du hade varit en bättre plan än det man gjorde?
Jag svarade:
NN! Ffa 1) har Nato/väst noll trovärdighet vad gäller gott uppsåt inkl commitment till återuppbyggnad, genuint folkstyre etc. Dels 2) leder organiserat våld, i det här fallet flyganfall och stöd till en brokig rebellstyrka, ofta till mer våld (särskilt givet (1) ovan) och skapar ett helvete på jorden för civila, följt av mer auktoritärt styre. Om "man" verkligen har gott uppsåt finns en legitim väg: Att bygga upp en rapid reaction force inom FN, med transparens, demokratisk styrbarhet och ansvarsutkrävande. Tre faktorer man skyr som pesten. Det finns bara en väg till fredlig utveckling, tror jag, och det är... fredlig utveckling. Alltså att landet får göra reformer i egen takt. Västs bistånd är jättebra på flera håll. Om väst dessutom skulle get out of the way i bemärkelsen sluta stödja psykopatiska tyranner (Saudi, Uzbekistan, Turkmenistan, resten av Gulfen, etc etc) skulle det vara ännu bättre. Vår usla politik där förhindrar fredlig utveckling.
Han svarade:
Jag delar uppfattningen att det bästa vore att landet får göra egna reformer. Ett problem i Libyen var väl att det finns så mycket olja att det var lätt för diktatorn att köpa vänner. Ett oljeembargo hade ju varit bra, som Tyskland föreslog, men det tar lång tid för det att få genomslagskraft. Om det överhuvudtaget får genomslag. Och under tiden dör mycket människor. Jag delar absolut uppfattningen att en styrka under FN-flagg hade varit bättre, det jag undrar är om det hade gått igenom Säkerhetsrådet? Både Ryssland och Kina var emot ingripanden pga nationell suveränitet och båda avstod senare för att rösta kring no-fly-resolutionen. Tror du att de hade varit för FN-trupp?
Jag skrev:
De hade hellre varit för ett FN-genomfört flygförbud än Natos som det nu blev. Så länge våra ledare prioriterar dominans över naturresurser och ekonomier kommer alla interventioner att missfärgas av det. De som tar till våld, inklusive inne i Libyen och nu Syrien, är sällan demokrater, utan snarare framtida motståndare till just den så utomordentligt viktiga demokratirörelsen. Jag är övertygad om att vi gör demokratiaktivisterna, kvinnorörelsen osv en fruktansvärd otjänst när vi stödjer de krigsherrar, miliser, islamister, gangsters, sekterister etc som våra ledarskribenter säger slåss i deras namn. Risken är stor att det är på väg att ske igen snart i Syrien och Iran. Den som förespråkar våld i någon annans land bör först göra som Tom Hurndall... I say! =)
Han skrev:
Här är jag ute på tunn is, jag vet inte vilka motiv som Storbritannien och Frankrike hade. Har du insikt i det? Jag är rädd att vi automatiskt tar fram de-gör-det-bara-för-oljan-kortet eftersom det har varit sant tidigare, som i USAs krig mot Irak. Jag gillar inte militära interventioner, jag gillar inte att Sverige står med trupp i Afghanistan. Men mänskliga sköldar betyder väldigt lite för en diktator, de skjuter bara ned dem. Måste vi inte ingripa då? Samtidigt håller jag med dig att fiendens fiende inte är vår vän, så man behöver vara noggrann i de man stöder. Visste Nato vilka de stödde?
Varpå jag skrev:
Uppskattar diskussionen denna vackra söndagsmorgon! Vi kan inte veta andras motiv men vi kan göra realistiska uppskattningar utifrån tillgängliga fakta = mäktiga regeringar agerar i sina nationella intressen, för "internationell (helt partisk) stabilitet," (vapen)industrins tillväxt, tillgång till billiga naturresurser, avsättningsmarknader osv. Det är uppenbarligen värt att miljoner döda civila på vissa håll, att stödja medeltida diktaturer på andra. (Varför inte en no-fly-zone över Gazaremsan?) Jag tror _nej_ "vi" måste inte ingripa, "vi" finns inte, det finns regeringar, det finns Nato, det finns Jens och Andreas... Jag skulle gråta blod men vara tveksam till Natoinvasion (hellre som sagt FN-trupp) ens om det kom trovärdiga rapporter om folkmord, av den enkla anledningen att imperieinvasion gör läget än sämre netto. Om "vi" verkligen vill hjälpa världen skulle vi 1) sluta exportera vapen, 2) sluta stödja diktaturer, 3) acceptera långt högre oljepris, 4) osv osv. pröjsa astronomiska krigsskadestånd till Irak, 5) avväpna Israels atombomb innan vi kräver att Iran inte skaffar nån. Usama bin Ladens ilska handlade huvudsakligen om kolonisationen av Palestina och USA:s lydtyranner i Gulfen, rätta till det och väldigt många framtida humanitära interventioner behöver aldrig aktualiseras. Je pense...
