Forsta resan till Mellanostern klar!

I gar sondag skickade jag ivag de sista sju resenarerna hem till Sverige fran Tel Aviv. Jattenojd ar jag att ha genomfort min allra forsta resa med min resebyra Kompassresor, och det kandes verkligen - faktiskt - som att mina resenarer var valdigt nojda ocksa.

 Det ar valdans skont att nu sitta i en randig soffa hemma hos bekanta i Beit Sahour, en forort/by till Betlehem, och kunna tanka tillbaka pa resan i lugn och ro. Jag var trots allt ganska nervos infor avresan. Skulle programmet halla, jag var ju inte riktigt klar med allt? Var balansen mellan politik och kultur, mellan religion, historia och natur okej? Skulle jag overhuvudtaget komma in i landet?

 Har foljer en liten sammanfattning.

 Vi var fem pers som landade redan sondag 22 april, eftersom Norwegian flyger direkt pa sondagar. Sen strosade de fyra runt i Jerusalem medan jag jaktade hit och dit och fixade med det sista. Det var underbart harligt att komma tillbaka till det heliga landet, att lata sig omges av den mjuka arabiskan, att se de myllrande multietniska, multireligiosa, kosmopolitiska och samtidigt urgamla och fattiga, overallt. Den ljumma luften, sorlet de varma kvallarna och de kalla morgnarna pa hotelltaket.

 Pa onsdagen for jag till flygplatsen for att hamta tre resenarer - Kristoffer, Lasse och Margareta. Kristoffer ar min gamla lumparkompis och det var sarskilt harligt att ha honom med. Till sist gav vi oss av och kunde forena oss med de andra i den udda osterrikiska lobbyn pa Austrian Hospice dar vi bodde, ett kristet vandrarhem, statligt och alltsa patagligt osterrikiskt med ol och allt, mitt i gamla staden i Jerusalem. Dar var da Anna-Karin, Beatriz och Ulrika som jag tidigare akt i Centralasien med och vilka jag samtliga tyckt mkt om under dessa resor. Och dar var Anna fran resebyran Varldens resor, som jag var sa glad over att hon anmalt sig, eftersom hon nu omformar Varldens resors Mellanosternresa inte minst utifran min resas intryck. Dar var slutligen Harald, en harlig snubbe fran Soder.

 Vi gick genom Gamla stan och at pa en fantastisk restaurang med utsikt over Oljeberget och Tempelberget och larde kanna varandra. Stamningen kandes fin. Pa torsdagen borjade vi med en rundtur med det nya konceptet "tudelat berattande" - med BADE en israelisk-judisk OCH en palestinsk Vastbanksguide. Omedelbart fick Liel och Husam gruppens fortroende och uppe pa Mount Scopus blev det en lang samtalsberattelse om politiken i landet i gassande sol. Det var sa starkt narvarande och intressant att folk orkade trots att det var prat i hettan.

 Sen strosade vi nedfor Oljeberget, via Getsemane, och pratade mer. Det var Minnesdagen for fallna soldater, och darpa Israels nationaldag, sa stridsflygplan korsade himlen. Sen gick vi in i Gamla stan och Husam berattade om Via dolorosa, Gravkyrkan och sa vidare. Vi avslutade i backen ned till Klagomuren med att i ring beratta om hur vi upplevt dagen. Pa kvallen gick vi och at middag i Vastra Jerusalem, som att gora en tidsresa 30 ar framat och byta varldsdel. Kolonisation och etnisk rensning byts mot ett rattssamhalle. Traditionalismens Orient byts mot individualismens Vast, for att generalisera litet. 

Dag tre var vi pa Forintelsemuseet Yad Vashem, alltid en stark upplevelse. Jag tycker tonen i texterna till alla bilder och berattelser dar ar sober och fin. Det ar gott att ta del av historierna om motstandet som ocksa visades fascismens hantlangare. Sen akte vi och fikade (det galler att dricka kaffe stup i kvarten med svenska grupper, insag jag langsamt) med Angela Godfrey-Goldstein, en av omradets allra framsta manniskorattsaktivister. Hon paminde oss omedelbart om att Israels nationaldag ocksa ar palestiniernas katastrofdag, el-Nakba, men det ar det forbjudet att namna enligt lag sa hon. Besk medicin stod hon for, men redigt och nyktert sa de flesta hangde med aven nar det blev snabbt och svara ord pa Angelas vackra engelska - hon ar brittiska som levt i Sydafrika.

 Angela skrader inte orden, hon tror att det israeliska samhallet kommer att kollapsa om man inte vaknar ur sin bedovning och avbryter fortrycket av araberna. Vi akte med henne ned mot Jordandalen och stannade plotsligt mitt pa motorvagen. Dar skulle vi ut och over ett racke, lite krisartat kandes det med tanke pa resenar med rullator, men vi kom over och upp for en stenig kulle till ett beduinlager. Har mottogs vi under ett trad med stor gastfrihet och at rik rislunch och horde berattelser om nomadliv, brutal fordrivning och bortsprangda fingrar nar herdebarn ska plocka upp vad de tror ar pennor och leksaker, men i sjalva verket ar forsatsminor. Jag behover kolla denna story (aven om jag sag en stympad hand), fragan ar om detta fortfarande pagar och om det ar forsatsminor eller "bara" blindgangare.

 Overallt omkring oss forstas israeliska bosattningar, illegala enligt folkratten. Beduinledaren Eid Abu Khamis hade sjalv byggt mycket av den narmaste, dar Knessetledamoter, hoga militarer och fd USA-ambassadoren bor, och till tack har han fatt avgransningar for vart hans stam for valla sina djur. Vi for till bosattningsindustriomradet Misjor Adumim, dar den svenska storsaljaren Sodastream av allt att doma bygger sina apparater. Jag rapporterade om det pa TV4 i somras, men svenska detaljhandeln fortsatter anda att salja produkten. Coop, som pastar sig ha hog etik, sa sig begara en oberoende utredning men aterupptog sen importen efter att ha havdat att Sodastream sjalva bestallt en rapport, som var hemligstamplad, men som garanterade att de svenska produkterna inte gors pa ockuperad mark. Oforklarligt att Coop och annan detaljhandel inte tar reda pa fakta ordentligt och givetvis publicerar resultaten.

 Vi kom till Betlehem, som ar hart kringskuret av Israels illegala separationsmur. Pa morgonen dag fyra traffade vi genetikern, forfattaren och ickevaldsaktivisten Mazin Qumsiyeh som trollband gruppen med sitt perspektiv. Sen konstutstallning i narheten innan vi for till Hebron. Dar guidades vi pa svenska av Rafik Lassel fran Foljeslagarprogrammet, utmarkt spoklik tur i den avfolkade stadskarnan, besok i mosken dar Abraham anses vara begravd. Den kandes som ett mysigt dagis nar barn tultade omkring pa filtmattan. Pa kvallen trevlig restaurang och en av alla dessa harliga promenader hem genom en ljummen kvallsluft med ideliga inhopp i sma butiker och halsningar pa folk langs vagen.

 Dag fem for vi till den israeliska bosattningen Kfar Eldad dar svensken Leif Weissman lever. Det mesta var husvagnar eftersom bosattningen ar en sa kallad utpost, illegal aven enligt israelisk lag. Det har dock inte betytt att den israeliska regeringen avhyst bosattarna trots att de alltsa bryter mot alla lagar i omradet och utgor ett uppenbart destruktivt inslag for den ockuperade befolkningen. Pa Leifs gata lag dock flera riktiga hus, och de tomterna hade nyligen legaliserats av israeliska myndigheter - de ar alltsa numera enbart folkrattsvidriga. Leif gav oss ett hjartligt mottagande och det var intrycksfullt att sitta pa hans veranda med utsikt over Doda havet och bort till Jordanien i oster, bade for miljon och for hans berattelse och perspektiv.

Leif berattade om hur han sjalv fatt utsta antisemitiska glapord i svenska skolor och om hur han nu menar att islam ar en terrorreligion vars utovare maste hallas pa mattan om de inte ska overmanna den judiska staten. Sen akte vi runt i omradet och at en harlig lunch pa ett gardsmejeri, som gav gruppen fler manskliga moten med bosattare. Sen for vi till Wadi Qelt, Dodsskuggans dal, och efter diverse tekniska problem gav sig tva resenarer och jag av till fots nedfor denna klyfta dit i artusenden manniskor sokt sig for att finna frid och meditation. Ovriga akte buss med hisnande utsikt. Vi mottes dar oknen breder ut sig och ruiner av sagenomspunna riken i lager pa lager leder fram till Jeriko, varldens kanske aldsta stad. Dar fick vi bada i lyxig pool.

