Publikrekord och nattsudd

En så fin dag, vår näst sista på turnén. Ewa gick morgonpromenad runt broarna som vanligt, några for sen till köpcentrum och letade skinnstövlar och annat. Jag ringde samtal om dagens och morgondagens spelningar och avskedsmiddagen. Försökte också få en filmproducent vi träffat att skicka några tevejournalister på oss.

Sen for vi till stadsdelen Samgori, vid Nachlugibasaren, den där saker säljs i stora lass, en grossmarknad. Riktiga marknader betyder lergator, korrugerad plåt, en massa mänskoliv och de lägsta av möjligheter att skrapa ihop en tillvaro om förutsättningarna är de knappaste. Här bor zigenare, och här bor kurder. Vi var och rekade för en vecka sen, och leddes av en liten pojke in bland vindlande gränder till en port och efter en stund kom ”zigenarbaronen”, som förstås visade sig vara en helt vanlig och trevlig man, som i egenskap av pastor och gamla traditioner är talesman eller ledare för folkgruppen i området.

I bussen på väg dit grälade jag med våra georgiska skådespelare om huruvida zigenare är tjuvaktiga och deras barn ändå är värda att spela för. Vi priviligerade svenskar ska tycker jag vara tacksamma att vi får uppträda. Platsen var idyllisk när vi kom fram, gatan sluttade från den dystopiska marknadens urblåsta hangarer och rann ut i dimhöljda berg. Scenen var en tennisbana, inramad av nät, alldeles vid gatan.

Vi började rigga och strax kom Vova, pastorn, en illa älskvärd man, i sällskap med en man som sade sig ha släktingar i Uppsala och började tala om Ulf Ekman. 50-metersrullen med förlängningssladd som vi byggt kastade vi upp till ett fönster på andra våningen i ett bostadshus intill. Vips så var det Timbuktu eller nån över nejden och folk började samlas. Speltiden var satt till sex på kvällen för att barn som arbetar på marknaden istället för att gå i skolan skulle kunna komma. Jag var nervös som vanligt och vid halv sex gjorde vi nåt för första gången på turnén: En liten vandringsrunda, en karnevalsmarsch, för att ragga med oss barn ur huse. Det blev ett himla liv från Ewa och hennes dragspel, Niki med klappinnar och Ulf med tuta och jag som klätt upp mig med Puttes extranäsa – men framför allt en handfull ungar som tjöt och skrek och rättade vår haltande georgiska: ”Tsirki ekvseaatsi” ungefär – kom på cirkus klockan sex!

Sen in med ungarna och show show show. Det var märkligt, utomhus och skumrask i skymningen. Folk innanför och utanför stålnätet. Svårt att ta fokus i början, det fanns ingen auktoritet på plats som samlade åhörarna. Men med våra proffs, och musiken vi fått från en bussförare som samlar närvaron till Puttes entré (dvs clownen ”Dalsland”) när han låtsas att en låda är jättetung, blev det snart koncentration över den udda scenen.

Folk rann till och snart var det tjockt överallt. Barn uppe i näten, gubbar bakom scen, mammor med små barn, ungar med cyklar de vaksamt stod med benen i. Jag bad Ali, en irakisk migrant som hjälpte oss, räkna. 278 meddelade han mot slutet. ”Fast fler ändå.” Publikrekord!

Jag hade finkläderna på mig – röd skjorta, kavaj, blå slips. Har varit bedrövad över att som administratör och byråkrat stå lite utanför magin vi producerar och delar med barnen. I går talade vi om det och kom överens om att jag hoppar in på ett hörn i ett jongleringsnummer. Så nu lade jag mig framför barnen och filmade och där kom en boll som Ulf låtsas tappa och så stannar allt upp och alla ser den, Ewa saktar in tiden med trummorna, och så hoppar jag in och är med och bollar en stund. Skoj skoj.

Efter halva showen kom Niki med ett allvarligt besked när jag satt i ett fotbollsmål och filmade: ”Vi stryker workshopen. Vi kommer inte att kunna kontrollera dem. Det är för mörkt och för många.” Den här showen var inte bara vår kanske bästa, den var också hopsatt utan marginaler. Tänk om det regnat – trots många försök hade vi inte fått klartecken från någon skola i närheten att vara inomhus. Tänk om Vova inte gått att lita på. Tänk om han inte kunnat ragga ihop folk. Tänk om nån ägare till tennisbanan förbjudit vår närvaro, eller om det varit låst. Tänk om de kommunala strålkastarna inte gått igång.

Nu kom ännu ett ”tänk om.” Tänk om publiken löper amok. Faran var tydlig. Vi bestämde att stryka workshopen – cirkuslekarna och -övningarna vi brukar köra efter show. All kraft till att hålla barnen på armlängds avstånd och packa ihop grejorna. Redan hade ungarna hoppat upp i tiotal när Keti som marionettdocka ber om hjälp att resa sig. Det har aldrig hänt förut. Redan ilade de som skuggor rätt över scen ibland.

Jag trängde mig ut över barn, huvuden och cyklar och fick tag i Vova och Livets Ord-supportern. De skulle hålla ett tack-och-gå-hem-tal precis efter applåderna. Visst. Men först dags för Jennys ”ekvilibr,” balansnumret och hurra att hon var tillbaka efter elaka åkommor. Dagen till ära hade akrobatskan fimpat folkmössan och sprängt ut sin blonda kalufs som en kvast. Niki skulle lyfta upp Ulf över ridåkanten för ett skojigt skoj när Ulf och Ewa ideligen stör Jenny när hon ska koncentrera sig. Vift på mig – kom och hjälp till. Jag stödde upp men stackars Niki bara stönade och vi vacklade omkull. Ulf är tung med alla sina akrobatmuskler. Till slut kom han upp och kunde spela lufttrummor och barnen tjuta och glo glatt.

Vova och jag och Ulf-kompisen kom förstås för sent upp fast vi gick innan applåderna och barnen vällde fram. Men höll sig i skinnet ändå, det blev foton och kram och lyft och snälla-får-jag-en-clownnäsa men inget gick sönder eller försvann. Också en byråkrat kunde alltså vara nöjd. Och stolt.

Jag tycker vår kanske grymmaste spelning nu skett på Clowner utan Gränsers turné 2011. På en tennisbana i skymningen på vägen från grossistmarknaden Naklugi i norra Tbilisi. Sen gick vi och bastade och åt. Och nu kl 01.48 sover alla utom Jenny som chattar och jag som måste författa något slags officiellt dokument från oss för att få tillgång till en gratis lokal i staden Gori i morgon, där vi ska spela för en massa funktionshindrade, flyktingar och andra barn hoppas vi.

Vi har också fått höra att den nedlagda gamla stadscirkusen är på väg att rustas upp igen, så jag har klämt in ett möte där klockan elva. Och innan dess ska jag träffa filmproducenten, som lovat fixa ett journalistteam från kanal ett som ska filma vår föreställning i Gori. Den arrangeras av ”Invalidklubben”, men också EU-missionen EUMM har lovat hjälpa till ragga barn till oss.

För det ska ju sägas. Jag är illa besviken på föreställningen i går. Vi hade bett våra lokala kontakter fixa en spelning i flyktinglägret Tseruvani, som upprättades för georgiska internflyktingar från Abchasienkonflikten 2008. Oändliga rader prydliga små hus. Två shower kunde nog behövas. Nej där bor bara 1 500 människor varav 400 barn sa kontakten. På plats visar det sig naturligtvis att här bor 6 500 människor varav minst 2 500 barn. Knappt någon reklam har skett så vi spelar för blott 160 i en gympasal. Jag blir så arg på dessa inkompetenta småpåvar som inte orkar lägga manken till för sina egna barn.

