I Kirgisistan har korruptionen ett hot mot staten. Korruptionen ÄR staten.
Situationen ser så ut att västerländska statsvetenskapliga modeller överhuvudtaget inte passar för att begripa sig på landet.
Denna tes driver en av våra färskaste doktorer, statsvetaren Johan Engvall som förra måndagen disputerade i Uppsala.
Studiens titel är "Staten som investeringsmarknad," och Engvall leder i bevis hur statliga befattningar blivit det kanske främsta sättet att investera pengar i Kirgisistan. Man köper sig helt enkelt ett statligt jobb, och ger sedan sig själv avkastning i form av "avledda" offentliga pengar, statliga tjänster och gräddfiler och andra fördelar.
Jag intervjuade Engvall för Centralasiens i mitt tycke absolut främsta och dessutom ovanligt oberoende nyhetsbyrå, Fergana.ru. Att läget var så här illa var känt för många, inklusive mig själv, men jag har inte sett någon som kartlagt och underbyggt det som Engvall. Därför kan publikationen ge vissa ringar på vattnet i regionen.
(I skrivande stund finns intervjun bara på ryska, men snart kommer den engelska originalversionen att publiceras här.)
Här är några reaktioner från folk med insikt:
"Nu är det dags att bryta den här "pyramiden", där allt hänger ihop, där den enda valutan för att nå statliga poster är pengar, och inte ens klan- eller familjetillhörighet. / Den här korruptionen börjar redan på dagis, i skolan, på universitetet och så sätts tonen på livstid." - handläggare, OSSE i Bijskek.
"Very good points, it's so refreshing when someone lifts the perspective from the nageddy-nageddy." - Ivar Dale, norska Helsingforskommittén
"Ett ganska brutalt intryck dröjer sig kvar, eftersom [författaren] talar sanning... ja korruption, total korruption... och finns någon utväg?" - f.d. vice generaldirektör, statliga teve- och radiobolaget i Kirgisistan
"En mycket bra text. Den blottlägger, så att säga, bölderna" - Daniil Kislov, chefredaktör Fergana.Ru
Nu lämnar jag mellandagsledigheten i Gladhammar och far till Stockholm, där jag ska dragga efter min borttappade cykel i Nybroviken.
torsdag 29 december 2011
onsdag 21 december 2011
Tvåhundraprocentig ökning av fängslade svenska journalister
Det är en svart morgon för pressfriheten och yttrandefriheten. Johan och Martin döms i Addis Abeba inte bara för olaga inresa i landet, som de erkänt, utan också för "terroristbrott."
Ännu har inte påföljden förkunnats, nu är det bara att hoppas på och jobba för att straffet sätts till mindre än sex månader, alternativt att de benådas.
Det är anmärkningsvärt att vår utrikesminister Carl Bildt lagt ansvaret för gripandet på de båda journalisterna, och jämställt det med de tusentals andra svenskar som grips för brott världen över varje år. (Hittar inte nu någon direkt källa på att de liknats vid konsulära ärenden, men många bedömare uttrycker det så.) Att Bildt inte förstår eller vill låtsas om det uppenbara - att journalister behöver särskilt skydd eftersom de såsom sökare av obehagliga sanningar är särskilt utsatta - är iögonfallande.
I en större analys av ansvaret faller sökarljuset på det civilisationsfientliga "kriget mot terrorismen," som USA lanserade 2001 och vilket gett förtryckarregimer världen över möjlighet till carte blanche vad gäller hårda tag mot kritiker, så länge de i de mest svepande motiveringar kan hävda att de bekämpar terrorister. Det är just den etiopiska terrorlagstiftningen som sedan två år öppnat kranarna för en inskränkningar i pressfriheten i landet.
Nu måste regeringen sätta in både direkta insatser i fallen med Isaak, Persson och Schibbye - rättshjälp, stöd i fängelset - och utöva reella påtryckningar på regeringarna som håller dem fångna.
Ännu har inte påföljden förkunnats, nu är det bara att hoppas på och jobba för att straffet sätts till mindre än sex månader, alternativt att de benådas.
Det är anmärkningsvärt att vår utrikesminister Carl Bildt lagt ansvaret för gripandet på de båda journalisterna, och jämställt det med de tusentals andra svenskar som grips för brott världen över varje år. (Hittar inte nu någon direkt källa på att de liknats vid konsulära ärenden, men många bedömare uttrycker det så.) Att Bildt inte förstår eller vill låtsas om det uppenbara - att journalister behöver särskilt skydd eftersom de såsom sökare av obehagliga sanningar är särskilt utsatta - är iögonfallande.
I en större analys av ansvaret faller sökarljuset på det civilisationsfientliga "kriget mot terrorismen," som USA lanserade 2001 och vilket gett förtryckarregimer världen över möjlighet till carte blanche vad gäller hårda tag mot kritiker, så länge de i de mest svepande motiveringar kan hävda att de bekämpar terrorister. Det är just den etiopiska terrorlagstiftningen som sedan två år öppnat kranarna för en inskränkningar i pressfriheten i landet.
Nu måste regeringen sätta in både direkta insatser i fallen med Isaak, Persson och Schibbye - rättshjälp, stöd i fängelset - och utöva reella påtryckningar på regeringarna som håller dem fångna.
tisdag 1 november 2011
Publikrekord och nattsudd
En så fin dag, vår näst sista på turnén. Ewa gick morgonpromenad runt broarna som vanligt, några for sen till köpcentrum och letade skinnstövlar och annat. Jag ringde samtal om dagens och morgondagens spelningar och avskedsmiddagen. Försökte också få en filmproducent vi träffat att skicka några tevejournalister på oss.
Sen for vi till stadsdelen Samgori, vid Nachlugibasaren, den där saker säljs i stora lass, en grossmarknad. Riktiga marknader betyder lergator, korrugerad plåt, en massa mänskoliv och de lägsta av möjligheter att skrapa ihop en tillvaro om förutsättningarna är de knappaste. Här bor zigenare, och här bor kurder. Vi var och rekade för en vecka sen, och leddes av en liten pojke in bland vindlande gränder till en port och efter en stund kom ”zigenarbaronen”, som förstås visade sig vara en helt vanlig och trevlig man, som i egenskap av pastor och gamla traditioner är talesman eller ledare för folkgruppen i området.
I bussen på väg dit grälade jag med våra georgiska skådespelare om huruvida zigenare är tjuvaktiga och deras barn ändå är värda att spela för. Vi priviligerade svenskar ska tycker jag vara tacksamma att vi får uppträda. Platsen var idyllisk när vi kom fram, gatan sluttade från den dystopiska marknadens urblåsta hangarer och rann ut i dimhöljda berg. Scenen var en tennisbana, inramad av nät, alldeles vid gatan.
Vi började rigga och strax kom Vova, pastorn, en illa älskvärd man, i sällskap med en man som sade sig ha släktingar i Uppsala och började tala om Ulf Ekman. 50-metersrullen med förlängningssladd som vi byggt kastade vi upp till ett fönster på andra våningen i ett bostadshus intill. Vips så var det Timbuktu eller nån över nejden och folk började samlas. Speltiden var satt till sex på kvällen för att barn som arbetar på marknaden istället för att gå i skolan skulle kunna komma. Jag var nervös som vanligt och vid halv sex gjorde vi nåt för första gången på turnén: En liten vandringsrunda, en karnevalsmarsch, för att ragga med oss barn ur huse. Det blev ett himla liv från Ewa och hennes dragspel, Niki med klappinnar och Ulf med tuta och jag som klätt upp mig med Puttes extranäsa – men framför allt en handfull ungar som tjöt och skrek och rättade vår haltande georgiska: ”Tsirki ekvseaatsi” ungefär – kom på cirkus klockan sex!
Sen in med ungarna och show show show. Det var märkligt, utomhus och skumrask i skymningen. Folk innanför och utanför stålnätet. Svårt att ta fokus i början, det fanns ingen auktoritet på plats som samlade åhörarna. Men med våra proffs, och musiken vi fått från en bussförare som samlar närvaron till Puttes entré (dvs clownen ”Dalsland”) när han låtsas att en låda är jättetung, blev det snart koncentration över den udda scenen.
Folk rann till och snart var det tjockt överallt. Barn uppe i näten, gubbar bakom scen, mammor med små barn, ungar med cyklar de vaksamt stod med benen i. Jag bad Ali, en irakisk migrant som hjälpte oss, räkna. 278 meddelade han mot slutet. ”Fast fler ändå.” Publikrekord!
Jag hade finkläderna på mig – röd skjorta, kavaj, blå slips. Har varit bedrövad över att som administratör och byråkrat stå lite utanför magin vi producerar och delar med barnen. I går talade vi om det och kom överens om att jag hoppar in på ett hörn i ett jongleringsnummer. Så nu lade jag mig framför barnen och filmade och där kom en boll som Ulf låtsas tappa och så stannar allt upp och alla ser den, Ewa saktar in tiden med trummorna, och så hoppar jag in och är med och bollar en stund. Skoj skoj.
Efter halva showen kom Niki med ett allvarligt besked när jag satt i ett fotbollsmål och filmade: ”Vi stryker workshopen. Vi kommer inte att kunna kontrollera dem. Det är för mörkt och för många.” Den här showen var inte bara vår kanske bästa, den var också hopsatt utan marginaler. Tänk om det regnat – trots många försök hade vi inte fått klartecken från någon skola i närheten att vara inomhus. Tänk om Vova inte gått att lita på. Tänk om han inte kunnat ragga ihop folk. Tänk om nån ägare till tennisbanan förbjudit vår närvaro, eller om det varit låst. Tänk om de kommunala strålkastarna inte gått igång.
Nu kom ännu ett ”tänk om.” Tänk om publiken löper amok. Faran var tydlig. Vi bestämde att stryka workshopen – cirkuslekarna och -övningarna vi brukar köra efter show. All kraft till att hålla barnen på armlängds avstånd och packa ihop grejorna. Redan hade ungarna hoppat upp i tiotal när Keti som marionettdocka ber om hjälp att resa sig. Det har aldrig hänt förut. Redan ilade de som skuggor rätt över scen ibland.
Jag trängde mig ut över barn, huvuden och cyklar och fick tag i Vova och Livets Ord-supportern. De skulle hålla ett tack-och-gå-hem-tal precis efter applåderna. Visst. Men först dags för Jennys ”ekvilibr,” balansnumret och hurra att hon var tillbaka efter elaka åkommor. Dagen till ära hade akrobatskan fimpat folkmössan och sprängt ut sin blonda kalufs som en kvast. Niki skulle lyfta upp Ulf över ridåkanten för ett skojigt skoj när Ulf och Ewa ideligen stör Jenny när hon ska koncentrera sig. Vift på mig – kom och hjälp till. Jag stödde upp men stackars Niki bara stönade och vi vacklade omkull. Ulf är tung med alla sina akrobatmuskler. Till slut kom han upp och kunde spela lufttrummor och barnen tjuta och glo glatt.
Vova och jag och Ulf-kompisen kom förstås för sent upp fast vi gick innan applåderna och barnen vällde fram. Men höll sig i skinnet ändå, det blev foton och kram och lyft och snälla-får-jag-en-clownnäsa men inget gick sönder eller försvann. Också en byråkrat kunde alltså vara nöjd. Och stolt.
Jag tycker vår kanske grymmaste spelning nu skett på Clowner utan Gränsers turné 2011. På en tennisbana i skymningen på vägen från grossistmarknaden Naklugi i norra Tbilisi. Sen gick vi och bastade och åt. Och nu kl 01.48 sover alla utom Jenny som chattar och jag som måste författa något slags officiellt dokument från oss för att få tillgång till en gratis lokal i staden Gori i morgon, där vi ska spela för en massa funktionshindrade, flyktingar och andra barn hoppas vi.
Vi har också fått höra att den nedlagda gamla stadscirkusen är på väg att rustas upp igen, så jag har klämt in ett möte där klockan elva. Och innan dess ska jag träffa filmproducenten, som lovat fixa ett journalistteam från kanal ett som ska filma vår föreställning i Gori. Den arrangeras av ”Invalidklubben”, men också EU-missionen EUMM har lovat hjälpa till ragga barn till oss.
För det ska ju sägas. Jag är illa besviken på föreställningen i går. Vi hade bett våra lokala kontakter fixa en spelning i flyktinglägret Tseruvani, som upprättades för georgiska internflyktingar från Abchasienkonflikten 2008. Oändliga rader prydliga små hus. Två shower kunde nog behövas. Nej där bor bara 1 500 människor varav 400 barn sa kontakten. På plats visar det sig naturligtvis att här bor 6 500 människor varav minst 2 500 barn. Knappt någon reklam har skett så vi spelar för blott 160 i en gympasal. Jag blir så arg på dessa inkompetenta småpåvar som inte orkar lägga manken till för sina egna barn.
Förstås kan man ju lägga ansvaret på oss också – hade vi jobbat hårdare hade vi kunnat fixa två dunderspelningar á 1 000 barn i Tseruvani. Vi har budget att hyra bussar och sånt. Nästa gång, om jag är med, ska jag lita ännu mindre på folk o kolla ännu mer själv. Om vi orkar. =)
Pust vad långt. Dags att sätta sig med dokumentförfattandet. Tjofs från Tbilisi!
Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
PS. Skulle berätta om mitt finaste ögonblick också, vilket vi talade om häromdagen. Två gånger i Kachetsien stack jag iväg innan showerna för att handgripligen hämta barn från dagisen intill skolorna. Där kommer de små färgglada oskyldiga liven i ryggsäckar stora som de själva och går glatt hand i hand med vem som helst. Fina lärarinnor som fattar blixtsnabbt, säger ett ord och alla barnen reser sig och slinker ut på gatan men nix in igen och på med jackorna medans jag rafsar ihop deras små plaststolar i regnbågens färger och så klämmer vi in 20 ungar i en FN-märkt jeep och så drar vi till skolan. Lagom till tärningssurret som markerar första låten och lagom till Puttes slit och stånk med lådan som sen ett barn ska lyfta med ena handen.
Sen for vi till stadsdelen Samgori, vid Nachlugibasaren, den där saker säljs i stora lass, en grossmarknad. Riktiga marknader betyder lergator, korrugerad plåt, en massa mänskoliv och de lägsta av möjligheter att skrapa ihop en tillvaro om förutsättningarna är de knappaste. Här bor zigenare, och här bor kurder. Vi var och rekade för en vecka sen, och leddes av en liten pojke in bland vindlande gränder till en port och efter en stund kom ”zigenarbaronen”, som förstås visade sig vara en helt vanlig och trevlig man, som i egenskap av pastor och gamla traditioner är talesman eller ledare för folkgruppen i området.
I bussen på väg dit grälade jag med våra georgiska skådespelare om huruvida zigenare är tjuvaktiga och deras barn ändå är värda att spela för. Vi priviligerade svenskar ska tycker jag vara tacksamma att vi får uppträda. Platsen var idyllisk när vi kom fram, gatan sluttade från den dystopiska marknadens urblåsta hangarer och rann ut i dimhöljda berg. Scenen var en tennisbana, inramad av nät, alldeles vid gatan.
Vi började rigga och strax kom Vova, pastorn, en illa älskvärd man, i sällskap med en man som sade sig ha släktingar i Uppsala och började tala om Ulf Ekman. 50-metersrullen med förlängningssladd som vi byggt kastade vi upp till ett fönster på andra våningen i ett bostadshus intill. Vips så var det Timbuktu eller nån över nejden och folk började samlas. Speltiden var satt till sex på kvällen för att barn som arbetar på marknaden istället för att gå i skolan skulle kunna komma. Jag var nervös som vanligt och vid halv sex gjorde vi nåt för första gången på turnén: En liten vandringsrunda, en karnevalsmarsch, för att ragga med oss barn ur huse. Det blev ett himla liv från Ewa och hennes dragspel, Niki med klappinnar och Ulf med tuta och jag som klätt upp mig med Puttes extranäsa – men framför allt en handfull ungar som tjöt och skrek och rättade vår haltande georgiska: ”Tsirki ekvseaatsi” ungefär – kom på cirkus klockan sex!
Sen in med ungarna och show show show. Det var märkligt, utomhus och skumrask i skymningen. Folk innanför och utanför stålnätet. Svårt att ta fokus i början, det fanns ingen auktoritet på plats som samlade åhörarna. Men med våra proffs, och musiken vi fått från en bussförare som samlar närvaron till Puttes entré (dvs clownen ”Dalsland”) när han låtsas att en låda är jättetung, blev det snart koncentration över den udda scenen.
Folk rann till och snart var det tjockt överallt. Barn uppe i näten, gubbar bakom scen, mammor med små barn, ungar med cyklar de vaksamt stod med benen i. Jag bad Ali, en irakisk migrant som hjälpte oss, räkna. 278 meddelade han mot slutet. ”Fast fler ändå.” Publikrekord!
Jag hade finkläderna på mig – röd skjorta, kavaj, blå slips. Har varit bedrövad över att som administratör och byråkrat stå lite utanför magin vi producerar och delar med barnen. I går talade vi om det och kom överens om att jag hoppar in på ett hörn i ett jongleringsnummer. Så nu lade jag mig framför barnen och filmade och där kom en boll som Ulf låtsas tappa och så stannar allt upp och alla ser den, Ewa saktar in tiden med trummorna, och så hoppar jag in och är med och bollar en stund. Skoj skoj.
Efter halva showen kom Niki med ett allvarligt besked när jag satt i ett fotbollsmål och filmade: ”Vi stryker workshopen. Vi kommer inte att kunna kontrollera dem. Det är för mörkt och för många.” Den här showen var inte bara vår kanske bästa, den var också hopsatt utan marginaler. Tänk om det regnat – trots många försök hade vi inte fått klartecken från någon skola i närheten att vara inomhus. Tänk om Vova inte gått att lita på. Tänk om han inte kunnat ragga ihop folk. Tänk om nån ägare till tennisbanan förbjudit vår närvaro, eller om det varit låst. Tänk om de kommunala strålkastarna inte gått igång.
Nu kom ännu ett ”tänk om.” Tänk om publiken löper amok. Faran var tydlig. Vi bestämde att stryka workshopen – cirkuslekarna och -övningarna vi brukar köra efter show. All kraft till att hålla barnen på armlängds avstånd och packa ihop grejorna. Redan hade ungarna hoppat upp i tiotal när Keti som marionettdocka ber om hjälp att resa sig. Det har aldrig hänt förut. Redan ilade de som skuggor rätt över scen ibland.
Jag trängde mig ut över barn, huvuden och cyklar och fick tag i Vova och Livets Ord-supportern. De skulle hålla ett tack-och-gå-hem-tal precis efter applåderna. Visst. Men först dags för Jennys ”ekvilibr,” balansnumret och hurra att hon var tillbaka efter elaka åkommor. Dagen till ära hade akrobatskan fimpat folkmössan och sprängt ut sin blonda kalufs som en kvast. Niki skulle lyfta upp Ulf över ridåkanten för ett skojigt skoj när Ulf och Ewa ideligen stör Jenny när hon ska koncentrera sig. Vift på mig – kom och hjälp till. Jag stödde upp men stackars Niki bara stönade och vi vacklade omkull. Ulf är tung med alla sina akrobatmuskler. Till slut kom han upp och kunde spela lufttrummor och barnen tjuta och glo glatt.
Vova och jag och Ulf-kompisen kom förstås för sent upp fast vi gick innan applåderna och barnen vällde fram. Men höll sig i skinnet ändå, det blev foton och kram och lyft och snälla-får-jag-en-clownnäsa men inget gick sönder eller försvann. Också en byråkrat kunde alltså vara nöjd. Och stolt.
Jag tycker vår kanske grymmaste spelning nu skett på Clowner utan Gränsers turné 2011. På en tennisbana i skymningen på vägen från grossistmarknaden Naklugi i norra Tbilisi. Sen gick vi och bastade och åt. Och nu kl 01.48 sover alla utom Jenny som chattar och jag som måste författa något slags officiellt dokument från oss för att få tillgång till en gratis lokal i staden Gori i morgon, där vi ska spela för en massa funktionshindrade, flyktingar och andra barn hoppas vi.
Vi har också fått höra att den nedlagda gamla stadscirkusen är på väg att rustas upp igen, så jag har klämt in ett möte där klockan elva. Och innan dess ska jag träffa filmproducenten, som lovat fixa ett journalistteam från kanal ett som ska filma vår föreställning i Gori. Den arrangeras av ”Invalidklubben”, men också EU-missionen EUMM har lovat hjälpa till ragga barn till oss.
För det ska ju sägas. Jag är illa besviken på föreställningen i går. Vi hade bett våra lokala kontakter fixa en spelning i flyktinglägret Tseruvani, som upprättades för georgiska internflyktingar från Abchasienkonflikten 2008. Oändliga rader prydliga små hus. Två shower kunde nog behövas. Nej där bor bara 1 500 människor varav 400 barn sa kontakten. På plats visar det sig naturligtvis att här bor 6 500 människor varav minst 2 500 barn. Knappt någon reklam har skett så vi spelar för blott 160 i en gympasal. Jag blir så arg på dessa inkompetenta småpåvar som inte orkar lägga manken till för sina egna barn.
Förstås kan man ju lägga ansvaret på oss också – hade vi jobbat hårdare hade vi kunnat fixa två dunderspelningar á 1 000 barn i Tseruvani. Vi har budget att hyra bussar och sånt. Nästa gång, om jag är med, ska jag lita ännu mindre på folk o kolla ännu mer själv. Om vi orkar. =)
Pust vad långt. Dags att sätta sig med dokumentförfattandet. Tjofs från Tbilisi!
Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
PS. Skulle berätta om mitt finaste ögonblick också, vilket vi talade om häromdagen. Två gånger i Kachetsien stack jag iväg innan showerna för att handgripligen hämta barn från dagisen intill skolorna. Där kommer de små färgglada oskyldiga liven i ryggsäckar stora som de själva och går glatt hand i hand med vem som helst. Fina lärarinnor som fattar blixtsnabbt, säger ett ord och alla barnen reser sig och slinker ut på gatan men nix in igen och på med jackorna medans jag rafsar ihop deras små plaststolar i regnbågens färger och så klämmer vi in 20 ungar i en FN-märkt jeep och så drar vi till skolan. Lagom till tärningssurret som markerar första låten och lagom till Puttes slit och stånk med lådan som sen ett barn ska lyfta med ena handen.
Massa mer Georgienblogg: Sista ruschen i Tbilisi
måndag 31 okt, från Clownbloggen
Det surrar ilsket från kylen här på vandrarhemmet Big Star Hostel. Vi har som vanligt slapp förmiddag och som vanligt de senaste dagarna är flera lite småsjuka, en aning ont i halsen och så vidare. En svag doft av klor vilar i luften och snart ska jag värma lunchmat som en väninna lagat till och burit hit (!). Därefter ska Father George, en bullrande storskäggig präst som ordnat våra föreställningar i går och i dag komma och hämta oss.
Resan har gått finfint även om det personligen känns lite avslaget så här de sista dagarna. Tre föreställningar kvar nu. Vistelsen i provinsen Kachetsien och staden Achmeta var, som Ewa skrev, säregen. Det blev en rad ovärderliga möten med små tindrande ungar till hisnande bakgrunder av Pankisidalens slättland och Kaukasiens bergskedjor. Spana in våra filmsnuttar och fotoalbum, det är många tjusiga vyer och så finns det smått fantastiska sekvensen när en åskådare oväntat blottar en mystisk manick innanför jackan. (Ursäkta om det inte fungerar utanför Facebook!)
Turnén fortsätter att vara en berg-och-dalbana. Mötet för en vecka sen med cirkusartisten Ramaz blev tudelat eftersom vi av en osannolik slump precis innan mötet sprang på en annan artist som abrupt kom med bittra anklagelser mot Ramaz. Klart är att det inte är lätt att hitta samarbetspartners, men samtidigt vore det ju fantastiskt om vi kan inspirera lokala artister att börja köra gratis barnföreställningar ute i avkrokarna. Alla har ju inte turen att vara miljardären Ivanisjvilis födelseby Tjorvilo där han tydligen ger alla boende en medborgarlön…
Jenny och jag har målat en magnifik clown på en vägg här på vandrarhemmet. Den är vi mycket stolta över.
Nix, nu kommer Putte och visar en stor blaffa på sin svarta clownsärk orsakad av en banan han använde som dolk i bältet tills han olyckligt klämde sönder den i en akrobatisk manöver på scen.
Om ni tycker Clowner utan Gränser är bra och har en slant över kan ni bli månadsgivare. Hurra!
/Andreas Hedfors, turnéledare
PS 20 april 2015: Här är alla filmerna från resan. Fotograf oftast jag, redigering: Putte.
* Första föreställningen.
* Andra, Kutaisi.
* Tredje föreställningen. Tskaltubo.
* Kachetsien. Duisi.
* Kachetsien. Tsinubano.
Det surrar ilsket från kylen här på vandrarhemmet Big Star Hostel. Vi har som vanligt slapp förmiddag och som vanligt de senaste dagarna är flera lite småsjuka, en aning ont i halsen och så vidare. En svag doft av klor vilar i luften och snart ska jag värma lunchmat som en väninna lagat till och burit hit (!). Därefter ska Father George, en bullrande storskäggig präst som ordnat våra föreställningar i går och i dag komma och hämta oss.
Resan har gått finfint även om det personligen känns lite avslaget så här de sista dagarna. Tre föreställningar kvar nu. Vistelsen i provinsen Kachetsien och staden Achmeta var, som Ewa skrev, säregen. Det blev en rad ovärderliga möten med små tindrande ungar till hisnande bakgrunder av Pankisidalens slättland och Kaukasiens bergskedjor. Spana in våra filmsnuttar och fotoalbum, det är många tjusiga vyer och så finns det smått fantastiska sekvensen när en åskådare oväntat blottar en mystisk manick innanför jackan. (Ursäkta om det inte fungerar utanför Facebook!)
Turnén fortsätter att vara en berg-och-dalbana. Mötet för en vecka sen med cirkusartisten Ramaz blev tudelat eftersom vi av en osannolik slump precis innan mötet sprang på en annan artist som abrupt kom med bittra anklagelser mot Ramaz. Klart är att det inte är lätt att hitta samarbetspartners, men samtidigt vore det ju fantastiskt om vi kan inspirera lokala artister att börja köra gratis barnföreställningar ute i avkrokarna. Alla har ju inte turen att vara miljardären Ivanisjvilis födelseby Tjorvilo där han tydligen ger alla boende en medborgarlön…
Jenny och jag har målat en magnifik clown på en vägg här på vandrarhemmet. Den är vi mycket stolta över.
Nix, nu kommer Putte och visar en stor blaffa på sin svarta clownsärk orsakad av en banan han använde som dolk i bältet tills han olyckligt klämde sönder den i en akrobatisk manöver på scen.
Om ni tycker Clowner utan Gränser är bra och har en slant över kan ni bli månadsgivare. Hurra!
