Så många gånger har jag tänkt att jag ska lägga den exakta kompasskursen hem till Fjäderholmarna på minnet. I natt ställdes det på prov: Dimma tät som välling. Och inte sjutton visste jag exakt kurs...
Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.
Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.
Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.
Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.
Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.
Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.
Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?
Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.
Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.
Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.
Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.
Puh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar