En annorlunda syn på läkemedelsindustrin från
en god vän som jobbar där:
rändringar vi genomdrivit
de senaste 5 åren. Tex publicerar vi nu all klinisk data - bra som dålig
- från 2007 och framåt på internet, vi har "tiered pricing" på våra
mediciner baserat på landets ekonomiska styrka med försäljning till
produktionskostnaden i de 50 fattigaste länderna i världen, och vi
kompenserar inte vår säljpersonal i USA baserat på hur mycket de säljer
utan på hur läkare utvärderar deras kunskap och hjälpsamhet. Det tror
jag står sig rätt väl jämfört med andra industrier.
Och med nuvarande
statsfinanser har jag svårt att se att statlig forskning och utveckling
är en god garant för att de 1,5 miljarder dollar som behövs för att nå
fram till ett nytt, ordentligt testat läkemedel verkligen finns
tillhanda. Det är en komplicerad fråga. Tex, en lösning man fallit
tillbaka på mycket de senaste åren är att eskalera kraven på vilka
tester som måste göras innan ett läkemedel godkänns. Det kan ju tyckas
rimligt. Men samtidigt drar sjukvårdssystemen åt svångremmen och pressar
mer och mer de priser vi kan ta. Just nu är t.ex. kontinentaleuropas
länder skyldiga läkemedelsbolagen 12 miljarder euro i utebliva
betalningar. Och vad blir resultatet i min värld? Att vissa läkemedel
inte kan utvecklas för ekvationen inte går ihop. [...]
Vi söker
finansiering, men det är väldigt osäkert just nu om det går igenom i och
med kostnaderna för utveckling och det pris vi max kan ta - trots att
medicinen kan rädda liv - gör det till en förlust. Frustrerande!"