onsdag 11 januari 2012
Märkligt inslag på Gitmos årsdag
Blev ilsk när jag under frukosten lyssnade på radio. Det var ett inslag där två män, en så kallad terrorexpert, och en konservativ/nyliberal lobbyist, pratade om Guantanamolägret som fyller 10 år i dag.
Jag vet inte, men om man är världens enda supermakt och inleder krig på en fjärran kontinent och spärrar in hundratals människor i åratal under tortyr utan rättegång, vad ska det kallas? Övergrepp? Tortyr? Förtryck? Terrorism? Tyranni? Fascism är väl det ord jag tycker närmast beskriver situationen. Men jag är ju inte språkvetare.
SR valde dock att intervjua dessa båda herrar, som försvarande och förstående förklarar ovanstående, utan att ifrågasätta fenomenet på allvar. Det har SR gjort i många andra program, visst, och det är jättebra (och ska vara självklart). Men denna programpunkt tycks stå för sig själv? Kanske ska den följas av mer balanserande saker i Studio Ett? I vilket fall blir det underligt med detta svårt lutande inslag så här ensamt på morgonen. Så jag skrev till redaktionen:
Hej,
lite feedback till ett av Sveriges bästa aktualitetsprogram:
Ytterst märklig och sned diskussion nu i början av 7-timmen. Jag utgår från att ni haft/har andra programpunkter i samma ämne i dag där någon utgår från mainstream-MR eller folkrätt, eller företräder en annan politisk uppfattning än de båda gästerna nu. Men även om det är så får man nästan anledning att be redaktionen minnas SR:s krav att ta ställning för demokrati när någon i sändning ger uttryck för motsatsen.
Nu fick gästerna, som båda tycks inta den rimligen marginella åsikten att det är acceptabelt att USA i år spärrat in och torterat människor utan rättegång, med snirkliga och hårt garderade resonemang försvara fenomenet utan att på allvar ifrågasättas.
Ni är bättre än jag på att formulera frågorna, men jag tycker att Magnus Norell borde pressas på hur många av fångarna som varit oskyldiga, som inte kunnat bevisas skyldiga till någonting.
Och Roland Poirier [nu rättstavat, min anmärkn.] Martinsson skulle man vilja fråga hur han kan försvara detta.
När Lasse ifrågasatte varför det skulle vara omöjligt att ta fångarna till USA talade P M [dito] tvetydigt och grundlöst om att de är terrorister som slåss mot kvinnor och barn, samtidigt som de kunde väcka sympati och ge upphov till förödande kritik mot amerikanska politiker!?
Frågan som hängde i luften under samtalet är nåt i stil med:
Handlar då inte vägran att stänga Guantanamo huvudsakligen helt enkelt om att det vore fruktansvärt pinsamt för amerikanska myndigheter och politiker att erkänna att de utraderat mänskliga rättigheter och folkrätt men ändå inte ha kunnat fälla mer än en bråkdel av de anklagade för något - resten var oskyldiga?
Mvh
Andreas Hedfors
---
Tillägg 12 januari kl 20.21
Har inte fått något svar från SR P1. Flera journalister har varit upprörda, vet jag. Här är några, mer humanistiskt och verklighetsgrundade, sätt att belysa frågan:
* Fakta om Guantanamo från amerikansk medborgarrättsorganisation
* al Jazeeras bilder till tioårsdagen
* Frihetens nederlag i The Guardian
Jag vet inte, men om man är världens enda supermakt och inleder krig på en fjärran kontinent och spärrar in hundratals människor i åratal under tortyr utan rättegång, vad ska det kallas? Övergrepp? Tortyr? Förtryck? Terrorism? Tyranni? Fascism är väl det ord jag tycker närmast beskriver situationen. Men jag är ju inte språkvetare.
SR valde dock att intervjua dessa båda herrar, som försvarande och förstående förklarar ovanstående, utan att ifrågasätta fenomenet på allvar. Det har SR gjort i många andra program, visst, och det är jättebra (och ska vara självklart). Men denna programpunkt tycks stå för sig själv? Kanske ska den följas av mer balanserande saker i Studio Ett? I vilket fall blir det underligt med detta svårt lutande inslag så här ensamt på morgonen. Så jag skrev till redaktionen:
Hej,
lite feedback till ett av Sveriges bästa aktualitetsprogram:
Ytterst märklig och sned diskussion nu i början av 7-timmen. Jag utgår från att ni haft/har andra programpunkter i samma ämne i dag där någon utgår från mainstream-MR eller folkrätt, eller företräder en annan politisk uppfattning än de båda gästerna nu. Men även om det är så får man nästan anledning att be redaktionen minnas SR:s krav att ta ställning för demokrati när någon i sändning ger uttryck för motsatsen.
Nu fick gästerna, som båda tycks inta den rimligen marginella åsikten att det är acceptabelt att USA i år spärrat in och torterat människor utan rättegång, med snirkliga och hårt garderade resonemang försvara fenomenet utan att på allvar ifrågasättas.
Ni är bättre än jag på att formulera frågorna, men jag tycker att Magnus Norell borde pressas på hur många av fångarna som varit oskyldiga, som inte kunnat bevisas skyldiga till någonting.
Och Roland Poirier [nu rättstavat, min anmärkn.] Martinsson skulle man vilja fråga hur han kan försvara detta.
När Lasse ifrågasatte varför det skulle vara omöjligt att ta fångarna till USA talade P M [dito] tvetydigt och grundlöst om att de är terrorister som slåss mot kvinnor och barn, samtidigt som de kunde väcka sympati och ge upphov till förödande kritik mot amerikanska politiker!?
Frågan som hängde i luften under samtalet är nåt i stil med:
Handlar då inte vägran att stänga Guantanamo huvudsakligen helt enkelt om att det vore fruktansvärt pinsamt för amerikanska myndigheter och politiker att erkänna att de utraderat mänskliga rättigheter och folkrätt men ändå inte ha kunnat fälla mer än en bråkdel av de anklagade för något - resten var oskyldiga?
Mvh
Andreas Hedfors
---
Tillägg 12 januari kl 20.21
Har inte fått något svar från SR P1. Flera journalister har varit upprörda, vet jag. Här är några, mer humanistiskt och verklighetsgrundade, sätt att belysa frågan:
* Fakta om Guantanamo från amerikansk medborgarrättsorganisation
* al Jazeeras bilder till tioårsdagen
* Frihetens nederlag i The Guardian
tisdag 3 januari 2012
Kallbad
Dök i naken. Tre Finlandsbåtar gick förbi. Det började strama i nacke och armar o ben lite, i senorna, rätt snabbt. Övervägde att simma till stranden men höll linjen rakt mot andra sidan. Hade tänkt att jag måste försöka.
Det hade varit ljummet i luften när jag steg av färjan i går. Tänkte att fan vad varmt och mjäkigt, och jag har inte cyklat eller paddlat på länge, känner mig schlapp. Med relativt lite ångest kom jag fram till att ta ett sim, och kanske försöka simma över hela viken som jag gjorde regelbundet maj-oktober, men sedan dess inte haft lust med eller vågat. 130 meter ungefär.
Tog lugna, långa tag som jag lärde mig i somras. Det kändes rätt säkert, men jag var lite orolig för att få kramp. Yttempen är väl en 3-4 grader, det var ju is i nyårsdagen vid Djurgården. Simmade på. Snart fanns ingen återvändo - närmast att slutföra.
Lite vågigt. Fick höja huvudet ibland, en gång fick jag vatten i mun. Närmade mig. Tappade bort vart jag skulle, såg inte klippan. Hade gått lite för långt in. Där såg jag vågorna. Jättehögt vattenstånd, men ställde mig upp, och benen bar knappt. Började vada inåt, nu gällde det bara att ta sig in. Kröp och drog mig upp på klippan, och hasade längs med.
