Efter cirka 2,5 år är ett första manus till min bok med arbetstitel "I diktaturens tjänst - en svensk på statsradion i Långtbortistan" färdigställt.
Baksidestexten kanske kan lyda så här:
“Har chefen godkänt det här,” säger Chalida försiktigt. “Nej” säger jag, “eller ja, menar jag, det är ju jag som är chef!”
Hösten 2009 satt journalisten Andreas Hedfors i den gamla Sovjetstaten Kirgizistan och fruktade att bli deporterad av den hårdnande regimen. Istället erbjöds han att hoppa in som kanalchef på statsradion - med “fria händer.”
Berättelsen om detta unika uppdrag är till lika delar samhällsreportage och kåseri, från en del av världen som i väst är en blind fläck.
I diktaturens tjänst är också en stilstudie av en auktoritär struktur och en moralisk diskussion: Kan en möjlighet att “förändra inifrån” rättfärdiga att du accepterar lögner, munkavlar, övergrepp?
När så plötsligt tyranniet i landet störtas kastas läsaren in i de förrädiska drömmarna om demokrati, mitt emellan en revolution och ett blodbad.
Andreas Hedfors, född 1978, är frilansjournalist. Han har jobbat på Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, gjort civil olydnad med fredsrörelsen och belönats med Guldspaden för avslöjandet av en landshövdingsaffär på Gotland.
Jag har skickat och lämnat in manuskriptet, cirka 290 sidor, till ett antal förlag. Har jag inte hört något framåt sommarn tror jag kanske jag ger ut den själv, åtminstone först som e-bok. Förhandsbeställningar - av numrerade ex med författarens bomärke i - är välkomna.
onsdagen den 6:e februari 2013
söndagen den 23:e december 2012
Viktigt inte underminera granskningar
Medierna i P1 uppmärksammade i går hur makthavare i regeringen och på Telia Sonera avsiktligt underminerar undersökande journalistik genom att vägra låta sig intervjuas av de grävande journalisterna -- men samtidigt ställa upp på intervju i andra medier.
På så sätt ser det ut som om de gett svar på tal på de anklagelser som riktas i ett avslöjande. I själva verket har de gått ut i ett annat medie, där programledare och studioreportrar inte är lika pålästa och intresserade av ämnet som den undersökande redaktionen.
Ju större grävet och avslöjandet är, desto mer gäller ovanstående. Vid ordentliga skandaler, som Saudigate och Telia Soneras smussel med diktaturer, handlar det om att en redaktion lagt ned månader av arbete med hemliga källor. Då är det per definition omöjligt för andra redaktioner att - dessutom på bara några timmar eller några dygn - komma ens i närheten av den kunskap som behövs för att på ett tillfredsställande sätt ställa de ansvariga till svars.
Just därför väljer givetvis de PR-tränade och mediecoachade makthavarnas pressfolk att förekomma just hos konkurrerande redaktioner. Dessutom straffar de då också de journalister som valt att granska dem genom att låta deras konkurrenter få de värdefulla intervjuer - och publiksiffror - som grävarna skulle behöva.
Detta förfarande är tyvärr ganska logiskt, och lönar sig av allt att döma i många fall.
Jag tycker sökarljuset bör riktas mot de redaktioner som ställer upp på detta. I våras var det SVT Aktuellt som lät försvarsminister Sten Tolgfors förekomma hos dem sedan han nekat att frågas ut av Ekots grävare Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. (De senare bjöds visserligen in att stå i kulisserna och kunde försöka intervjua ministern efteråt.)
Det är uppenbarligen oemotståndligt frestande för en redaktion att erbjudas en intervju med en makthavare som konkurrenternas gräv placerat i rampljuset. Men när de tackar ja kan det underminera det seriösa offentliga ansvarsutkrävandet.
Redaktioner bör när de erbjuds intervjuer i sådana här mediestrategiska spel naturligtvis kontakta grävarna. Tillsammans bör de prata igenom situationen. Sen kan man välja att genomföra intervjun, men då uppbackad med fakta och frågor från originalgrävarna - och med information till publiken om att makthavaren vägrat att ställa upp hos dessa.
Man kan också välja att bjuda in även originalgrävarna till studion och låta dem själva ställa några frågor! Störtar då makthavaren desperat ut från rummet - låt det ske.
