En iPhone 4 för tre tusen? En korrespondens.

Jones Ruth skrev 2010-12-22 09.14:

Betalningen via Western Union. (www.westernunion.com)
Och vi har inte några referenser i Sverige.
Att betala via Western Union, nedan är detaljerna:

Namn: Chijoke Chukvunagorom
Adress: Northern Capital House, Moika Embankment 36
Postnr: 191186
Staden: St. Petersburg
Land: Ryssland

När du betalning har bekräfta du beställer kommer att skickas till dig och det kommer att bli till din dörr inom 2 dagar.

--- On Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors wrote:


From: Andreas Hedfors
Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
To: "Jones Ruth"
Date: Tuesday, December 21, 2010, 11:28 PM

Har ni några svenska referenser?

Exakt hur skulle betalningen och leveransen gå till?

Mvh.

Jones Ruth skrev 2010-12-21 20.51:
>
>
> Vi accepterar endast betala via Western Union.
>
> Och vi har för att bekräfta din betalning innan vi kan leverera
> produkten till dig.
>
> Jag förstår att du inte riktigt litar på affären, men jag har gett er
> ärlig alternativet.
>
> Men jag försäkrar er så snart din betalning har bekräftats ditt objekt
> kommer att levereras till dig och du kommer att skickas ett
> spårningsnummer att spåra dina objektonline.
>
> Låt mig veta vad du tycker
>
>
> --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors //* wrote:
>
>
> From: Andreas Hedfors
> Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> To: "Jones Ruth"
> Date: Tuesday, December 21, 2010, 6:30 PM
>
> Hej,
>
> jag föredrar ett helt säkert betalningssätt, där jag exempelvis
> deponerar pengarna någonstans, t ex hos FedEx och sedan skickar ni
> telefonen när ni får bekräftelse på att pengarna finns. När jag fått
> telefonen får ni sen tillgång till pengarna. Kan vi köra så?
>
> Mvh,
> AH
>
>
> Jones Ruth skrev 2010-12-21 19.15:
> >
> >
> > Webbplatsen uppdateras inte det är därför priset är olika, men
> ingenjör
> > arbetar på det.
> >
> > Vi kör en promo på grund av Xmas.
> >
> > Du ska betala 50% procent av pengarna först och FedEx sätta in
> telefonen
> > så att du ni kommer att ge återstoden av 50% till dem.
> >
> > Så komma tillbaka till mig med din fullständiga leverans uppgifter så
> > att vi kan gå vidare med förpackning av din Apple iPhone 4 32GB.
> >
> > Vilken färg på telefon vill du ha?
> >
> >
> >
> > --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors
> / > >/* wrote:
> >
> >
> > From: Andreas Hedfors > >
> > Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > To: "Jones Ruth" > >
> > Date: Tuesday, December 21, 2010, 1:40 PM
> >
> > Hej!
> >
> > Tack för det. Jätteintressant, jag ska helt klart beställa.
> >
> > På hemsidan står det att en iPhone 4, 32 gm kostar 700 dollar.
> Det är 4
> > 795 kronor. Men ni tar bara 3 000 kr?
> >
> > Och där står att frakten är gratis.
> >
> > Exakt hur löser vi transaktionen? Ska jag ge pengarna till FedEx i
> > utbyte mot telefonen?
> >
> > Bästa,
> > Andreas
> >
> > Jones Ruth skrev 2010-12-21 14.22:
> > >
> > >
> > > Tack för posten.
> > >
> > > Apple iPhone 32 GB 4 är helt ny och olåst och levereras med 18
> > månaders
> > > internationell garanti.
> > >
> > > Apple iPhone är billigt eftersom vi köper i bulk från
> manunfacturing
> > > företag i USA.
> > >
> > > Vi kommer att skeppas in telefonen så att du via FedEx, sjöfart
> > kommer
> > > att ta 2dagarför att komma till er i Sverige.
> > >
> > > Apple iPhone kostar 3000SEK
> > > Och sjöfart 280SEK avgift kostnad
> > >
> > > Total kostnad är 3280SEK.
> > >
> > > http://www.vladmirphones.webs.com/
> > >
> > >
> > > Hälsningar
> > >
> > >
> > >
> > > --- On *Tue, 12/21/10, Andreas Hedfors
> > / >
> > > >>/* wrote:
> > >
> > >
> > > From: Andreas Hedfors >
> > > >>
> > > Subject: Re: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > > To: "Jones Ruth" >
> > > >>
> > > Date: Tuesday, December 21, 2010, 12:31 PM
> > >
> > > Hej Jones,
> > >
> > > tack för ditt svar! Är ni ett företag, har ni en hemsida?
> > >
> > > Okej - hur skulle detta fungera? Jag betalar via FedEx 3 tkr inkl
> > frakt
> > > vid leverans? Hur kan det vara så billigt?
> > >
> > > Telefonen är obunden och med 32 gb och 18 mån garanti?
> > >
> > > Mvh
> > > Andreas
> > >
> > > Jones Ruth skrev 2010-12-21 13.22:
> > > >
> > > > Hej,
> > > >
> > > >
> > > > Tack för posten.
> > > >
> > > >
> > > > Vi finns i Ryssland, och vi skickar via FedEx, och leverans 2
> > > dagar att
> > > > komma till digpå Sverige.
> > > >
> > > > Betalning sker via FedEx.
> > > >
> > > > Hälsningar.
> > > >
> > > >
> > > >
> > > > --- On *Tue, 12/21/10, Skuffen / >
> > > >
> > > >
> > > >>>/* wrote:
> > > >
> > > >
> > > > From: Skuffen >
> > > >
> > > >
> > > >>>
> > > > Subject: Du har fått mail angående din annons på Skuffen.se
> > > > To: jones052@yahoo.com
> >
> > >
> >>
> > > > Date: Tuesday, December 21, 2010, 12:08 PM
> > > >
> > > >
> > > > Tjenare!
> > > > Jag är intresserad av att köpa en av dina IPhone 4. Går det att
> > > > pruta ytterligare? Jag bor i Sthlm, reser i Norrköping o
> Västervik
> > > > under helgerna.
> > > > Hur löser vi överlämning o betalning?
> > > > Mvh
> > > > Andreas
> > > >
> > > > Du kan se din annons här
> > > >
> http://www.skuffen.se/annons/Apple_Iphone_4_32Gb_Sim_Fri_804622368
> > > > Avsändarens telefon-nr är: 0707-292 492
> > > > --------------------------------
> > > > Detta är ett mail från Skuffen.se
> > > >
> > > >
> > >
> > >
> >
> >
>
>

ANNONSEN:
Apple Iphone 4 32Gb Sim-Fri
Pris: 3 000:- Kategori: Telefoner & Fax - Mobiler
Finns i: Skåne - Västra MalmöInsänd: 14 December - 20:32 av Jones Rth
( Privat )
Helt nya Apple iPhone 4 32Gb fabriken olåst, Sealed 100%
original

Garanti: 18 månader

Skick: Brand New

Produkten innehåller * iPhone 4 Smartphone * Original Box *
Batteri * Laddare * Dock Connector * USB * Användarhandbok

Funktioner & Specifikationer: Storlek och weight1 Höjd: 4,5
inches (115,2 mm) Bredd: 2,31 inches (58,6 mm) Djup: 0,37
tum (9,3 mm) Vikt: 4,8 gram (137 gram)

Allvarliga köpare, E-post till mig
Maila Jones Rth Endast kontakt med Email

Infernot i idyllen

Klockan är tio i ett när jag haltar hem längs de prydligt plogade vägarna på min ö. Det värker i ryggslutet, det svider i höger hand. När jag hasplat upp nyckeln ur jeansen jag lånat av brorsan (det var arbetsklädsel och jag hade inga..) och kommit innanför dörren är jag sådär utmattad att jag måste varva ned / inte ens orkar gå och lägga mig, utan bara dimper ned på en stol.

Jag jobbar som nisse på julbordet på Fjäderholmarnas krog. En nisse är en handräckare, ett restaurangbiträde, en dräng. Det är ett av de lägsta rangerna i restaurangvärldens komplicerade hierarki. Det finns ett par tre köksnissar. De hjälper köket, och det handlar främst om att bära fram och tillbaka all mat till buffén. Det är ju julbord.

Sen finns en servisnisse. Det är jag. Jag hjälper alltså servisen, det vill säga servitriserna, kyparna och hovmästarinnan. Det är vi som jobbar direkt med gästerna. Jag tror att alla större matställen är ganska strikt uppdelade så - mellan kök och servis.

Mitt jobb går ut på att... tja, jag har aldrig fått någon ordentlig arbetsbeskrivning. Inte vad jag kan minnas. Hela arbetssituationen är väldigt annorlunda än vad jag är van vid: vuxna proffsiga sammanhang där allt är välordnat, respektfullt - och man har stort eget ansvar att planera och genomföra arbetet. Här är man en liten kloss i ett stort maskineri, jag är outbildad och okunnig och behandlas rätt ofta därefter.

Jag putsar i alla fall bestick. Och bär fram bestick, och tallrikar, så att gästerna kan använda dem. Detta är min huvudsyssla, och om jag fixar den är det viktigaste i hamn. Jag jobbar nog i dagsläget cirka 6 h om dagen bara med detta. Totalt är arbetspasset på ungefär 13 h om dagen.

Men då är förstås pauser inräknade. I dag hade jag t ex ca 10 minuter lunch, och så kanske ett dussin småpauser på arbetsstället där jag käkade lite mat i ungefär 30-60 sekunder vardera.

Det är sjukt intensivt. Det är ett inferno. Jag är grymt sliten. Jag börjar ibland hata jobbet och frestas känna ångest för att jag måste göra detta, men inser så att jag faktiskt valt det här, att jag fajtats med hovmästarinnan för att få jobba så mkt som jag gör, och att det är en kul erfarenhet. Men fruktansvärt jobbigt.

Klart det är galet att jobba 13 h tre dagar i rad (mån-tis jobbade jag bara 16-01), och då menar jag inte sitta på kontor, knappa på dator och prata i telefon, utan då menar jag att oavbrutet göra 1-2-3 saker samtidigt. Typiskt sett ser det ut så här:

Jag kommer in på krogen vid 10 minuter i 12. Går förbi lastpallarna på gården där backar med läsk, öl och cola står, förbi några soptunnor och in i kökshallen. Där står ett par killar, de har varit där sen 09. De förbereder köttet - här finns björn, vildsvin, hjort, ren, rådjur, häst, anka osv.

Jag går rakt fram förbi personalrummet in i tvättstugan och byter om till tjusig vit skjorta och snärtigt rött nedvikt förkläde. Uniformen hör till det bästa med jobbet! Sen går jag in på kontoret och stämplar in. Sen ut i köket, till det nexus mellan disken, köket, kallskänken och svängdörrarna ut i matsalen som är min arbetsplats. Det är ett bås med arbetsbänk och en hylla.

På bänken finns en massa plastlådor som jag har bestick i. På hyllan finns koppar och glas till personalen, samt mat och godis vi snuvat undan från att slängas. Ovanför det finns servisens små lådor med personliga saker: mobil, snus, osv. Till vänster står tombackar och en påse för smutsiga servetter och dukar.

Klockan är kanske några minuter i tolv. Jag hejar på araberna i disken: Abbe, Sejf eller kanske Mohammad. Jag hinner vränga lite ordning på min arbetsplats. Rafsa om bland backarna så att de fulla står nederst och de tomma överst. Göra rent på bänkarna. Med en ren servett jag hämtat i tvätten börja putsa lite bestick. Sen minns jag att jag måste kolla läget i buffén och går ut i matsalen. På vägen hejar jag på några servitriser.

Matsalen är vacker och exklusiv, om än lite trång och kitschig kan jag tycka. Trätiljor, vita dukar, tända ljus, högt i tak - och vidunderlig utsikt rakt ut över fjärden, Stockholms inlopp. Jag går ut till vänster, ut på den inbyggda veranda där själva julbordet prunkar. Skinande vita rektangulära tallrikar med nätt upplagda rader av små portioner av oräkneliga läckerheter. Här finns skålar med sill, rader av olika laxar och andra fiskar, skurna på olika sätt, tillagade på än fler. Här finns grönsaksröror, här finns fyra sorters bröd - samtliga hembakta på märkvärdiga sätt.

Än så länge står förstås bara den kalla buffén framme, senare ska varmrätterna flyga in och fisken ut.

Men jag har bara ögon för mitt ansvarsområde - korgarna med knivar, gafflar och staplarna med tallrikar direkt till höger. Det ska vara minst sex rejäla staplar med tallrikar och fullt till bredden i korgarna, annars går allt åt helvete.

"Båten!" ropar röster borta från baren. Ute på böljan kommer den så, festligt upplyst, ångbåten (tror jag) gör stadig fart runt holmen för att lägga till på andra sidan, full med hungriga matgäster. Nu har jag exakt fyra minuter på mig till floden av gäster börjar flöda längs med fotogenlyktorna längs gångvägen.

Jag smiter tillbaka till min arbetsstation och ställer kanske i ordning litet med kaffet, vi har två stora bryggare, och sex kannor. Sen går jag ut och ställer mig vid baren, förbi alla åtta (?) långborden med kallskänkens långa öppna disk mittemot, förbi hovmästarens pulpet, förbi baren, huvudingången och fram till den öppna spisen som sprakar hemtrevligt. Detta är en av dagens få vilostunder, i någon minut eller två, medan jag spanar bort mot bryggan, efter gästerna.

Jag sneglar på klockan.. hinner jag? Jo! Jag smiter in bakom baren, in på toaletten, åbäkar mig med det tajt knutna förklädet och brorsans ännu tajtare jeans och smörjer sen in händerna med nån mjukgörande kräm. Ut igen. Jo jag hann. Inget myller borta i vägkröken än. Men där.. är det?, jo, det är en mängd vaggande påbylsade gestalter.

"Nu kommer dem!" hojtar jag till baren där krögar-Henrik står med sitt pojkaktiga hårsvall och mot hovmästarpulpeten där gruppen gängliga servitriser (mest tjejer, några killar) hänger runt. "Ropar ni på de andra nissarna!"

Jag går ut i tältet vi använder som garderob. Plockar upp kastade galgar, hänger dem rätt. Drar upp dragkedjorna och rullar upp förhänget. In kommer mina nissekollegor från matsidan, ett par unga snubbar eller snubbor i 20-årsåldern, likt mig i jeans, vita skjortor och rött förkläde. Jag går ut o ler och bockar mot gästerna, som med moln till andedräkter hurtigt stegar mot oss.

Sen blir det intensiv verksamhet när cirka 150 personer ska hänga av sig i det lilla partytältet och gå vidare in genom dörren. Snabbt river man ned en galge, hoppar fram idel leenden och hälsanden välkomna, greppar ytterkläder, berättar att här får man ingen bricka eller något nummer, så jag hänger dig här nere, nej inte dig förstås utan din jacka, ja det är bäst att komma ihåg det, tja hehe annars kan man byta upp sig förstås sen, nej jag står inte här hela kvällen, goddag, ja väskan kan du lägga under stolen där eller ta med.. ja tack eller så kan jag hänga den på galgen ja, hej och välkomna till julbordet, hurra vad gott det kan bli! tack jag tar den, oj halsduken trillade, hej, nu blir det björn och pepparkakor, vad har ni för förväntningar? osv osv.

När vi kan dra igen tältet bakom den sista gästen är vi nedkylda men det är en bra start på de fyra timmarnas hårt arbete som var och en av dagens två-tre sittningar innebär. Gästerna går in och får en fördrink (nåt slags lingonsaft blandat med champagne) och vi tränger oss förbi, in i den vackra matsalen och jag svänger in till min plats.

Nu är klockan kvart-tjugo över, och jag har ytterligare en stund på mig innan min egen huvudsyssla blir akut och det är dags att fylla på tallrikar och bestick - förutsatt att lagren var i topp. Det är inte alltid säkert eftersom många andra kategorier kollegor - nissar, fiskkockar, andra kockar, kallskänkar eller kanske storkocken Gert Klötzke själv - kan behöva bestick till olika saker och i värsta fall ta ur mina fina putsade högar (var ska de annars ta dem om de inte hittar några kan man ju iof fråga sig).

Jag börjar rensa på mina bänkar - putsa ... nej nu går jag o lägger mig. Kl är 01.39. Fortsätter sen kanske!

1-1 till böljorna blå

Så till sist hände det. Efter oro, förberedelser och föreställningar. Vad händer om jag välter med kajaken mitt på fjärden?

Det blåste rejält och Leif sa åt mig att kolla ut från ångbåtsbryggan. Jag gjorde det, och visst, intill kaj är det ju nästan alltid malströmmar och monstervågor som skummar, men längre ut såg det okej ut tyckte jag. Innan jag for iväg testade jag att passa i pontonkäpparna i kajaken. Men nix - de passade inte!

Upptäckte tunn is på insidan av röret som käpparna ska kunna passas i, i nödlägen när man behöver blåsa upp pontonerna för att stabilisera. Hämtade en kniv o karvade bort. Så iväg.

Först gick det finfint och sen började det blåsa lite. Men inte farligt och jag tänkte att det här var ju lugnt. Passserade gröna bojen, mer än hälften tillryggalagt. Såg ett lastfartyg korsa Saltsjön bakom mig, det är ovanligt.

Så blev det vildare och vildare. Blev lite spänd, parerade hit och dit. Ska jag gå med vinden, vilket som vanligt betydde en för sydlig kurs, eller skulle jag hålla på rakt mot Måsholmen på Djurgården? Märkte att jag var rädd, beordrade musklerna att slappna av. Det kändes lite bättre.

Men for hit och dit på vågorna. En stor bröt in över sittbrunnen. Ibland tog inte rodret alls. Det kändes inte helt bra. Så vips - minns inte om det var en vågdal, jo antagligen var det en djup vågdal snedd bakifrån höger, eller rakt ifrån höger, och så slog på nåt sätt nästa våg in i kajaken och vred bort den under mig. Kanske kunde jag ha suttit kvar om jag parerat omedelbart med en rejäl vägning åt vänster.

Men i gick jag! Fort så fort gick det. Blubb. Innan jag knappt fattat att jag vält, att till sist det hade hänt som jag bävat så för, att det var allvar nu, hade jag gripit kajaken och vänt upp den. Sen insåg jag att det var tok. Man ska ju pilla fram pontonkäppen först och blåsa upp.

Om man välter med kajak flera hundra meter från land i kallt vatten (typ 5 grader) och inte har dräkt så dör man nog. Tur att jag hade dräkt. En tjock, 6 mm våtdräkt. Så jag kände knappt kylan. Dessutom hade jag badat naken samma morgon, så det här var ju lugnt i jämförelse. Men det var en del vågor, och händerna kan ju bli kalla, och det finns ju fartyg o så (och jag skulle på möte i stan) så det fanns bara en väg att dra, och det var upp i kajaken pronto!

Jag slet fram käppen och fipplade ett tag med pontonen, den låg inte rätt i ringen, vilket jag mindes att gurun Magnus varnat mig för. Så jag lade den rätt, och höll samtidigt i paddeln och allt, och började blåsa. Vågor hit och dit och upp till öronen. Det gick grymt långsamt att blåsa, jag hade liksom ingen kraft i lungorna. Fick verkligen koncentrera mig, där jag låg och guppade. Undrar om någon såg min (nästan) herrelösa kajak. Fäste paddeln i sittbrunnen.

Pustade och stånkade som vargen. Plötsligt insåg jag att kajaken var en bit bort. Det går sjukt långsamt att simma i hela utrustningen, så hade inte mitt stolta skepp suttit fast i pontonen och käppen med ett snöre hade det blivit major problemo. Då hade kajaken nog flutit bort (oklart om en spurtcrawl efter båten hade båtat) och jag hade fått ta en hjälptelefon och ringa El Sjöräddning (har ju en vattentät elektronikpåse).

Men snöret höll och jag kunde dra mig in till kajaken och passa i käppen och sen simma runt kajaken och blåsa upp den andra, lika mkt stånk. Sen gick det som tur var som en dans att häva sig upp, låg och hämtade andan en stund och satte mig sedan, helt i enlighet med träningen tidigare. Men oj vad mycket vatten det var i kajaken nu. Tung som en gammal drake var den. Och paddla går ju mediokert dåligt när man har två pinnar som står ut bakom en, som paddeln slår i vid varje tag.

Lyckades iallafall vända och sega in mot Djurgården av alla krafter. Det blev rejäligt kallt om fingrarna. Sen lägga till var lite bök med pontonerna, på den snöiga bryggan. Men det gick och vips så var jag i land. Sen följde 2,7 mils cykling till en okänd stuga på Ekerö, inklusive två felcyklingar ut i skogen och på äng. Utan kalsonger för de var ju blöta. Men det är en annan historia. Gott sover man i vart fall efter duster med gamle gubben Havet.

PS. Uppdaterad inköpslista: Visselpipa (yeah right när lastfartyget kommer), Öskar fastknutet i snöre, snöre som håller fast paddeln, bättre Reflextejp, reserv-Ponton om en går sönder, Simfenor - if all else fails. Lanternor fram o bak. Och yllefingervantar tror jag istället för de tunna skinnhandskar jag hade under paddelmuffarna.

PS2. Ja och så silikon till luckorna och fett till linorna då!

Frostig vattenlek i mörkret

Är så glad att det gick fint att paddla i kväll att jag måste berätta. Skulle över hemifrån torpet i viken på Fjäderholmarna till Nacka strand och plocka upp lite grejor. Var lite orolig pga kylan, mörkret och att jag skulle över farleden, vilket jag aldrig brukar.

Fick lite brått. Väl ute hade liggunderlagen frusit fast i kajaken. Och luckorna hade frusit fast! Som tur var gick de lätt att öppna utan någon synlig skada. Satte i, trots vågor, och iväg. Kändes bra. Men segt, och lite svajigt, kajaken var tom och är då mer utsatt för vågor o vind. Pressade in mot stan parallellt med farleden för att inte råka ut för någon Finlandsbåt eller värre ändå Waxholmsfärja. Vid oljecisternerna ligger ett enormt rött lastfartyg och brummar olycksbådande.

Så bröt jag vänster och gick in mot land. Inga båtar i sikte. Svängde upp mot Nacka och kunde gå in mot en snedramp i trä vid någon segelklubb. Låg och tvekade en stund hur jag skulle kliva i land, för paddeln riskerade att fastna mellan plankorna. Att välta här var inget bra alternativ, eftersom det var minusgrader och jag skulle vara ute ett tag.

Klev ur och fick upp kajaken trots halka. Sen navigerade jag upp genom de exklusiva bostadskvarteren, riktigt flotta villor/flerbostadshus först, och sen fina lägenheter. Gick förbi ett SATS och plötsligt är man i civilsationen. Hittade ut genom tunneln och över bron ned till Nacka. Stod och väntade vid köpcentrets entré och tänkte att hit kanske jag kan paddla och handla lite ibland, eller till och med matdyka.

Till sist kom killen från Gladhammar och överlämnade två kassar från mamma, med våtdräkt och arkiv till mitt bokprojekt. Knatade ned igen med dessa, och fingrarna frös till i de tunna skinnhandskarna. Fick gå in på SATS o värma mig, skrev i gästboken och imponerades av deras inomhustennisbana med bergvägg, men fick ingen gratis banan.

Ned igen och sätta i. Insåg när jag paddlade ut att rodret nu frusit till. Attans, skulle jag behöva ligga och pressa bara ena sidan. Det är också farligare att bli så klumpig. Men efter en liten stund lossnade rodret, det var väl helt enkelt så att vattnet håller ungefär +4 medan luften är -2.

Paddlade över fjärden, såg inga båtar förutom det stora röda monstret som badade hela vattenspegeln i ljus och bländade mig. Fick mig att tänka på kärnvapenbasen Coulport i Skottland och det kalla dödens ljus från deras stängsel ut över vågorna. Det luktade olja.

Nådde fram till min hemö och tänkte att jag borde träna på att kapsejsa och självrädda mig, nu i realistiska förhållanden: mörker och köld, samt med mina nya stavfästa pontoner. Var rätt nervös, det kändes fel att ligga på egen hand och stjälpa sig omkull i det kalla mörka djupet. Hur var det nu Magnus Fischer visat att man skulle hålla?

Men viken är trygg och det kändes kul att vicka fram och tillbaka. Kul att testa hur långt man kan kantställa utan att välta. Till sist for jag i, åt höger. Snabbt upp, blev inte kall alls, vände på kajaken och greppade tag. Upphopp, gick bra. Låg över kajaken. Och så häva sig runt, åhej åhå, åhupp! Vips så satt jag i kajaken med benen snett ut, som i en enorm potta. Lirka i benen och YES - viktoria! Enkelt, och jag var inte ens kall, vilket jag trott att jag skulle bli när jag var tvungen att ta ur händerna ur de paddelfasta våtdräktshandskarna.

Efter en stunds mallighet vickade jag o välte åt vänster istället. Insåg när jag grabbade tag att jag hållit fel i sitsen, man ska hålla mitt fram och på sidan, inte mitt bak och på sidan. Men jag kapsejsade ändå igen när jag satt mig i "pottläget". Insåg att den stora mängden vatten i kajaken verkade mot mig. Tog i igen och när jag nu hoppade runt (från liggande på mage till sittande) såg jag till att luta mig direkt. Det gick!

Hahaha. Jag firade med att paddla iväg och försöka skryta inför de blivande kollegorna på Fjäderholmens krog. De var där inne och jobbade, men såg mig inte. Lite sjöfåglar flaxade omkring bland bryggorna bara. Jag paddlade tillbaka och insåg att jag borde öva på att använda pontonerna också. Dessa är specialdesignade av paddelproffset Magnus Fischer och vårt svenska Vituddens varv i Västervik.

Välte i igen och körde tekniken. Det gäller att först plocka fram den ena staven från kajakens ovansidan utan att vända på kajaken. In med handen under alltså, och slita fram. Då blev man blötare och det blev kallare. Blåsa upp pontonen samtidigt som man höll reda på paddeln var heller inte lätt. Men det gick.

Sen vänder man upp kajaken och blåser upp den andra. Och sen: bara att hoppa upp i den nu superstabila kajaken som ser ut som en inverterad trimaran eller nåt. Hehe. Paddlade stolt in till strand och tömde ur vattnet och kånkade upp allt på tomten.

Gött att fira med choklad och te och Lugna favoriter (?). Skönt att ha blivit ännu bättre vän med böljorna som omger boet här ute. Välkomna ut och paddla, året om!

PS. En god vän sätter upp Låt den rätte komma in i Uppsala i vår. Ballt!

Wikileaks avslöjar mer av USA:s katastrof

Lördagskväll på holmen. Stearinljus och båtars brummande utanför. Men jag sitter och stirrar på en blek skärm och tänker att det här är verkligt viktiga saker. Kanske kommer Wikileaks ledare Julian Assange att skadas eller dödas de närmaste veckorna. Det står klart att organisationen seglat upp som en av USA:s och Nato:s värsta fiender. Detta med ickevåldsliga medel: genom att släppa information som avslöjar kolonialkrigens vansinniga verklighet. Information som våra medier borde jobbat långt hårdare för att själva hitta.

De nästan 400 000 dokumenten som Wikileaks släppte i går visar bl a:

* att de USA-tränade säkerhetstrupperna i Irak har terroriserat befolkningen. De har torterat och mördat motståndsmän och civila, och USA-trupperna har tvärtemot att stå upp för mänskliga rättigheter eller ens krigets lagar utfärdat en order enligt vilken irakiska övergrepp ej ska utredas. (Det var naturligtvis precis ett sånt här helvete som väst påstod sig rädda Irak ur när invaderade och ockuperade landet.)

* att USA och dess allierade ljugit om hur många civila som dödats, bland annat av dem själva. Enligt dokumenten har 109 032 människor dödats av stridshandlingar, av dem 66 081 civila. Det är 15 000 fler civila än Natoländerna hittills erkänt.

Av allt att dömda är siffrorna mångdubbelt högre, kanske tio-tjugofalt. Dokumenten räknas inga civila döda i flera stora strider och räder och inte eller i själva invasionen 2003. Själva räknesättet bortser även från alla de människor som dött PÅ GRUND AV kriget, dvs också av sjukdomar, svält, självmord, umbäranden osv osv - vilket enligt en studie 2006 redan då uppskattades till över 650 000 människor.

* konkreta bevis på krigsbrott från USA-trupperna, såsom när en helikopter fick order att döda två stridande irakier trots att de kapitulerat. Långt fler och mer omfattande är de rutinmässiga förmodade krigsbrotten som att skjuta artillerield och bomba bostadsområden.

--

Naturligtvis har också de irakiska säkerhetstrupperna och motståndsmännen inklusive extremister utfört omåttligt våld och ohyggliga brott mot civila. Fokus ovan är på väst för att de är Sveriges nära allierade, det är vår kultursfär, det var väst som anföll, och för att väst har förutsättningar till och anspråk på en högstående moral och etik.

De personer som läckt informationen har gjort mänskligheten en stor tjänst. Julian Assange och Wikileaks har tagit det ansvar medier och andra inte gjort.

Talibanalt

Krönika till FRIA.

Om och om igen matar våra medier oss med förenklade verkligheter och tillrättalagda bilder. Läsarna sneglar på chilenska gruvarbetare och rynkar på ögonbrynen åt döden i Afghanistan. Tittarna blinkar mot minkarnas lidande och lyfter SMS-bidragstelefonen när Haiti tränger sig på.
Det är rutinmässigt och friktionsfritt för journalisterna och vi content consumers göds på en mättande och psykiatriskt avvägd kostcirkel med lika delar underhållning och indignation, kanske med en gnutta chock. Med trinda bukar av nyheter och insjunkna ögon av höstmörker är vi sen mogna för julhelgernas läckra vila.

Ta Chile. Löpsedlar och flimrande rutor har vältrat fram sagan om de trettiotre gruvarbetarna. Jag tror de allra flesta svenskar anat att något saknas. Men redaktionerna rapporterar ju mangrant exakt samma sak, och de har ju snorkoll på skeendet, så det är väl såhär det är då.
Men det som saknas är naturligtvis kontexten - varför inträffade raset som stängde in gruvarbetarna? I vilken grad beror det på att en vinstdrivande industri negligerat säkerheten? Hur utkrävs ansvaret?
SR-korren Lars Palmgren nämnde detta tidigt, den 8 augusti: "San José är en utarmad gruva som borde ha stängts för länge sen," sa äldre gruvarbetare till honom, "men de extremt höga kopparpriserna gör att ägarna vill suga ut varje gram ur den."
Snart drunknade det perspektivet i rubriker som "President tänder gruvinstängdas hopp", grafik över räddningsborren och förstås klimax med SVT-samsänd direktbevakning av frälsningen minut för minut den 13 oktober.
Man får gå till murvelveteranen John Pilger för att läsa att den så hyllade presidenten Piñera är en miljardär från Pinochet-tiden med intressen i gruvnäringen, att säkerheten i gruvan dömts ut och om det förtryckta ursprungsfolket Mapuche. Men om ickevåldsaktivisten Luis Marileo ser jag inga tårdrypande bildreportage eller dramatiska tidslinjer i höstruskiga Sverige.

Ta Afghanistan. Fullständigt kaos i debatten. En grundläggande förståelse för vad i hela friden som pågår i landet undergrävs när även de främsta svenska reportrarna envisas med att kalla alla som skjuter på Natotrupperna (jepp, där sorterar svenskarna) för "talibaner."
Fänrik Fredriksson brukade hota oss med talibaner när jag gjorde lumpen 1997. Dessa mytiska väsen skulle klättra in genom fönstren och sno våra kläder om vi inte städade. I svenska medier anno 2010 fyller de delvis samma funktion.
Läser vi kännare som Ahmed Rashid framgår det att talibanerna är en begränsad grupp extremister. De som slåss på deras sida, däremot, är en brokig skara krigsherrar, gangsters och vanligt folk - av skäl lika komplicerade som livet självt. Det kan vara pengar, klanlojaliteter, sorg över dödade anhöriga - och legitim kritik mot den korrupta regering USA med Sveriges goda minne installerat kan spela in. Lyfter dessa en bössa för att kasta ut ockupanterna kallas de raskt talibaner - och är därmed vidriga mörkermän som till varje pris ska bekämpas och aldrig talas med. Lite som sverigedemokrater faktiskt.

Ta de storslagna mediedramerna om BP:s oljekatastrof och jordbävningen på Haiti. Samma förolämpande frånvaro av historisk kontext och seriöst ansvarsutkrävande. Återigen nöjde sig redaktörerna med idrottsliknande referat av makthavarnas insatser och uttalanden. Föga fick vi veta av svartvita fakta: hur BP och myndigheterna pumpade ut giftiga lösningsmedel istället för att samla in oljan. Hur USA och Frankrike enligt starka uppgifter förtryckt Haiti bland annat genom att störta presidenten Aristide 2004.

Därmed inte sagt att det är lätt att ta med lagom mycket kontext. I augusti fick SVT Rapport förhandsbilder på vanvårdade minkar. De iscensatte slående de små djurens lidande, men missade att ifrågasätta Djurrättsalliansens godtyckliga statistik. Jag vet, för det var jag som gjorde inslaget.

En saga bara för oss

Får jag berätta en saga? Det var en gång en guide. Vi kan kalla honom Naim. Han kom från Samarkand tror jag, var duktig och framåt, jobbade gärna i bergen, tog fram nya rutter för turister och friluftsintresserade. Han var rätt storväxt, tror jag.
En gång tog Naim emot en ensam fransman, säg att han hette Pierre. Naim skulle visa honom runt. De lånade bil och stack iväg, upp i skogarna ned mot Tadzjikistan och Afghanistan. Låt oss säga att sagan utspelar sig omkring år 2000.
Det gick några dagar. Sen kallades folk i Naims närhet till förhör. Frun. Barnen. Killen som lånat ut bilen. En kusin han pratat med på telefon om möjligheterna till forspaddling och att sikta örnar.
Förhören var först hos militären, sen hos polisen, sen hos säkerhetspolisen SNB. Förmodligen hade Naim och Pierre rört sig utanför sin fastlagda rutt, de ville ju utforska nya och bättre turer. Och någonstans ute i terrängen hade Naim och Pierre kidnappats. Av något slags terrorister. De hade stoppats, tvingats ur bilen, fått sin utrustning beslagtagen, förts bort till okänd ort. Mat fick de dock, och blev hyfsat väl omhändertagna.
I närheten höll militären, ja den inhemska uzbekiska, på med en militärövning. En dag flög helikoptrar lågt över dalgångarna. Upprorsmännen, eller vad de nu var, blev skärrade. Släppte Naim och Pierre.
De båda tog sig med andan i halsen ned till militärerna. Räddade, tänkte de kanske. Men de greps. Som misstänkta terrorister.
Fransmannen släpptes ganska snart, efter att själve presidenten blandat sig i. Det kunde ju bli pinsamt gentemot vännerna i Frankrike och EU. Naim fick sitta lite längre. Fördes till SNB i Tasjkent, till källaren. Och hans närstående förhördes alltså också, och nån förlorade kanske jobbet. Sen släpptes Naim. Och kort därefter var det slut med honom, han dog. Efterlämnade fru och barn.
Vadå dog, hade han torterats? Ja han hade torterats i källaren i Tasjkent.
Men innan Naim gav upp andan berättade han för några personer vad som hänt. Polisen kom med mat till terroristerna, sa han. Hjälpte dem. Samtidigt som just polisen, eller säkerhetstjänsten, hade rapporterat att de oskadliggjort alla terrorister. Det här såg inte bra ut för ordningsmakten, och för att dölja det gjorde de Naim till syndabock.

Av detta kan man lära att man ska hålla sig till sin fastlagda färdrutt och akta sig för att bryta mot någon av överhetens instruktioner, säger nån.
Nej, säger nån annan, av detta kan man lära sig att de verkliga terroristerna står att hitta i staten och säkerhetstjänsten, säger nån annan.
Ett litet gräl. Utifrån en saga. Med hälsning från Naim som tyckte så mycket om bergen, och att visa folk runt där.

Bom i Buchara

Hoj.

Jag gick förbi två tjejer på en stenmur i Buchara härom kvällen. Den ena var blond, den andra mörk. Jag hade mössa. Frågade om jag fick slå mig ned. Lång blick - jodå. Luften är fri, sa den blondas blick. Skrev lite på min laptop. Luften var ljummen, den urgamla staden gäspade tankspritt vid bassängen där folk suttit o skvallrat i minst 500 år.
Här är fint, sa jag, och tänkte lägga till nåt intelligent om att det är tack vare mixen av turister och lokalbefolkning. Men jag avbröts av den mörkhåriga.
Känner du till den här platsens historia, frågade hon.
Här bodde en gammal kvinna. En tjänsteman ville riva hennes hus, för att ge plats åt torget, men hon vägrade. Då ledde han in en aryk under hennes hus.
Vadå, den här aryken (kanalen) som vi sitter vid nu? Ja visst.
Då började hela huset bågna nedåt. Och den gamla judinnan sa du får mitt hus, om du bygger en synagoga här. Och det gjorde tjänstemannen, och den ligger alldeles här intill.

Hon var persisk judinna som berättade. Hennes väninna föräldralös rysk-uzbekiska. Skönt att prata med lite avslappnade unga. Judinnan skulle snart emigrera, göra aliyah till Israel. Detta som hon drömt om hela livet, varit aktiv i barngrupper och internationella läger, kändes nu när det skulle bli allvar plötsligt olustigt. Och väninnan skulle bli utan sin bästa vän. (Men att dra till Israel är ett enormt levnadsstandard- och möjlighetslyft för en människa i Uzbekistan, så klart hon skulle prova.)

Vi pratade om ditt o datt. De tyckte Tasjkent var bättre, där fanns mer att göra på fritiden, här fanns bara två klubbar som är nåt att ha, och går man dit tror alla att man är ute efter en pojkvän och tar sig friheter. En kille kom förbi och strök judinnan över håret. Hon ignorerade honom och han drog.

Det är tufft att leva här, vi är som i ett vakuum, på nyheterna berättar de ingenting, sa de. Den 10 juni 2008 exploderade någon ammunition på en militärförläggning i Kagan i närheten, chockvågorna kändes ända in i staden, skakade fönstren, sa de. Men ingenting i media fast många dödsoffer ska ha krävts.

Jag köpte nötter och aprikosjuice men vi hade inga glas. En pojke sprang och hämtade två och jag gav honom 200 pengar. Vi torkade ur ölspillet däri med våtsavetter.

Tjejerna berättade att presidentens dotter Gulnara tagit över stora delar av media-, nöjes- och konstbranschen och slängt designers i fängelse när de trotsat henne. Jetsetterskan (eller helgonet?) har också tagit kontroll över hotell, t ex tre av dem just min turistgrupp bor på. Det känns inte optimalt ur CSR-synpunkt.

Jag frågade vad de visste om Andizjanmassakern. De hade hört olika rykten. Den blonda trodde att Andizjan gränsade till Afghanistan och kanske Chorezm sa hon, vilket är ungefär som att säga att Luleå nog gränsar till Norge och Småland. I skolan har vi bara fått titta på historiska kartor, sa hon. Och för några år sen försvann alla utländska kanaler från marknätet, hävdade de (men det motsägs av guiden vår).

Resan med 18 turister går fint. Vi ser sevärdheter, berättar historier, grunnar på tänkvärdheter och har tid att reflektera över livet. Jag brukar stryka lite minnesmärken och ta med gruppen till nåt college och sjukhus, men det har vi förbjudits göra denna gång. Regionala myndigheter ska ha beordrat turistbyrån att begränsa kontakterna med lokalbefolkningen till noll.

Tjahopp.

Krönika i Fria: Kom in på kaffe och ett gräl

Missnöjespartiet Sverigedemokraterna går mot ett fint val tack vare sina värsta fiender. Politiskt korrekta unga inflytelserika journalister som jag själv.
Vi har i åratal blottlagt Sverigedemokraters rasism och ristat in den på deras dörrar. Vi har dribblat bort dem med insinuationer och kartläggningar om inkonsekvens och inkompetens. Vi dragit ned brallorna på dem med avslöjanden om brott. Och vi har tigit deras frustration djupt in i skamvrån.
Tillsammans har vi lämnat de misshagliga och deras sympatisörer inte bara utan röster utan också utan tankar.
Istället har känslorna grott.
Jag vet inte om Sverige tar emot ett rimligt antal flyktingar och anhöriga. Det tycker jag riksdagen ska bestämma.
Men även om mycket fin blandning av människor sker känns det som att populisterna har helt rätt i att integrationen går för långsamt och vi får etnisk segregation i landet.
Den lär ju i sin tur bero mest på vanliga alldagliga socioekonomiska faktorer som att de nyanlända är fattigare, har färre kontakter, mindre utbildning och så vidare än de som bott här länge. Det beror säkerligen också på diskriminering.
Inget av det här hör till missnöjespartiet SD:s favoritsamtalsämnen.
De vill istället introducera en tredje orsak till segregationen - att invandrarna är kulturellt dumma-i-huvudet. Något som alltså hundratusentals håller med om den 19 september.
Och se på fan: Jag håller också med, såtillvida att många immigranters politiska kultur är uttjänt jämfört med vår.
Många immigranter kommer från odemokratiska samhällen, dysfunktionella system och kulturer med patriarkala drag. Saker där Sverige generellt sett kommit längre, där vi långsamt lärt varandra (ofta med överjävligt lidande under tiden, särskilt för aktivisterna) att lika rättigheter, en tolerant kyrka och meritokrati istället för nepotism är normen.
Växer man upp på en ort där privilegiet ger alla jobb till sina kompisar, polisen torterar, religionen är ortodox och samhällsfunktionerna - vård, skola, väg & vatten, etc - används som kassakor och slavpool, ja då präglas man av det.
När jag levt i u-länder har jag mött en brist på transparens, jämlikhet och struktur, såväl hos byråkrater som nära vänner. Men de bristerna har jag tagit del av eftersom man har bjudit in mig och skämt bort mig bortom alla skandinaviska mått av gästfrihet, generositet och omtänksamhet. Tusentals främlingar har gjort detsamma, till vilken dysfunktionell stat jag än kommit.
I Avesta fick jag inte en lift på över fyra timmar i måndags.
När en afghansk familj kommer till en anonym ort - ja jag talar om er Hällefors - får typ alla materiella behov tillgodosedda, men på ett år inte blir hembjudna av någon i villaområdet de hamnar i, kanske inte möter någon människa bakom myndigheterna, då blir det tragiskt. Tragiken befästs när få heller vågar ryta och i och gräla på dem när de gör något knasigt.
Här kommer segregationens fjärde ben: Sverige har blivit så modernt att vi har stympat oss själva socialt. Vår kyliga anonymitet sabbar uppblandningen mellan gamla och nya svenskar.
Snart får Sverigedemokraterna, vad ska vi säga, sju procent? Men att några luftar sin xenofobi kan vara första steget till att de och andra börjar prata och engagera sig.
Det är dags att bryta ihop och gå vidare. Släpp fram rasismen i media. Släpp också fram frustrationen från nysvenskar som inte välkomnas. Det är ju liknande känslor säkert hos gamla assyriska och jämtländska tanter, mellan etiopiska och skånska farbröder!
När de som kallas främlingfientliga och framstegsfientliga grälar, när de som röstar på SD pratar uppfostran med ortodoxa patriarker (huga?) står integrationen för dörren. Vissa får innebörden av jämställdheten och demokratin visad för sig och kanske lär sig lärarna mer än eleverna. Andra påminns om innebörden av närvaro och generositet, det värde vi glömt att livet hade när det stod i kontrast till fattigdom och död.

---

Skrev just ovanstående som krönika till Fria Tidningar där jag jobbade förut. Livet är väldigt gott just nu. Röstade i går - så himla fint att man kunde, i vallokal på Kulturhuset i Sthlm, visa leg och sen få sin röstsedel utskriven och rösta direkt. Jag har flyttat och ska resa så mkt (far till Långtbortistan på söndag) att jag var orolig för att missa valet annars faktiskt.
Har också varit och sett En Midsommarnattsdröm med Västanå teater i Sunne. En föreställning på deras normalnivå tycker jag, alltså rejält bra, om än med några konstiga detaljer, som en extremt apart Puck som tycktes spela i en egen pjäs. Skådespelarföljet clownerna var fantastiska: befriande och naket hjärtliga, vann publikens hjärtan. På slutet gick regissören ifrån Shakespeares manus och lät Kyrkan slå ihjäl dem en efter en. Helt genialiskt och bland det bästa jag nånsin sett på en scen.
Sen for jag upp till Lillhärjåbygget, för en veckas frid och handarbete, det var fint mitt i all koskit i den mörka 1800-talsladugården på fäboden. Kalvarna tycktes inte känna igen mig men hade krumsprångat ovanligt vilt när de släpptes ut på första sommarbetet i försomras, sa gårdsfolket (en frukt av våra språngmarscher i mars vill jag tro). En "bärnalle" går runt gården och hade slitit sönder en fågelholk på förstubron till ett bostadshus.
En forskare från SLU var förbi gården, skriver om hållbara jordbrukssystem. Jag undrade hur hon ser på att gården i dag är tungt bidragsberoende och hon svarade att det är med dagens skruvade ekonomi, där fossila bränslen är ofattbart men dolt subventionerade, med infrastruktur, kanske krig och diktaturer också, och snart tar de ju slut. Om vi får energikris på riktigt blir det fördel Lillhärjåbygget, så att säga.

Tjo!

Vi lyfte fram minklarmet

Sedan i onsdags har jag jobbat heltid, och en massa övertid, med publiceringen utifrån den ideella organisationen Djurrättsalliansens underjordiska undersökning från en femtedel av Sveriges minkfarmer.

Vi gjorde inslag i Rapport och inslag i Aktuellt. Det har också blivit debatter och webgrejs förstås.

Det har varit en jättekul resa, återigen involverades alla möjliga redaktioner och funktioner i SVT-maskineriet, från web, mediehantering, Europaavdelningen, till en rad höga chefer och planerare, jurister och publicistikavdelning och förstås flera olika fotografer och redigerare, främst Stefan Jansson, en härlig SVT-trotjänare som jag tillbringade hela torsdag natt med.

Vad är då så intressant med detta?

I första hand tycker jag det faktum att vi har en långtgående lag som stiftades redan 1988, men som en rad myndigheter (!) och forskare, utredare osv - vi pratar om försiktiga och noggranna bedömare - har sagt inte följs. Och det har pågått i 22 år, delvis tack vare annan forskning som säger att det är okej. Detta limbo som branschen lever i är jobbigt för både minkarna och farmarna och inte så jäkla bra för rättsmedvetandet heller tror jag. Varför ska vi ha lagar om de inte följs?

Sen visar bilderna att åtminstone vissa uppfödare har låtit djur ligga döda länge bland levande djur. Det är förstås kriminellt och man undrar hur vanligt sånt är i svensk djurproduktion. Det ska i och för sig sägas att minkuppfödning är ganska lågskalig och kräver handpåläggning jämfört med det höggradigt automatiserade slakten av kyckling och gris till exempel.

Vi pratade med tillsynsmyndigheterna länsstyrelser i går och det visar sig att de flesta gårdar aldrig inspekteras.

Sen är det en massa intressanta sidofrågor. Aktivisternas utveckling från att bränna köttransporter och släppa ut minkar - för 10 år sen ungefär en gång i veckan, tror jag Linton skrev i en bok! - till att nu i 1,5 år bida sin tid med en tålmodig undersökning och lita till opinionen och det politiska systemet..

Jaja. Nu är jag ledig. Grymt skönt. Ska fara runt i landet lite. Sen guida i Långtbortistan igen. Till hösten åter Sthlm inshallah.

Bästa,
Andreas

Gräddfilen på Gotland intorkad

Hej hopp!

I förra veckan fick jag äran att åka till den vackraste ön Gotland och följa upp förra sommarens historia om Marianne Samuelsson, landshövdingen som tyckte att en av öns största företagare skulle få fördelar för att han är just storföretagare, och sen godkände hans megabyggen i naturreservat på strand med påståenden om att det var jordbruk och gammal tomt.

Det blev skojigt, mest för att Gotland är... just det, sällsamt innerligt och själafint. Men också för att vi filmade fina bilder och intressanta uttalanden från olika människor.

Här är inslag numero ett. Ansvarigt länsråd ursäktar tokigheterna med... ingenting. Han tar fullt ansvar för det gamla beslutet att inte agera mot byggena, säger han, men kan inte svara på frågor om exakt hur ett lusthus i ett naturreservat skulle kunna vara ett oumbärligt kontor i ett jordbruk, som måste ligga just där.

Bra nog lade SVT ut hela råintervjun också, så att alla kan se att vi inte klippt utan vara med om hela intervjun från början tills att länsrådet avbröt intervjun(!).

Sen gjorde vi en uppföljning, där myndighetens passivitet dömdes ut som tok och förmodligen "JO-mässig" av en miljöskyddsexpert - och där den nya landshövdingen kom med en helt ny förklaring. Nog stödde länsstyrelsen beslutet, men det var inte relevant för enligt förvaltningslagen har inte myndigheten rätt att ändra ett gynnande beslut, det vore rättsosäkert för fastighetsägaren.

Logiskt nog, om "beslutet" hade varit ett beslut. Inget tyder på att så är fallet. Det rör sig om kommentarer lämnade i ett beslut om ett annat ärende. I de kommentarerna skrev förra landshövdingen att hon inte agerar mot byggena för att de är för jordbruk och troligen tomtmark. Detta kunde inte överklagas, och är sålunda näppeligen ett lagakraftvunnet beslut som förhindrar länsstyrelsen att ingripa mot folk som tar lagen i egna händer.

Dimridåer från myndighetsledningen för att inte stöta sig mer med öns mäktige man? Till priset av rättssäkerheten. Kanske. Detta får JO titta på, tycker iaf miljörättsdocenten jag intervjuade. Nåja. Den som lever får se.

Jag har bestämt mig för att troligen stanna i Sthlm över tid. Känns ytterst bra att ha beslutat. Söker boende i innerskärgården. I dag ringde jag till Lillhärjåbygget också. Ack vad fint - och alla kalvarna lever! Den 20 augusti går vandringen upp till Hackåsen för fäbodtiden. Häpp!

Much ado about... ett nyhetsinslag

Hemma, trött och så speedad att jag inte går och lägger mig fast klockan är 23.57.

Heldagsjobb i dag söndag. Från 10 till 20. Det var riktigt skoj och blev finfint, ordentligt bra tyckte jag. Fascinerande hur många människor som gör inpass och fyller någon roll för att det ska bli ett inslag i Rapport. Och märkligt hur blixtsnabbt det susar förbi i etern, en enda gång, som om det aldrig hade funnits. (Tur då att man har en blogg...)

Jag ringde en kirgisisk flykting och bekant på vägen till redaktionen, han sa nåt om att OSSE skulle skicka poliser som kanske var spioner till Kirgi. Jag bollade sen olika idéer med redaktören, kanske nåt på filmklippet där en palestinsk bunden man skjuts på nära håll i nåt slags skenavrättning av israelisk militär? Nja...

Sen hittade redaktören ett byråtelegram om Kirgi, och så blev det bestämt att vi satsar på det. Jag började genast läaa och ringa. Det stor klart att byrågrejen var sedvanligt officiell och fjärran från verkligheten på marken.

Jag ringde Dinara, en god vän i MR-rörelsen i Kirgi. Prat prat, hon hade superkoll på OSSE-missionen, hade fått ta massa kritik från folk i syd som trodde OSSE skulle ockupera landet mer eller mindre. Så de hade bett OSSE om ett möte i tisdags o nu kände hon sig tryggare.

Samtidigt ringde jag UD och OSSE själva, och fick tag på diverse assistenter, tur att folk sköter sitt jobb även när det är helg.

Och slutligen och turligt så chattade jag med Daniil, chefredaktör på ferghana.ru, regionens förmodligen bästa nyhets- och analyssajt. Han hade redan i början av juli hört att poliserna skulle anlända den 25:e, dvs om en vecka.

Jaja, jag ringde och läste och tittade - hittade en slående videosnutt på ferghana:s hemsida på en fängslad påstådd legosoldat, förmodligen torterad, det var en ung uzbekisk pojke, som erkände att han tagit emot pengar från borgmästaren (!!!) och bl a fått 5 000 som (ca 900 kr) för varje flicka han våldtog.

Riktigt hemska saker. Och viktigt att berätta, även om mannens identitet är obekräftad.

Hursomhelst, på nån vänster, och via en skrivbordslunch, hittade jag två kvinnliga experter och svängde jag av två telefonintervjuer. Satte oss i redigeringen, klippte hit och dit, läste in prator. Sprang till grafiken och bad om en karta. Sprang till en annan avdelning och bad dem spela in legoknektvjun från youtube. Sprang till översättaren och bad dem vara beredda.

Det blir mkt spring. Men det är väldigt kul när alla bitar faller på plats sen. Stort tack till erfarne fotografen och redigeraren Peter. Det är så många kuggar involverade - redaktör, reporter, redigerare, sex källor, nyhetsgrafik, inspelare, översättare. Och sen sändningsproducent och programledare förstås. Och såklart webben. Och Text-TV...

Och jag glömde den viktigaste... tittaren!

=)

(Vad är det jag är så stolt över? Det är att vi hade bra källor, bra fakta kring situationen, bra balans mot OSSE-insatsen (som inte får ta för stor plats jfrt med kaoset i allmänhet, samtidigt som det ju är nyheten). Och mest att vi djärvt hade med videon med den fångne legosoldaten.)

En annan superkul grej. Såg ett rejält bra inslag om Mellanöstern som gick också i kvällens sändning. Lena Pettersson reporter - urstrongt. Jag har så ofta retat mig på att journalister, och särskilt stora mediers journalister, inte vågar tala klarspråk och säga ockupation och visa på perspektiven att trots mycket snack i korridorerna så pågår ett systematiskt förtryck på marken, av staten Israel mot statslösa palestinier.

I kvällens inslag kallades detta för "kolonialism" vilket jag tycker är en utmärkt benämning. Utan reella proportioner blir all skärpa och stil i världen verkanslös.

Vuxet. Labyrintiskt. Vänligt. SVT Rapport!

Ohoj,

stormande glad och sådär hungrig-i-magen som man är när jobbet är så absorberande att man glömmer att äta och jobbar över...

Efter en vecka på SVT Rapport kan jag rapportera att det är... finfint! Oerhört vänliga och omtänksamma kollegor. Stort och labyrintiskt, både korridorerna och rutinerna - och en hel del handgrepp och dataprogram är uppenbart snåriga och icke optimala, men ju mer tekniktungt, desto mer så blir det nog.

Alla är specialiserade. Här finns en rad olika sorters chefer, en massa olika sorters reportrar, sen fotografer, redigerare, nyhetsgrafiker, bokare, och en hel massa andra befattningar som är mer obskyra. Och alla har en "blipp" - några bokstäver som man kan skriva in i en nästan osynlig rad i ett program för att kommunicera. Och det gäller att hålla reda på och respektera att alla har olika arbetstider, arbetsuppgifter, luncher och raster förstås som alla andra människor osv..

Men som sagt - huvudintrycket är mkt trevligt ohc tillmötesgående från alla faktiskt.

Det är ett gigantiskt ställe. Här finns veteraner som jobbat hurlängesomhelst och är fulla av historier från firmafester som spårat ur och av att ha sprungit för livet undan Hells Angels och en massa ond bråd död utomlands. Och här finns en massa vikarier, vilket gör att man får hälsa flitigt om man inte vill vara anonym.

Det är superhäftigt att jobba med bild. Som tur var kom en driven planerare (se där, ännu en titel!) och sa till mig att nu är det nog lika bra att börja med något, annars är risken att du blir sittande här. (Jag skulle ha en vecka utbildning först var det sagt.)

