Medierna i P1 uppmärksammade i går hur makthavare i regeringen och på Telia Sonera avsiktligt underminerar undersökande journalistik genom att vägra låta sig intervjuas av de grävande journalisterna -- men samtidigt ställa upp på intervju i andra medier.
På så sätt ser det ut som om de gett svar på tal på de anklagelser som riktas i ett avslöjande. I själva verket har de gått ut i ett annat medie, där programledare och studioreportrar inte är lika pålästa och intresserade av ämnet som den undersökande redaktionen.
Ju större grävet och avslöjandet är, desto mer gäller ovanstående. Vid ordentliga skandaler, som Saudigate och Telia Soneras smussel med diktaturer, handlar det om att en redaktion lagt ned månader av arbete med hemliga källor. Då är det per definition omöjligt för andra redaktioner att - dessutom på bara några timmar eller några dygn - komma ens i närheten av den kunskap som behövs för att på ett tillfredsställande sätt ställa de ansvariga till svars.
Just därför väljer givetvis de PR-tränade och mediecoachade makthavarnas pressfolk att förekomma just hos konkurrerande redaktioner. Dessutom straffar de då också de journalister som valt att granska dem genom att låta deras konkurrenter få de värdefulla intervjuer - och publiksiffror - som grävarna skulle behöva.
Detta förfarande är tyvärr ganska logiskt, och lönar sig av allt att döma i många fall.
Jag tycker sökarljuset bör riktas mot de redaktioner som ställer upp på detta. I våras var det SVT Aktuellt som lät försvarsminister Sten Tolgfors förekomma hos dem sedan han nekat att frågas ut av Ekots grävare Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. (De senare bjöds visserligen in att stå i kulisserna och kunde försöka intervjua ministern efteråt.)
Det är uppenbarligen oemotståndligt frestande för en redaktion att erbjudas en intervju med en makthavare som konkurrenternas gräv placerat i rampljuset. Men när de tackar ja kan det underminera det seriösa offentliga ansvarsutkrävandet.
Redaktioner bör när de erbjuds intervjuer i sådana här mediestrategiska spel naturligtvis kontakta grävarna. Tillsammans bör de prata igenom situationen. Sen kan man välja att genomföra intervjun, men då uppbackad med fakta och frågor från originalgrävarna - och med information till publiken om att makthavaren vägrat att ställa upp hos dessa.
Man kan också välja att bjuda in även originalgrävarna till studion och låta dem själva ställa några frågor! Störtar då makthavaren desperat ut från rummet - låt det ske.
Helt okej agerade Aftonbladets Staffan Lindberg som hade med sig ett eget batteri tuffa frågor till Telia Soneras presskonferens den 19 april 2012. Följer en redaktion också sedan upp sådana tillfällen, genom att noggrant fortsätta att kräva svar på de frågor som lämnades utan svar, då kan transparens och ansvarsutkrävande skapas.
Överhuvudtaget är det min erfarenhet att redaktioner som ska följa upp någon annans gräv har svårt att göra det på ett bra sätt. Kanske går det prestige i hanteringen. Varför inte bara ringa upp kollegorna och be dem översända en bakgrund inklusive de ännu inte besvarade frågorna till de ansvariga. Sådana samarbeten tjänar alla på -- utom de ljusskygga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar