Ohoj. Står i Hannas köksfönster inklämd bland träningscyklar med fönstret på vid gavel. Bara så kommer jag åt nätverket "Golden_WiFi_FREE" som jag tjyvar internet ifrån. Eller det kanske är ett företag som ger bort gratis faktiskt, jag vet inte riktigt.
Över takåsarna är himlen grårosa. En fläkt susar och lite bilar brummar oregelbundet nere från innergårdarna. Starij Arbat som Hanna bor på är gågata, en klassisk och populär liten led som fylls av målare, försäljare, gatumusikanter och dylikt om dagarna.
Jag har tagits emot om möjligt än bättre här än i Petersburg. Hanna som jag pluggade med i Uppsala och sånär satte upp Tjechovs geniala "Frieriet" - ett skämt i en akt - med, har ett ansvarsfyllt jobb med att utveckla ett företag som skapar köpcentra. Och sådana finns det potential till överallt i detta enorma land tydligen.
Tågresan gick finfint. Jag åkte platskartnyj, vilket innebär att man är i en öppen vagn utan kupédörr som går att stänga. Helt okej men inför tågresan till Bisjkek som börjar på lördag kväll tänker jag lägga de extra futtiga hundralapparna på att få kupé. Den tar ändå dryga tre dygn och då kan det vara skön att ha en dörr, även om vi blir fyra i kupén.
Jag har i dag och i går hängt på Novaja Gazeta, den kaxiga regimkritiska tidning där Sverigekända och för ett år sedan mördade Anna Politkovskaja arbetade. Grävredaktören Roman träffade jag för ett par månader sen i Göteborg och han har öppnat alla dörrar. Blott 32 år gammal är han och.. ja hur ska man beskriva denna underliga redaktion? Som en familj, har jag kommit fram till. Det är väldigt avslappnat och familjärt, trots att de producerar artiklar på hög nivå och under hård press. Första intrycket var samtidigt att det var väl slappt eller oartigt, när han visade mig runt hälsade ingen.
Men när man själv börjar prata med folk stannar de upp coh har hur mycket tid som helst. Så kan det väl vara i en familj där grannbarnen kommer på besök? =) Jag har pratat med en tjej som i dag släppte ett reportage om att ett statligt bostadsprogram för låginkomsttagare, militärer och unga familjer i själva verket dumpar de boende i ett hälsovådligt område med radioaktiva utsläpp i marken, tungmetaller och annat i luften från en oerhörd koncentration soptippar, krematorier osv. En praktikant som jobbade med detta blev för några veckor sedan indragen i en bil, fick sitt material stulet och erbjöds 20 000 dollar för att inte publicera. Nu hade de boende i området gjort ett stort upprop till Moskvas ledning tillsammans med Novaja Gazeta och gick runt o delade ut tidningen för att mobilisera engagemanget. Reportern var eld och lågor och erbjöd sig att ta med mig dit på onsdag morgon.
Mina två reportage för Medierna i P1 ska dock handla om yttrandefrihet och påtryckningar mot journalister. I princip verkar de flesta lugna, våld och hot är ovanliga och passar bättre i regionerna där styrelserna är amatörmässiga och oförutsägbara. Här i centrum (Moskva) vet härskarna att det bara är att ignorera kritik, de kan lita på att det mesta aldrig når tillräckligt många öron och ögon eller att dessa orkar engagera sig. Jag har hört den verklighetsbeskrivningen från många här -- att de flesta ryssar inte har vanan eller motiven att bry sig om gemensamma samhällsfrågor, i huvudsak för att den historiska erfarenheten entydigt visar att det inte lönar sig. Det är självklart en fruktansvärt trist syn och man får noga passa sig som västerlänning tycker jag för att inte låta den spilla över till att det därmed skulle vara okej med status quo eller att acceptera det. Som västerlänning tycker jag man har allt ansvar för att från sin priviligerade position lyssna och ge de råd man kan och stödja de krafter som verkar för mänskliga rättigheter, öppenhet, ansvarsutkrävande från myndigheter osv.
Nåja. Jag antar att vapenexporten till Irakkrig och annat svårförlåtligt fortsätter därhemma. De ryssar jag berättat om det för har blivit mycket förvånade och litet nedslagna.
I dag såg jag också väldigt många stadsjeepar på gatorna. Nu är det jättekallt i fönstret trots att jag har varma tröjan och yllemössan på. Det får bli sängen (IKEA:s gästsäng men i morgon åker Hanna till Sverige och då har hon drottninglikt generöst utlovat the Queen Size-sängen till mig.) I morgon bär det av till det kazakiska konsultatet för att inhandla transitvisum om möjligt, och denna gång MED kvitto (nämnde jag att jag köpte ett kirgisiskt i dag för 1830 rubel utan kvitto, dock inklusive tre procents bankavgift fast jag pröjsade kontant på konsulatet), samt den efterlängtade biljetten med tåget 007ц.
Tjokram,
A.
måndag 29 oktober 2007
tisdag 23 oktober 2007
Snabbesök i Helsingfors
Äntligen har jag kommit iväg till Finland och raskt verkar det som om jag i morgon också kommer vidare in i Ryssland. Det känns underbart eftersom jag var rätt nedslagen efter att ha blivit svartlistad på ryska ambassaden i Stockholm och åkt till Helsingfors på vinst och förlust. Men nu har jag bytt två kötimmar och 76 euro mot löfte om ryskt visum, inspekterat en finsk husockupation, smörjt kråset med veganmat och - tervetuloä - badat vedeldad bastu.
Jag sover i natt i ett kollektiv ute i förorten Espoo. Det är en mysig villa där jag fått eget rum. Väggarna pryds av anarkistiska affischer och vännen Miira uppfostrar sina två hundar annorlunda än The Dog Whisperer på TV säger att man ska. Jag vet inte vad som är mest hoppfullt.
Färjan på enorma Silja Serenade gick fint, men jag kände mig ensam och värdelös. Vad ska jag till Centralasien o göra? Kommer jag ens dit? I morse lade vi till i södra delarna av centrala Helsingfors och två kvarter därifrån gick jag in i kön till ryska ambassaden. I korthet rekommenderade ett ryskt vandrarhem mig att söka visum här istället för i Stockholm eftersom kraven är striktare där. Bland annat är du tvungen att leverera kvitto på att du betalt samtliga hotellnätter i förväg. Det omintetgör alla försök att behålla flexibilitet i en resa för alla som inte har gott om pengar att kasta bort på onödiga hotellnätter. Efter tre försök att utverka ett visum oå en inbjudan från en resebyrå jag bara betalt för en hotellnatt surnade ambassadtjänstekvinnan till och skrev upp mig på svarta listan där alla handlingar krävs i original och granskas extra noga. "Vi jobbar inte med Stockholm längre, dem går det inte att komma överens med" rekommenderade mig en annan byrå, "åk till Helsingfors!"
Sagt o gjort. Men här började jag med två timmar i kö och näranog kapitulation inför de kafkaeska persiennprydda glasluckorna där var och en framför mig i kön tycktes tryckas ned i skoskaften som i en biktstol. Jag blev allt mer desperat. 7-10 kalenderdagar tar detta för EU-medborgare, förkunnade en artig skylt. Min inbjudan gäller bara från 21 oktober till 5 november. Dessutom kanske tjänstekvinnorna här, liksom i Stockholm, tjurnar till om man ansöker så sent att första inbjudningsdagen är förbi när visumet kommer (i dag var ju 21 oktober)? Så klev jag ändå fram, sist av alla, och gjorde tvärtom min ångest. Jag föreslog glatt att visumet helst skulle vara klart i dag eller i morgon. Detta föranledde inga problem. Bara jag betalar expressavgiften om 70 euro.
Hoho. Iväg till bank och betala, plus administrationspengar 6 euro. Hurra!