Helt okej agerade Aftonbladets Staffan Lindberg som hade med sig ett eget batteri tuffa frågor till Telia Soneras presskonferens den 19 april 2012. Följer en redaktion också sedan upp sådana tillfällen, genom att noggrant fortsätta att kräva svar på de frågor som lämnades utan svar, då kan transparens och ansvarsutkrävande skapas.
Överhuvudtaget är det min erfarenhet att redaktioner som ska följa upp någon annans gräv har svårt att göra det på ett bra sätt. Kanske går det prestige i hanteringen. Varför inte bara ringa upp kollegorna och be dem översända en bakgrund inklusive de ännu inte besvarade frågorna till de ansvariga. Sådana samarbeten tjänar alla på -- utom de ljusskygga.
På så sätt ser det ut som om de gett svar på tal på de anklagelser som riktas i ett avslöjande. I själva verket har de gått ut i ett annat medie, där programledare och studioreportrar inte är lika pålästa och intresserade av ämnet som den undersökande redaktionen.
Ju större grävet och avslöjandet är, desto mer gäller ovanstående. Vid ordentliga skandaler, som Saudigate och Telia Soneras smussel med diktaturer, handlar det om att en redaktion lagt ned månader av arbete med hemliga källor. Då är det per definition omöjligt för andra redaktioner att - dessutom på bara några timmar eller några dygn - komma ens i närheten av den kunskap som behövs för att på ett tillfredsställande sätt ställa de ansvariga till svars.
Just därför väljer givetvis de PR-tränade och mediecoachade makthavarnas pressfolk att förekomma just hos konkurrerande redaktioner. Dessutom straffar de då också de journalister som valt att granska dem genom att låta deras konkurrenter få de värdefulla intervjuer - och publiksiffror - som grävarna skulle behöva.
Detta förfarande är tyvärr ganska logiskt, och lönar sig av allt att döma i många fall.
Jag tycker sökarljuset bör riktas mot de redaktioner som ställer upp på detta. I våras var det SVT Aktuellt som lät försvarsminister Sten Tolgfors förekomma hos dem sedan han nekat att frågas ut av Ekots grävare Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. (De senare bjöds visserligen in att stå i kulisserna och kunde försöka intervjua ministern efteråt.)
Det är uppenbarligen oemotståndligt frestande för en redaktion att erbjudas en intervju med en makthavare som konkurrenternas gräv placerat i rampljuset. Men när de tackar ja kan det underminera det seriösa offentliga ansvarsutkrävandet.
Redaktioner bör när de erbjuds intervjuer i sådana här mediestrategiska spel naturligtvis kontakta grävarna. Tillsammans bör de prata igenom situationen. Sen kan man välja att genomföra intervjun, men då uppbackad med fakta och frågor från originalgrävarna - och med information till publiken om att makthavaren vägrat att ställa upp hos dessa.
Man kan också välja att bjuda in även originalgrävarna till studion och låta dem själva ställa några frågor! Störtar då makthavaren desperat ut från rummet - låt det ske.
Helt okej agerade Aftonbladets Staffan Lindberg som hade med sig ett eget batteri tuffa frågor till Telia Soneras presskonferens den 19 april 2012. Följer en redaktion också sedan upp sådana tillfällen, genom att noggrant fortsätta att kräva svar på de frågor som lämnades utan svar, då kan transparens och ansvarsutkrävande skapas.
Överhuvudtaget är det min erfarenhet att redaktioner som ska följa upp någon annans gräv har svårt att göra det på ett bra sätt. Kanske går det prestige i hanteringen. Varför inte bara ringa upp kollegorna och be dem översända en bakgrund inklusive de ännu inte besvarade frågorna till de ansvariga. Sådana samarbeten tjänar alla på -- utom de ljusskygga.
tisdagen den 11:e december 2012
Fantastisk hobbit utan bouquet
Recension av Hobbit - en oväntad resa, svensk premiär onsdag 12 dec 2012.
Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.
Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).
Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.
Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.
Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?
Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).
Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.
Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.
Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.
Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)
Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.
Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).
Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.
Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.
Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?
Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).
Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.
Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.
Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.
Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)
onsdagen den 5:e december 2012
Våghalsig paddling i snökaoset
paddellina.
* Vid svår kyla eller vind, förbered räddningspontonerna OCH slå på lanternorna
* Vid kapsejsning, slå på pannlampan innan jag donar med att återäntra Näptun
Jag har även för avsikt att införskaffa en reservpaddel.