JAg hade klarat det, kände ingen köld, men kände ingenting i kroppen, visste att det gällde att ta sig in. Sprang längs promenaden, täckte lemmen med ena handen för den kändes som en isbit. Sprintade förbi smedjan. När jag kom uppför trappan kände jag en våg av värme. In genom dörren, slita av sig gummiskorna, inte het dusch, det skulle bara slå ut den egna uppvärmningen.
In in och handduk. Ingen skillnad. Började torka mig försiktigt men energiskt, en kroppsdel i taget. Först då började jag känna mig lugnare. På med pyjamas, sockor, morgonrock. Men det hjälpte inte, ingen värme kom. Hoppade en massa, men ingen skillnad. Stapplade runt förvirrat, satte på hett vatten, slet i datorn, tog på mössa, svepte hela filten om mig. Började skaka allt mer okontrollerat, våldsamt. Det kändes blött och kallt på kroppen fast jag borde vara torr. Blev lite orolig. Började dricka och äta. Åkarbrasor. Först efter 30 minuter avtog skakningarna.
När jag gick o lade mig sen var jag så varm så varm och glad.
---
Ovanstående kanske låter galet men jag kände mig hyfsat lugn och beredd eftersom jag hade simmat in på hösten. Men det är klart att marginalerna är onödigt små, så jag har bestämt mig för att fortsatt bara simma längs strand om det är kallt och man är utan utrustning.
Vännen Mattias tipsar mig i dag om flera intressanta studier och råd om just kallvattenbad och -olyckor. Samtliga klagar över hur dumdristiga paddlare och fritidsseglare inte klär sig för vattnet och förtränger riskerna.
Flera skriver att den största risken inte är gradvis nedkylning som leder till sämre rörelseförmåga och att man drunknar, utan att man får en kallvattenchock direkt. Den kan leda till att man flämtar efter luft, i värsta fall under vattnet, eller till att luftstrupen krampar och man inte kan andas. Eller till att man får en hjärtattack pga det snabbt ökande hjärtfrekvensen.
Tydligen stjäl kallvatten 25 gånger mer värme än kalluft. Men hälften av den förlusten är genom huvudet, där det tydligen finns en massa ytliga blodkärl som aldrig stängs av vilket ju sker i armar och ben. Så kan man hålla huvudet över vattnet (jag dök ju i i går men det kändes lugnt ändå) så räddar man mycket, och än mer om man har åtminstone en väst på sig i våtdräktsmaterial.
Överlever man de första 3-5 minuterna har man en frist innan nedkylningen påverkar simningskapaciteten så mycket att man börjar riskera att få kallsupar osv. Då kan man nog klara sig någon timme eller mer. Men det är ju rätt meningslöst om man inte kommer nån vart, om man är alltför långt från land eller det är strömt, vågigt osv.
Härligt är att en studie skriver att man kan minska risken för den första kallvattenchocken, med dess intensiva andning och hjärtrusning, genom att vänja sig vid kallt vatten. Tre veckors kallduschande (alltså inte i sträck utan någon gång om dagen antar jag) minskar chocksymptomen under upp till ett års tid, menar författaren, hur han nu räknat ut det. Men det är ju alltså därför jag klarade mig så bra initialt, eftersom jag ju simmat mkt kallt.
Vännen Jonatan berättade att det kan ta just en halvtimme att sluta skaka (återfå kroppsvärmen) och bekräftade att man inte ska duscha varmt, utan hellre använda den egna kroppsvärmen. Det kräver t ex att man kryper ihop i en tjock sovsäck. Det lär ha att göra med den traditionella varningen att man om man blivit svårt nedkyld ska man enbart värma upp sig inifrån och ut, ej börja med händer och fötter, för då pumpas det iskalla blodet där in till hjärtat och man kan få organkollaps.
Tjohops! Dags att bygga bastu på Bastuudden.
Det hade varit ljummet i luften när jag steg av färjan i går. Tänkte att fan vad varmt och mjäkigt, och jag har inte cyklat eller paddlat på länge, känner mig schlapp. Med relativt lite ångest kom jag fram till att ta ett sim, och kanske försöka simma över hela viken som jag gjorde regelbundet maj-oktober, men sedan dess inte haft lust med eller vågat. 130 meter ungefär.
Tog lugna, långa tag som jag lärde mig i somras. Det kändes rätt säkert, men jag var lite orolig för att få kramp. Yttempen är väl en 3-4 grader, det var ju is i nyårsdagen vid Djurgården. Simmade på. Snart fanns ingen återvändo - närmast att slutföra.