Sen rendez-vous med Miira från Vapenvägrarförbundet AKL som ger lumpenvägrare juridisk hjälp och i allmänhet protesterar mot militarism. De var med oss till Skottland kring månadsskiftet september-oktober. Miira tog med mig till deras magnifika träkåk i stadens utkanter.Sen skulle hon ta hand om sina husdjur och driva hunddagis, så jag mötte en annan Skottlandsvän som visade mig det senaste i en rad ockuperade hus. Det var rätt sunkigt och låg i ett industriområde men tanken är att det ska vara ett socialt center, brukarstyrt med konsensus. Just i dagarna har de dock fått besked att stadens ansvariga förvaltning, som tidigare varit inne på att betala hyran för huset, vill låta dem vräkas. Jag skrev en snabb artikel till Fria Tidningar eller någon annan.
Sen buss till Espoo, mat och obligatorisk sauna. I morgon vidare. Ska leta efter en rysk buss till Petersburg som förhoppningsvis erbjuder resan för det facila priset 13 euro.
Mina resebrev går också att läsa på:
http://www.resedagboken.se/Default.aspx?documentId=24§ion=journey&journeyId=247463&userId=59928
tisdag 9 oktober 2007
Folkrättsaktioner i Skottland
Förra veckan var omtumlande. Jag hade förmånen att tillsammans med nätverket Ofog delta i en blockad och en inspektion av två brittiska kärnvapenbaser. Det gjorde vi tillsammans med kampanjen Trident Ploughshares, som bland annat fått det alternativa Nobelpriset 2001 för sina direkta försök att avrusta Storbritanniens kärnvapen. Efter varje aktion spärrades jag in en dag i skotsk arrest, men släpptes sedan igen. Det blev också lägerliv i en sagoskog och trevliga resor, buss Stockholm-Stavanger med manifestation i Bofors och övernattning i ockuperade hus i Oslo, och sen färja via Newcastle med en bunt finska vapenvägrare. Jag börjar med simaktionen.
Vid halvfem-tiden på torsdagseftermiddagen 3 oktober kom en bil med två vänner till vår skog Peaton Woods. Jag kånkade ned min våtdräkt och vi körde iväg längs de skotska höjderna. Jag fick ducka för diverse mötande fordon. Även privatpersoner larmar ofta polisen om fredsaktivisternas göranden, trots att en majoritet av skottarna är emot de brittiska kärnvapenbaserna och regeringspartiet SNP stödjer de ickevåldsliga direktaktionerna mot dem.
Bilen stannade och jag löpte över en grind och stack iväg över en vindpinad hed högt uppe mellan de båda kärnvapenbaserna Faslane (de kärnvapenbestyckade Tridentubåtarnas hemmahamn) och Coulport (basen där kärnvapenstridsspetsarna, var och en med cirka 100 kilotons atomsprängkraft, eller åtta gånger Hiroshimabomben (som dödade en kvarts miljon människor)). Strax var jag utom synhåll för vägen, pinkade och spände på mig det tunga viktbältet istället för att ha det i ryggsäcken. Mellan klipporna kom en skock får lunkande. En stenmurkantad platå bredde ut sig och inte ens Coulports kraftledning kunde förstöra den paradisiska scenen med utsikt över viken Long Loch och med ett ensamt träd som gjort för att vila under.
Jag såg inga vakttorn söderut men banade mig ändå väg rätt ned till vattnet, för att inte ta risken att komma för nära basen utan kunna närma mig maximalt försiktigt i skydd av mörkret och vattnet. Tät undervegetation och viss rädsla för att siktas in av diverse ljus på andra sidan viken - hur högteknologisk och hur vaksam är egentligen säkerheten kring en kärnvapenbas? Är det någonstans det kunde finnas nedgrävda sensorer borde det ju vara här. Jag hade tagit ut batteriet ur mobilen för att inte kunna pejlas.
Under vandringen ned skymtar jag runt en krök söderut en del av basen, en enorm hangar ute i vattnet. Kommer att undra vad jag håller på med. Jag har några timmar tidigare bestämt mig för att inte bara simma in på Coulports område utan också för att försöka ta mig upp på land och så långt in i basen som möjligt, kanske till och med förbi den extra avspärrning bakom vilken stridsspetsarna förvaras och varifrån regelbundna lastbilskonvojer (!) avgår till södra England för att kontrollera och serva kärnvapnen. Jag tror inte att det är fysiskt farligt, visst kan man drunkna eller bli skjuten om man har otur, men jag litar på min förmåga att ta det försiktigt. Men vad är syftet med detta? Jag kan missa hemresan, till och med få ett antal månader i brittiskt fängelse och dryga böter enligt de nya terroristlagarna för detta intrång. I gengäld - kommer baspersonalen att bry sig? Är lite artiklar i media värda detta? Orkar jag sitta i fängelse länge - det var ju traumatiskt bara i måndags när jag satt 12 timmar ensam i en liten cell? Det vore rätt skönt att vända om till lägret och göra mediearbetet istället.
Så tänker jag att Faslane-kampanjen funnits i många år och har brett stöd bland folk. Budskapet kommer inte att missuppfattas. Och så tänker jag på alla genom historien som lidit långt mer än jag någonsin kan göra i kamp mot orättvisor. På att kärnvapnen verkligen är fel enligt folkrätten, enligt ickespridningsavtalet från 1968 och världsdomstolens domslut från 1996. Jag tänker på de duktiga jurister världen över som slagits för detta (och vunnit) och som står på min sida. Varje slag för rättvisa är ett slag tillsammas med alla dem som gått före mig. Varje sekund av mitt begränsade liv jag väljer att inte kämpa är ett aktivt stöd till orättvisan.
Riskabel civil olydnad är inte så lite som att kliva ut i det okända. Men det finns mer som talar för än som talar emot. Jag klämmer ryggsäcken mellan slyn och hasar nedför en brant.
Makar in mig bakom ett klippblock under ett stup nere vid vattnet. Klockan är bara halv sex och jag skulle in på basen vid halv elva för att komma samtidigt som de andra. I med batteriet i telefonen och läser ett SMS om att en av skogsmullarna från vårt läger, där han lever av vad naturen bjuder, hastigt och lustigt lånat en våtdräkt och kastat sig upp på cykel för att ansluta sig till mig. Bara att klättra upp på heden igen och försöka hitta honom, mobil har han ju inte.
Det börjar bli mörkt och regnar nu stadigt. Utflykten slutar med att jag genomblöt kraschar tillbaka ned bakom klippblocket efter att förgäves ha skuttat runt bland fårskit och träsksjöar där uppe. Misär. Fumlar med att dra av mig kläderna och sätta på mig våtdräkten. Har räknat rätt - inne i den blir allt snart varmt och skönt och jag trycker ned kläderna i väskorna och sätter i mig matsäcken av bröd och kaviar. Sen sträcker jag ut och går in i dvala fram till klockan 21.45. Omkring mig fullständig frid och ett varsamt omslutande mörker.
Tar fram mobilen för att SMS:a att jag ger mig av. Kollegorna i Ofog ska längs land och i vattnet försöka ta sig in på basen söderifrån samtidigt som jag. Efter två timmar, klockan halv ett, ska de berätta för polisen att jag är på väg norrifrån, som en säkerhetsåtgärd. Tangenterna börjar kruppa. Får iväg ett SMS med en serie osammanhängande tecken, sen slutar knappsatsen helt fungera och jag skriver in fel PIN-kod. Aj aj. Men nu är det dags. På med våtdräktsskorna, smyger ned till vattenbrynet och drar på mig simfötterna. Drar sen på mig våtdräktshuvan och handskarna. Glider ned i vattnet som en berusad säl.
Till min förvåning känns det ljummet. Tidigare när jag testat temperaturen var Atlantens vatten iskallt. Jag paddlar iväg med fenorna. Först på mage, men det känns bökigt, så det blir på rygg. På kartan här till vänster har jag försökt skissa min färdväg.
Paddlar, paddlar, paddlar. En bra bit bort skymtar en kraftigt upplyst byggnad. Det är Explosives Handling Jetty, en flytande hangar där kärnvapenstridsspetsarna monteras i Tridentrobotarna i ubåtarna, och med jämna mellanrum lyfts ut igen för kontroll och service allteftersom de blir gamla. Stridsspetsarna förvaras högre upp i Coulport och transporteras med regelbundna lastbilskonvojer från och till kärnvapentillverkaren AWE i Burghfield och Berkshire väster om London. Hangaren framför mig bör vara en av de bäst bevakade platserna i världen.
Jag slår ofta i små stenar, för jag väljer att simma alldeles intill strandkanten. Jag passerar flera små vattenfall som öser ut de höga sumpmarkernas regnvatten i det kraftigt salta runt omkring mig. Paddel paddel. Kikar med jämna mellanrum över axeln men tycks knappt komma närmare. Oj där är ett grönt ljus. Inser att det är den fruktade bevakningsbåten vi ofta hört surra nere i viken uppe i vårt tältläger. Vänder mig på mage och lägger mig stilla bland stenarna med halva huvudet under vatten. Stenarna runt omkring mig lyses upp av stråkastaren från båten. Det lär min huva också göra. Om jag kunnat sy fast lite av de bruna algerna på huvan vore jag omöjlig att upptäcka. Men när jag kikar efter en stund är båten borta. Och jag har inte ens börjat darra av köld.
Vidare. Äntligen, efter ungefär två timmar tror jag, är jag framme vid basens stängsel. Dubbla röda ljus kantar stängslet med något femtiotal meters intervall upp längs höjden. De belyser terrängen med infrarött ljus och är kopplade till rörelsedetektorer. Jag borde kanske simma längre ut från stängslet, så att de inte... katschunk. Terrängen badar plötsligt i orange ljus. Jag vrider instinktivt bort ansiktet och paddlar försiktigt utåt i viken, bort från land. Efter kanske fem-tio sekunder blinkar den automatiska strålkastaren till och lyser igen. Inget annat ljud hörs. Så slocknar den. Jag kikar över axeln - ingen vaktbåt. Nu är jag förbi stängslet och nära några hamnbyggnader. Allt vatten här badar i orange ljus. Jag simmar framåt så fort jag kan för att komma innanför ljuskäglan.
En kort sekund undrar jag om det finns några undervattenssensorer som upptäcker mig nu, eller ännu värre något undervattensstängsel eller saker som jag kan fastna i.
Vips så är jag inne under en hög träpir med enorma träpelare ned i vattnet. Snett framåt till höger, kanske femtio meter, den stora hangaren - Explosives Handling Jetty där ubåtarna går in. Undrar om det blir varmt i vattnet eller strömmar eller något när en åker förbi. Ingen på gång just nu. Men här bland pelarna känner jag mig säker. En rostig stege går upp till piren ett femtontal meter ovanför mig. Det är lågvatten och stor skillnad mellan ebb och flod här.
Jag kikar fram och får se vaktbåten igen. Kramar om en pelare och är omöjlig att upptäcka. Sakta och ljudlöst glider den fram utanför piren.
Något slags broväg går ut till hangaren. Tycker mig se en trappa också från vattnet. Bakom bron ett antal horisontella diagonalt löpande enorma rör från land ut till hangaren.
Jag är lite förvirrad. Det har gått lättare än jag trodde att ta sig in i den militära hamnen. Men det verkar svårare än jag trott att härifrån gå in i själva basen på land. Ett stängsel följer klippstranden, med en rulle rakbladstråd ovanpå och tre rullar i pyramid bakom. Det stängslet verkar också kanta en grind på bron - helt säkrat mellan hamn och land.
Jag simmar över till en vägg och en annan rostig järnstege. Den har ett cirkelformat klätterskydd och slutar någon halvmeter över vattenytan. Klarar jag detta? Kanske om jag lägger av mig viktbälte, handskar och simfötter vid en bjälke under piren. Jag drar av mig en handske och får en chock. Vattnet är iskallt. Och klätterskyddet ser konstigt ut. Inser att det är rakbladstråd - någon nitiskt säkerhetstänkande har snott sådan runt stegen också. Jag simmar tillbaka i skydd.
Så kommer båten igen, denna gång en mindre gummibåt. Och där är den stora. Det här kan bli mig övermäktigt. Plötsligt har gummibåten ljudlöst navigerat in till stegen där jag nyss var. Den sätter fart in under piren. Jag klänger mig fast bakom en bjälke och hinner tänka att nu åker jag dit, innan jag får en svallvåg i ansiktet och flämtar efter andan. Men båten åker förbi. Jag klättrar upp på bjälken och rättar till utrustningen. Men jag vågar inte försöka klättra upp i stegen, tänk om den rasar ned eller om jag högst uppe inte kan ta mig igenom rakbladstråden.
Vad ska jag hitta på? Tiden går, och alla dessa båtar måste betyda att vännerna nu varskott vakterna om att jag är i vattnet. Tanken med att ta sig in i basen är att störa verksamheten och uppmärksamma faran med kärnvapen. Om jag låter dem ta mig här blir det mindre effekt. Jag börjar simma söderut, under bron och rören, innanför hangaren och vidare längst stängslet.
I en pastellfärgad cell kan jag några timmar senare konstatera att detta var fel beslut. Jag var så noga med att inte bli infångad att jag glömde bort syftet att komma någon vart. Kanske var jag också lite omtöcknad av trötthet och kyla.
Från de nätprydda rören droppar det kallt och ödesmättat på en liten simmare där under. Jag simmar ut från basens hamn. De eftersökande båtarna kommer allt längre bort. Ser en man söka med en strålkastare från en hytt vid ett av hangarens hörn. Nu känns det inte som om det gör något om jag blir upptäckt eller inte. Men eventuellt kan jag ju också simma förbi hela basen och tillbaka till vårt tältläger, tar jag det bara tillräckligt försiktigt är jag säker på att klara det. Kliver upp på klippstranden, en skön värme väller över mig. Börjar knalla längs med stängslet.
Klockan är omkring två. Efter en kvart flyger en helikopter förbi och lyser ned i vattnet. Aj aj. Det här lär vara något slags räddningsinsats som upptar dyrbara resurser. Jag börjar vinka och hojta. Helikoptern och en båt åker förbi. En gummibåt kommer. Jag tjoar. Till slut får den syn på mig där jag sitter på en klippa. Den åker fram och lyser ned i vattnet för att undvika skarpa stenar. Jag hoppar ned i båten bredvid en kvinna. Jag hälsar glatt och får veta att hon trodde jag var död. Suck. Skulle hållt mig till tiden.
Sjöräddningen surrar på radion och lägger sig jämsides med den stora båten, med basens polis. Jag kliver ombord. Bjuds på en kopp kaffe. Samtalar med sjöbussarna om basens säkerhet, kostnaden för en räddningsoperation (50 000 pund, eller ca 750 000 kronor, enligt en sur polis) och kostnaden för Storbritanniens nya kärnvapenprogram över 30 år (76 miljarder pund, eller ca 900 miljarder kronor, enligt en parlamentarisk studie). En polis säger att de ska skjutsa mig tillbaka till stranden. Det är väldigt många som ringt och varit oroliga, säger en annan. En tredje arresterar mig (tar mina personuppgifter och förklarar mig misstänkt för brott mot lokala skyddslagar och störande av allmän ordning).