UPPDATERING 5 JANUARI 2013: Nu har jag tränat kapsejsning en gång i vinter, det gick finemangs, var inte så kallt. Och jag har skaffat en reservpaddel och tätat främre lastluckan. Dock saknar jag fortfarande en bra lösning för att hålla händerna torra -- och således varma -- om det är kallare än minus fem.
fredagen den 30:e november 2012
Bister paddling
I dag var paddlingen bister. Det har ju regnat och stormat några dagar och det har varit ganska skoj att paddla. En vindpust svepte mig nästan omkull en dag, och en annan spolade en våg över halva kroppen.
Så kom snön i torsdags, och cykeln frös - växlar, framljus och nästan låset. Men vackert blev det såsom i sagorna! Skogens vita slott, av Fröding, tänker jag på. Minusgrader.
I dag skulle jag paddla in till stan en sväng. Hade glömt ens förvara våtdräktshandskarna i varmrum. Pulsade ut i snön och kånkade ned kajaken. Rodret var fruset och just i går hade jag såklart glömt att ställa det rakt! Plums i och iväg. Höll på att styra upp på land direkt. Ajaj. Till sist lossnade roderpedalerna. Väl framme på andra sidan ställde jag det rakt!
Sen for jag in till stan och träffade en bekant från Mellanöstern. Värmde listigt våtdräktshandskarna i torkskåpet så länge. Det var första gången han upplevde snö. På eftermiddagen började det verkligen kylna på. Vi gick ut till klubben och bytte om för att han skulle få testa på att paddla också. Först visade jag stolt min fina kajak Näptun. Men det blev lite snopet när alla linor hade frusit så att de uppblåsbara pontonerna lossnade och dessutom röret där de ska stickas in var fullt av is.
Han vågade kliva i kajaken men sen tog det stopp! Skräck. Inte så konstigt när man inte kan simma o vintern är den första. Och lika skönt det kände jag, för bara när jag tog en minutlång sväng själv i tandemkajaken frös fingrarna till. Det är de där attans våtdräktshandskarna som aldrig blir torra och därmed bara suger ut värmen ur händerna när man paddlar.
Den djärve gästen hängde med in i bastun också, för en trippel kulturchock av nakenhet, hetta och tortyrinbjudan på det - utträde i snön i bara mässingen. Vi avbröt och strosade tillbaka till stan, nu i hård kyla, uppskattningsvis 8-10 grader kallt. Sen rumlade jag runt till sena kvällen då det var hemfärd. Och nu kändes det plötsligt som plusgrader i luften!
Cyklade ut till kanotklubben med bakre stänkskärmen så full av snö att bakdäcket stundom ville stå still. Äntligen vid klubben - men grinden hade frusit. Det gick att slå in koden och lampan blev grön, men grinden själv gav inte vika en millimeter! Ajajaj. Till sist fick jag låsa cykeln vid ett träd och klättra runt taggtråden.
Havet verkade lugnt, tack o lov. Men kajakluckorna gick knappt att öppna. Främre lanternorna gick knappt att skruva på. Tunna vantar hade jag bara - skada. Men efter att ha slagit en borste mjuk gick det att rensa rören och montera räddningspontonerna för säkerhets skull.
Sen iväg. Rodret var nu obevekligt fruset, men det var ju i rakt läge så jag behövde bara ibland korrigera kursen. Kände mig lite spak inför prospektet att välta i detta läge, framför allt för kylan om fingrarna. Slutsats: Införskaffa antingen torrhandskar eller rejält tjocka våtdräktshandskar som också ska vara torra i utgångsläget.
Hemma på ön visar termometern minus fyra. Jag som trodde det var nollgradigt eller strax däröver. Lugnt är det också - känns avlägset att det ute på Östersjön tydligen har stormat.
Skönt att vara hemma! God natt!
Så kom snön i torsdags, och cykeln frös - växlar, framljus och nästan låset. Men vackert blev det såsom i sagorna! Skogens vita slott, av Fröding, tänker jag på. Minusgrader.