Lite vågigt. Fick höja huvudet ibland, en gång fick jag vatten i mun. Närmade mig. Tappade bort vart jag skulle, såg inte klippan. Hade gått lite för långt in. Där såg jag vågorna. Jättehögt vattenstånd, men ställde mig upp, och benen bar knappt. Började vada inåt, nu gällde det bara att ta sig in. Kröp och drog mig upp på klippan, och hasade längs med.
JAg hade klarat det, kände ingen köld, men kände ingenting i kroppen, visste att det gällde att ta sig in. Sprang längs promenaden, täckte lemmen med ena handen för den kändes som en isbit. Sprintade förbi smedjan. När jag kom uppför trappan kände jag en våg av värme. In genom dörren, slita av sig gummiskorna, inte het dusch, det skulle bara slå ut den egna uppvärmningen.
In in och handduk. Ingen skillnad. Började torka mig försiktigt men energiskt, en kroppsdel i taget. Först då började jag känna mig lugnare. På med pyjamas, sockor, morgonrock. Men det hjälpte inte, ingen värme kom. Hoppade en massa, men ingen skillnad. Stapplade runt förvirrat, satte på hett vatten, slet i datorn, tog på mössa, svepte hela filten om mig. Började skaka allt mer okontrollerat, våldsamt. Det kändes blött och kallt på kroppen fast jag borde vara torr. Blev lite orolig. Började dricka och äta. Åkarbrasor. Först efter 30 minuter avtog skakningarna.
När jag gick o lade mig sen var jag så varm så varm och glad.
---
Ovanstående kanske låter galet men jag kände mig hyfsat lugn och beredd eftersom jag hade simmat in på hösten. Men det är klart att marginalerna är onödigt små, så jag har bestämt mig för att fortsatt bara simma längs strand om det är kallt och man är utan utrustning.
Vännen Mattias tipsar mig i dag om flera intressanta studier och råd om just kallvattenbad och -olyckor. Samtliga klagar över hur dumdristiga paddlare och fritidsseglare inte klär sig för vattnet och förtränger riskerna.
Flera skriver att den största risken inte är gradvis nedkylning som leder till sämre rörelseförmåga och att man drunknar, utan att man får en kallvattenchock direkt. Den kan leda till att man flämtar efter luft, i värsta fall under vattnet, eller till att luftstrupen krampar och man inte kan andas. Eller till att man får en hjärtattack pga det snabbt ökande hjärtfrekvensen.
Tydligen stjäl kallvatten 25 gånger mer värme än kalluft. Men hälften av den förlusten är genom huvudet, där det tydligen finns en massa ytliga blodkärl som aldrig stängs av vilket ju sker i armar och ben. Så kan man hålla huvudet över vattnet (jag dök ju i i går men det kändes lugnt ändå) så räddar man mycket, och än mer om man har åtminstone en väst på sig i våtdräktsmaterial.
Överlever man de första 3-5 minuterna har man en frist innan nedkylningen påverkar simningskapaciteten så mycket att man börjar riskera att få kallsupar osv. Då kan man nog klara sig någon timme eller mer. Men det är ju rätt meningslöst om man inte kommer nån vart, om man är alltför långt från land eller det är strömt, vågigt osv.
Härligt är att en studie skriver att man kan minska risken för den första kallvattenchocken, med dess intensiva andning och hjärtrusning, genom att vänja sig vid kallt vatten. Tre veckors kallduschande (alltså inte i sträck utan någon gång om dagen antar jag) minskar chocksymptomen under upp till ett års tid, menar författaren, hur han nu räknat ut det. Men det är ju alltså därför jag klarade mig så bra initialt, eftersom jag ju simmat mkt kallt.
Vännen Jonatan berättade att det kan ta just en halvtimme att sluta skaka (återfå kroppsvärmen) och bekräftade att man inte ska duscha varmt, utan hellre använda den egna kroppsvärmen. Det kräver t ex att man kryper ihop i en tjock sovsäck. Det lär ha att göra med den traditionella varningen att man om man blivit svårt nedkyld ska man enbart värma upp sig inifrån och ut, ej börja med händer och fötter, för då pumpas det iskalla blodet där in till hjärtat och man kan få organkollaps.
Tjohops! Dags att bygga bastu på Bastuudden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)