/Andreas Hedfors, turnéledare
PS 20 april 2015: Här är alla filmerna från resan. Fotograf oftast jag, redigering: Putte.
* Första föreställningen.
* Andra, Kutaisi.
* Tredje föreställningen. Tskaltubo.
* Kachetsien. Duisi.
* Kachetsien. Tsinubano.
tisdag 18 oktober 2011
Succé i Koptinari - för Clowner utan Gränser
Ohoj!
Resan till Georgien med Clowner utan Gränser är i full gång och går jättebra. Jag har i kväll bloggat för fjärde gången och klipper in texten här nedan.
Intensiv dag i dag. Och så lyckad! Helfint gig på en skola i byn Koptinari, strax väster om Kutaisi. Det är tydligen en av de största koncentrationerna av familjer som flytt undan Abchasienkonflikten 1992-1993. Det såg tufft ut innan ett tag, när vi körde vilse inne bland hyreshus fast på vischan och vägen blev en stenöken med för smala passager. Men klick sa det så föll alla bitar på plats: vi hittade den smått idylliska skolan, rektorn var beskedlig, tajmingen perfekt, den sprillans nya förlängningssladden räckte nätt och jämnt. Ring sa klockan och ut sprang barnen och tjofs så satt det 200 barn och vuxna i en stor halvcirkel. Bakom scen var en gärdsgård och sen en ko.
Dunka dunka mullrade högtalarna stämningsfullt och i dag var äntligen Jenny frisk igen och kunde göra både parakrobatiken med Ulf och sitt eget magnifika komiska balansnummer med bjällror och sånt på kroppen. Barnen kändes väldans lyckliga. Efteråt sade några ruffiga gubbar till mig att "tänk om barnen kunde få något sånt här en gång i månaden." Vi packade ihop och började cirkuslek i miniatyrgympasalen. Det gick också bra tror jag, Putte o Niki o de andra snurrade tallrikar, bollade bollar och sånt med barnen. Efter att jag och Jessica fått hjälp av de små änglabarnen (håhå jaja) att kånka in utrustningen i bilen hann jag också in och kunde sätta mig och jongla med några ungar. Ljuvligt.
Jenny kom och informerade mig lite chockad att hon sett att en av våra samarbetspartners stoppat ned flera jongleringsbollar i sin väska. Jag grunnade på hur vi skulle lösa detta diplomatiskt, men så bad jag personen följa med mig ut och talade om att vi ju inte gärna ser att någon utrustning förkommer och känner personen till något sånt, nähä... men nu har jag hört från någon som sett att några bollar faktiskt befinner sig i väskan här..? Nåja, det löste sig.
Usla löner och sociala förhållanden är ju ett sånt trist problem som påverkar många människor i samhället, så att de gärna försöker, ofta behöver, hitta små förtjänstmöjligheter var de kan. Folk som ställer upp åt oss gratis förväntar sig i något fall ersättning, vilket jag också fick ta en diskussion med samma person om senare i dag. (Clowner utan Gränser betalar de artister vi jobbar med, och de personer vi ber fixa en massa praktiskt åt oss, och naturligtvis chaufförer osv, men organisationen tycker jag inte ska betala de organisationer vi ber om hjälp att hitta bra spelplatser. För ekonomin är skral. Efter femton års ideellt jobb med att sprida skratt där de tystnad har Clowner utan Gränser nämligen HUR många månadsgivare? Ja håll i er nu. ÅTTIO! 80. Heja.)
Nåja, sen for vi och såg några av Georgiens sagolikt vackra sluttningar och dalgångar och några urgamla kloster. Sen blev det restaurang och en märklig metamorfos - jag får alltid krupp när en grupp resenärer så lätt hamnar på usla matställen, dit folk rekommenderar en att gå men som visar sig vara stora ekande kala anläggningar. Låg folklighetsfaktor. Så blev det i kväll, tillika dock med öronbedövande musik. Över hundra decibel mätte Putte upp - från vårt bord 40 meter från scen... Hursomhelst -- jag fick lite ta tillbaka det där, för sen fylldes salen och de georgiska ungdomarna här och var började kliva upp och ge sig ut på allt styvare folkdans. Det var helt grymt, svårt tjusigt och så spontant härligt. Tänk att var och varannan i hela detta folk tycks älska och ägna sig åt dans och sång.
Vi har filmat och fotat massor. Hör av er och håll ögonen öppna om ni är intresserade så finns massor att ta del av. Bilden ovan är från den österrikiske frilansfotografen Peter Schön, som spanade in oss i dag.
/Andreas Hedfors, turnéledare Clowner utan Gränser Georgien 2011
PS. (Skrivet 20 september 2014) Här är första videofilmen som Putte klippte ihop från filmning. Totalt finns det fem filmer vad jag vet, sök på hans Youtube-kanal. Tyvärr verkar bloggen vi skrev på Clowner utan Gränsers hemsida ha blivit oläsbar.
torsdag 13 oktober 2011
Höstsprak och Kaukasusturné
Hösten har betytt två tolkjobb och två föredrag om Centralasien. Däremellan har jag hunnit med en (1) dags skrivande på boken. Men det var å andra sidan härligt: Jag knallade in till Kungliga Biblioteket och satt och jobbade bland de dammiga hyllorna. En utmärkt plats.
Det dröjer nu till november innan jag kan göra det förhoppningsvis sista rycket (med boken). I morgon far jag mot Georgien med Clowner utan Gränser. Via en bekant tillfrågades jag för ett par veckor sen om jag kunde hoppa in som turnéledare. Vi kommer att blogga om treveckorsturnén här!
Tjo.
Det dröjer nu till november innan jag kan göra det förhoppningsvis sista rycket (med boken). I morgon far jag mot Georgien med Clowner utan Gränser. Via en bekant tillfrågades jag för ett par veckor sen om jag kunde hoppa in som turnéledare. Vi kommer att blogga om treveckorsturnén här!
Tjo.
måndag 26 september 2011
Klor - populärt tortyrredskap
Sitter och förbereder ett föredrag jag ska hålla om Centralasien. Skriver ett manus och konstaterar att det är fel att kalla landet för ett "rövarnäste" eller "maffiavälde". Eller - det är naturligtvis rätt, men vad betyder det för en svensk åhörare? Därför väljer jag termen "som satt styras av en flock schakaler". Men känner direkt att det blir tokigt också, för att man avhumaniserar människor. Och dessutom förolämpar djuren.
Iaf är Uzbekistan, likt så många andra misslyckade stater, styrda av en diktator som sänder svarta kablar av frustande död och rikedom godtyckligt genom sina myndigheter, en repressionsapparat som präglas av godtycklighet och kaos. Staten är en övärld av vidriga småpåvar som terroriserar befolkningen med hjälp av sina patriarkalt styrda drängar.
Den sociala kontrollen är kanske värst. Eller tortyren. Eller den ekonomiska våta filten som kväver alla initiativ. Ja oj vad mkt det finns att välja på. De svenska politiker ohc affärsmän som samarbetar med diktaturer är medansvariga om de hela tiden kräver transparens och demokratiska reformer parallellt i projekten och ofta drar sig ur avtal när de uzbekiskstanska tyrannerna vägrar backa.
Jag läser fången UJa 64-49:s vittnesmål på Ferganas blogg (här på engelska). Han satt på den stängda anläggningen vid byn Sjajchali, vid staden Karsji, i länet med det smäktande vackra namnet Kasjkadarin. En efter en sattes vi i "glaset", berättar 64-49.
Golvet beströs med klor. Sen hälls vatten på. Där sitter man i 3-5 dygn. Sen hostar man blod och kan inte öppna ögonen. Misshandel och förnedring är daglig. I sessioner misshandlas man av fem vårdare med gummilindade knogjärn tills de tröttnar. Sen sitter man 15 dagar isolerad och 5 dagar utan mat. När FN och Röda Korset, som ledningen fruktar, kommer på besök har ledningen informerats i förväg. Alla som bär spår av våld göms undan utan mat, vatten och medicin under de dagar besöken pågår.
Att klor används i tortyr vittnade inför mig personligen också de uzbekiska byborna från Nokat i Kirgisistan, vilka satt fängslade i ca 1,5 år.
Iaf är Uzbekistan, likt så många andra misslyckade stater, styrda av en diktator som sänder svarta kablar av frustande död och rikedom godtyckligt genom sina myndigheter, en repressionsapparat som präglas av godtycklighet och kaos. Staten är en övärld av vidriga småpåvar som terroriserar befolkningen med hjälp av sina patriarkalt styrda drängar.
Den sociala kontrollen är kanske värst. Eller tortyren. Eller den ekonomiska våta filten som kväver alla initiativ. Ja oj vad mkt det finns att välja på. De svenska politiker ohc affärsmän som samarbetar med diktaturer är medansvariga om de hela tiden kräver transparens och demokratiska reformer parallellt i projekten och ofta drar sig ur avtal när de uzbekiskstanska tyrannerna vägrar backa.
Jag läser fången UJa 64-49:s vittnesmål på Ferganas blogg (här på engelska). Han satt på den stängda anläggningen vid byn Sjajchali, vid staden Karsji, i länet med det smäktande vackra namnet Kasjkadarin. En efter en sattes vi i "glaset", berättar 64-49.
Golvet beströs med klor. Sen hälls vatten på. Där sitter man i 3-5 dygn. Sen hostar man blod och kan inte öppna ögonen. Misshandel och förnedring är daglig. I sessioner misshandlas man av fem vårdare med gummilindade knogjärn tills de tröttnar. Sen sitter man 15 dagar isolerad och 5 dagar utan mat. När FN och Röda Korset, som ledningen fruktar, kommer på besök har ledningen informerats i förväg. Alla som bär spår av våld göms undan utan mat, vatten och medicin under de dagar besöken pågår.
Att klor används i tortyr vittnade inför mig personligen också de uzbekiska byborna från Nokat i Kirgisistan, vilka satt fängslade i ca 1,5 år.
torsdag 8 september 2011
Felaktiga anklagelser mot vår rapportering
I går skrev Alf Svensson, KD, på SvD:s Brännpunkt på nätet att TV4:s bevakning av hur läskedrycksapparaten Sodastream alltjämt tillverkas på ockuperad mark var fel. Han hade fått om bakfoten bl a att vi skulle ha publicerat en dementi av detta. Jag har försökt klarlägga verkligheten i ett svar på Brännpunkt i dag.
UPPDATERING söndag 11 sept kl 20.53:
Jag utsattes i en replik till min SvD-text i fredags för svår smutskastning. I dag redde TV4:s redaktionschef ut begreppen.
UPPDATERING söndag 11 sept kl 20.53:
Jag utsattes i en replik till min SvD-text i fredags för svår smutskastning. I dag redde TV4:s redaktionschef ut begreppen.
tisdag 23 augusti 2011
Libyen och västs val av länder att nobelt hjälpa
I dag ställde jag några frågor till Carl Bildt under en pressträff på UD om Khadaffiregimens fall.
Jag vågade inte fråga om hur det kommer sig att Sverige stödde en militärinsats mot Libyen men inte har förespråkat någon sådan mot vår allierade Saudiarabien, mot Kuwait och Bahrain.
Där gick aldrig upproren lika långt som i Libyen. Men det var ju rimligen för att kontrollen och förtrycket i förstaläget där är mycket hårdare.
Är det då inte dubbelmoral att angripa ett land med svagare diktatur, men vars autokrat råkar vara illojal mot västs internationella dominans?
Här är en renskrivning av en intervju med Noam Chomsky om detta, enligt uppgift filmad i feb/mars i år, en vecka innan Natokriget inleddes.
"Hur ser du på vad som bör göras med Libyen?"
"Vi bryr oss om Libyen men vi skulle lika gärna kunna fråga oss vad vi ska göra med Saudiarabien, Bahrein och Kuwait. Där gick inte upproren lika långt som i Libyen, men de är för att förtrycket var mycket hårdare. Så innan någon demonstration ens kom igång i Saudiarabien och Kuwait krossades de av massiv polisnärvaro. I Bahrain, när oppositionen blev rätt stark, gick saudiska trupper in och krossade den. De förstörde tältstaden på Pärltorget, och i morse grep de ledare... allt med västs stöd, ingen talar om en flygförbudszon över Bahrain. Så när energidiktatorerna som är lojala mot oss krossar politiska uppror så är det okej. Libyen är i viss mån en annan historia, han är en rutten diktator och har fått massor av stöd från väst men han är ändå inte riktigt lojal, på det sätt som Gulfstaterna är det. Så det hade gjorts ett försök, mest vissa samtal, om att hjälpa rebellerna att störta regimen. Ingen riktig dramatik har skett, men vissa uttalanden."
Oj vad sent det blev nu.
Jag vågade inte fråga om hur det kommer sig att Sverige stödde en militärinsats mot Libyen men inte har förespråkat någon sådan mot vår allierade Saudiarabien, mot Kuwait och Bahrain.
Där gick aldrig upproren lika långt som i Libyen. Men det var ju rimligen för att kontrollen och förtrycket i förstaläget där är mycket hårdare.
Är det då inte dubbelmoral att angripa ett land med svagare diktatur, men vars autokrat råkar vara illojal mot västs internationella dominans?
Här är en renskrivning av en intervju med Noam Chomsky om detta, enligt uppgift filmad i feb/mars i år, en vecka innan Natokriget inleddes.
"Hur ser du på vad som bör göras med Libyen?"