Så jag fick ett "utlägg", ett valutspel från Vänsterpartiet. Och rekade i går och det gick fint och for omkring i dag med en störtskön fotograf och så vips hoppas jag att det går i morgon bitti, fredag morgon, i Rapport. Sändningarna börjar 06.30 tror jag och det kan nog ses på SVT Play efteråt. (HÄR är inslaget.)

Det är också utomordentligt skönt att vara åter i Stockholm. Har noterat Parkteaterns tider, softar runt i kvällssolen längs kajerna, sms:ar och ringer vilt till alla gamla vänner jag kommer på (synd att jag inte kan ladda min mobil så jag inte har några nummer knappt.... =) och dricker öl och sånt.

På SVT Rapport är potentialen enorm, vi har väl en miljon tittare tror jag. Och samtidigt - bäst av allt för mig - finns en liknande nyhetstorka och hunger efter inslag som på alla andra redaktioner: Kom på en bra idé så går den i en sändning snart. Det är bar å åk. Är det nån gång man inte har en ursäkt för att inte säga det man vill (dvs följa upp det man tror är relevant) så är det nu!

Hit med alla tips!

Häpp!

Det mörka arvet från blodbadet

Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB anklagade i dag bland annat al-Qaeda för att ligga bakom blodbadet i landets södra delar 10-15 juni. För mig verkar det snarare som att korrupta maktpolitiker i Kirgi nu försöker kasta skulden på en svag och tacksam måltavla - spöken och fattiga uzbeker - för att själva klara sig undan ansvaret.

översätt gärna med google translate.

Kirgisiska säkerhetstjänsten SNB säger att två islamistiska terrorgrupper, finansierade av Bakievklanen, iscensatte massakrerna. SNB bjuder på ganska mkt detaljer om möten i pakistan, tadzjikistan etc (som jag antar att de fått från t ex CIA). de säger också att (uzbekiska) lokala ledare bidrog till händelserna och delvis tog emot pengar. nu ska vi utreda och gripa många inblandade, säger SNB.

min kommentar: förmodligen stämmer det att de legosoldater som den psykopatiskt hänsynslösa bakijevklanen hyrt in inte minst är kopplade till grupperingar som använder islamistisk retorik. men mer korrekt än att beskriva dem som islamistiska är nog att säga kriminella, knarkhandlande terrorgrupper osv. men mkt väl kan det vara så att Bakijevs eller deras hantlangare gett såna terrorgrupper enorma summor pengar för att sätta igång blodbadet i Osj och Jalalabad.

Det är en sak - sen faller ett blytungt ansvar över de korrupta kirgisiska maktpolitiker, mer eller mindre sympatiska eller nonchalanta inför Bakijevklanens och annan auktoritär maktutövning, som inte förhindrade blodbadet, och nu fullt ut utnyttjar det för sina syften. Dylika politiker sitter inte minst i Interimsregeringen. Bara att konstatera att "demokratin" i Kirgi monteras ned allt mer, mörkret tätnar, jag befarar att kritiska röster kan våldsamt tystas snart.

Här är en sammanfattning av lite kommentarer Fergana samlat in:

den ledande ryske bedömaren arkadij dubnov är skeptisk.
SNB:s påstående om ett "krig mot otrogna" är lite förvirrat, säger Dubnov, eftersom alla offer var muslimer (och mest uzbeker) och inga vittnen, inga journalister, inga MR-aktivister hört talas om några islamistiska slagord. i en intressant bisats anmärker dubnov att den uzbekiska säkerhetstjänsten verkar ha varit misstänkt välinformerad om pogromerna (och mellan raderna alltså att Karimov kanske godkänt massakrerna). tyst tiger SNB om de samstämmiga uppgifterna om att kirgisiska militär deltagit (och deltar) i den etniska rensningen.

den hyfsat respekterade kirgisiske politikern Felix Kulov stödjer däremot SNB:s rapport. analysen stämmer, säger han. kulov ber om mer stöd från utländska säkerhetstjänster och utländsk trupp för att förhindra mer terror, som han tror kan vara på gång.

den välrenommerade bisjkekjournalisten Ulugbek Babakulov säger att SNB nu kommer att lansera en våg av förföljelser och trakasserier mot etniska uzbeker och troende muslimer. redan har uzbeker som hjälpte till att organisera hjälpsändningar, media och flyktingvågen gripits, säger han. Interimsregeringen och SNB misslyckades med att hindra våldet och deras sympatier för "storkirgisisk chauvinism" är farliga, antyder babakulov.

den sverigekopplade kirgisiske politikern Edil Bajsalov klandrar också mycket hårt SNB för att de fullständigt misslyckades (eller inte allvarligt försökte) stoppa massmorden. Bajsalov kräver att landets polisledning och Osj borgmästare (som anklagats för att ha medverkat i kaoset) sparkas.

kram från gladhammar
a

"Mitt söder är slaktat, uppbränt och nedtrampat"

Jag greps av denna betraktelse över fasorna i södra Kirgisistan, skriven av min gode vän i landet, en av regionens främsta journalister, Sultan Kanazarov, som också är en utpräglad sydlänning, med rötterna i Jalalabad. Insåg när jag läste att de oumbärliga lokala rösterna ofta saknats i beskrivningen av vad som hänt. Publicerad på ferghana.ru och i en rysk tidning, jag har skickat till div svenska medier, hoppas någon vill trycka. Jag har översatt från ryska (med lite hjälp av Google) så ursäkta för alla klumpigheter.

-----

Mitt söder är slaktat, uppbränt och söndertrampat
Ett krig utan vinnare: hur kan vi förlåta och gå vidare?
Sultan Kanazarov
18 juni 2010
http://www.ferghana.ru/article.php?id=6618


Jag vill inte tala om politik eller geopolitiska spel. Inte om sannolikheten för att fredsbevarande trupper ska sändas eller om det humanitära biståndet som inte räcker. Jag vill inte skriva om möjligheterna att de som planerade och iscensatte tragedin fångas in, eller om den kommande folkomröstningen...

På en natt försvann mitt södra Kirgizistan. Det gästfria, öppna och lite buttra på samma gång, det heta och grälla i färgerna, plovens hemland och den röda paprikans. Det med mörkhyade bergsbor med hundratals färgade pärlor, och omålade uzbekiska flickor med blygsamt nedslagna ögon inför männens ögon. Det med grånade äldste i kirgiziska hattar och uzbekiska hättor, som dricker te i skuggan av pilträden, och talar med varandra, var och en på sitt språk, men alla förstår perfekt.

Den försvann, denna vackra oas, där alla var snara att bjuda dig en kopp te och prata om varje ämne med en glimt av ironi. De försvann, de livliga basarerna med kryddor och världens godaste smördegspiroger.

När folkmassorna dödade varandra dödade de grannar, som alltid generöst delat färskt bröd med ännu smältande smör.

Hus, marknader och vägar kan byggas upp, repareras. Men vad ska man göra med döda människor? Vad dog de för? Hur ska människor kunna fortsätta att leva efter allt det som hänt..?

Hur ska de kunna se varandra i ögonen, hur sova på verandan utan att tänka att någon återigen ska komma och hugga kniven i dem? Hur ska de kunna njuta av gräshoppornas gnidande och nätternas stjärnklarhet?

Hur ska jag nu kunna bjuda hem vänner till mina hemtrakter, så att deras ögon spärras upp i förvåning över det oväntade: landets söder, som på avstånd verkade så efterblivet, visar sig vara så ljust och doftande. Så läckert som bara ploven i byn Min-Terek. Så milt som endast ett samtal på verandasoffan efter ploven, och efter de saftiga vattenmelonerna, som du köpt direkt vid odlingarna av den garvade bonden. Så rikt som bara doften av te från en gammal kanna med bruten näsa.

Jag gråter och kan inte titta på bilderna från mitt söder...

Med sorg måste jag erkänna att först på natten den 10 juni, när blodbadet började, började jag be på riktigt. Fram till nu var bön för mig ett slags omedveten ritual vid minnesstunder, eller när man besökt sin mors, farfars gravar... Nu blev bönen min enda väg att inte passera den gräns, efter vilken jag skulle ha svårt att säga att jag fortfarande är en människa.

Jag började att be för att försöka förstå mina kirgiziska bröder och be när jag ville förstå mina uzbekiska bröder. Jag började be, eftersom det inte finns någon större frestelse än att försöka rättfärdiga det som hände eller skylla allt på några provokatörer, även om ingen längre tvivlar på att sådana funnits.

Å ena sidan tänker jag, att hur omfattande provokationerna aldrig varit från (ex-presidenten) Bakijev, legosoldater, gamla tjänstemän inom regimen eller från andra länder eller grupper, så borde VANLIGA UZBEKER och KIRGIZER ändå inte på några villkor ha börjat hugga ihjäl varandra och tända eld på hus så att de som varit deras grannar brinner inne.

Provokatörerna började bara. Fortsatte, det gjorde vanliga människor.

Men å andra sidan är det förmodligen herkulesiskt svårt att förbli tolerant för dem som fått sin mamma, dotter, son och bror mördade. För när det skedde visste ju inte dessa människor att dräparna var helt andra - brutala och professionella legosoldater, att mordbrännarna var människor som struntar blankt i folket, och gör vad som helst för en ynklig summa pengar.

Så oavsett omständigheterna är det inte de enkla människorna som bär skulden.

Jag ringde mina vänner samtidigt som de såg eldens sken, och jag försökte att inte avslöja att jag grät. Jag bönföll dem att hejda de unga männen, som gick för att bränna och döda, men vid det laget fanns det ingen chans att de kunde stoppa allt det som skedde.

Min egen lillebror var tvungen att medge att han inte kunde stoppa de personer som han inte kände. Han sa bara att bredvid honom stod vår granne, en uzbek, och iakttog också tyst härjandet runt om.

Jag har alltid trott att jag utmärkt väl kände till mentaliteten i södra Kirgizistan, och att den är lite speciell har alltid både jag och andra sydlänningar vetat om.

I byn där jag växte upp, började den etniska rensningen två dagar efter de i Osj. Varför kunde inte åldermännen i förväg samla alla bybor och förklara att om, Gud förbjude, det kommer hit, så är vi alla förlorare? Varför drog sig kirgizerna och uzbekerna undan i olika delar av byn när de visste att människor redan dött i Osj och Jalalabad?

Jag kan svara mig själv: hela den etniska kortleken spelades ut så professionellt att kirgizer och uzbeker inte hade en chans att påverka.

Vilken chans kunde man ha haft, när en avlönad krypskytt sköt en efter en, och sen provokatörerna intygade att det där gjorde uzbeker, och vittnade till uzbekerna att det var kirgizer som sköt. Varken kirgizer eller uzbeker gavs en möjlighet att tänka efter: hur kan en arbetares valkiga händer hitta ett prickskyttegevär, ett granatgevär?

Men nu måste kirgizer och uzbeker lämna sig själva åtminstone någon chans till en framtid, en chans att leva, en chans för trädgården att blomma igen...

Mitt söder är uppskuret, bränt och krossat, mitt söder är förödmjukat, mitt söder andas väsande och blöder, mitt söder hungrar och är febrigt, mitt söder är skrämt och gripet av panik. Men jag hoppas att mitt söder inte tänker att ta hämnd på sig självt.

De här dagarna har batteriet på min mobiltelefon laddats ur på bara en halv dag, efter ändlösa samtal med familj, vänner och kollegor. När jag talar med några, och även fast folk fortsatte att dö, började jag hoppas: efter allt detta är över, finns fortfarande en chans att leva fredligt tillsammans.

Vänner berättade för mig att en multietnisk folkmassa i min by vräkte en plundrares bil i floden tillsammans med föraren. Han körde en stulen bil lastad med en teve och ett kylskåp.

Min faster berättade för mig att i deras by, där det lever bara en 15-20 uzbekiska familjer, beslutade sig de lokala invånarna för att besöka dem och skrev i förtvivlan när det visade sig att husen var tomma. Det visade sig att uzbekerna flytt ut på fälten, och sovit i det fria. En delegation av kirgisiska åldermän eskorterade dem tillbaka till deras hem, upprörda över att grannara trott att kirgisiserna skulle släppa in vem som helst - sådana som skulle kunna ordna pogromer - i byn.

Mitt hopp för framtiden stärks ytterligare lite av att en vän till mig slogs med dem som ville bränna ner hans grannars hus. Han - en kirgiz - bor i en klassisk "mahalla", ett uzbekiskt kvarter. När jag ringde honom sa han att han var rädd att han inte skulle kunna stoppa folkmassan. Då hade han gömda uzbekiska kvinnor och barn i källaren.

En grupp åldermän i Osj delade en torr brödkaka, symbolen för försoning, och vuxna män kramade om varandra, och deras ögon fylldes med tårar. De lämnade sina hem för en försoningsmanifestation, utan fruktan för att de skulle kunna fällas av en krypskytt som är emot just den försoningen.

Och jag tror att det finns en chans till fred, då en enkel kille, en frivillig, står vid sidan av en 17-årig soldat och delar ut humanitärt bistånd, och fortsätter trots att de beskjuts av sådana som vill slita sönder allt hopp.

Allt är ännu inte förlorat, tror jag, om en uzbekisk grannfru delar bröd med en ung kirgizisk grabb, som vaktar gatan från våldsmän, och när grannar med en röst sörjer på begravningen, utan att se till de stympade kropparnas nationalitet.

Vi - kirgizer och uzbeker - blir inte av med varandra vad som än händer. Våra fäder och förfäder ligger i samma jord, vi dricker samma vatten och äter samma bröd, vi ska uppfostra våra barn och barnbarn på samma välsignade mark.

Du, bror kirgiz, och du, bror uzbek, man har ändrat ditt öde. Din familjs, ditt hems och ditt kvarters öde blev bestämt över ett glas konjak, över en sträng kokain, över en lägeskarta över södra Kirgizistan när legosoldaterna förberedde sig. Så du hade aldrig en chans att förändra något av det som hände.

Men vi kan önska själaro för dem som är döda. Och fred för alla dem som har överlevt.




Sultan Kanazarov (här med penna i hand vid ett oppositionellt landsmöte i april 2008, då oppositionen bara drömde om makten och etniska blodbad var avlägsna) är kirgizisk redaktör för den centralasiatiska nyhetssajten Ferghana.ru. Artikeln är också publicerad i tidningen Moskovskij Komsomolets, den 18 juni, 2010.

En katastrof

Många hundra döda, 75 000 flyktingar.

Etnisk rensning.

Och bilderna hos världens tevebolag är från i förrgår. Informationsbristen är enorm. Ferghana citerar ett ögonvittne som säger att bara en tiondel av situationens allvar framkommer i media.

Berättelser kommer om döende åldring som bränns ihjäl på gatan. Kvinnor och barn som trycker i källare. Folk som dödar med knivar.

Civila har barrikaderat sig i sina bostadskvarter och på gatorna rör sig beväpnade gäng. Mat, vatten, el, kommunikationer håller på att ta slut.

Uzbekistan stänger i dag gränsen så att resterande tiotusentals flyktingar riskerar att klämmas mellan gränsvakter och banditer. Spänningen mellan länderna är oerhörd, diktatorn Karimov känd för sin likgiltighet inför människoliv.

Jag var med i Ekot i går och Studio Ett i dag. Har tjatat på svenska tevebolag att skicka ut mig för att bevaka katastrofen och dess följder, men inget napp än så länge.

Här är några tankar jag mejlade till UD och andra i dag:

- Detta är en mänsklig och social katastrof som kommer att svårt ärra området i många år. Kirgiser, uzbeker och andra minoriteter får svårare att leva samman. Tusentals familjer har sett sina besparingar gå upp i rök. Det är en kollaps för polis och militär, och förtroendet för desamma, vilkas moral var usel men nu helt utraderats, de har stått hjälplösa, fått vapen och pansarfordon stulna, frivilligt överlämnat eller till och med deltagit i etnisk rensning.

- Detta är ett dråpslag mot den nya regeringen och dess demokratiska agenda. Även om den var intransparent, lätt nepotistisk och splittrad införde Rozas regering pressfrihet, släppte politiska fångar, lät skriva en bra konstitution och bildade en oberoende valkommission. De var på väg att skapa en maktdelad parlamentarism, vilket vore det tyngsta hotet hittills mot de auktoritära grannländerna och på sikt även Rysslands dominans.

Dagens katastrof blir ett förkrossande argument för de reaktionära pessimister och intressen som hävdar att bara en stark man kan hålla ordning i Centralasien.

- Det förefaller utom tvivel att situationen iscensatts av något särintresse som planerat, beväpnat och betalat våldsmän. Dessa kan sedan vara kriminella, tadzjiker, legosoldater, klanmedlemmar, KGB/säkerhetsanställda eller troligast nåt slags mix. Beställaren, hur det gick till och varför är mer oklart, men "kompromatkriget" i maj pekar på en trolig agent.

- Varför tackade Ryssland nej till att gå in? Det söker jag ett klockrent svar på. Mig synes det att det vore en god PR-affär att skicka in några regementen ljusblå baskrar och röja upp. Ganska enkelt gjort rent tekniskt (särskilt om de kan ringa Bakijev och säga åt honom att kalla tillbaka vargarna), stor PR-vinst i hela Ferganadalens befolkning och Kirgisistan, Tasjkent hamnar i tacksamhetsskuld för att Moskva löser flyktingproblemet och de finge enorm kontroll över Bisjkek (och den amerikanska basens framtid).

Till motargumenten hör att det helt enkelt kanske är för svårt, ett afghanskt träsk-syndrom, eller att Uzbekistan, Kazakstan och/eller Kina helt enkelt förbjudit Ryssland att gå in. Eller att Moskva cyniskt vill pressa Roza till större eftergifter innan de går in.

Intresant också att Roza inte bad om hjälp från ODKB eller FN, utan direkt från Kreml.

- Om EU/Sverige som ordförande agerat mot regimernas MR-brott under de gångna åren kanske de rättsvårdande organen hade varit i bättre skick nu att förekomma/stoppa kaoset.

Strandade somalier på Moskvaflygplatsen

Natten efter att jag landade i Sverige exploderade södra Kirgisistan i interetniska upplopp. Det är oklart om detta var planerat och iscensatt eller ganska spontant, men ett första ungdomsbråk spred sig snabbt, uzbekerna hämtade sina släktingar och kirgisiserna gjorde likadant. Nu är nästan 30 döda och över 300 skadade, regeringen har kallat in militär i två städer och två kommuner, evakuerat folk och risken är att den viktiga folkomröstningen som skulle legitimera regeringen och presidenten den 27 juni kullkastas. Spöket är den etniska rensningen i juni 1990 när uppåt 1 000 människor kan ha slagits ihjäl, våldtagits och så vidare.

Men först om nåt annat: När jag flög hem och stannade på flygplatsen Sjeremetjevo-2 i Moskva i åtta timmar började några unga afrikaner tala med mig. Det visar sig att 19 somalier är strandade på terminalen sen fler månader tillbaka. De lever där i misär mitt ibland lyxiga taxfreebutiker och en strid ström världsresenärer.

De berättade att de övergetts på terminalen under våren av sina människosmugglare, som de betalat cirka 5 000 dollar för att få hjälp att åka till Kanada och andra västländer. "Min mamma sålde vårt hus och land för att försöka ge mig ett bättre liv," berättade den smale 20-årige Ismail på bra engelska där vi satt oss och ett tiotal andra somalier omringat oss med stora ögon och frågor och skratt.

De har formellt möjlighet att åka hem, verkar det som, det flyget skulle de ryska eller andra myndigheter bjuda på. Men de vill inte, berättar om "al-shabaab", den islamiska milisen i Mogadishu. Man får tre varningar, sen dödas eller stympas man om man inte låter sig rekryteras säger de.

Därför är det bättre att leva i ett kafakaeskt limbo som måste vara helt mardrömslikt, på den kala flygplatsen, än att åka hem.

De tigger pengar och saker av resenärer, och betalar flygplatspersonal för att handla bröd och mjölk åt dem utanför. De dricker vatten på de offentliga toaletterna, och flera verkar sjuka, de glittrande vita tänderna står i kontrast mot gula ögonvitor. En somalisk regeringssajt säger att en av kvinnorna fått en njurinfektion.

De har en dator och en mobiltelefon. De är 15 killar och 4 tjejer, i tonår upp till kanske 25. Från början sov de på kartonger, nu har de madrasser.

Ute i glaskorridorerna som man går genom när man kommer av flygplanet bor två andra somalier. De är avskilda från de andra. Kom hit först och har varit här i uppåt nio månader nu. Vi pratar genom en springa i en glasdörr.

"Från början hade vi ingenting. Nu kommer FN, en kvinna som heter Medina, och ger oss mat. Från början hade vi inga rättigheter alls, men nu får vi åka hem om vi vill. Men det vill vi inte, vi har sökt asyl och hoppas att i slutet av juni att få tillfälligt bo i Moskva ett år," säger en, innan en polis kommer och kör bort honom ned i källaren igen.

Polisen och personalen behandlar oss väl, säger killarna jag talar med, men på sajten med berättelser står att några misshandlats på toan av polisen. Klart är att de är försiktiga att inte bli ett störningsmoment för resenärerna.

"En man har bott här i nio år" ropar killarna. Men han vill nog inte prata med dig. Vi går dit, längs balkongen på plan två. I en nisch ligger madrasser och plastkassar, och en kortväxt medelålders man ligger och ber. Vi talar en kort stund. Alla har varit här, tidningar och filmteam, säger han, men ingen hjläper. Jag är redo att åka till vilket europeiskt land som helst. Men du bor hellre här än återvänder till Indien, säger jag. Ja, säger han, jag dör hellre här.

Vi brukar tvätta hans kläder på toan, säger killarna. När vi går säger de till honom att be åt andra hållet istället, för det är ju riktningen mot Mecka, Have a nice day, säger de och vi går.

En svensk resenär larmade Läkare utan gränser, och en kille osm heter Williams kom och gav oss mat och saker. Sista gången kom han med förnödenheter för tio dagar, men de har flygplatspersonalen låst in i ett rum och nu får han inte komma längre, säger killarna.

Nån visar ett papper med svar på asylansökan. Jag kan översätta och snart sträcker alla fram papper. Ryska flyktingmyndigheten har avslagit alla, ömsom för att ansökan är ofullständig, ömsom för att sökanden inte kan räknas som flykting. De måste lämna landet inom en månad efter beslutet, står det, men vissa papper är från februari.

