Blev ilsk när jag under frukosten lyssnade på radio. Det var ett inslag där två män, en så kallad terrorexpert, och en konservativ/nyliberal lobbyist, pratade om Guantanamolägret som fyller 10 år i dag.
Jag vet inte, men om man är världens enda supermakt och inleder krig på en fjärran kontinent och spärrar in hundratals människor i åratal under tortyr utan rättegång, vad ska det kallas? Övergrepp? Tortyr? Förtryck? Terrorism? Tyranni? Fascism är väl det ord jag tycker närmast beskriver situationen. Men jag är ju inte språkvetare.
SR valde dock att intervjua dessa båda herrar, som försvarande och förstående förklarar ovanstående, utan att ifrågasätta fenomenet på allvar. Det har SR gjort i många andra program, visst, och det är jättebra (och ska vara självklart). Men denna programpunkt tycks stå för sig själv? Kanske ska den följas av mer balanserande saker i Studio Ett? I vilket fall blir det underligt med detta svårt lutande inslag så här ensamt på morgonen. Så jag skrev till redaktionen:
Hej,
lite feedback till ett av Sveriges bästa aktualitetsprogram:
Ytterst märklig och sned diskussion nu i början av 7-timmen. Jag utgår från att ni haft/har andra programpunkter i samma ämne i dag där någon utgår från mainstream-MR eller folkrätt, eller företräder en annan politisk uppfattning än de båda gästerna nu. Men även om det är så får man nästan anledning att be redaktionen minnas SR:s krav att ta ställning för demokrati när någon i sändning ger uttryck för motsatsen.
Nu fick gästerna, som båda tycks inta den rimligen marginella åsikten att det är acceptabelt att USA i år spärrat in och torterat människor utan rättegång, med snirkliga och hårt garderade resonemang försvara fenomenet utan att på allvar ifrågasättas.
Ni är bättre än jag på att formulera frågorna, men jag tycker att Magnus Norell borde pressas på hur många av fångarna som varit oskyldiga, som inte kunnat bevisas skyldiga till någonting.
Och Roland Poirier [nu rättstavat, min anmärkn.] Martinsson skulle man vilja fråga hur han kan försvara detta.
När Lasse ifrågasatte varför det skulle vara omöjligt att ta fångarna till USA talade P M [dito] tvetydigt och grundlöst om att de är terrorister som slåss mot kvinnor och barn, samtidigt som de kunde väcka sympati och ge upphov till förödande kritik mot amerikanska politiker!?
Frågan som hängde i luften under samtalet är nåt i stil med:
Handlar då inte vägran att stänga Guantanamo huvudsakligen helt enkelt om att det vore fruktansvärt pinsamt för amerikanska myndigheter och politiker att erkänna att de utraderat mänskliga rättigheter och folkrätt men ändå inte ha kunnat fälla mer än en bråkdel av de anklagade för något - resten var oskyldiga?
Mvh
Andreas Hedfors
---
Tillägg 12 januari kl 20.21
Har inte fått något svar från SR P1. Flera journalister har varit upprörda, vet jag. Här är några, mer humanistiskt och verklighetsgrundade, sätt att belysa frågan:
* Fakta om Guantanamo från amerikansk medborgarrättsorganisation
* al Jazeeras bilder till tioårsdagen
* Frihetens nederlag i The Guardian
onsdag 11 januari 2012
tisdag 3 januari 2012
Kallbad
Dök i naken. Tre Finlandsbåtar gick förbi. Det började strama i nacke och armar o ben lite, i senorna, rätt snabbt. Övervägde att simma till stranden men höll linjen rakt mot andra sidan. Hade tänkt att jag måste försöka.
Det hade varit ljummet i luften när jag steg av färjan i går. Tänkte att fan vad varmt och mjäkigt, och jag har inte cyklat eller paddlat på länge, känner mig schlapp. Med relativt lite ångest kom jag fram till att ta ett sim, och kanske försöka simma över hela viken som jag gjorde regelbundet maj-oktober, men sedan dess inte haft lust med eller vågat. 130 meter ungefär.
Tog lugna, långa tag som jag lärde mig i somras. Det kändes rätt säkert, men jag var lite orolig för att få kramp. Yttempen är väl en 3-4 grader, det var ju is i nyårsdagen vid Djurgården. Simmade på. Snart fanns ingen återvändo - närmast att slutföra.
Lite vågigt. Fick höja huvudet ibland, en gång fick jag vatten i mun. Närmade mig. Tappade bort vart jag skulle, såg inte klippan. Hade gått lite för långt in. Där såg jag vågorna. Jättehögt vattenstånd, men ställde mig upp, och benen bar knappt. Började vada inåt, nu gällde det bara att ta sig in. Kröp och drog mig upp på klippan, och hasade längs med.
JAg hade klarat det, kände ingen köld, men kände ingenting i kroppen, visste att det gällde att ta sig in. Sprang längs promenaden, täckte lemmen med ena handen för den kändes som en isbit. Sprintade förbi smedjan. När jag kom uppför trappan kände jag en våg av värme. In genom dörren, slita av sig gummiskorna, inte het dusch, det skulle bara slå ut den egna uppvärmningen.
In in och handduk. Ingen skillnad. Började torka mig försiktigt men energiskt, en kroppsdel i taget. Först då började jag känna mig lugnare. På med pyjamas, sockor, morgonrock. Men det hjälpte inte, ingen värme kom. Hoppade en massa, men ingen skillnad. Stapplade runt förvirrat, satte på hett vatten, slet i datorn, tog på mössa, svepte hela filten om mig. Började skaka allt mer okontrollerat, våldsamt. Det kändes blött och kallt på kroppen fast jag borde vara torr. Blev lite orolig. Började dricka och äta. Åkarbrasor. Först efter 30 minuter avtog skakningarna.
När jag gick o lade mig sen var jag så varm så varm och glad.
---
Ovanstående kanske låter galet men jag kände mig hyfsat lugn och beredd eftersom jag hade simmat in på hösten. Men det är klart att marginalerna är onödigt små, så jag har bestämt mig för att fortsatt bara simma längs strand om det är kallt och man är utan utrustning.
Vännen Mattias tipsar mig i dag om flera intressanta studier och råd om just kallvattenbad och -olyckor. Samtliga klagar över hur dumdristiga paddlare och fritidsseglare inte klär sig för vattnet och förtränger riskerna.
Flera skriver att den största risken inte är gradvis nedkylning som leder till sämre rörelseförmåga och att man drunknar, utan att man får en kallvattenchock direkt. Den kan leda till att man flämtar efter luft, i värsta fall under vattnet, eller till att luftstrupen krampar och man inte kan andas. Eller till att man får en hjärtattack pga det snabbt ökande hjärtfrekvensen.
Tydligen stjäl kallvatten 25 gånger mer värme än kalluft. Men hälften av den förlusten är genom huvudet, där det tydligen finns en massa ytliga blodkärl som aldrig stängs av vilket ju sker i armar och ben. Så kan man hålla huvudet över vattnet (jag dök ju i i går men det kändes lugnt ändå) så räddar man mycket, och än mer om man har åtminstone en väst på sig i våtdräktsmaterial.
Överlever man de första 3-5 minuterna har man en frist innan nedkylningen påverkar simningskapaciteten så mycket att man börjar riskera att få kallsupar osv. Då kan man nog klara sig någon timme eller mer. Men det är ju rätt meningslöst om man inte kommer nån vart, om man är alltför långt från land eller det är strömt, vågigt osv.
Härligt är att en studie skriver att man kan minska risken för den första kallvattenchocken, med dess intensiva andning och hjärtrusning, genom att vänja sig vid kallt vatten. Tre veckors kallduschande (alltså inte i sträck utan någon gång om dagen antar jag) minskar chocksymptomen under upp till ett års tid, menar författaren, hur han nu räknat ut det. Men det är ju alltså därför jag klarade mig så bra initialt, eftersom jag ju simmat mkt kallt.
Vännen Jonatan berättade att det kan ta just en halvtimme att sluta skaka (återfå kroppsvärmen) och bekräftade att man inte ska duscha varmt, utan hellre använda den egna kroppsvärmen. Det kräver t ex att man kryper ihop i en tjock sovsäck. Det lär ha att göra med den traditionella varningen att man om man blivit svårt nedkyld ska man enbart värma upp sig inifrån och ut, ej börja med händer och fötter, för då pumpas det iskalla blodet där in till hjärtat och man kan få organkollaps.
Tjohops! Dags att bygga bastu på Bastuudden.
Det hade varit ljummet i luften när jag steg av färjan i går. Tänkte att fan vad varmt och mjäkigt, och jag har inte cyklat eller paddlat på länge, känner mig schlapp. Med relativt lite ångest kom jag fram till att ta ett sim, och kanske försöka simma över hela viken som jag gjorde regelbundet maj-oktober, men sedan dess inte haft lust med eller vågat. 130 meter ungefär.
Tog lugna, långa tag som jag lärde mig i somras. Det kändes rätt säkert, men jag var lite orolig för att få kramp. Yttempen är väl en 3-4 grader, det var ju is i nyårsdagen vid Djurgården. Simmade på. Snart fanns ingen återvändo - närmast att slutföra.
Lite vågigt. Fick höja huvudet ibland, en gång fick jag vatten i mun. Närmade mig. Tappade bort vart jag skulle, såg inte klippan. Hade gått lite för långt in. Där såg jag vågorna. Jättehögt vattenstånd, men ställde mig upp, och benen bar knappt. Började vada inåt, nu gällde det bara att ta sig in. Kröp och drog mig upp på klippan, och hasade längs med.
JAg hade klarat det, kände ingen köld, men kände ingenting i kroppen, visste att det gällde att ta sig in. Sprang längs promenaden, täckte lemmen med ena handen för den kändes som en isbit. Sprintade förbi smedjan. När jag kom uppför trappan kände jag en våg av värme. In genom dörren, slita av sig gummiskorna, inte het dusch, det skulle bara slå ut den egna uppvärmningen.
In in och handduk. Ingen skillnad. Började torka mig försiktigt men energiskt, en kroppsdel i taget. Först då började jag känna mig lugnare. På med pyjamas, sockor, morgonrock. Men det hjälpte inte, ingen värme kom. Hoppade en massa, men ingen skillnad. Stapplade runt förvirrat, satte på hett vatten, slet i datorn, tog på mössa, svepte hela filten om mig. Började skaka allt mer okontrollerat, våldsamt. Det kändes blött och kallt på kroppen fast jag borde vara torr. Blev lite orolig. Började dricka och äta. Åkarbrasor. Först efter 30 minuter avtog skakningarna.
När jag gick o lade mig sen var jag så varm så varm och glad.
---
Ovanstående kanske låter galet men jag kände mig hyfsat lugn och beredd eftersom jag hade simmat in på hösten. Men det är klart att marginalerna är onödigt små, så jag har bestämt mig för att fortsatt bara simma längs strand om det är kallt och man är utan utrustning.
Vännen Mattias tipsar mig i dag om flera intressanta studier och råd om just kallvattenbad och -olyckor. Samtliga klagar över hur dumdristiga paddlare och fritidsseglare inte klär sig för vattnet och förtränger riskerna.
Flera skriver att den största risken inte är gradvis nedkylning som leder till sämre rörelseförmåga och att man drunknar, utan att man får en kallvattenchock direkt. Den kan leda till att man flämtar efter luft, i värsta fall under vattnet, eller till att luftstrupen krampar och man inte kan andas. Eller till att man får en hjärtattack pga det snabbt ökande hjärtfrekvensen.
Tydligen stjäl kallvatten 25 gånger mer värme än kalluft. Men hälften av den förlusten är genom huvudet, där det tydligen finns en massa ytliga blodkärl som aldrig stängs av vilket ju sker i armar och ben. Så kan man hålla huvudet över vattnet (jag dök ju i i går men det kändes lugnt ändå) så räddar man mycket, och än mer om man har åtminstone en väst på sig i våtdräktsmaterial.
Överlever man de första 3-5 minuterna har man en frist innan nedkylningen påverkar simningskapaciteten så mycket att man börjar riskera att få kallsupar osv. Då kan man nog klara sig någon timme eller mer. Men det är ju rätt meningslöst om man inte kommer nån vart, om man är alltför långt från land eller det är strömt, vågigt osv.
Härligt är att en studie skriver att man kan minska risken för den första kallvattenchocken, med dess intensiva andning och hjärtrusning, genom att vänja sig vid kallt vatten. Tre veckors kallduschande (alltså inte i sträck utan någon gång om dagen antar jag) minskar chocksymptomen under upp till ett års tid, menar författaren, hur han nu räknat ut det. Men det är ju alltså därför jag klarade mig så bra initialt, eftersom jag ju simmat mkt kallt.
Vännen Jonatan berättade att det kan ta just en halvtimme att sluta skaka (återfå kroppsvärmen) och bekräftade att man inte ska duscha varmt, utan hellre använda den egna kroppsvärmen. Det kräver t ex att man kryper ihop i en tjock sovsäck. Det lär ha att göra med den traditionella varningen att man om man blivit svårt nedkyld ska man enbart värma upp sig inifrån och ut, ej börja med händer och fötter, för då pumpas det iskalla blodet där in till hjärtat och man kan få organkollaps.
Tjohops! Dags att bygga bastu på Bastuudden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)