Recension av Hobbit - en oväntad resa, svensk premiär onsdag 12 dec 2012.
Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.
Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).
Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.
Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.
Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?
Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).
Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.
Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.
Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.
Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar