Våghalsig paddling i snökaoset

I morse var det snö upp på fönstren i stugan. Vi var rätt insnöade i vackra mjuka sjok men det blåste inte. Väderleksrapporterna sa dock 10-15 m/s NO-vind. Jag stack ut på ångbåtsbryggan för att kolla. Där blåste det rejält, typ styv kuling. Fick vända bort ansiktet för att kunna andas.

Skulle jag paddla över till fotokursen på Söder eller ta färjan, det var frågan.

Jag valde att paddla. Tänkte att det är nog fint på Djurgården och klubben nu, i all snön. Och att det är skönt att ha cykeln.

Ägnade 20 minuter minst åt att fixa med kajaken. Det är nödvändigt har jag insett. Hett vatten på roderlinor och räddningspontoner som frusit, sen olja in dem. På med all utrustning. Har haft rejäla problem med frusna fingrar på sistone. Valde i dag tunna neoprenhandskarna under neoprenmuddarna, en kombination som betyder förfrysta fingrar i -10 OM handskarna blir blöta, men nu var det bara -3.

Iväg. Gick först norrut, över mot Ängsholmen. Det var väldigt lugnt, ingen vind att tala om. Men jag vet hur det kan skifta. Svängde dock ändå upp ut över sundet redan halvvägs över till Ängsholmen. Här är min färd utritad på karta.

Snabbt tilltog vinden. Och jag märkte att sikten var obefintlig över 500 - 1 000 meter. Djurgården var osynlig i snödiset. Det skulle bli svårt att hitta snart, och därmed risk att driva ut i farleden. Kompassen var nedisad, hade inte tänkt på att putsa den. Som tur var fanns ett par lampor nånstans vid Bergs oljehamn på Nackasidan som jag borde kunna navigera efter.

Med ens var vinden styv i ryggen. Kände hur jag forsade fram, hur höger paddelblad gled genom vattnet utan motstånd. Gulp. Hade packat två väskor fram, en bak. Det gäller att ha massiv vikt framtill så att fören tippar ned och klyver vågorna och inte kan svänga så våldsamt om kajaken pressas i vågorna.

Det är så man välter - har jag märkt. Grundregeln är att gå vågrätt med eller mot vågorna och vinden. Då kan blåsa och bölja väldigt kraftigt utan någon större risk för kapsejsning. Men när vågorna kommer lite från olika håll, då inträffar det farliga att kajaken kan börja kränga. Det kan till exempel hända om kajaken kommer upp på en vågtopp och plötsligt bara vilar på vattnet mitt på - och både fören och aktern är fria i luften. Då räcker det med lite vind eller något så kan plötsligt kajaken svänga som en vindflöjel till vänster eller höger. Och gör den det - medan farten fortsätter hastigt framåt - ja då brakar man in med sidan i en våg sen och vräks runt.

När vågorna är vilda och kommer från alla håll, på grund av att de studsat runt hela natten mot öarna och klipporna runt Saltsjön kanske, då kan detta ske. Det blev nu också lite vildare vågor och viss risk för sådana svepningar.

Plötsligt fick jag syn på ett grönt ljus på styrbord. En stor färja var ute och for. Den var på väg parallellt med mig, österut. Oklart varför. Argh, jag hade inte slagit på mina lanternor eftersom det var dag tänkte jag. Hade bara radarreflektorn som jag införskaffade och monterade i går (hehe, överkurs).

Nåja. Jag sveptes fram som en vante på vågorna och lyckades hålla balansen. Med sån fart har jag aldrig närmat mig Djurgården. Strax såg jag siluetten föröver. Insåg att det var Blockhusudden, Djurgårdens sydöstra spets. Hungrigt paddlade jag ditåt, och den relativa lä eller i alla fall trygghet som närheten till land skulle ge. Det gällde till varje pris att stanna där och vända, annars skulle vinden bära mig vidare åt helt fel håll in mot stan.

Svischt så var jag där, och det blev ett enormt jobb att vända kajaken och gå upp mot vinden. Skumpade omkring nära klipporna. Men sakta men säkert kunde jag arbeta mig tillbaka upp i vind och svänga runt udden och in i Isbladsviken. Där inne var vågorna små och jag var äntligen säker. Vinden var ändå stark och det var lite motigt att jobba sig över viken hem till klubben.

2 600 meter istället för cirka 1 500 blev färden.. Med facit i hand skulle jag nog ha paddlat, givet att jag inte tränat kapsejsning på sistone. Lite svårt att erkänna det för mig själv. Här fanns helt klart en risk för kapsejsning, kanske 20-30 procent. Mer intressant är risken därefter för att det skulle bli svårt att reda upp en sån kapsejsning, det vill säga att hålla sig intill kajaken, vända upp den, slita fram en ponton, blåsa upp, ta sig runt kajaken, slita fram nästa och blåsa upp, sen klättra upp, sen ev pumpa ut lite vatten och paddla vidare. En kapsejsning en sån här dag betyder att man hinner driva rätt långt skulle jag tro med vågorna och vinden innan man kan börja styra igen. Kanske 500 meter. Det hade kanske betytt farleden.

Slutsatser alltså: 

* Öva kapsejsning, gärna i hög sjö, ett par tre gånger per år.

* Vid kyla eller vind, gå igenom hela kajaken i lugn o ro innan varje avfärd. Roder, paddellina.

* Vid svår kyla eller vind, förbered räddningspontonerna OCH slå på lanternorna

* Vid kapsejsning, slå på pannlampan innan jag donar med att återäntra Näptun

Jag har även för avsikt att införskaffa en reservpaddel.

UPPDATERING 5 JANUARI 2013: Nu har jag tränat kapsejsning en gång i vinter, det gick finemangs, var inte så kallt. Och jag har skaffat en reservpaddel och tätat främre lastluckan. Dock saknar jag fortfarande en bra lösning för att hålla händerna torra -- och således varma -- om det är kallare än minus fem.