Jag skjutas in till Coulport, får handbojor på och vidare med minibuss till arresten på Faslane. Det är en barack som sköts av fyra artiga poliser. Jag får en blå pappersoverall och en filt. En av dem lovar ringa till mina kollegor hemma i lägret. Först lyckas jag övertala dem att jag inte behöver skjutsas till sjukhus för hälsokontroll, men sen bär det av ändå för en rutinkontroll eftersom jag varit i vattnet ett tag och de dragit igång en räddningsoperation, verkar det som. Den sure polisen klämmer åt handbojorna och det blir en lång färd med fläkten på fullt, i kalla våtdräktsskor och tumlande runt i det låsta utrymmet baki bussen utan säkerhetsbälte.
Scenen är en smula komisk när jag och tre poliser tultar runt sjukhuset utan att hitta annat än låsta dörrar. Till slut kommer vi in och den sura polisen låser motvilligt upp handbojorna så att en sköterska kan ta tempen på mig i örat och pulsen. Hon frågar om jag idrottar mycket och jag tittar elakt på den sure, överviktige polisen. Börjar bli irriterad på honom, säkert för att jag själv inte är helt trygg i den maktlösa rollen som fånge. Senare ska jag tänka på mig själv som "samvetsfånge", vilket påminner mig om kontexten och känns bättre.
Får träffa läkaren också vilket också känns civiliserat och trevligt. Sen skjuts till arresten, i regionhögkvarteret i staden Dunbarton. Korta frågor även här. En kille ska söka igenom mig och det blir den snabbaste visitation han någonsin gjort - jag är barfota och naken under pappersoverallen. Sen in i den pastellfärgade betongcellen och jag hinner precis hålla för öronen innan metalluckan i dörren smälls igen så det sjunger. 2 gånger 3 meter stor och högt i tak. En upphöjning längst in med en gummimadrass på och med en metallklosett till vänster. Små fönster med suddat glas, en knapp i väggen som man kan ringa på vakten med. Barockt och kafkaeskt är det att spärras in. Du reduceras lätt till en liten spillra.
Jag är vis av erfarenheten från måndagen och har redan vid inskrivningen sagt till att jag vill ha en lista över mina rättigheter i arrest. Den sitter i cellen, blev svaret. Det gör den inte alls. Så jag trycker på knappen. Den trevlige snabbvisiterande killen dyker upp. Jag räknar upp en lista på saker jag vill ha. Det kan vara både hemskt och rätt skönt att sitta inspärrad, är mina erfarenheter efter dessa två korta sittningar. Viktigast är att fördriva tiden. Här är den lista över tips till arresterade jag skrev i cellen.
1. Cellen är ditt fysiska universum. Känn att du äger det. Du kan hoppa, dansa, ligga, stå (på olika ledder) och sitta och mycket annat.
2. Begär en lista över dina rättigheter i arrest. Dessa inkluderar mat tre ggr om dagen, skrivmaterial, gratis porto och kuvert, vatten, privattoa om ni är flera i cellen och att få kontakta vänner (oftast gm att vakten ringer dem, och bara inom landet).
3. Dessutom har du rätt till toapapper, filt, torra papperskläder om du behöver, att vakten spolar i toan om du saknar knapp, att bestämma om taklampan ska vara släckt eller tänd samt att få gå och tvätta händerna.
4. Handfatsbesöket är viktigt. Du släpps för ett ögonblick i världen utanför. Både löftesrikt och avdramatiserande. Passa på att blaska vatten i ansiktet och under armarna också (och om vakten är snläl kanske hela kroppen - dusch verkar icke finnas i arresten.)
5. Var inte rädd för att använda signalknappen när du har något att säga till eller fråga om. Vakterna är extremt snabba vid sina besök i dörrluckan och det är bra att vara tydlig med vad man vill.
Puh! Nu har jag berättat massor. Avslutningsvis:
Faslaneblockaden 1 oktober - "The Big Blockade"
I oktober 2006 lanserade Trident Ploughshares en mastodontsatsning: Kampanjen Faslane 365 manade till en årslång budkavleblockad av kärnvapenbasen Faslane. Varje dag skulle en grupp människor på sitt eget vis, fast förstås ickevåldsligt, försöka blockera basens verksamhet. (Sedan slutet av 1990-talet har kampanjen genomfört regelbundna stora blockader, men nu var tanken att verkligen skada basen genom att oavbrutet.) Facit blev att man lyckades få dit folk mer än varannan dag - succé tycker jag. (130 grupper, 190 närvarodagar, 1150 arresterade enligt hemsidan ovan.) Ofog som varit med många tidigare år hjälpte till i oktober 2006 och bland annat i en akademikerblockad i somras deltog andra svenskar. Den 1 oktober 2007 var det final och alla grupper bjöds in att blockera en gång till, tillsammans.
Vi anlände till lägret på fredagskvällen och halva lördagen gick åt att ställa i ordning. Sen kom finnarna (som bodde i anrika husvagnslägret Peace Camp borta vid Faslane) och vi hade lite workshops tillsammans. Enorma mängder mat hade vi, beställt från något lokalt ekologiskt kooperativ, som vi lagade till på gasbrännare. På söndagen hade vi medieworkshop och långa möten om vad vi egentligen skulle hitta på under blockaden. Det var tydligt att inga centrala planer eller anvisningar fanns och vi fick hitta på vad vi ville, samtidigt som vi kände en förväntan från arrangörerna att göra något slags effektiv blockad. Mellan 500 och 1 500 personer väntades komma (inte 3 000 som jag trott och sagt till Västerviks-Tidningen.)
Från skogsmullarna och en engelsk grupp kom förslag att lämna Faslane åt alla andra och blockera Coulport istället. Fördelarna var att vi då skulle göra en bredare aktion och dessutom kunde vi då gå till fots och osedda. Efter diskussioner valde vi ändå Faslane och dess huvudport, the South Gate. På kvällen kom ett rykte om att den chaufförvolontär som skulle köra oss var angivare. Viss förvirring... Vi delade upp oss i två aktionsgrupper och jag var vaken till sist, satt och pillade med de tunga armerade rör som vi skulle låsa fast armarna tillsammans i, för att blockera basen så länge som möjligt.
Det finns ett finstämt och traditionellt samspel mellan aktivister och polis i sådana här lägen, har jag nu fått lära mig. Polisen tar vissa hänsyn för att inte skada aktivisterna i onödan och aktivisterna vill inte heller i sin tur provocera polisen alltför mycket. Därför använder man ofta rör, så kallade lock-ons på engelska, eller trefötter av stolpar som en aktivist klättrar högt upp på.
På morgonen kånkade vi ned våra rör hjälpligt gömda i ryggsäckar. Nere vid ängen vid vägen stog en van med den misstänkte chauffören. Där stod också en polisbil. Aaargh. Eller? Poliserna satt snällt i sin bil. Vi gick in i vår skåpbil och hälsade god morgon. Körde iväg de 6 kilometerna till Faslane. Fick stå och vänta 10 minuter för att tajma samtidigt med busskonvojen från Glasgow. Det var planen - att tillsammans med den stora mängden fredsaktivister därifrån lulla upp till grinden och sedan på något vis låsa fast oss framför grinden.
Vi parkerade invid vägen ungefär just där polisen parkerat alla sina bilar. Äntligen kom bussarna. Ut med oss och över vägen och smälta in bland de andra. Finfint! Fram till grinden. Här stod poliser överallt med reflexjackor och åskådarna/demonstranterna trängdes mot kravallstängsel som ställts fram. Ute i vägen framför grinden låg ett tiotal aktivister, men till synes utan rör.
Jag bad en kvinna, Sylvia, att öppna kravallstängslet när vi skulle komma strax. Hon nickade. Vi gick undan en bit och slet fram rören. In med armarna och låsa ihop sig med karbinhakar. Klart! Framåt som en rad pepparkaksgubbar arm i arm. Sylvia gjorde sitt och vips rann vi ut i gatan. Poliserna runt omkring oss hann knappt blinka. Hurra hurra! Viftade med vimplar vi fått och tjoade. Åskådarna tjoade också. Nu fick vi tid att se alla färgglada banderoller och människor av olika slag som är här. Vi intervjuas av The Scottish Herald och filmas av deras web-tv. Det blir en trevlig artikel och ett ännu roligare inslag.