"Vi bryr oss om Libyen men vi skulle lika gärna kunna fråga oss vad vi ska göra med Saudiarabien, Bahrein och Kuwait. Där gick inte upproren lika långt som i Libyen, men de är för att förtrycket var mycket hårdare. Så innan någon demonstration ens kom igång i Saudiarabien och Kuwait krossades de av massiv polisnärvaro. I Bahrain, när oppositionen blev rätt stark, gick saudiska trupper in och krossade den. De förstörde tältstaden på Pärltorget, och i morse grep de ledare... allt med västs stöd, ingen talar om en flygförbudszon över Bahrain. Så när energidiktatorerna som är lojala mot oss krossar politiska uppror så är det okej. Libyen är i viss mån en annan historia, han är en rutten diktator och har fått massor av stöd från väst men han är ändå inte riktigt lojal, på det sätt som Gulfstaterna är det. Så det hade gjorts ett försök, mest vissa samtal, om att hjälpa rebellerna att störta regimen. Ingen riktig dramatik har skett, men vissa uttalanden."
Oj vad sent det blev nu.
lördag 6 augusti 2011
Hud nära mörker
Jag är sällan så levande som när jag får cykla och paddla hem genom natten och sen naken simma ett par längder över viken.
Det är kalla strömmar runt kroppen och allt är oförlåtande och bottenlöst men man ligger tätt tätt och så nära att det inte blir farligt.
Fåglarna börjar bli mina vänner. På gröna märket, svanarna jag paddlar i kapp med vid udden och så krakarna som dyker över mig när jag ligger på klippan. Där brukar jag försöka vila men hjärtat slår i otakt och ibland spolas jag bort av vågor.
Men om natten är stilla. I strandkanten efteråt kan man krypa ihop och vara som en varelse utan tillbehör.
Det är kalla strömmar runt kroppen och allt är oförlåtande och bottenlöst men man ligger tätt tätt och så nära att det inte blir farligt.
Fåglarna börjar bli mina vänner. På gröna märket, svanarna jag paddlar i kapp med vid udden och så krakarna som dyker över mig när jag ligger på klippan. Där brukar jag försöka vila men hjärtat slår i otakt och ibland spolas jag bort av vågor.
Men om natten är stilla. I strandkanten efteråt kan man krypa ihop och vara som en varelse utan tillbehör.
tisdag 5 juli 2011
Svenska profitörer på ockupationen
För TV4Nyheterna satte jag i går ihop det här nyhetsinslaget om att svenska företag fortsätter att tjäna pengar på produkter tillverkade på ockuperad mark.
Om och om igen lovar de att produktionen av kolsyremaskinen Sodastream flyttat eller är på väg att flytta från fabriken i bosättningsblocket Maale Adumim, men när man kollar visar det sig sakna grund.
Stora butikskedjor som har skönklingande etiska uppförandekoder säger sig lita mer på distributören i Sverige än på flertalet medier, biståndsorganisationer, ideella aktivister i både Israel och Sverige.
Vare sig tillverkaren Sodastream, distributören eller butikskedjorna vill eller kan lämna skriftliga, detaljerade garantier som intygar att tillverkningen inte sker på Västbanken.
Istället tyder fortsatt allt på att näst intill all, och åtminstone vissa nyckelkomponenter, i tillverkningen sker i fabriken på ockuperad mark.
Om och om igen lovar de att produktionen av kolsyremaskinen Sodastream flyttat eller är på väg att flytta från fabriken i bosättningsblocket Maale Adumim, men när man kollar visar det sig sakna grund.
Stora butikskedjor som har skönklingande etiska uppförandekoder säger sig lita mer på distributören i Sverige än på flertalet medier, biståndsorganisationer, ideella aktivister i både Israel och Sverige.
Vare sig tillverkaren Sodastream, distributören eller butikskedjorna vill eller kan lämna skriftliga, detaljerade garantier som intygar att tillverkningen inte sker på Västbanken.
Istället tyder fortsatt allt på att näst intill all, och åtminstone vissa nyckelkomponenter, i tillverkningen sker i fabriken på ockuperad mark.
torsdag 30 juni 2011
Mellanöstern med nya ögon!
Nu har jag alltså lanserat min resebyrå Kompassresor och första resan erbjuder jag i höst, 12-23 oktober 2011. Jag har sänkt priset mot självkostnadsnivå - från 18 000 kr - eftersom det är kort varsel. Resan är tänkt som en klok och ovanlig möjlighet till inblick i hela Palestina-Israel i många av dess aspekter, utan skygglappar, med både njutning och förfäran.
måndag 27 juni 2011
Sabotage mot Gazaflottan
Den humanitära Gazaflottan har utsatts för sabotage. I dag måndag upptäckte dykare vid en daglig inspektion att någon sågat av propelleraxeln på det svensk-norsk-grekiska fartyget Juliano, i hamn i Piraeus.
Situationen är utomordentligt allvarlig. En demokratisk västallierad stat utsätter sedan årtionden ett statslöst folk för kolonisation och ockupation, och intensifierar detta med en blockad och militära angrepp. Övriga västregeringar accepterar detta, och det blir upp till ideella gräsrotskrafter att agera.
När sådana aktivister ordnar sin första flotta angrips de illegalt på internationella vatten och nio aktivister skjuts ihjäl av israeliska kommandosoldater. Övriga kidnappas och åtskillig egendom går förlorad.
När dessa aktivister ordnar sin andra flotta sätter Grekland upp icke-ordinära byråkratiska hinder, extra inspektioner och dylikt. Av allt att döma pressade av Israel, USA och kanske andra regeringar. Israel hotar journalister att inte delta i flottan. Och i dag upptäcks att det svenska fartyget utsatts för sofistikerat sabotage.
SVT väljer att marginalisera nyheten. De lägger den sist i en faktaruta på webben och nämner såvitt jag förstår ingenting i sin nyhetssändning. Övriga medier har det inte alls i skrivande stund på sina hemsidor.
UPPDATERING: Stellan Vinthagen, fredsforskare och flottdeltagare, skriver så här om sabotaget nu i natt: "it is against our passenger boat. It is awful. But it will be repaired in one-two days. No major problem. It only shows how desperate they are. Also the US Boat was sabotaged, with another technique, against the engine function."
Situationen är utomordentligt allvarlig. En demokratisk västallierad stat utsätter sedan årtionden ett statslöst folk för kolonisation och ockupation, och intensifierar detta med en blockad och militära angrepp. Övriga västregeringar accepterar detta, och det blir upp till ideella gräsrotskrafter att agera.
När sådana aktivister ordnar sin första flotta angrips de illegalt på internationella vatten och nio aktivister skjuts ihjäl av israeliska kommandosoldater. Övriga kidnappas och åtskillig egendom går förlorad.
När dessa aktivister ordnar sin andra flotta sätter Grekland upp icke-ordinära byråkratiska hinder, extra inspektioner och dylikt. Av allt att döma pressade av Israel, USA och kanske andra regeringar. Israel hotar journalister att inte delta i flottan. Och i dag upptäcks att det svenska fartyget utsatts för sofistikerat sabotage.
SVT väljer att marginalisera nyheten. De lägger den sist i en faktaruta på webben och nämner såvitt jag förstår ingenting i sin nyhetssändning. Övriga medier har det inte alls i skrivande stund på sina hemsidor.
UPPDATERING: Stellan Vinthagen, fredsforskare och flottdeltagare, skriver så här om sabotaget nu i natt: "it is against our passenger boat. It is awful. But it will be repaired in one-two days. No major problem. It only shows how desperate they are. Also the US Boat was sabotaged, with another technique, against the engine function."
söndag 26 juni 2011
Sorgesamt om Mellanöstern
Var och lyssnade på den israeliske journalisten Gideon Levy på Medelhavsmuseet nyligen. Levy är medlem i den ledande tidningen Ha'aretz redaktionsstyrelse och skriver sedan 25 år om konflikten med palestinierna.
Det var fruktansvärt trångt och många tvingades vända i dörren. Mona Sahlin var där. Här är mitt referat från hans svar på Göran Rosenbergs frågor:
* Länge förstod Levy inte hur det stod till med palestinierna. Insikten om att de har ett svårt "trauma på sin bakgård" kom först när han började resa i det ockuperade territoriet. Och det finns nästan ingen som berättar detta för övriga israeler. "Livet på Titanic" är för bekvämt och vällustigt för att man ska orka/vilja bry sig.
* Det har funnits mer brutala ockupationer, men inga där ockupanten varit så självgod och framställt sig själv så mycket som ett offer. Istället avhumaniseras palestinierna.
* Det finns i dag en politisk apati i Israel. En nationalism har ersatt politiken, som kollapsade slutgiltigt kring 2002, när den andra intifadan drog igång. Det var när samhällets civilisationsgrad på allvar prövades, när man skulle behöva kompromissa. 400 000 människor i Israel protesterade mot mördandet i flyktinglägren Sabra och Shatila (som inte ens utfördes av israeler). Knappt 40 personer kommer i dag till protester i Israel...
* Premiärministern Ehud Barak spred lögnen att det inte fanns någon "partner för fred." Sen kom palestiniernas terror. Ridån drogs ned för möjligheterna till fred.
* Israel utmålar sig självt som offer. Lider av hybris - man ser sig som det utvalda folket, som genomlidit allt och därmed nu har gränslösa rättigheter till säkerhet. På bekostnad av andra folk. Nu finns bara två alternativ till förändring:
- antingen en mycket modig politiker. Men sådana saknas.
- eller en "extern jordbävning." (Jag tolkar detta som att USA eller EU skulle sluta stödja Israel och sätta press på dem att avbryta sin kolonialpolitik.)
* Levy ser inget hopp till en positiv förändring inifrån Israel. Det måste komma utifrån. (Men kanske har jag fel, tillägger han.)
* Israelerna betalar i dagsläget inget pris för ockupationen.
* Det var (socialdemokratiska) Labourpartiet som startade ockupationen. Den nuvarande utrikesministern, ultranationalisten Liebermann är på så sätt ett ärligare ansikte på den israeliska makten.
* Apartheidstat. Rasism finns överallt i världen, men i Israel genomsyrar den hela statsapparaten och är djupt institutionaliserad. Israel är en apartheidstat.
* Israel är också en demokrati. Levy själv har aldrig upplevt någon censur mot sin person. Men man har antidemokratiska lagar. En majoritet unga israeler är emot att araberna i landet ska ha medborgarskap. De anser att demokrati betyder majoritetsstyre, inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
* Tvåstatslösningen är död och omöjlig numera. Det enda möjliga vägen är en gemensam stat.
* EU:s ledare besökte Israel under Gazakriget 2009-2010, rättfärdigade och ställde sig bakom attacken. De var fulla av beundran inför den israeliska regeringen.
* Israel är en judisk stat. Men vad exakt betyder det? Det finns inte ens någon tydlig definition av vad en jude är. Är det något nationellt/etniskt, eller är det religiöst?
Jag frågade Levy vilken ansvar han ser hos EU och USA om nu den enda möjligheten till förändring ligger utanför Israel. Han svarade inte riktigt, men sa att han inte förstår hur EU-politikerna kan acceptera Israels brott trots att européerna är medvetna om dem och kritiska.
---
Gideon Levys texter kan läsas på engelska på Ha´aretz.
Ett annat tips: Noam Chomsky framträdde nyligen i Köln.
Det var fruktansvärt trångt och många tvingades vända i dörren. Mona Sahlin var där. Här är mitt referat från hans svar på Göran Rosenbergs frågor:
* Länge förstod Levy inte hur det stod till med palestinierna. Insikten om att de har ett svårt "trauma på sin bakgård" kom först när han började resa i det ockuperade territoriet. Och det finns nästan ingen som berättar detta för övriga israeler. "Livet på Titanic" är för bekvämt och vällustigt för att man ska orka/vilja bry sig.
* Det har funnits mer brutala ockupationer, men inga där ockupanten varit så självgod och framställt sig själv så mycket som ett offer. Istället avhumaniseras palestinierna.
* Det finns i dag en politisk apati i Israel. En nationalism har ersatt politiken, som kollapsade slutgiltigt kring 2002, när den andra intifadan drog igång. Det var när samhällets civilisationsgrad på allvar prövades, när man skulle behöva kompromissa. 400 000 människor i Israel protesterade mot mördandet i flyktinglägren Sabra och Shatila (som inte ens utfördes av israeler). Knappt 40 personer kommer i dag till protester i Israel...
* Premiärministern Ehud Barak spred lögnen att det inte fanns någon "partner för fred." Sen kom palestiniernas terror. Ridån drogs ned för möjligheterna till fred.
* Israel utmålar sig självt som offer. Lider av hybris - man ser sig som det utvalda folket, som genomlidit allt och därmed nu har gränslösa rättigheter till säkerhet. På bekostnad av andra folk. Nu finns bara två alternativ till förändring:
- antingen en mycket modig politiker. Men sådana saknas.
- eller en "extern jordbävning." (Jag tolkar detta som att USA eller EU skulle sluta stödja Israel och sätta press på dem att avbryta sin kolonialpolitik.)
* Levy ser inget hopp till en positiv förändring inifrån Israel. Det måste komma utifrån. (Men kanske har jag fel, tillägger han.)
* Israelerna betalar i dagsläget inget pris för ockupationen.
* Det var (socialdemokratiska) Labourpartiet som startade ockupationen. Den nuvarande utrikesministern, ultranationalisten Liebermann är på så sätt ett ärligare ansikte på den israeliska makten.
* Apartheidstat. Rasism finns överallt i världen, men i Israel genomsyrar den hela statsapparaten och är djupt institutionaliserad. Israel är en apartheidstat.
* Israel är också en demokrati. Levy själv har aldrig upplevt någon censur mot sin person. Men man har antidemokratiska lagar. En majoritet unga israeler är emot att araberna i landet ska ha medborgarskap. De anser att demokrati betyder majoritetsstyre, inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
* Tvåstatslösningen är död och omöjlig numera. Det enda möjliga vägen är en gemensam stat.
* EU:s ledare besökte Israel under Gazakriget 2009-2010, rättfärdigade och ställde sig bakom attacken. De var fulla av beundran inför den israeliska regeringen.
* Israel är en judisk stat. Men vad exakt betyder det? Det finns inte ens någon tydlig definition av vad en jude är. Är det något nationellt/etniskt, eller är det religiöst?
Jag frågade Levy vilken ansvar han ser hos EU och USA om nu den enda möjligheten till förändring ligger utanför Israel. Han svarade inte riktigt, men sa att han inte förstår hur EU-politikerna kan acceptera Israels brott trots att européerna är medvetna om dem och kritiska.
---
Gideon Levys texter kan läsas på engelska på Ha´aretz.
Ett annat tips: Noam Chomsky framträdde nyligen i Köln.
fredag 17 juni 2011
Isande påminnelse om maktens dubbelansikte
Jag gråter i själen och knyter pannan av Uppdrag Gransknings andlösa originalbilder och stadiga söndermalande av statens lögner om Göteborgshändelserna 2001.
Ofattbart! Jag hade ingen aning om att det var så här sjukt. Som vanligt är det bara undersökande journalister typ UG som kan göra en bra verklighetsbeskrivning när en situation är alarmerande, Studio Ett misslyckades i går. Fruktansvärt. Alla borde se det här och förundersökningarna mot polisbefäl borde återupptas för att respekten för lag och rätt ska räddas. En grym minnesbeta om hur tunn civilisationen är. Hur lätt demokratins väktare polisen förvandlas till förtryckets instrument.
Låt gå för att några befäl har fascistiska tendenser och polismän blir rädda, förvirrade och förbannade och tar till övervåld och brutalitet. Men varför fungerar inte ansvarsutkrävandet efteråt? Varför läggs utredningarna ned? Varför förfalskar poliser bevismaterial för att skydda sina brottsliga kollegor? Varför instämde så många internutredare, journalister, och inte minst politiker blint och dövt i polisens/maktens verklighetsbild?
Hans Abrahamsson har visat att militär underrättelsetjänst och säkerhetstjänst tips och instruktioner låg bakom den svenska polisens förmodligen grundlagsstridiga aggression. Det är underkänt att säkerhetstjänsterna inte har bättre underrättelseinformation. Men det är direkt katastrofalt att svensk polis tar radikal ihållande våldsam aktion direkt utifrån dessa partsinslagor.
Ofattbart! Jag hade ingen aning om att det var så här sjukt. Som vanligt är det bara undersökande journalister typ UG som kan göra en bra verklighetsbeskrivning när en situation är alarmerande, Studio Ett misslyckades i går. Fruktansvärt. Alla borde se det här och förundersökningarna mot polisbefäl borde återupptas för att respekten för lag och rätt ska räddas. En grym minnesbeta om hur tunn civilisationen är. Hur lätt demokratins väktare polisen förvandlas till förtryckets instrument.
Låt gå för att några befäl har fascistiska tendenser och polismän blir rädda, förvirrade och förbannade och tar till övervåld och brutalitet. Men varför fungerar inte ansvarsutkrävandet efteråt? Varför läggs utredningarna ned? Varför förfalskar poliser bevismaterial för att skydda sina brottsliga kollegor? Varför instämde så många internutredare, journalister, och inte minst politiker blint och dövt i polisens/maktens verklighetsbild?
Hans Abrahamsson har visat att militär underrättelsetjänst och säkerhetstjänst tips och instruktioner låg bakom den svenska polisens förmodligen grundlagsstridiga aggression. Det är underkänt att säkerhetstjänsterna inte har bättre underrättelseinformation. Men det är direkt katastrofalt att svensk polis tar radikal ihållande våldsam aktion direkt utifrån dessa partsinslagor.
tisdag 14 juni 2011
Sol och strid
Hej.
Here's a raw version of my May 7, 2011, interview w Kyrgyzstani President Roza Otunbayeva. I recommend all folks curious about Central Asia or the intricacies of leading a dysfunctional state to listen. (English.)
Här är reportaget jag satte ihop, som sändes fredagen den 10 juni, 2011, ett år efter att den etniska rensningen i södra Kirgisistan inleddes och svårt undergrävde den civila freden i landet.
Tjo en solig dag på Fjäderholmarna.
Here's a raw version of my May 7, 2011, interview w Kyrgyzstani President Roza Otunbayeva. I recommend all folks curious about Central Asia or the intricacies of leading a dysfunctional state to listen. (English.)
Här är reportaget jag satte ihop, som sändes fredagen den 10 juni, 2011, ett år efter att den etniska rensningen i södra Kirgisistan inleddes och svårt undergrävde den civila freden i landet.
Tjo en solig dag på Fjäderholmarna.
torsdag 26 maj 2011
Jewish princess of peace sparks
poetry in motion is this truth-sayer. A Jewish girl who nonviolently interfered with Israeli PM Netanyahu's speech to the US Congress.
Eerie too - seems the Israeli lobbyists tried to lynch her after she unfurled her banner and voiced dissent. The fascist mindset just waiting to leap at any legitimate prey. Theoreticians eagerly jumping at the chance to translate their political violence into the real thing.
Context: US lawmakers were giving ultra-rightwinger Netanyahu something like 25 standing ovations. Paying allegiance to his policies of domination and colonisation over the Palestinians inside his country and of the territory it occupies and oppresses. US representatives clearly in conflict with the principles in their own Constitution and their obligation to act in the best interest of their people.
Wider context: The ultra right-wing Israeli gov't as usual pledges to continue its colonisation of the Palestinian territory and its denial of that people's right to self-determination. In this, it enjoys the full support of the US elite. As always, the EU, Russia or China could speak out against, sanction this imperialist repression, but choose to accept it.
Eerie too - seems the Israeli lobbyists tried to lynch her after she unfurled her banner and voiced dissent. The fascist mindset just waiting to leap at any legitimate prey. Theoreticians eagerly jumping at the chance to translate their political violence into the real thing.
Context: US lawmakers were giving ultra-rightwinger Netanyahu something like 25 standing ovations. Paying allegiance to his policies of domination and colonisation over the Palestinians inside his country and of the territory it occupies and oppresses. US representatives clearly in conflict with the principles in their own Constitution and their obligation to act in the best interest of their people.
Wider context: The ultra right-wing Israeli gov't as usual pledges to continue its colonisation of the Palestinian territory and its denial of that people's right to self-determination. In this, it enjoys the full support of the US elite. As always, the EU, Russia or China could speak out against, sanction this imperialist repression, but choose to accept it.
söndag 22 maj 2011
Skandalen Guantanamo avklädd och div annat
Snubblade över en månadsgammal Aftonbladet i krukmakeriet i dag. Stort avslöjande om galenskapen Guantanamo. AB hade fått dokument av Wikileaks om vilka som egentligen tagits till fånga och suttit i åratal under tortyr och utan någon rättslig prövning där, inspärrade av USA. Det var störttokig läsning om hur majoriteten, kanske nästan var och en, av de hundratals männen som fått livet förstört var fåraherdar, taxichaffisar, apotekare, handelsmän och så vidare. Helt vanliga människor.
USA:s militär har agerat dummare och mer patetiskt än någon trodde var möjligt - bara på det viset undgår de ansvar. Till stor del för att t ex svenskar inte kan tänka sig att man kan bete sig så idiotiskt undslipper politikerna som godkänt detta straff. Sverige har förstås i hög grad accepterat vansinnet, genom att sända trupper att slåss under amerikanskt befäl i det katastrofala kriget, genom att fortsätta vapenexporten, genom att inte protestera tydligt.
Hittar ingen länk, men här är en blogg om artikelserien.
För övrigt är det anmärkningsvärt att tyrannerna som förtrycker Förenade Arabemiraten hyr in legosoldater för att hålla demokratirörelsen kuvad. Sverige och EU diskuterar säkert som vanligt frågan och fortsätter sedan att stödja denna omänskliga politik.
Jag sitter och klipper ett radioreportage om Kirgisistan. Här är ett grovt råklipp ur min intervju med presidenten Roza Otunbajeva den 7 maj:
"- i would say in a year time Kg came to considerable stabilisation. we have parlament elected on basis of transparency and openness. five fractions built gov't. coalition chosen gov't, approved.
- work now bring laws bind to new constitution.
- now presidential elections. June: announce date, before 1 Nov. visible changes in economical field, mainly: 1 May salaries of public workers increased significantly. for first time in 20 yrs, remarkable. losing post-Soviet education, tiny salaries, political instability brought deterioration of education and health care system.
* personal feelings tough times and now?
- this year difficult year, for whole country. two big tragedies. april 7, 87 people shot. june events. so many victims, 470. all these tragedies on our shoulders, dealing with them. very difficult for motion of country. at same time: objectives starting to implement. nationalised assets of previous regime. waived taxes on basic needs like electricity and telephone. brought to justice all those people who have cheated and humiliated nation. tough time, painful. sensitive. but now feel benefits. press freedom, free assembly.
* your situation as person?
- i feel a bit tired. difficult year. 18 hrs a day. 7 days per week. negative emotions, dissatisfaction, disappointments all come to my table, to my attention. also some strongly positive things, good team. strong opponents. year of struggle and fight. no quiet day almost."
USA:s militär har agerat dummare och mer patetiskt än någon trodde var möjligt - bara på det viset undgår de ansvar. Till stor del för att t ex svenskar inte kan tänka sig att man kan bete sig så idiotiskt undslipper politikerna som godkänt detta straff. Sverige har förstås i hög grad accepterat vansinnet, genom att sända trupper att slåss under amerikanskt befäl i det katastrofala kriget, genom att fortsätta vapenexporten, genom att inte protestera tydligt.
Hittar ingen länk, men här är en blogg om artikelserien.
För övrigt är det anmärkningsvärt att tyrannerna som förtrycker Förenade Arabemiraten hyr in legosoldater för att hålla demokratirörelsen kuvad. Sverige och EU diskuterar säkert som vanligt frågan och fortsätter sedan att stödja denna omänskliga politik.
Jag sitter och klipper ett radioreportage om Kirgisistan. Här är ett grovt råklipp ur min intervju med presidenten Roza Otunbajeva den 7 maj:
"- i would say in a year time Kg came to considerable stabilisation. we have parlament elected on basis of transparency and openness. five fractions built gov't. coalition chosen gov't, approved.
- work now bring laws bind to new constitution.
- now presidential elections. June: announce date, before 1 Nov. visible changes in economical field, mainly: 1 May salaries of public workers increased significantly. for first time in 20 yrs, remarkable. losing post-Soviet education, tiny salaries, political instability brought deterioration of education and health care system.
* personal feelings tough times and now?
- this year difficult year, for whole country. two big tragedies. april 7, 87 people shot. june events. so many victims, 470. all these tragedies on our shoulders, dealing with them. very difficult for motion of country. at same time: objectives starting to implement. nationalised assets of previous regime. waived taxes on basic needs like electricity and telephone. brought to justice all those people who have cheated and humiliated nation. tough time, painful. sensitive. but now feel benefits. press freedom, free assembly.
* your situation as person?
- i feel a bit tired. difficult year. 18 hrs a day. 7 days per week. negative emotions, dissatisfaction, disappointments all come to my table, to my attention. also some strongly positive things, good team. strong opponents. year of struggle and fight. no quiet day almost."
torsdag 12 maj 2011
Trauman i Osj
hopp
(Här en anteckning jag slängde ihop den 8 maj i södra Kirgisistan, illa berörd av spåren efter våldet. Besöket var en del i research för ett reportage i Studio Ett som kommer inom några veckor.)
Sitter nu i en uttorkad flodfåra i ett litet hotell, i staden Osj. Djupt tragisk plats. Människorna är på utsidan som vanligt men inombords helt trasiga av den etniska rensningen för ett år sen. Den var liksom dråpslaget efter 20 år av kaos och laglöshet.
Hattade runt i dag och det är så jobbigt inte minst att uppfattningarna om vad som hände går så fullständigt isär utifrån vem man frågar, och när man vet att det inte blir något bättre. Ingen av de otaliga utredningar som gjorts har kunnat redovisa händelseförloppet och orsakssambanden och uttömmande. Eller vilka intressen som var aktiva och underblåste och underlättade tragedin. Men de ibland omfattande rapporter som finns verkar inte läsas av någon särskild ändå.
Det var sedan länge etniska spänningar, i denna region i södra Kirgi som alltså sen 20 år präglas av korruption, nepotism, kleptokrati. Arbetslöshet och smuggling osv. Sen kommer revolutionen i april 2010 och polis och säkerhetstjänst, som i vilket fall ägnat sig mest åt stölder och förtryck, blir lynchade på gatorna och deras moral och disciplin kollapsar fullständigt. Chefsgarnityret byts ut mot än mer oerfarna personer.
Maktvakuum utbryter särskilt i söder när revolutionärerna i norr inte har stöd där. Expresidenten Bakijevs anhängare stormar kommunhus. Den sedan länge diskriminerade och aparta uzbekiska minoriteten höjer sina röster -- nu ska inte vi glömmas bort som vanligt, vi vill ha mer representation och lika rättigheter! Uzbekiska grupper går in som vågmästare och hjälper den nya regeringen mot Bakijevlojalister. Bakijevs fäderneshem bränns ned.
Stora möten kräver att uzbekiska ledare ställs inför rätta - "de tar sig för stora friheter, vill ha självständighet och jaga bort oss kirgiser!" Allt fler slagsmål på stan mellan etniska gäng.
På kvällen den 10 juni får polisen inte stopp på ett slagsmål. Folkmassan börjar bränna byggnader. Blixtsnabbt ringer och SMS:ar respektive grupp tio- och hundrafalt fler unga män till stöd. Budskapet är klart: "staten har dragit sig tillbaka, nu är det öppen strid, vi eller dem, det gäller att hävda våra intressen". Så kanske en stiliserad andemening löd, men ordagrant handlade det mer om påhittade myter om att den andra sidans gäng håller på att våldta och stympa studentskor av vår nationalitet.
Beväpningen är käppar, kedjor, stenar, knivar. Uzbekerna är starkast i Osj innerstad, där de historiskt ägnar sig åt handel och service. Polisen drar sig tillbaka - läs överger sina poster. Men kirgiser mobiliseras blixtsnabbt från byar och bergsorter runt om.
Jag vet inte exakt vad som händer. Men folksamlingar är starka på olika håll. Slår ihjäl och bränner civila som man tycker ser ut som den andra etniciteten. Regeringen skickar in diverse polis- och arméförstärkningar, men oftast tycks de vara passiva åskådare eller övermannas/övertalas att lämna över sina vapen och pansarskyttefordon till kirgisiska vandaler. Ibland deltar de av allt att döma aktivt mot uzbekerna.
Uzbeker spärrar av vissa gator framgångsrikt, men i stort sett är det kirgisiska gäng som röjer in i uzbekiska mahallor, byliknande bostadsområden. Laglösheten och anarkin tycks få en form: Först strider tills motståndet är nedkämpat. Sen ränner plundrare omkring och stjäl och misshandlar. Sen kommer mer systematisk lastbilsburen tömning av alla värdesaker. Sist bränns de uzbekiska bostäderna en efter en. Våldtäkter och avrättningar är inte ovanligt. Folk gömmer sig i källare och hos grannar.
Över 100 000 uzbeker flyr till Uzbekistan, tusentals kirgiser upp i bergen. Uzbekerna utsätts för mer övergrepp och tvingas betala mutor för att komma in i grannlandet.
Förloppet är utdraget. En kvinna berättar för mig att hon såg 15 helikoptrar flyga in till en militärbas bara några kilometer bort, och trodde allt var över, men samma eftermiddag kom vandalerna och plundrade och brände sedan mer eller mindre ostörda i två dagar. Den internationella undersökningsrapporten är hårdast i sin kritik mot just arméns passivitet, som de facto innebär medansvar för blodbadet som rapporten kallar brott mot mänskligheten. 470 döda, många tusen skadade och regionen etniskt rensad och mentalt blåslagen för en livstid.
Kriminella element är tveklöst hjärnor bakom mycket av händelseförloppet från och med dag två. Ledande uzbekiska etablissemang i innerstaden byter ägare. En rik uzbekisk knarkhandlare låter tusentals människor gömma sig på sitt gods men lämnar själv landet för att undkomma fängelse när hans affärer tas över av andra.
En kirgisisk bonde jag talar säger att han bara är ute o letar efter sin lillebror när han tas tillfånga av en dold uzbekisk gerilla, ser tonåringar avrättas och brännas och misshandlas i två dagar. Han är i dag traumatiserad och hatisk mot alla uzbeker.
Vad finns mer att säga? På ytan ser stan i dag okej ut, på de flesta ställen. Men under ytan är alla fortfarande i chock, stumma i samtal och så denna förlamande brist på ett ramverk för att förstå vad som hänt, brist på ledare eller ens föräldrar eller jämnåriga verkar det som som på allvar vågar och kan tala om ansvar, om rättvisa och om försoning. Såvitt jag vet har ingen kirgisisk ledare vågat säga det som alla oberoende rapporter talar om -- att det mesta våldet skedde mot uzbekiska hem och människor (även om naturligtvis skadorna ofta är fruktansvärda och irreparabla hos människor från båda och många nationaliteter). Och att det inte varit någon rättsprocess utan att hejdlöst förtryck och klappjakt på uzbekiska unga män varit efterspelet från myndigheternas sida.
De plockar upp våra pojkar på gatorna och överallt och vi måste omedelbart betala för att få dem tillbaka, säger den uzbekiska familj jag talar med som just håller på att riva de sista väggarna i sitt brända gamla hus. Röda korset har betalt några nya rum och den "danska flyktinghjälpen" har just lovat några till. Priset för ett frisläppande är 10 000 sum - cirka 1 400 kr, som de utblottade familjerna ofta får låna ihop. Mahallorna är tomma, nästan alla unga män har stuckit utomlands för att jobba och undkomma förföljelserna.
mmm
a
(Här en anteckning jag slängde ihop den 8 maj i södra Kirgisistan, illa berörd av spåren efter våldet. Besöket var en del i research för ett reportage i Studio Ett som kommer inom några veckor.)
Sitter nu i en uttorkad flodfåra i ett litet hotell, i staden Osj. Djupt tragisk plats. Människorna är på utsidan som vanligt men inombords helt trasiga av den etniska rensningen för ett år sen. Den var liksom dråpslaget efter 20 år av kaos och laglöshet.
Hattade runt i dag och det är så jobbigt inte minst att uppfattningarna om vad som hände går så fullständigt isär utifrån vem man frågar, och när man vet att det inte blir något bättre. Ingen av de otaliga utredningar som gjorts har kunnat redovisa händelseförloppet och orsakssambanden och uttömmande. Eller vilka intressen som var aktiva och underblåste och underlättade tragedin. Men de ibland omfattande rapporter som finns verkar inte läsas av någon särskild ändå.
Det var sedan länge etniska spänningar, i denna region i södra Kirgi som alltså sen 20 år präglas av korruption, nepotism, kleptokrati. Arbetslöshet och smuggling osv. Sen kommer revolutionen i april 2010 och polis och säkerhetstjänst, som i vilket fall ägnat sig mest åt stölder och förtryck, blir lynchade på gatorna och deras moral och disciplin kollapsar fullständigt. Chefsgarnityret byts ut mot än mer oerfarna personer.
Maktvakuum utbryter särskilt i söder när revolutionärerna i norr inte har stöd där. Expresidenten Bakijevs anhängare stormar kommunhus. Den sedan länge diskriminerade och aparta uzbekiska minoriteten höjer sina röster -- nu ska inte vi glömmas bort som vanligt, vi vill ha mer representation och lika rättigheter! Uzbekiska grupper går in som vågmästare och hjälper den nya regeringen mot Bakijevlojalister. Bakijevs fäderneshem bränns ned.
Stora möten kräver att uzbekiska ledare ställs inför rätta - "de tar sig för stora friheter, vill ha självständighet och jaga bort oss kirgiser!" Allt fler slagsmål på stan mellan etniska gäng.
På kvällen den 10 juni får polisen inte stopp på ett slagsmål. Folkmassan börjar bränna byggnader. Blixtsnabbt ringer och SMS:ar respektive grupp tio- och hundrafalt fler unga män till stöd. Budskapet är klart: "staten har dragit sig tillbaka, nu är det öppen strid, vi eller dem, det gäller att hävda våra intressen". Så kanske en stiliserad andemening löd, men ordagrant handlade det mer om påhittade myter om att den andra sidans gäng håller på att våldta och stympa studentskor av vår nationalitet.
Beväpningen är käppar, kedjor, stenar, knivar. Uzbekerna är starkast i Osj innerstad, där de historiskt ägnar sig åt handel och service. Polisen drar sig tillbaka - läs överger sina poster. Men kirgiser mobiliseras blixtsnabbt från byar och bergsorter runt om.
Jag vet inte exakt vad som händer. Men folksamlingar är starka på olika håll. Slår ihjäl och bränner civila som man tycker ser ut som den andra etniciteten. Regeringen skickar in diverse polis- och arméförstärkningar, men oftast tycks de vara passiva åskådare eller övermannas/övertalas att lämna över sina vapen och pansarskyttefordon till kirgisiska vandaler. Ibland deltar de av allt att döma aktivt mot uzbekerna.
Uzbeker spärrar av vissa gator framgångsrikt, men i stort sett är det kirgisiska gäng som röjer in i uzbekiska mahallor, byliknande bostadsområden. Laglösheten och anarkin tycks få en form: Först strider tills motståndet är nedkämpat. Sen ränner plundrare omkring och stjäl och misshandlar. Sen kommer mer systematisk lastbilsburen tömning av alla värdesaker. Sist bränns de uzbekiska bostäderna en efter en. Våldtäkter och avrättningar är inte ovanligt. Folk gömmer sig i källare och hos grannar.
Över 100 000 uzbeker flyr till Uzbekistan, tusentals kirgiser upp i bergen. Uzbekerna utsätts för mer övergrepp och tvingas betala mutor för att komma in i grannlandet.
Förloppet är utdraget. En kvinna berättar för mig att hon såg 15 helikoptrar flyga in till en militärbas bara några kilometer bort, och trodde allt var över, men samma eftermiddag kom vandalerna och plundrade och brände sedan mer eller mindre ostörda i två dagar. Den internationella undersökningsrapporten är hårdast i sin kritik mot just arméns passivitet, som de facto innebär medansvar för blodbadet som rapporten kallar brott mot mänskligheten. 470 döda, många tusen skadade och regionen etniskt rensad och mentalt blåslagen för en livstid.
Kriminella element är tveklöst hjärnor bakom mycket av händelseförloppet från och med dag två. Ledande uzbekiska etablissemang i innerstaden byter ägare. En rik uzbekisk knarkhandlare låter tusentals människor gömma sig på sitt gods men lämnar själv landet för att undkomma fängelse när hans affärer tas över av andra.
En kirgisisk bonde jag talar säger att han bara är ute o letar efter sin lillebror när han tas tillfånga av en dold uzbekisk gerilla, ser tonåringar avrättas och brännas och misshandlas i två dagar. Han är i dag traumatiserad och hatisk mot alla uzbeker.
Vad finns mer att säga? På ytan ser stan i dag okej ut, på de flesta ställen. Men under ytan är alla fortfarande i chock, stumma i samtal och så denna förlamande brist på ett ramverk för att förstå vad som hänt, brist på ledare eller ens föräldrar eller jämnåriga verkar det som som på allvar vågar och kan tala om ansvar, om rättvisa och om försoning. Såvitt jag vet har ingen kirgisisk ledare vågat säga det som alla oberoende rapporter talar om -- att det mesta våldet skedde mot uzbekiska hem och människor (även om naturligtvis skadorna ofta är fruktansvärda och irreparabla hos människor från båda och många nationaliteter). Och att det inte varit någon rättsprocess utan att hejdlöst förtryck och klappjakt på uzbekiska unga män varit efterspelet från myndigheternas sida.
De plockar upp våra pojkar på gatorna och överallt och vi måste omedelbart betala för att få dem tillbaka, säger den uzbekiska familj jag talar med som just håller på att riva de sista väggarna i sitt brända gamla hus. Röda korset har betalt några nya rum och den "danska flyktinghjälpen" har just lovat några till. Priset för ett frisläppande är 10 000 sum - cirka 1 400 kr, som de utblottade familjerna ofta får låna ihop. Mahallorna är tomma, nästan alla unga män har stuckit utomlands för att jobba och undkomma förföljelserna.
mmm
a
onsdag 6 april 2011
Ett dråpslag mot det mänskligt mellanöstliga
Juliano Mer Khamis mördades i måndags. Han var en av Israels OCH Palestinas främsta kulturella eldsjälar. Framstående skådespelare, son till en judisk mor och en palestinsk kristen far, ägnade han stora delar av sitt liv åt det han såg som hela den traumatiserade regionens centrala uppgift: Att kämpa för friheten på kreativa, mänskliga sätt.
Jag träffade honom bara en gång, i Jenins flyktingläger våren 2006. Då som nu jobbade han med Frihetsteatern som förkroppsligade konst där den behövs mest, i detta ghetto som kanske är det mest utsatta av alla palestinska enklaver.
Jag har filmen han gjorde om teatern och sin mamma som grundade den, Arna's Children. Den är i mångas, däribland mitt, tycke den bästa skildring som gjorts av ockupationen. Den finns som torrent och den går att få av mig eller förstås beställa av Frihetsteatern.
Här är några utmärkta runor över den arge teatermannen Juliano:
Amira Hass
+972
Electronic Intifada med en intervju
Democracy now med en promofilmsnutt
Mer kommentarer i Haaretz
Jag träffade honom bara en gång, i Jenins flyktingläger våren 2006. Då som nu jobbade han med Frihetsteatern som förkroppsligade konst där den behövs mest, i detta ghetto som kanske är det mest utsatta av alla palestinska enklaver.
Jag har filmen han gjorde om teatern och sin mamma som grundade den, Arna's Children. Den är i mångas, däribland mitt, tycke den bästa skildring som gjorts av ockupationen. Den finns som torrent och den går att få av mig eller förstås beställa av Frihetsteatern.
Här är några utmärkta runor över den arge teatermannen Juliano:
Amira Hass
+972
Electronic Intifada med en intervju
Democracy now med en promofilmsnutt
Mer kommentarer i Haaretz
lördag 2 april 2011
Sveriges stöd till västs dominans?
Åtta JAS-plan lyfter i dag från Kallinge. HELA riksdagen, utom SD, står bakom Sveriges stöd till anfallet, som kallas en FN-godkänd insats för att skydda civila undan diktatorn Gadafis massakerplaner. Retoriken är sandlådesvartvit: "Klart vi ska hjälpa människor undan folkmord".