Förstås kan man ju lägga ansvaret på oss också – hade vi jobbat hårdare hade vi kunnat fixa två dunderspelningar á 1 000 barn i Tseruvani. Vi har budget att hyra bussar och sånt. Nästa gång, om jag är med, ska jag lita ännu mindre på folk o kolla ännu mer själv. Om vi orkar. =)

Pust vad långt. Dags att sätta sig med dokumentförfattandet. Tjofs från Tbilisi!

Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011

PS. Skulle berätta om mitt finaste ögonblick också, vilket vi talade om häromdagen. Två gånger i Kachetsien stack jag iväg innan showerna för att handgripligen hämta barn från dagisen intill skolorna. Där kommer de små färgglada oskyldiga liven i ryggsäckar stora som de själva och går glatt hand i hand med vem som helst. Fina lärarinnor som fattar blixtsnabbt, säger ett ord och alla barnen reser sig och slinker ut på gatan men nix in igen och på med jackorna medans jag rafsar ihop deras små plaststolar i regnbågens färger och så klämmer vi in 20 ungar i en FN-märkt jeep och så drar vi till skolan. Lagom till tärningssurret som markerar första låten och lagom till Puttes slit och stånk med lådan som sen ett barn ska lyfta med ena handen.

Massa mer Georgienblogg: Sista ruschen i Tbilisi

måndag 31 okt, från Clownbloggen

Det surrar ilsket från kylen här på vandrarhemmet Big Star Hostel. Vi har som vanligt slapp förmiddag och som vanligt de senaste dagarna är flera lite småsjuka, en aning ont i halsen och så vidare. En svag doft av klor vilar i luften och snart ska jag värma lunchmat som en väninna lagat till och burit hit (!). Därefter ska Father George, en bullrande storskäggig präst som ordnat våra föreställningar i går och i dag komma och hämta oss.

Resan har gått finfint även om det personligen känns lite avslaget så här de sista dagarna. Tre föreställningar kvar nu. Vistelsen i provinsen Kachetsien och staden Achmeta var, som Ewa skrev, säregen. Det blev en rad ovärderliga möten med små tindrande ungar till hisnande bakgrunder av Pankisidalens slättland och Kaukasiens bergskedjor. Spana in våra filmsnuttar och fotoalbum, det är många tjusiga vyer och så finns det smått fantastiska sekvensen när en åskådare oväntat blottar en mystisk manick innanför jackan. (Ursäkta om det inte fungerar utanför Facebook!)

Turnén fortsätter att vara en berg-och-dalbana. Mötet för en vecka sen med cirkusartisten Ramaz blev tudelat eftersom vi av en osannolik slump precis innan mötet sprang på en annan artist som abrupt kom med bittra anklagelser mot Ramaz. Klart är att det inte är lätt att hitta samarbetspartners, men samtidigt vore det ju fantastiskt om vi kan inspirera lokala artister att börja köra gratis barnföreställningar ute i avkrokarna. Alla har ju inte turen att vara miljardären Ivanisjvilis födelseby Tjorvilo där han tydligen ger alla boende en medborgarlön…

Jenny och jag har målat en magnifik clown på en vägg här på vandrarhemmet. Den är vi mycket stolta över.

Nix, nu kommer Putte och visar en stor blaffa på sin svarta clownsärk orsakad av en banan han använde som dolk i bältet tills han olyckligt klämde sönder den i en akrobatisk manöver på scen.

Om ni tycker Clowner utan Gränser är bra och har en slant över kan ni bli månadsgivare. Hurra!

/Andreas Hedfors, turnéledare

PS 20 april 2015: Här är alla filmerna från resan. Fotograf oftast jag, redigering: Putte.

* Första föreställningen.
* Andra, Kutaisi.
* Tredje föreställningen. Tskaltubo.
* Kachetsien. Duisi.
* Kachetsien. Tsinubano.