"Skriv upp orsaken till att vi inte får asyl i Ryssland! Det är för att somaliska pirater anfallit ryska båtar och tagit gisslan!" utropar en.

Jag pratar med några ryska kvinnor som packar upp spritflaskor i en taxfreebutik intill glasväggen där vi träffar källarborna.


De är kluvna, dels skeptiska och tycker att afrikanerna är kriminella och får skylla sig själva, de har ju "ätit upp sina pass" säger de i en lätt rasistisk gliring. Dels är de medlidsamma, en har jobbat här i ett tiotal år och sett indiern sen 2003. Polisen eller myndigheterna borde lösa det här, säger de. "Det är ju ohygiensiskt."

Korkat av TT om Gaza

Har varit uppe i bergen och vandrat igen, steg upp kl 03 i går i ett vindskydd på en glaciär och spände på sovjetiska gamla krokar på kängorna, band ihop mig med Tim och knatade iväg uppför glaciären. Skriver mer om det när bild o filmer kommer.

I dag återvände jag till datorn och kollade Aftonbladet för det senaste om Gazakalabaliken. Det skulle jag inte ha gjort. Där drabbades jag av en av de dummare faktarutor jag sett i svenska medier. Här är det brev jag halva dan i dag suttit o plitat ihop till TT, Aftonbladet och vem som helst som vill läsa.

Nu ska jag gå och äta gratis snittar och paraplydrinkar på lyxhotellet Hyatt - britterna firar drottningens födelsedag och min älskarinna har gått med på att ta med mig.

På torsdag åker jag hem. I dag har jag delat ut renkött på statsradion.

Här är brevet:

Hej,

jag finner stora brister i den TT-faktaruta jag tar del av på Aftonbladets hemsida från i lördags. Det är delvis förvillande och utelämnande och ett svek mot läsarna.

Jag är ingen expert men prisbelönt frilansjournalist som arbetat i Mellanöstern.

Här är några exempel:

1) "Gazaremsan ingick i det brittiska mandatet...", "styrdes av Egypten...sedan av Israel". Menar TT/Aftonbladet att remsan inte var militärt ockuperad av Israel från 1967? Är inte det värt att nämna?

2) Hamas vann 2006 ett val i de palestinska territorierna inklusive Gazaremsan. Det är på grundval av det som de styr där. Hur kommer det sig att ni utelämnar den nyckelinformationen?

Istället skriver ni att "Gazaremsan styrs sedan sommaren 2007 av Hamasrörelsen." Därmed använder ni samma verb som för Egypten och Israel? Tycker TT/Aftonbladet att en militär ockupation är lika legitim som ett val som av oberoende observatörer beskrevs som ett av de mest öppna och rättvisa någonsin i arabvärlden? (Till stor del pga en ekonomisk blockad har den Palestinska Myndigheten på Västbanken sedan övertagits av en västvänlig regering utan Hamas.)

3) Ni skriver att Gazaborna trängs på en liten yta, men inget om karaktären eller effekterna av den israeliska blockaden. Hade det inte varit värt att ägna en mening åt exempelvis att (enligt en rad hjälp- och MR-organisationer samt FN) blockaden orsakat humanitär kris, den formella ekonomin har kollapsat och brist uppstått på bland annat rent vatten, mat och bränsle till el och matlagning. (http://www.ochaopt.org/documents/gaza_agriculture_25_05_2010_press_release_english.pdf och
http://www.ochaopt.org/documents/Ocha_opt_Gaza_impact_of_two_years_of_blockade_August_2009_english.pdf)

4) Ni skriver att den israeliska blockaden sker "(p)å grund av ihållande raketbeskjutning från Gaza mot civila israeliska mål". Den informationen förefaller komma direkt från det israeliska utrikesdepartementet. Hur kommer det sig att ni bara ger den israeliska förklaringen till blockaden?

En förklaring som stämmer bättre med opartiska bedömningar är att blockaden också/huvudsakligen är en fortsättning på det internationella samfundets ekonomiska sanktioner, vilka infördes efter Hamas makttillträde för att pressa rörelsen till politiska eftergifter.

John Holmes, FN:s chef för humanitära frågor, har beskrivit blockaden som en form av olaglig kollektiv bestraffning mot palestinierna, vilken undergräver Israels säkerhet.

Det är sant att de palestinska raketerna skjuts mot civila mål. Men det israeliska direkta och indirekta våldet mot civila Gazabor är otaliga gånger mer omfattande, enligt rapporter från oberoende källor (se ochaopt.org, Amnesty, Röda korset, HRW osv). Mot den bakgrunden förefaller mig TT/Aftonbladets beslut att markera att de palestinska raketerna skjuts mot "civila" israeliska mål, men att inte med ett ord nämna den humanitära krisen bland civila Gazabor, som omdömeslöst missvisande.

5) Lika märklig är er markering att Israels attack förra vintern utlöstes av palestinska raketer. Varför invasioner inleds är bland det mest omstridda i all politik, och era skribenter torde veta bättre än att tvärsäkert uttala sig såhär - återigen fullständigt i linje med den israeliska officiella positionen.

Mer rimligt än att kommentera invasionsorsaken vore att berätta om dess konsekvenser - kriget orsakade omkring 1 400 palestinska döda och 13 israeliska, och dess konsekvenser på infrastrukturen, med t ex över 3 000 förstörda byggnader, förvärrades av blockaden.

Om ni mot förmodan vill kommentera invasionsorsaken så är det journalistiskt fel att säga att den utlöstes av palestinska raketer. Det får det att låta som att angreppet var en logisk följd av raketerna, viket knappast är TT/Aftonbladets uppgift eller kompetens och normativt strider mot FN- och IGO-kretsars fördömanden.

Tvärtom är det så att tunga källor hävdar att Israel kunde stoppa raketbeskjutningen - genom att själva respektera ett tidigare eld-upphöravtal. FN:s flyktingkommissionär för palestinierna, Karen AbuZayd, har sagt att raketerna minskade kraftigt under ett sådant (informellt och muntligt) avtal, men att inte minst Israel bröt mot det, vilket föranledde sämre relationer och det israeliska anfallet åtta dagar efter att avtalet löpte ut den 19 dec 2008.

Jag vet att många västerländska mittfåremedier också hävdar att milisgruppers attacker är en huvudfråga för blockaden och vinterinvasionen - men om det inte motsvarar verkligheten och folkrätten, utan framför allt är en proisraelisk politisk åsikt, bör inte TT/Aftonbladet rapportera på det viset.

6) Er sista paragraf utelämnar den övervägande folkrättskritiken mot blockaden i sig - att remsan pga den fortfarande är ockuperad och att blockaden är en olaglig kollektiv bestraffning.


Ovanstående brister föranleder mig att undra - i hur stor grad är den aktuella faktarutan en översättning ni gjort av material från en internationell nyhetsbyrå eller media?

OSA gärna. Jag diskuterar gärna faktarutan och min kritik, jag kan helt eller delvis ha missuppfattat förhållanden.

Vänligen,
Andreas Hedfors
frilansjournalist, Bisjkek

Röster om Israels överfall

Israels dödliga anfall i måndags morse på en ideell humanitär konvoj har nedkallat en rad olika och intressanta synpunkter.

Först angående den omedelbara händelseutvecklingen. Två ytterligare fartyg, varav ett irländsk-flaggade Rachel Corrie, är på väg till Gazaremsan, och om Israel försöker stoppa dem också kan saker och ting spåra ur.

* "Ankara warned that further supply vessels will be sent to Gaza, escorted by the Turkish Navy..." skrev en turkisk tidning redan i måndags.

Turkiet skulle formellt sett kunna få hjälp av världens mäktigaste militärallians att försvara sig mot Israels de-facto krigsförklaring, enligt Craig Murray, fd brittisk ambassadör och UD-chefstjänsteman: "To attack a foreign flagged vessel in international waters is illegal. It is not piracy, as the Israeli vessels carried a military commission. It is rather an act of illegal warfare."

och vidare:

"The Law of the Sea is quite plain that, when an incident takes place
on a ship on the high seas (outside anybody's territorial waters) the applicable law is that of the flag state of the ship on which the incident occurred. In legal terms, the Turkish ship was Turkish territory."

av vilket följer att:

"an attack by Israel on a NATO member flagged ship in international waters is an event to which NATO is obliged - legally obliged, as a matter of treaty - to react.
/...That is why Turkey was extremely shrewd in reacting immediately to the Israeli attack by calling an emergency NATO meeting."

en aspekt som ju är lite av en nyhet i sig.

Mer akut - diverse mediauppgifter stämmer inte. Alla fångar har inte släppts. Västerlänningarna får åka hem, men minst fyra arabiska/israeliska solidaritetsaktivister kvarhålls, skriver Frihetsflottan.

* Ett Mellanösternland har dödat ett tiotal européer. Israel har inte förstått det än, och våra politiker tiger, men allt är inte som vanligt längre, skriver Robert Fisk.

Mer om det oumbärliga folkrättsperspektivet:

* Richard Falk, UN special rapporteur for human rights in the Palestinian territories, professor emeritus i internationell lag vid Princeton:

"a complete disregard of international law, in several respects. It was an act of naked aggression. It was done on the high seas. It was done in defiance of elementary humanitarian standards... It was not a security issue by the remotest stretch of the imagination. If there was a right of self-defense, it belonged to the people onboard these ships...
/...So I feel that we’ve almost never seen such a direct confrontation with the most elementary principles of international law..."

Och om kontexten, blockaden av Gaza:
"...underneath this has been the almost three years of criminal blockade of the people of Gaza. The blockade is a direct violation of Article 33 of the Fourth Geneva Convention that prohibits collective punishment. And this is one of the first examples where a civilian population has been locked inside a zone that has been subjected to this kind of mental and physical threat to subsistence and survival."

* Said Mahmoudi, folkrättsprofessor SU
"Hur man än vrider och vänder på frågan så har Israel brutit mot alla former av internationell rätt i och med bordningen av Gazakonvojen och efterföljande händelser, säger Said Mahmoudi."
Mahmoudi säger att Israel anser sig vara i krig med flera kringliggande arabländer, men att även om det skulle vara så - vilket han säger att inget annat land erkänner - så skulle de ha behövt inspektera fartygen och sedan släppa förbi dem eftersom de inte hade vapen eller militär ombord.

* Synd att ingen ännu intervjuat Hans Corell, före detta rättschef på FN som varit med och startat alla krigsbrottstribunaler. Jag tillfrågade honom förra vintern om att kommentera Ship to Gazas juridiska plattform, men han hade inte tid.

* Amerikanska FAIR kartlade hur mittfåremedier som New York Times och Washington Post konsekvent förbiser folkrätten och utgår från israeliska källors uppgifter. Och fokuserar på konsekvenserna för bilden av Israel och USA, istället för på huruvida Israel ställs till svars för sitt angrepp och på den humanitära krisen offren försökte uppmärksamma.

* FN släppte nyligen en rapport med detaljer om den humanitära katastrof som pågår på Gazaremsan på grund av Israels olagliga blockad.

"98 percent of industrial operations have been shut down since 2007 and there are acute shortages of fuel, cash, cooking gas and other basic supplies."

* "It hardly seemed possible for Israel -- after its brutal devastation of Gaza and its ongoing blockade -- to engage in more heinous and repugnant crimes" skrev Glenn Greenwald.