Efter någon halvtimme anländer "The Cutting Crew", en specialstyrka poliser som det bara finns två av i hela Storbrittanien tydligen. De hälsar glatt och jag lägger mig lika snällt ned på mage och ger dem bästa tillgång till röret som låser ihop mig och Kimo. Varför? Vet ej, man vill ju vara till lags. De lägger täcken av kevlar över oss och sätter på oss hörselskydd och skyddsglasögon. Klappa bara i marken om du vill något, säger en. Visst. Vad trevligt. Jag smajlar och gör tummen upp. Tryck handen mot nederdelen av röret, säger polisen. Jag ser inget, men de börjar hugga med något. Flisor yr över asfalten och det ryker. Jag tittar längs asfalten in genom the South Gate. Några hundra meter ned ligger ubåtarna förtöjda med sina massförstörelsevapen. Det är dem vi försöker sabotera. Keep the gate shut, hojtar jag för att överrösta släggan. En präst kommer med kakor till mig och minst tre kvinnor från arrangörsgruppen ser till att mitt namn är uppskrivet och undrar om jag har några klagomål på poliserna.
Poliserna jobbar med mitt rör i en dryg halvtimme. Under ett tunt lager metall är det gjuten tjära. Sen är det ett solitt metallrör. De går på med cirkelsåg. Flera olika blad. Och därunder skum och sedan ett tjockt plaströr. En gång biter det till skarpt i handen. Nu är det åt helvete, hinner jag tänka, och långsamt förstå att en cirkelsåg nu kör rätt igenom handen. Jag klappar och polisen slutar och jag ser att röret ännu är helt. Det måste ha varit någon knasig gnista som for genom, hur det nu kan ha skett! Till slut är de iallafall klara och jag kan inspektera handen som är helt oskadd, till och med finskjortan (jag har slips dagen till ära). Vi skakar hand. Fyra poliser lyfter iväg mig till massornas applåder. Jag bärs på mage och det gör rejält ont efter 50 meter. Will you walk from here, frågar poliserna flera gånger. Sure, put me down and I will walk away, säger jag. Då skrockar de och bär vidare.
Sen kort förhör och sätts i en skåpbil. Här finns ett gäng andra fredsaktivister. Det är Niklas och så en 8 unga brittiska killar, mest studenter. Vi pratar om ditten och datten och jag bjuder på frukt och nötter. Klockan är kvart över åtta tror jag. Efter ett tag är bilen full och det bär iväg över de dimhöljda hederna. Till Glasgow, och arresten på Bird Street. Bestämmer mig för att arresteringen av mig är felaktig eftersom jag försökt upprätthålla internationell lag, och tillkännager att jag inte kommer att gå in i polishuset för egen maskin. Alla andra får lämna bussen först. Men när det kommer till kritan kommer jag mig inte för att "sabotera" för de trevliga fångvaktarna. Lommar med.
Skrivs in, blir av med alla lösa saker inklusive brallorna. Sen den kafkaeska cellen. Vi roar oss rätt länge med att hojta, vissla och sjunga till varandra genom dörrarna, jag och en medfånge som heter Brian. Vegansk mat finns det också. Sen släpps vi alltså efter 12 timmar och alla 180 som gripits i dag samlas i en närbelägen kyrka för mat och (rätt ofullständig) utvärdering.
Läs gärna mer på Ofogs hemsida. Där finns foton och där finns länkar till medias rapportering. Och info om kommande kampanjer - även i Sverige. Skriv gärna och berätta vad du tycker. Och engagera dig gärna parlamentariskt och utomparlamentariskt för rättvisan!
Just nu
Oj oj vad långt det blev. Jag är visst inte så van att blogga. Senaste nytt är iaf att jag är på väg till ett halvårs frilansjournalistande i Centralasien. Just nu hos bror med familj i Stockholm och har problem att söka visum till Ryssland. Den ryska turistbyrå som skulle bjuda in har hittills misslyckats att klå byråkraterna på ambassaden och jag hamnar i kläm. Tur att Sthlm är så vackert i höstskrud.
Enskede, 11 oktober 2007, kl 21.48.
Siminspektionen 3-4 oktober
Vid halvfem-tiden på torsdagseftermiddagen 3 oktober kom en bil med två vänner till vår skog Peaton Woods. Jag kånkade ned min våtdräkt och vi körde iväg längs de skotska höjderna. Jag fick ducka för diverse mötande fordon. Även privatpersoner larmar ofta polisen om fredsaktivisternas göranden, trots att en majoritet av skottarna är emot de brittiska kärnvapenbaserna och regeringspartiet SNP stödjer de ickevåldsliga direktaktionerna mot dem.Bilen stannade och jag löpte över en grind och stack iväg över en vindpinad hed högt uppe mellan de båda kärnvapenbaserna Faslane (de kärnvapenbestyckade Tridentubåtarnas hemmahamn) och Coulport (basen där kärnvapenstridsspetsarna, var och en med cirka 100 kilotons atomsprängkraft, eller åtta gånger Hiroshimabomben (som dödade en kvarts miljon människor)). Strax var jag utom synhåll för vägen, pinkade och spände på mig det tunga viktbältet istället för att ha det i ryggsäcken. Mellan klipporna kom en skock får lunkande. En stenmurkantad platå bredde ut sig och inte ens Coulports kraftledning kunde förstöra den paradisiska scenen med utsikt över viken Long Loch och med ett ensamt träd som gjort för att vila under.
Jag såg inga vakttorn söderut men banade mig ändå väg rätt ned till vattnet, för att inte ta risken att komma för nära basen utan kunna närma mig maximalt försiktigt i skydd av mörkret och vattnet. Tät undervegetation och viss rädsla för att siktas in av diverse ljus på andra sidan viken - hur högteknologisk och hur vaksam är egentligen säkerheten kring en kärnvapenbas? Är det någonstans det kunde finnas nedgrävda sensorer borde det ju vara här. Jag hade tagit ut batteriet ur mobilen för att inte kunna pejlas.
Under vandringen ned skymtar jag runt en krök söderut en del av basen, en enorm hangar ute i vattnet. Kommer att undra vad jag håller på med. Jag har några timmar tidigare bestämt mig för att inte bara simma in på Coulports område utan också för att försöka ta mig upp på land och så långt in i basen som möjligt, kanske till och med förbi den extra avspärrning bakom vilken stridsspetsarna förvaras och varifrån regelbundna lastbilskonvojer (!) avgår till södra England för att kontrollera och serva kärnvapnen. Jag tror inte att det är fysiskt farligt, visst kan man drunkna eller bli skjuten om man har otur, men jag litar på min förmåga att ta det försiktigt. Men vad är syftet med detta? Jag kan missa hemresan, till och med få ett antal månader i brittiskt fängelse och dryga böter enligt de nya terroristlagarna för detta intrång. I gengäld - kommer baspersonalen att bry sig? Är lite artiklar i media värda detta? Orkar jag sitta i fängelse länge - det var ju traumatiskt bara i måndags när jag satt 12 timmar ensam i en liten cell? Det vore rätt skönt att vända om till lägret och göra mediearbetet istället.
Så tänker jag att Faslane-kampanjen funnits i många år och har brett stöd bland folk. Budskapet kommer inte att missuppfattas. Och så tänker jag på alla genom historien som lidit långt mer än jag någonsin kan göra i kamp mot orättvisor. På att kärnvapnen verkligen är fel enligt folkrätten, enligt ickespridningsavtalet från 1968 och världsdomstolens domslut från 1996. Jag tänker på de duktiga jurister världen över som slagits för detta (och vunnit) och som står på min sida. Varje slag för rättvisa är ett slag tillsammas med alla dem som gått före mig. Varje sekund av mitt begränsade liv jag väljer att inte kämpa är ett aktivt stöd till orättvisan.Riskabel civil olydnad är inte så lite som att kliva ut i det okända. Men det finns mer som talar för än som talar emot. Jag klämmer ryggsäcken mellan slyn och hasar nedför en brant.
Makar in mig bakom ett klippblock under ett stup nere vid vattnet. Klockan är bara halv sex och jag skulle in på basen vid halv elva för att komma samtidigt som de andra. I med batteriet i telefonen och läser ett SMS om att en av skogsmullarna från vårt läger, där han lever av vad naturen bjuder, hastigt och lustigt lånat en våtdräkt och kastat sig upp på cykel för att ansluta sig till mig. Bara att klättra upp på heden igen och försöka hitta honom, mobil har han ju inte.
Det börjar bli mörkt och regnar nu stadigt. Utflykten slutar med att jag genomblöt kraschar tillbaka ned bakom klippblocket efter att förgäves ha skuttat runt bland fårskit och träsksjöar där uppe. Misär. Fumlar med att dra av mig kläderna och sätta på mig våtdräkten. Har räknat rätt - inne i den blir allt snart varmt och skönt och jag trycker ned kläderna i väskorna och sätter i mig matsäcken av bröd och kaviar. Sen sträcker jag ut och går in i dvala fram till klockan 21.45. Omkring mig fullständig frid och ett varsamt omslutande mörker.
Tar fram mobilen för att SMS:a att jag ger mig av. Kollegorna i Ofog ska längs land och i vattnet försöka ta sig in på basen söderifrån samtidigt som jag. Efter två timmar, klockan halv ett, ska de berätta för polisen att jag är på väg norrifrån, som en säkerhetsåtgärd. Tangenterna börjar kruppa. Får iväg ett SMS med en serie osammanhängande tecken, sen slutar knappsatsen helt fungera och jag skriver in fel PIN-kod. Aj aj. Men nu är det dags. På med våtdräktsskorna, smyger ned till vattenbrynet och drar på mig simfötterna. Drar sen på mig våtdräktshuvan och handskarna. Glider ned i vattnet som en berusad säl.
Till min förvåning känns det ljummet. Tidigare när jag testat temperaturen var Atlantens vatten iskallt. Jag paddlar iväg med fenorna. Först på mage, men det känns bökigt, så det blir på rygg. På kartan här till vänster har jag försökt skissa min färdväg.Paddlar, paddlar, paddlar. En bra bit bort skymtar en kraftigt upplyst byggnad. Det är Explosives Handling Jetty, en flytande hangar där kärnvapenstridsspetsarna monteras i Tridentrobotarna i ubåtarna, och med jämna mellanrum lyfts ut igen för kontroll och service allteftersom de blir gamla. Stridsspetsarna förvaras högre upp i Coulport och transporteras med regelbundna lastbilskonvojer från och till kärnvapentillverkaren AWE i Burghfield och Berkshire väster om London. Hangaren framför mig bör vara en av de bäst bevakade platserna i världen.
Jag slår ofta i små stenar, för jag väljer att simma alldeles intill strandkanten. Jag passerar flera små vattenfall som öser ut de höga sumpmarkernas regnvatten i det kraftigt salta runt omkring mig. Paddel paddel. Kikar med jämna mellanrum över axeln men tycks knappt komma närmare. Oj där är ett grönt ljus. Inser att det är den fruktade bevakningsbåten vi ofta hört surra nere i viken uppe i vårt tältläger. Vänder mig på mage och lägger mig stilla bland stenarna med halva huvudet under vatten. Stenarna runt omkring mig lyses upp av stråkastaren från båten. Det lär min huva också göra. Om jag kunnat sy fast lite av de bruna algerna på huvan vore jag omöjlig att upptäcka. Men när jag kikar efter en stund är båten borta. Och jag har inte ens börjat darra av köld.
Vidare. Äntligen, efter ungefär två timmar tror jag, är jag framme vid basens stängsel. Dubbla röda ljus kantar stängslet med något femtiotal meters intervall upp längs höjden. De belyser terrängen med infrarött ljus och är kopplade till rörelsedetektorer. Jag borde kanske simma längre ut från stängslet, så att de inte... katschunk. Terrängen badar plötsligt i orange ljus. Jag vrider instinktivt bort ansiktet och paddlar försiktigt utåt i viken, bort från land. Efter kanske fem-tio sekunder blinkar den automatiska strålkastaren till och lyser igen. Inget annat ljud hörs. Så slocknar den. Jag kikar över axeln - ingen vaktbåt. Nu är jag förbi stängslet och nära några hamnbyggnader. Allt vatten här badar i orange ljus. Jag simmar framåt så fort jag kan för att komma innanför ljuskäglan.
En kort sekund undrar jag om det finns några undervattenssensorer som upptäcker mig nu, eller ännu värre något undervattensstängsel eller saker som jag kan fastna i.
Vips så är jag inne under en hög träpir med enorma träpelare ned i vattnet. Snett framåt till höger, kanske femtio meter, den stora hangaren - Explosives Handling Jetty där ubåtarna går in. Undrar om det blir varmt i vattnet eller strömmar eller något när en åker förbi. Ingen på gång just nu. Men här bland pelarna känner jag mig säker. En rostig stege går upp till piren ett femtontal meter ovanför mig. Det är lågvatten och stor skillnad mellan ebb och flod här.
Jag kikar fram och får se vaktbåten igen. Kramar om en pelare och är omöjlig att upptäcka. Sakta och ljudlöst glider den fram utanför piren.
Något slags broväg går ut till hangaren. Tycker mig se en trappa också från vattnet. Bakom bron ett antal horisontella diagonalt löpande enorma rör från land ut till hangaren.
Jag är lite förvirrad. Det har gått lättare än jag trodde att ta sig in i den militära hamnen. Men det verkar svårare än jag trott att härifrån gå in i själva basen på land. Ett stängsel följer klippstranden, med en rulle rakbladstråd ovanpå och tre rullar i pyramid bakom. Det stängslet verkar också kanta en grind på bron - helt säkrat mellan hamn och land.
Jag simmar över till en vägg och en annan rostig järnstege. Den har ett cirkelformat klätterskydd och slutar någon halvmeter över vattenytan. Klarar jag detta? Kanske om jag lägger av mig viktbälte, handskar och simfötter vid en bjälke under piren. Jag drar av mig en handske och får en chock. Vattnet är iskallt. Och klätterskyddet ser konstigt ut. Inser att det är rakbladstråd - någon nitiskt säkerhetstänkande har snott sådan runt stegen också. Jag simmar tillbaka i skydd.Så kommer båten igen, denna gång en mindre gummibåt. Och där är den stora. Det här kan bli mig övermäktigt. Plötsligt har gummibåten ljudlöst navigerat in till stegen där jag nyss var. Den sätter fart in under piren. Jag klänger mig fast bakom en bjälke och hinner tänka att nu åker jag dit, innan jag får en svallvåg i ansiktet och flämtar efter andan. Men båten åker förbi. Jag klättrar upp på bjälken och rättar till utrustningen. Men jag vågar inte försöka klättra upp i stegen, tänk om den rasar ned eller om jag högst uppe inte kan ta mig igenom rakbladstråden.
Vad ska jag hitta på? Tiden går, och alla dessa båtar måste betyda att vännerna nu varskott vakterna om att jag är i vattnet. Tanken med att ta sig in i basen är att störa verksamheten och uppmärksamma faran med kärnvapen. Om jag låter dem ta mig här blir det mindre effekt. Jag börjar simma söderut, under bron och rören, innanför hangaren och vidare längst stängslet.
I en pastellfärgad cell kan jag några timmar senare konstatera att detta var fel beslut. Jag var så noga med att inte bli infångad att jag glömde bort syftet att komma någon vart. Kanske var jag också lite omtöcknad av trötthet och kyla.
Från de nätprydda rören droppar det kallt och ödesmättat på en liten simmare där under. Jag simmar ut från basens hamn. De eftersökande båtarna kommer allt längre bort. Ser en man söka med en strålkastare från en hytt vid ett av hangarens hörn. Nu känns det inte som om det gör något om jag blir upptäckt eller inte. Men eventuellt kan jag ju också simma förbi hela basen och tillbaka till vårt tältläger, tar jag det bara tillräckligt försiktigt är jag säker på att klara det. Kliver upp på klippstranden, en skön värme väller över mig. Börjar knalla längs med stängslet.
Klockan är omkring två. Efter en kvart flyger en helikopter förbi och lyser ned i vattnet. Aj aj. Det här lär vara något slags räddningsinsats som upptar dyrbara resurser. Jag börjar vinka och hojta. Helikoptern och en båt åker förbi. En gummibåt kommer. Jag tjoar. Till slut får den syn på mig där jag sitter på en klippa. Den åker fram och lyser ned i vattnet för att undvika skarpa stenar. Jag hoppar ned i båten bredvid en kvinna. Jag hälsar glatt och får veta att hon trodde jag var död. Suck. Skulle hållt mig till tiden.
Sjöräddningen surrar på radion och lägger sig jämsides med den stora båten, med basens polis. Jag kliver ombord. Bjuds på en kopp kaffe. Samtalar med sjöbussarna om basens säkerhet, kostnaden för en räddningsoperation (50 000 pund, eller ca 750 000 kronor, enligt en sur polis) och kostnaden för Storbritanniens nya kärnvapenprogram över 30 år (76 miljarder pund, eller ca 900 miljarder kronor, enligt en parlamentarisk studie). En polis säger att de ska skjutsa mig tillbaka till stranden. Det är väldigt många som ringt och varit oroliga, säger en annan. En tredje arresterar mig (tar mina personuppgifter och förklarar mig misstänkt för brott mot lokala skyddslagar och störande av allmän ordning).
Jag skjutas in till Coulport, får handbojor på och vidare med minibuss till arresten på Faslane. Det är en barack som sköts av fyra artiga poliser. Jag får en blå pappersoverall och en filt. En av dem lovar ringa till mina kollegor hemma i lägret. Först lyckas jag övertala dem att jag inte behöver skjutsas till sjukhus för hälsokontroll, men sen bär det av ändå för en rutinkontroll eftersom jag varit i vattnet ett tag och de dragit igång en räddningsoperation, verkar det som. Den sure polisen klämmer åt handbojorna och det blir en lång färd med fläkten på fullt, i kalla våtdräktsskor och tumlande runt i det låsta utrymmet baki bussen utan säkerhetsbälte.
Scenen är en smula komisk när jag och tre poliser tultar runt sjukhuset utan att hitta annat än låsta dörrar. Till slut kommer vi in och den sura polisen låser motvilligt upp handbojorna så att en sköterska kan ta tempen på mig i örat och pulsen. Hon frågar om jag idrottar mycket och jag tittar elakt på den sure, överviktige polisen. Börjar bli irriterad på honom, säkert för att jag själv inte är helt trygg i den maktlösa rollen som fånge. Senare ska jag tänka på mig själv som "samvetsfånge", vilket påminner mig om kontexten och känns bättre.
Får träffa läkaren också vilket också känns civiliserat och trevligt. Sen skjuts till arresten, i regionhögkvarteret i staden Dunbarton. Korta frågor även här. En kille ska söka igenom mig och det blir den snabbaste visitation han någonsin gjort - jag är barfota och naken under pappersoverallen. Sen in i den pastellfärgade betongcellen och jag hinner precis hålla för öronen innan metalluckan i dörren smälls igen så det sjunger. 2 gånger 3 meter stor och högt i tak. En upphöjning längst in med en gummimadrass på och med en metallklosett till vänster. Små fönster med suddat glas, en knapp i väggen som man kan ringa på vakten med. Barockt och kafkaeskt är det att spärras in. Du reduceras lätt till en liten spillra.
Jag är vis av erfarenheten från måndagen och har redan vid inskrivningen sagt till att jag vill ha en lista över mina rättigheter i arrest. Den sitter i cellen, blev svaret. Det gör den inte alls. Så jag trycker på knappen. Den trevlige snabbvisiterande killen dyker upp. Jag räknar upp en lista på saker jag vill ha. Det kan vara både hemskt och rätt skönt att sitta inspärrad, är mina erfarenheter efter dessa två korta sittningar. Viktigast är att fördriva tiden. Här är den lista över tips till arresterade jag skrev i cellen.
1. Cellen är ditt fysiska universum. Känn att du äger det. Du kan hoppa, dansa, ligga, stå (på olika ledder) och sitta och mycket annat.
2. Begär en lista över dina rättigheter i arrest. Dessa inkluderar mat tre ggr om dagen, skrivmaterial, gratis porto och kuvert, vatten, privattoa om ni är flera i cellen och att få kontakta vänner (oftast gm att vakten ringer dem, och bara inom landet).
3. Dessutom har du rätt till toapapper, filt, torra papperskläder om du behöver, att vakten spolar i toan om du saknar knapp, att bestämma om taklampan ska vara släckt eller tänd samt att få gå och tvätta händerna.
4. Handfatsbesöket är viktigt. Du släpps för ett ögonblick i världen utanför. Både löftesrikt och avdramatiserande. Passa på att blaska vatten i ansiktet och under armarna också (och om vakten är snläl kanske hela kroppen - dusch verkar icke finnas i arresten.)
5. Var inte rädd för att använda signalknappen när du har något att säga till eller fråga om. Vakterna är extremt snabba vid sina besök i dörrluckan och det är bra att vara tydlig med vad man vill.
Puh! Nu har jag berättat massor. Avslutningsvis:
- Mina sju kollegor tog sig samtidigt in på basens område söderifrån. Och tre hjälpte till med ovärderligt stöd- och mediearbete. Läs mer om allt på Ofogs hemsida.
- Jag tyckte att det var lite ångestfyllt att sitta i en cell, trots att det bara var 12 timmar. Hade inte riktigt förberett mig mentalt. Gjorde ju heller ingen större aktion.
- Polisen meddelade mina vänner och media att jag skulle sitta till fredagen och då kallas till domstolsförhandling. Istället släpptes jag abrupt på torsdagseftermiddagen. Linkade ut i solskenet och vips var allt som vanligt igen. Hur snabbt man ställer om sig till en annan verklighet! Har inga kläder eller saker, så tur för mig att vakten ringer vännerna som visar sig redan vara på väg för att lämna mig en bok och ett uppmuntrande brev! Det blir istället jag som får överraska dem och efter tjo och tjim åker vi tillsammans till Glasgow för att vara lediga.
Faslaneblockaden 1 oktober - "The Big Blockade"
I oktober 2006 lanserade Trident Ploughshares en mastodontsatsning: Kampanjen Faslane 365 manade till en årslång budkavleblockad av kärnvapenbasen Faslane. Varje dag skulle en grupp människor på sitt eget vis, fast förstås ickevåldsligt, försöka blockera basens verksamhet. (Sedan slutet av 1990-talet har kampanjen genomfört regelbundna stora blockader, men nu var tanken att verkligen skada basen genom att oavbrutet.) Facit blev att man lyckades få dit folk mer än varannan dag - succé tycker jag. (130 grupper, 190 närvarodagar, 1150 arresterade enligt hemsidan ovan.) Ofog som varit med många tidigare år hjälpte till i oktober 2006 och bland annat i en akademikerblockad i somras deltog andra svenskar. Den 1 oktober 2007 var det final och alla grupper bjöds in att blockera en gång till, tillsammans.