Men det kan starkt ifrågasättas hur mycket motivet till interventionen har med att rädda civila, mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Angreppet utförs av Västmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike och nu Nato) som sedan decennier och århundraden inriktat sin utrikespolitik på kontroll och dominans.
De stödjer och samarbetar nära med diktaturer över hela Mellanöstern och Centralasien. Där är det tydligt att det är tillgång till billiga råvaror som prioriteras. Genom att stödja tyranner mot dessas egna folk skaffar sig västmakterna hållhakar som ger dem olika tjänster: billiga råvaror, marknader att exploatera, militärbaser, politiskt stöd osv.
I östra Libyen finns Afrikas största oljeresurser och mycket kan ännu vara dolt under sanden. Väst har i vanlig ordning stött Gadafi, men när han nu hamnade i ett inbördeskrig och väst under kritik byter våra regeringar snabbt taktik: Målet nu är att sätta en ny lydig regim på tronen för att kunna exploatera landet.
"Okej, så motiven bakom må vara diskutabla - men vad skulle vi ha gjort då? Låtit män, kvinnor och barn i östra Libyen dö på grund av våra demokratiska principer?" frågar härnäst vän av ordning. "Nog är det väl bättre att Sverige är med och försöker göra det bästa av situationen, än att stå bredvid och två sina händer för att interventionen inte är perfekt?" Frågan vad vi borde gjort är törhända legitim, låt vara naiv.
Kriget uppgavs för ett par dagar sen bara i USA ha kostat mellan en halv och en miljard dollar. Därtill kommer de europeiska kostnaderna för äventyret. Om vår ambition vore att rädda liv skulle det rädda bra många fler malariasjuka osv.
Svaret på vad vi borde gjort är att, om det står utom allt tvivel att folkmord är på väg att ske, skicka in legitima, trovärdiga och kontrollerbara styrkor till skydd för civilbefolkningen (och inte till stöd för en odefinierad grupp rebeller, där redan antidemokratiska krafter kan ha tagit över kontrollen från det ursprungliga demokratiaktivisterna). Det ska i så fall ske under FN-befäl, och med trupper från olika länder, företrädesvis afrikanska och arabiska länder.
Det sägs reflexivt att FN är för byråkratiskt och käbblande för att någonsin hinna komma överens om något sådant i tid. Men i den mån de varit nödvändiga, typ Rwanda, är det snarare västmakterna som tidigare blockerat dylika lösningar. Ryssland, Kina, Brasilien och Tyskland, som nu lade ned sina röster om det västmakts/Natoledda anfallet, skulle givetvis i högre grad stödja det om det garanterat skulle genomföras under FN-ledning, med insyn och ansvarsutkrävande.
Här är några bra färska källor till information om galenskapen som är på gång:
* Asia Times: The US-Saudi Libya deal
By Pepe Escobar
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD02Ak01.html
* Illegal War (blog archive)
by Craig Murray
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/illegal-war/
* ZNET: On Libya and the Unfolding Crises
by Noam Chomsky
http://www.zcommunications.org/noam-chomsky-on-libya-and-the-unfolding-crises-by-noam-chomsky
* TNI: The Road to Hell
by Tom Reifer
http://www.tni.org/article/road-hell-paved-humanitarian-interventions-0
Men det kan starkt ifrågasättas hur mycket motivet till interventionen har med att rädda civila, mänskliga rättigheter och demokrati att göra. Angreppet utförs av Västmakterna (USA, Storbritannien, Frankrike och nu Nato) som sedan decennier och århundraden inriktat sin utrikespolitik på kontroll och dominans.
De stödjer och samarbetar nära med diktaturer över hela Mellanöstern och Centralasien. Där är det tydligt att det är tillgång till billiga råvaror som prioriteras. Genom att stödja tyranner mot dessas egna folk skaffar sig västmakterna hållhakar som ger dem olika tjänster: billiga råvaror, marknader att exploatera, militärbaser, politiskt stöd osv.
I östra Libyen finns Afrikas största oljeresurser och mycket kan ännu vara dolt under sanden. Väst har i vanlig ordning stött Gadafi, men när han nu hamnade i ett inbördeskrig och väst under kritik byter våra regeringar snabbt taktik: Målet nu är att sätta en ny lydig regim på tronen för att kunna exploatera landet.
"Okej, så motiven bakom må vara diskutabla - men vad skulle vi ha gjort då? Låtit män, kvinnor och barn i östra Libyen dö på grund av våra demokratiska principer?" frågar härnäst vän av ordning. "Nog är det väl bättre att Sverige är med och försöker göra det bästa av situationen, än att stå bredvid och två sina händer för att interventionen inte är perfekt?" Frågan vad vi borde gjort är törhända legitim, låt vara naiv.
Kriget uppgavs för ett par dagar sen bara i USA ha kostat mellan en halv och en miljard dollar. Därtill kommer de europeiska kostnaderna för äventyret. Om vår ambition vore att rädda liv skulle det rädda bra många fler malariasjuka osv.
Svaret på vad vi borde gjort är att, om det står utom allt tvivel att folkmord är på väg att ske, skicka in legitima, trovärdiga och kontrollerbara styrkor till skydd för civilbefolkningen (och inte till stöd för en odefinierad grupp rebeller, där redan antidemokratiska krafter kan ha tagit över kontrollen från det ursprungliga demokratiaktivisterna). Det ska i så fall ske under FN-befäl, och med trupper från olika länder, företrädesvis afrikanska och arabiska länder.
Det sägs reflexivt att FN är för byråkratiskt och käbblande för att någonsin hinna komma överens om något sådant i tid. Men i den mån de varit nödvändiga, typ Rwanda, är det snarare västmakterna som tidigare blockerat dylika lösningar. Ryssland, Kina, Brasilien och Tyskland, som nu lade ned sina röster om det västmakts/Natoledda anfallet, skulle givetvis i högre grad stödja det om det garanterat skulle genomföras under FN-ledning, med insyn och ansvarsutkrävande.
Här är några bra färska källor till information om galenskapen som är på gång:
* Asia Times: The US-Saudi Libya deal
By Pepe Escobar
http://www.atimes.com/atimes/Middle_East/MD02Ak01.html
* Illegal War (blog archive)
by Craig Murray
http://craigmurray.org.uk/archives/2011/03/illegal-war/
* ZNET: On Libya and the Unfolding Crises
by Noam Chomsky
http://www.zcommunications.org/noam-chomsky-on-libya-and-the-unfolding-crises-by-noam-chomsky
* TNI: The Road to Hell
by Tom Reifer
http://www.tni.org/article/road-hell-paved-humanitarian-interventions-0
måndag 21 mars 2011
Masspsykosen om det goda kriget
Anfallet mot Libyen hjälper inte på allvar demokratichanserna. Om vi vill sluta stödja tyrannerna i regionen borde vi börja med civila medel, och i sista hand sätta in FN-trupp – inte amerikansk och fransk! Svenskars stöd till angreppet i dess nuvarande form är tanklöst.
Äntligen, suckade många när FN-resolutionen om ”flygförbudszon” över Libyen kom på plats. Amerikanska kryssningsmissiler och franska attackflygplan började strax spraka och slå. Från marken stänkte metallskrot, sand och blod.
Journalister har i veckor ifrågasatt varför väst dröjt med krafttagen. En frustration har byggts upp utifrån västs passivitet i de övriga arabiska revolutionerna. Hur länge kan vi stillasittande se videobloggare som Muhammad Nabous på bruten engelska och med spruckna röster vädja om hjälp - och sedan dödas. I P1:s Gomorron Världen var panelen så överens om angreppets legitimitet att den istället inriktade diskussionen på huruvida det regalskeppet JAS ska skickas ned för att hjälpa till.
Alla partier är för angreppet, liksom alla ungdomsförbund. Och Svenska Freds…
Jag vill ändå återvända till frågan: Är angreppet rätt?
Ingen ska svara för entydigt. Frågans variabler är svåra och smärtsamma. Mycket tyder på att Gaddafi och hans hantlangare verkligen vill utkräva en fruktansvärd hämnd på alla som vågat sticka upp. De kan mörda och straffa tiotusentals och de gravarna och ärren skulle demoralisera frihetssträvanden i hela regionen i många år.
Och att hjälpa en stridande motståndsrörelse är förstås annat än att som så många gånger tidigare avsätta en vald ledare eller invadera på eget bevåg.
Men nej. Det mesta talar ändå för att angreppet är olyckligt och inte borde ha skett. Det breda stödet för det är ett uttryck för hur hjärntvättade vi är:
1) Det är inte "vi", något slags demokratiskt samvete, som anfaller, utan det är några västerländska regeringar och generaler. Tyvärr har dessa, bland annat USA:s och Frankrikes ledningar, ingen trovärdighet vad gäller att skapa förutsättningar för fred och demokrati. Tvärtom handlar deras syften av allt att döma om att befästa politisk stabilitet och ekonomisk dominans. Så ser ju faktiskt västs politik, aktivt eller passivt, ut i många länder i Mellanöstern, Afrika, Syd- och Centralamerika samt Centralasien.
Om krig är nödvändigt är FN-trupp det enda godtagbara. Inte bara med sjysst mandat utan även med opartisk styrning och seriöst ansvarsutkrävande.
2) Idén att bomba litet grand för att jämna ut oddsen är barock. Det är som att ge mobbaren på skolgården några sparkar i ryggen och hoppas att hans offer därmed ska kunna resa på sig.
De helt avgörande frågorna exakt vad raketerna och bomberna egentligen ska uppnå, när man ska sluta skjuta, vad som ska hända då och vem som ska betala för återuppbyggnaden lämnas bekvämt obesvarade. Svaren saknas så det är ingen idé ens att ställa frågorna, resonerar uppenbarligen medierna.
Återigen, om krig är nödvändigt och FN ska gå in är det rimliga att göra det på marken, vilket är det enda sättet att kväsa Gaddafilojalisterna och samtidigt skydda civila. Men nähä hoppsan, där har vi tydligen ingen trovärdighet kvar alls.
3) Kortsiktigheten i debatten och politiken är symptomatiskt pinsam. Ett långt mer effektivt insats för rättvisa och godhet vore att sluta hålla diktaturerna i regionen under armarna, strypa vapenexporten och "säkerhetssamarbetet", avskaffa destruktiva jordbruksstöd och ojämlik handel, stödja det civila samhället och kräva demokratiska reformer. Civila konflikthanterare – observatörer, poliser, medlare etc – kan vi också utveckla till en bråkdel av vad militären kostar.
Bombkampanjerna mot Irak och Serbien var destruktiva och inflammerande quick-fixes.
Det svenska önsketänkandet om samma strategi mot Libyen handlar mer om att - utan för mycket besvär - stilla vår ångest än att på allvar hjälpa Nordafrika.
Publiceras i Fria Tidningen onsdag 23 mars 2011.
Äntligen, suckade många när FN-resolutionen om ”flygförbudszon” över Libyen kom på plats. Amerikanska kryssningsmissiler och franska attackflygplan började strax spraka och slå. Från marken stänkte metallskrot, sand och blod.
Journalister har i veckor ifrågasatt varför väst dröjt med krafttagen. En frustration har byggts upp utifrån västs passivitet i de övriga arabiska revolutionerna. Hur länge kan vi stillasittande se videobloggare som Muhammad Nabous på bruten engelska och med spruckna röster vädja om hjälp - och sedan dödas. I P1:s Gomorron Världen var panelen så överens om angreppets legitimitet att den istället inriktade diskussionen på huruvida det regalskeppet JAS ska skickas ned för att hjälpa till.
Alla partier är för angreppet, liksom alla ungdomsförbund. Och Svenska Freds…
Jag vill ändå återvända till frågan: Är angreppet rätt?
Ingen ska svara för entydigt. Frågans variabler är svåra och smärtsamma. Mycket tyder på att Gaddafi och hans hantlangare verkligen vill utkräva en fruktansvärd hämnd på alla som vågat sticka upp. De kan mörda och straffa tiotusentals och de gravarna och ärren skulle demoralisera frihetssträvanden i hela regionen i många år.
Och att hjälpa en stridande motståndsrörelse är förstås annat än att som så många gånger tidigare avsätta en vald ledare eller invadera på eget bevåg.
Men nej. Det mesta talar ändå för att angreppet är olyckligt och inte borde ha skett. Det breda stödet för det är ett uttryck för hur hjärntvättade vi är:
1) Det är inte "vi", något slags demokratiskt samvete, som anfaller, utan det är några västerländska regeringar och generaler. Tyvärr har dessa, bland annat USA:s och Frankrikes ledningar, ingen trovärdighet vad gäller att skapa förutsättningar för fred och demokrati. Tvärtom handlar deras syften av allt att döma om att befästa politisk stabilitet och ekonomisk dominans. Så ser ju faktiskt västs politik, aktivt eller passivt, ut i många länder i Mellanöstern, Afrika, Syd- och Centralamerika samt Centralasien.
Om krig är nödvändigt är FN-trupp det enda godtagbara. Inte bara med sjysst mandat utan även med opartisk styrning och seriöst ansvarsutkrävande.
2) Idén att bomba litet grand för att jämna ut oddsen är barock. Det är som att ge mobbaren på skolgården några sparkar i ryggen och hoppas att hans offer därmed ska kunna resa på sig.
De helt avgörande frågorna exakt vad raketerna och bomberna egentligen ska uppnå, när man ska sluta skjuta, vad som ska hända då och vem som ska betala för återuppbyggnaden lämnas bekvämt obesvarade. Svaren saknas så det är ingen idé ens att ställa frågorna, resonerar uppenbarligen medierna.