I dag skulle jag paddla in till stan en sväng. Hade glömt ens förvara våtdräktshandskarna i varmrum. Pulsade ut i snön och kånkade ned kajaken. Rodret var fruset och just i går hade jag såklart glömt att ställa det rakt! Plums i och iväg. Höll på att styra upp på land direkt. Ajaj. Till sist lossnade roderpedalerna. Väl framme på andra sidan ställde jag det rakt!
Sen for jag in till stan och träffade en bekant från Mellanöstern. Värmde listigt våtdräktshandskarna i torkskåpet så länge. Det var första gången han upplevde snö. På eftermiddagen började det verkligen kylna på. Vi gick ut till klubben och bytte om för att han skulle få testa på att paddla också. Först visade jag stolt min fina kajak Näptun. Men det blev lite snopet när alla linor hade frusit så att de uppblåsbara pontonerna lossnade och dessutom röret där de ska stickas in var fullt av is.
Han vågade kliva i kajaken men sen tog det stopp! Skräck. Inte så konstigt när man inte kan simma o vintern är den första. Och lika skönt det kände jag, för bara när jag tog en minutlång sväng själv i tandemkajaken frös fingrarna till. Det är de där attans våtdräktshandskarna som aldrig blir torra och därmed bara suger ut värmen ur händerna när man paddlar.
Den djärve gästen hängde med in i bastun också, för en trippel kulturchock av nakenhet, hetta och tortyrinbjudan på det - utträde i snön i bara mässingen. Vi avbröt och strosade tillbaka till stan, nu i hård kyla, uppskattningsvis 8-10 grader kallt. Sen rumlade jag runt till sena kvällen då det var hemfärd. Och nu kändes det plötsligt som plusgrader i luften!
Cyklade ut till kanotklubben med bakre stänkskärmen så full av snö att bakdäcket stundom ville stå still. Äntligen vid klubben - men grinden hade frusit. Det gick att slå in koden och lampan blev grön, men grinden själv gav inte vika en millimeter! Ajajaj. Till sist fick jag låsa cykeln vid ett träd och klättra runt taggtråden.
Havet verkade lugnt, tack o lov. Men kajakluckorna gick knappt att öppna. Främre lanternorna gick knappt att skruva på. Tunna vantar hade jag bara - skada. Men efter att ha slagit en borste mjuk gick det att rensa rören och montera räddningspontonerna för säkerhets skull.
Sen iväg. Rodret var nu obevekligt fruset, men det var ju i rakt läge så jag behövde bara ibland korrigera kursen. Kände mig lite spak inför prospektet att välta i detta läge, framför allt för kylan om fingrarna. Slutsats: Införskaffa antingen torrhandskar eller rejält tjocka våtdräktshandskar som också ska vara torra i utgångsläget.
Hemma på ön visar termometern minus fyra. Jag som trodde det var nollgradigt eller strax däröver. Lugnt är det också - känns avlägset att det ute på Östersjön tydligen har stormat.
Skönt att vara hemma! God natt!
fredagen den 23:e november 2012
Amazing stuff
It's a curse to hang out too much on Facebook. There's so much pointless stuff, mutual material admiration and things going on. But we've got to admit it's also a purely amazing vantage point into lots of wondrous things.
Take this video for example, out today, and the stuff that dreams are made of.
I'm not gonna add anything else here because then it'd be just like Facebook.
Well well.
Also today I've worked on improving my paddle gear. Mainly with reflexes. It's really addictive. Now I can't wait to get out there into the dark waves. Here's a few pictures.
Be well now,
Andreas
PS. Okay okay, I can't help it. Here's another truly lovely film clip.
Take this video for example, out today, and the stuff that dreams are made of.
I'm not gonna add anything else here because then it'd be just like Facebook.
Well well.
Also today I've worked on improving my paddle gear. Mainly with reflexes. It's really addictive. Now I can't wait to get out there into the dark waves. Here's a few pictures.
Be well now,
Andreas
PS. Okay okay, I can't help it. Here's another truly lovely film clip.
måndagen den 5:e november 2012
Närkontakt med tjockan
Så många gånger har jag tänkt att jag ska lägga den exakta kompasskursen hem till Fjäderholmarna på minnet. I natt ställdes det på prov: Dimma tät som välling. Och inte sjutton visste jag exakt kurs...
Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.
Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.
Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.
Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.
Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.
Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.
Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?
Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.
Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.
Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.
Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.
Puh.
Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.
Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.
Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.
Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.
Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.
Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.
Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?
Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.
Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.
Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.
Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.
Puh.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)