Vi anlände till lägret på fredagskvällen och halva lördagen gick åt att ställa i ordning. Sen kom finnarna (som bodde i anrika husvagnslägret Peace Camp borta vid Faslane) och vi hade lite workshops tillsammans. Enorma mängder mat hade vi, beställt från något lokalt ekologiskt kooperativ, som vi lagade till på gasbrännare. På söndagen hade vi medieworkshop och långa möten om vad vi egentligen skulle hitta på under blockaden. Det var tydligt att inga centrala planer eller anvisningar fanns och vi fick hitta på vad vi ville, samtidigt som vi kände en förväntan från arrangörerna att göra något slags effektiv blockad. Mellan 500 och 1 500 personer väntades komma (inte 3 000 som jag trott och sagt till Västerviks-Tidningen.)Från skogsmullarna och en engelsk grupp kom förslag att lämna Faslane åt alla andra och blockera Coulport istället. Fördelarna var att vi då skulle göra en bredare aktion och dessutom kunde vi då gå till fots och osedda. Efter diskussioner valde vi ändå Faslane och dess huvudport, the South Gate. På kvällen kom ett rykte om att den chaufförvolontär som skulle köra oss var angivare. Viss förvirring... Vi delade upp oss i två aktionsgrupper och jag var vaken till sist, satt och pillade med de tunga armerade rör som vi skulle låsa fast armarna tillsammans i, för att blockera basen så länge som möjligt.
Det finns ett finstämt och traditionellt samspel mellan aktivister och polis i sådana här lägen, har jag nu fått lära mig. Polisen tar vissa hänsyn för att inte skada aktivisterna i onödan och aktivisterna vill inte heller i sin tur provocera polisen alltför mycket. Därför använder man ofta rör, så kallade lock-ons på engelska, eller trefötter av stolpar som en aktivist klättrar högt upp på.
På morgonen kånkade vi ned våra rör hjälpligt gömda i ryggsäckar. Nere vid ängen vid vägen stog en van med den misstänkte chauffören. Där stod också en polisbil. Aaargh. Eller? Poliserna satt snällt i sin bil. Vi gick in i vår skåpbil och hälsade god morgon. Körde iväg de 6 kilometerna till Faslane. Fick stå och vänta 10 minuter för att tajma samtidigt med busskonvojen från Glasgow. Det var planen - att tillsammans med den stora mängden fredsaktivister därifrån lulla upp till grinden och sedan på något vis låsa fast oss framför grinden.
Vi parkerade invid vägen ungefär just där polisen parkerat alla sina bilar. Äntligen kom bussarna. Ut med oss och över vägen och smälta in bland de andra. Finfint! Fram till grinden. Här stod poliser överallt med reflexjackor och åskådarna/demonstranterna trängdes mot kravallstängsel som ställts fram. Ute i vägen framför grinden låg ett tiotal aktivister, men till synes utan rör.
Jag bad en kvinna, Sylvia, att öppna kravallstängslet när vi skulle komma strax. Hon nickade. Vi gick undan en bit och slet fram rören. In med armarna och låsa ihop sig med karbinhakar. Klart! Framåt som en rad pepparkaksgubbar arm i arm. Sylvia gjorde sitt och vips rann vi ut i gatan. Poliserna runt omkring oss hann knappt blinka. Hurra hurra! Viftade med vimplar vi fått och tjoade. Åskådarna tjoade också. Nu fick vi tid att se alla färgglada banderoller och människor av olika slag som är här. Vi intervjuas av The Scottish Herald och filmas av deras web-tv. Det blir en trevlig artikel och ett ännu roligare inslag.
Efter någon halvtimme anländer "The Cutting Crew", en specialstyrka poliser som det bara finns två av i hela Storbrittanien tydligen. De hälsar glatt och jag lägger mig lika snällt ned på mage och ger dem bästa tillgång till röret som låser ihop mig och Kimo. Varför? Vet ej, man vill ju vara till lags. De lägger täcken av kevlar över oss och sätter på oss hörselskydd och skyddsglasögon. Klappa bara i marken om du vill något, säger en. Visst. Vad trevligt. Jag smajlar och gör tummen upp. Tryck handen mot nederdelen av röret, säger polisen. Jag ser inget, men de börjar hugga med något. Flisor yr över asfalten och det ryker. Jag tittar längs asfalten in genom the South Gate. Några hundra meter ned ligger ubåtarna förtöjda med sina massförstörelsevapen. Det är dem vi försöker sabotera. Keep the gate shut, hojtar jag för att överrösta släggan. En präst kommer med kakor till mig och minst tre kvinnor från arrangörsgruppen ser till att mitt namn är uppskrivet och undrar om jag har några klagomål på poliserna.
Poliserna jobbar med mitt rör i en dryg halvtimme. Under ett tunt lager metall är det gjuten tjära. Sen är det ett solitt metallrör. De går på med cirkelsåg. Flera olika blad. Och därunder skum och sedan ett tjockt plaströr. En gång biter det till skarpt i handen. Nu är det åt helvete, hinner jag tänka, och långsamt förstå att en cirkelsåg nu kör rätt igenom handen. Jag klappar och polisen slutar och jag ser att röret ännu är helt. Det måste ha varit någon knasig gnista som for genom, hur det nu kan ha skett! Till slut är de iallafall klara och jag kan inspektera handen som är helt oskadd, till och med finskjortan (jag har slips dagen till ära). Vi skakar hand. Fyra poliser lyfter iväg mig till massornas applåder. Jag bärs på mage och det gör rejält ont efter 50 meter. Will you walk from here, frågar poliserna flera gånger. Sure, put me down and I will walk away, säger jag. Då skrockar de och bär vidare.
Sen kort förhör och sätts i en skåpbil. Här finns ett gäng andra fredsaktivister. Det är Niklas och så en 8 unga brittiska killar, mest studenter. Vi pratar om ditten och datten och jag bjuder på frukt och nötter. Klockan är kvart över åtta tror jag. Efter ett tag är bilen full och det bär iväg över de dimhöljda hederna. Till Glasgow, och arresten på Bird Street. Bestämmer mig för att arresteringen av mig är felaktig eftersom jag försökt upprätthålla internationell lag, och tillkännager att jag inte kommer att gå in i polishuset för egen maskin. Alla andra får lämna bussen först. Men när det kommer till kritan kommer jag mig inte för att "sabotera" för de trevliga fångvaktarna. Lommar med.
Skrivs in, blir av med alla lösa saker inklusive brallorna. Sen den kafkaeska cellen. Vi roar oss rätt länge med att hojta, vissla och sjunga till varandra genom dörrarna, jag och en medfånge som heter Brian. Vegansk mat finns det också. Sen släpps vi alltså efter 12 timmar och alla 180 som gripits i dag samlas i en närbelägen kyrka för mat och (rätt ofullständig) utvärdering.
Läs gärna mer på Ofogs hemsida. Där finns foton och där finns länkar till medias rapportering. Och info om kommande kampanjer - även i Sverige. Skriv gärna och berätta vad du tycker. Och engagera dig gärna parlamentariskt och utomparlamentariskt för rättvisan!
Just nu
Oj oj vad långt det blev. Jag är visst inte så van att blogga. Senaste nytt är iaf att jag är på väg till ett halvårs frilansjournalistande i Centralasien. Just nu hos bror med familj i Stockholm och har problem att söka visum till Ryssland. Den ryska turistbyrå som skulle bjuda in har hittills misslyckats att klå byråkraterna på ambassaden och jag hamnar i kläm. Tur att Sthlm är så vackert i höstskrud.
Enskede, 11 oktober 2007, kl 21.48.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)