Dag sex korde vi av sidospegeln och eftersom vi var i omrade C, de ca 60 procent av Vastbanken som Israel behaller full kontroll over och som Israel ar pa vag att annektera och driva bort palestinierna fran, sa kom israeliska militarjeepar och polis for att skota om arendet. Vi hade utmarkt trevliga samtal med dem och befalet Mark gav en liten briefing om deras verksamhet i omradet. Sen akte vi till den pittoreska byn Dura al Qara, som jag rekat en vecka tidigare. Har kikade vi pa byns gamla hus, och slog oss sen till ro i en forunderligt vacker liten dalgang med springbrunnar och olivtrad. Kristoffer och Anna-Karin krokte rygg och jobbade med nagra jordbrukare. Nagra talade med en student som var omsint och forbannad pa samma gang. Ovanfor oss lag som sa ofta en bosattning, vars invanare brukar komma ned och trakassera byborna, fick vi hora. 

Dag sju bodde vi i kristna byn Taybeh, dar vi fick fantastiska berattelser fran den romersk-katolske prasten Raed, inklusive ett husmuseum. Sen en jattebra briefing pa palestiniernas enda bryggeri. Sa for vi ivag mot Nablus och traffade guiden Hasanein. Han visade oss en kyrka och tog sen med oss in i Balata, Vastbankens storsta flyktinglager. Det blev en kort men fortatad vandring, dessa platser ar intensiva, dar det bor manga manniskor pa en liten yta, arbetsloshet ar skyhog, politiskt ar de i ett vakuum eftersom varken Israel eller den palestinska myndigheten vill ta ansvar for dem. Vatten och avlopp ar ofta undermaligt, och den israeliska armen gar hart at de unga mannen som ofta ar mest aktiva under intifadorna.

 Hummm, detta blir ju alldeles for langt.

 Lat mig sammanfatta med att vi bodde tva natter i Nablus, som kanske kan kallas Vastbankens hjarta. Det var en fin tid pa ett hotell med bakdorren ut mot gamla stadens vindlande marknadsgrander. Vi ilade runt pa besok pa universitetet, hos en gammal politiker och hos de fascinerande samariterna uppe pa berget Gerazim. De visade oss bergstoppen dar Adam skapades. Bra att veta var detta skedde, och priset 50 shekel (knappt 100 kr) till en kille som oppnade taggtraden var ju som hittat. Utsikten var andaktig, sa dit ska jag forsoka ta fler grupper (undrar om man behover betala nagot till vaktmastaren egentligen, han ager ju knappast bergstoppen).

 Sen for vi norrut till trakter turister om mojligt an mer sallan frekventerar. Vi korde av huvudvagen och skumpade fram pa en liten byvag nar vi stannade till och knackade pa en dorr pa mafa. Strax visades vi runt i fruktlunden av en stolt och vemodig familjefar (har vid an brukade jag ta stora knippen vildmynta, berattade han, och flyta kilometervis med strommen nar jag var liten) och sen satt vi pa garden och bjods pa kaffe och te och overlamnade lite vykort och den lysande serieboken "El Ghraful" som Kristoffer medfort.

 Darefter Zababde, den kristna byn jag bodde i varen 2006. Inte pa sex ar hade jag traffat Khader som jag bodde hos, och hans mor Umm Khader som tagit hand om mig sa omt. Jag hade nu ringt Khader som lovat visa oss sin tval- och rokelsefabrik, men inte varsko modern. Nar jag gick in i huset overvaldigades jag av vemod. Det var som att komma hem till sitt eget faderneshem, lata ogonen stalla om sig till dunklet, ga igenom korridoren efter de valkanda ljuden och hitta sin lilla gamla mamma staende i koket.

Naturligtvis var hon lite mindre, lite krummare, hade lite storre (?) glasogon, men naturligtvis var de graa lockarna ur sjalen precis samma som tidigare. Jag borjade storgrata och hon strackte sig upp och kysste mig omt pa bada kinderna. Jag vet inte nar jag nagonsin varit med om nagot liknande. Mor Khader kraxade och murrade. Hon verkade ha blivit dov. Men senare tack o lov berattade Khader, som alltid sakligt och omsint, att hon bara "applies excessive water to her ears when she bathes. This makes her deaf for two days. Then everything is normal again." Tack o lov. Jag forsokte gomma pengar for lunchen under en tallrik men familjen hittade den och tryckte fornarmat ned dem i mina fickor igen.

 Sen till Jenin, kant som annu ett centrum for motstand mot kolonisationen. Vi togs emot av Jonatan Stanczak pa uppfarten till Frihetsteatern, just dar teaterns ledare Juliano Mer Khamis skots till dods for ett drygt ar sedan. Jonatan ledde oss den skarpt branta vagen uppfor berget ovanfor flyktinglagret till ett par otroligt val belagna hus pa toppen, med utsikt langt in i Israel. Pa hustaket (over en kopp kaffe saklart) berattade han o Johanna hur de flyttat ned for att driva teatern vidare nar Juliano skots med sitt lilla barn i famnen. Nu vaxer deras lilla dotter Jasmine upp i flyktinglagret och lar sig arabiska jamte svenskan.

 Jonatan berattade om teatern och vi sag filmsnuttar fran deras imponerande forestallningar, som genom sagor och berattelser och lek manifesterar hopp, drommar och en annan verklighet an det fangelse som Israel med omvarldens, daribland Sveriges, hjalp tvingar palestinierna att leva i. Jakligt balla forestallningar, men vagade, och teatern har svart att bli accepterad i alla lager i det tilltagande konservativa palestinska samhallet. Tre av oss sov i palestinska familjer, en saregen upplevelse och ganska ruffigt.

 Sen for vi till Israel, efter en dryg timmes vantan vid gransen, och mottes av svensk-israeliskan Anna Veeder i kuststaden Haifa. Hon gav oss ett nyktert och rejalt intryck av det moderna Israel, med sitt engagemang och sakliga, lite karva, resonemang om staten Israel med dess valsignelser och forbannelser. Vi vandrade genom universalreligionen Bahais tradgard, lunchade i ett gammalt europeiskt kvarter och besokte ett tjusigt nunnekloster pa Karmelberget. Efter allt palestinskt lidande var det aterigen gott att traffa Anna, som ar kritisk mot regeringspolitiken men samtidigt visade pa nyanserna i det israeliska samhallet, hur man har fullt upp som vanlig israel (ensamstaende trebarnsforalder).

Hon tycktes inte, precis som typ alla palestinier vi traffat, tro pa nagon fredlig losning pa konflikten. Det verkar bli en tredje intifada, mer krig. Kanske ar vissa israeliska planerares strategi att provocera fram en ny uppresning i fangelset for att da kunna dra at tumskruvarna ytterligare och sen kanske tvinga fram en uppgorelse dar Jordanien tar over delar av Vastbanken och lamnar resten till Israel med nagot slags buffertzon emellan.

 Sa for vi till Medelhavet, en semesterby vid en kibbutz och badade. I lordags dag elva traffade vi en israelisk guide som ovantat bjod hem oss till sig - pa kaffe - dar vi traffade hans fru i den valmanikerade tradgarden. Vi sag sen Jaffa och Tel Aviv innan vi, fulla av intryck, tog ledig eftermiddag och badade innan avslutningsmiddag.

 Pa sondagen var det ocksa ledig dag medan allt fler flog hem. Sen tog jag taget till Jerusalem igen, bodde in mig pa ett gasthus i Betlehem osannolikt grymt omringat av separationsmuren pa tre (3) sidor och gick till fots de osannolikt korta avstandet 70 m langs muren, 150 m langs en kort gata, in genom manniskoterminal 300:s metallgrindar och metalldetektorer, soldater eller legoknektar bakom skottsakert glas, sen av vagen 200 m genom en enorm olivsluttning, forbi ett spoklikt gods med kors pa (sjukhus?), upp till en mur, hittar en jarndorr i muren, in dar 150 m och in pa ett overgivet gigantiskt vad-som-ser-ut-som mentalsjukhus. Irrar runt dar en stund och tror att jag ar pa fel kulle nar jag ringer Inger Jonasson, konstpedagog i Betlehem, men nej, det ar ratt, detta ar det ekumeniska komplexet Tantur och Kjell, den reslige prasten som i sa manga ar varit lika med svenska kyrkans man i det Heliga landet, kommer mig till motes vid den igenvaxta tennisbanan.

De ar nu pa vag hem efter en humanitar och spirituell garning som kvallen innan beroamts av ett hundratal ledande palestinier fran alla samhallsstallningar och inriktningar. Nu ska jag fara runt och kika lite i en vecka innan jag ocksa hoppas aka hem. I dag drev jag en souvernirbutik ett slag (salde ett vykort) innan jag gick hem till ett par bekanta och visiterade en begravning. Traffade en gammal aktivist fran forsta intifadan som fangslats och torterats for ickevaldsprotester. Bland annat gomde han sju kor - jag visste det inte men i over tva decennier forbjod Israel palestinierna att halla kor. Ockupationsmakten ville kontrollera mejerimarknaden, som de i dag kontrollerar nastan alla aspekter av palestiniernas liv, delvis indirekt genom det som trovardigt kallas deras underhuggare och underleverantoren av ockupationen, den palestinska myndigheten.

 Jahapp, vi far se om jag snart aker norrut. Allt gott, A.