Återigen, om krig är nödvändigt och FN ska gå in är det rimliga att göra det på marken, vilket är det enda sättet att kväsa Gaddafilojalisterna och samtidigt skydda civila. Men nähä hoppsan, där har vi tydligen ingen trovärdighet kvar alls.
3) Kortsiktigheten i debatten och politiken är symptomatiskt pinsam. Ett långt mer effektivt insats för rättvisa och godhet vore att sluta hålla diktaturerna i regionen under armarna, strypa vapenexporten och "säkerhetssamarbetet", avskaffa destruktiva jordbruksstöd och ojämlik handel, stödja det civila samhället och kräva demokratiska reformer. Civila konflikthanterare – observatörer, poliser, medlare etc – kan vi också utveckla till en bråkdel av vad militären kostar.
Bombkampanjerna mot Irak och Serbien var destruktiva och inflammerande quick-fixes.
Det svenska önsketänkandet om samma strategi mot Libyen handlar mer om att - utan för mycket besvär - stilla vår ångest än att på allvar hjälpa Nordafrika.
Publiceras i Fria Tidningen onsdag 23 mars 2011.
söndag 13 februari 2011
Pulserande sinnen i sanden
Sitter på en lyxbar i Ramallah och dricker äkta choklad, sån där exklusiv man gör med fin choklad som smälts i mjölk. Kändisen Macy Gray sitter vid bordet intill, jag fick skjuts hit av en ung palestinsk affärsman som bjudits till lunch med henne. Men jag sitter ensam i baren, lika skönt det. Nästan... Palestinierna skulle eventuellt försöka övertala henne att inte uppträda i Israel, som en del av en kulturell bojkott mot Israel på grund av landets apartheidpolitik mot de palestinier det kontrollerar militärt.
Jag har farit runt i Betlehem och nu Ramallah några dagar. I fredags publicerade Göteborgs-Posten på sid 59 en kulturtext av mig, finns i pappersversionen samt någorlunda i en kommentar till förra blogginlägget här. Det var kul!
Och sent omsider fick jag så på kvällen svar från SR P1 Konflikt att de vill ha ett reportage från mig. De nappade på idéer från mig om lite samma som GP-krönikan - varför det inte lär bli nån revolution här och att den palestinska myndigheten håller på att förvandlas till en polisstat utan en stat. Producenten Ira Mallik kom med den goda idén att berätta detta genom några ungdomars vardag. Inslaget lär sändas nu på lördag eller nästa.
Så nu är det svåra bara att välja ut och hitta lämpliga ungdomar... Hur kräsen ska man vara? Hur representativa ska de vara? Det är både lätt och svårt. Eller svårt för att det är så lätt. I princip alla, verkligen alla, har hjärtskärande personliga berättelser om hur de påverkats av ockupationen och kolonisationen. Det är ju liksom det det är - en matris som genomsyrar varje människas liv här, från vaggan till graven. Men hur välja "lagom" personer, som sagt...
Och så vill jag ju hinna åka till Jenins flyktingläger där jag bodde tidigare och hälsa på, samt i den kristna byn Zababde intill (se en rad resebrev här om ni är intresserade av det).
Natten till fredag flyger jag hem. Om jag inte får en mängd nya jobberbjudanden. Det är starkt att vara här. Jag hittade en rapport från Defence of the Children International på ett kultur- och motståndscenter i Betlehem i fredags, där ett amerikansk-holländskt par muslimska sufier sjöng. I rapporten berättades om hur israeliska bosättare öppet kan trakassera, misshandla, skjuta och till och med döda palestinska herdar, skolbarn och allmänhet, såväl mitt inne i Jerusalem som på avlägsna kullar, med "impunity". Alltså juridisk orörbarhet. I otaliga exempel ingriper inte de israeliska soldaterna och poliserna, och när de gör det handlar det ofta om att bara skilja bosättare och palestinier åt. Såvida inte palestinierna höjt en hand till våldsamt motstånd förstås.
Bor hos en gammal kompis från Jayyous, Mohammed Othman, som sen ett par decennier ägnar sig huvudsakligen åt att kampanja och protestera mot ockupationen. Han var märkt av ett antal månaders vistelse förra hösten i israeliska isoleringsceller och förhör. Det var tungt att lyssna till hans berättelser om tillvaron i en trång cell, att i 2,5 månader inte veta vad som var dag och natt. I cellen fanns en högtalare där förhörsledarna spelade upp telefonsamtal till hans gamla mor. Han förhördes hela tiden, vid ett tillfälle över 70 timmar i sträck tror jag han sa, och alltid fastlåst i stolen. Mohammed släpptes sedan utan att kunna dömas eller ens åtalas för något, han sa att de anklagade honom för uppvigling och uppmaning till bojkott. Men han får fortfarande inte lämna landet. Hela processen är givetvis en skriande uppvisning i laglöshet från de israeliska myndigheterna.
Både häktet i Haifa och fängelset var belägna djupt under jord, fängelset dessutom långt ute i öknen.
Jag har farit runt i Betlehem och nu Ramallah några dagar. I fredags publicerade Göteborgs-Posten på sid 59 en kulturtext av mig, finns i pappersversionen samt någorlunda i en kommentar till förra blogginlägget här. Det var kul!
Och sent omsider fick jag så på kvällen svar från SR P1 Konflikt att de vill ha ett reportage från mig. De nappade på idéer från mig om lite samma som GP-krönikan - varför det inte lär bli nån revolution här och att den palestinska myndigheten håller på att förvandlas till en polisstat utan en stat. Producenten Ira Mallik kom med den goda idén att berätta detta genom några ungdomars vardag. Inslaget lär sändas nu på lördag eller nästa.
Så nu är det svåra bara att välja ut och hitta lämpliga ungdomar... Hur kräsen ska man vara? Hur representativa ska de vara? Det är både lätt och svårt. Eller svårt för att det är så lätt. I princip alla, verkligen alla, har hjärtskärande personliga berättelser om hur de påverkats av ockupationen och kolonisationen. Det är ju liksom det det är - en matris som genomsyrar varje människas liv här, från vaggan till graven. Men hur välja "lagom" personer, som sagt...
Och så vill jag ju hinna åka till Jenins flyktingläger där jag bodde tidigare och hälsa på, samt i den kristna byn Zababde intill (se en rad resebrev här om ni är intresserade av det).
Natten till fredag flyger jag hem. Om jag inte får en mängd nya jobberbjudanden. Det är starkt att vara här. Jag hittade en rapport från Defence of the Children International på ett kultur- och motståndscenter i Betlehem i fredags, där ett amerikansk-holländskt par muslimska sufier sjöng. I rapporten berättades om hur israeliska bosättare öppet kan trakassera, misshandla, skjuta och till och med döda palestinska herdar, skolbarn och allmänhet, såväl mitt inne i Jerusalem som på avlägsna kullar, med "impunity". Alltså juridisk orörbarhet. I otaliga exempel ingriper inte de israeliska soldaterna och poliserna, och när de gör det handlar det ofta om att bara skilja bosättare och palestinier åt. Såvida inte palestinierna höjt en hand till våldsamt motstånd förstås.
Bor hos en gammal kompis från Jayyous, Mohammed Othman, som sen ett par decennier ägnar sig huvudsakligen åt att kampanja och protestera mot ockupationen. Han var märkt av ett antal månaders vistelse förra hösten i israeliska isoleringsceller och förhör. Det var tungt att lyssna till hans berättelser om tillvaron i en trång cell, att i 2,5 månader inte veta vad som var dag och natt. I cellen fanns en högtalare där förhörsledarna spelade upp telefonsamtal till hans gamla mor. Han förhördes hela tiden, vid ett tillfälle över 70 timmar i sträck tror jag han sa, och alltid fastlåst i stolen. Mohammed släpptes sedan utan att kunna dömas eller ens åtalas för något, han sa att de anklagade honom för uppvigling och uppmaning till bojkott. Men han får fortfarande inte lämna landet. Hela processen är givetvis en skriande uppvisning i laglöshet från de israeliska myndigheterna.
Både häktet i Haifa och fängelset var belägna djupt under jord, fängelset dessutom långt ute i öknen.
fredag 4 februari 2011
Krönikautkast: På västbanken intet nytt
Aftonbladet vill inte tacka ja "på spek". Så jag skrev texten på spek istället. Med mitt vanliga flyt har jag väl gjort det lite i onödan... (där det står NN o så har jag tänkt fylla i mer info om de beställer):
Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.
Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.
torsdag 3 februari 2011
Himmel och helvete som vanligt
Tillbaka i Jerusalem efter en vecka i den avlägsna byn Jayyous. Det var en lite makalös vistelse. Jag gick första dagen ut på vägen för att sopa bort skräp från vår port och då hör jag ett litet tjut från grannhuset: "Anderiiias!!!"
På deras trapp såg jag lille Omeir. Nio år gammal. Han var fyra när jag bodde tre månader i Jayyous. Jag får tårar i ögonen av att denne lille änglapojk med stora svarta ögon och kalufs kom ihåg mig. Hur fan kunde han göra det. Vi pratar jämt om dig, sa hans pappa Esam senare (strax innan han berättade att han ett tag lämnat familjen för att gifta sig med en rysk-israeliska, men ändrat sig).
Det är en kaskad av värme och ilska att befinna sig i det ockuperade territoriet. Jag tror att jag hädanefter behöver uttrycka verkligheten där tydligare: Israel bedriver apartheid och låser in palestinierna i ghetton. Omvärlden ignorerar de enoroma folkrättsbrotten och hjälper i många fall till att bygga tunnlar och annan infrastruktur till enklaverna där palestinierna får vistas. Under tiden stjäls deras mark och vatten.
I dag talade jag med en fransk kontorschef för en biståndsorganisation som jobbar med "cash for work" - de tar projekt som att bygga ut en väg eller göra en festlighet sista dagen på skollovet (som i dag) och betalar palestinier 20 kr i timman för att göra jobbet. Fransmannen skjutsade mig till Jerusalem genom Israel och vi pratade om situationen. Vi var överens om att illegitima Fatehs styre på Västbanken nu alltmer liknar en polisstat. I Gaza har Hamas urartat till en shariastat värre än Sudan enligt fransmannen - och med Israels goda minne, enligt honom har Israel släppt extrema shariaförespråkare ur sina fängelser särskilt för att sabotera samhället.
Här är några reportageförslag jag skickat till svenska redaktioner nyss:
1) Inget palestinskt efterskalv från Tunisien och Egypten
En osannolik allians har i veckan blivit tydlig i de ockuperade palestinska territoriet. Både Hamas, Fateh och den israeliska armén har slagit ned demonstrationer och förhört ungdomar om deras planer på uppresningar likt de i Tunisien och Egypten. Men inget tyder på en palestinsk revolution - Hamas allt tydligare shariastat i Gaza och Fatehs polisstat på Västbanken tycks nu ha status quo som gemensamt intresse med Israel, och även det internationella samfundet. Förlorarna är det palestinska folket.
2) Ihärdiga volleybollmästare
Den palestinska byn Jayyous har förlorat merparten av sitt uppehälle när jordbruksmarken hamnade bakom Separationsbarriären, men från gymnastikhallen hörs bollspel och rop. I ett femtontal år i rad har byns volleybollag vunnit i de palestinska mästerskapen. Deras träningar, matcher och deltagande i utländska turneringar präglas av improvisation och oförutsägbarhet.
3) Naturkatastrofen Döda havet
Israels åderlåtning av Jordanfloden och grundvattenreservoaren är på väg att upprepa Aralsjöns öde - en förutsebar social och ekologisk katastrof. Från Genesarets sjö pumpas ett huvudflöde till bevattning av hela Israel för att få "öknen att blomma" och till för miljön främmande odlingar som bomull och bananer. Både Jordanien och Israel har byggt parallella kanaler längs med Jordanfloden och dessutom pumpar Israel upp Västbankens ymniga grundvatten till de folkrättsstridiga bosättningarna och deras jordbruk. Som resultat är Jordanfloden uttorkad sedan ca 2006 och vattennivån i Döda havet sjunker snabbt. Vattenbristen ställer om klimatet och hotar tillvaron i mänsklighetens kanske första större boplats - Jeriko med omnejd. Vissa spekulerar i att förkastningen som bildar Döda havet kan sluta sig när vattenmassan som fyllt den försvinner, med jordbävningar som följd.
4) Polisstat - ett resultat av EU:s politik?
Väst har hjälpt till att stjälpa de demokratiska ansträngningarna i det ockuperade palestinska territoriet. Efter islamistiska Hamas valseger 2006 ströp EU sin navelsträng av stöd till den palestinska myndigheten PNA. I såväl enskilda byar som i Västbankens "parlament" tvingades Hamas bort, eller avgick frivilligt. Fem år senare är det inte längre någon som talar om val eller demokrati i Palestina. En rad oroande omständigheter indikerar att PNA under Fateh blir allt mer korrupt och auktoritärt - nattliga försvinnanden, tortyr, trakasserier mot familjemedlemmar till dissidenter. Vad är det egentligen EU:s politik har skapat i Mellanöstern? Vi talar med en bys tilltänkte och faktiske borgmästare, med FN och med statsvetare.
Tjo,
en febrig Andreas i palestinska Wadi-al-Joz - Valnötsdalen i centrala-norra Jerusalem
På deras trapp såg jag lille Omeir. Nio år gammal. Han var fyra när jag bodde tre månader i Jayyous. Jag får tårar i ögonen av att denne lille änglapojk med stora svarta ögon och kalufs kom ihåg mig. Hur fan kunde han göra det. Vi pratar jämt om dig, sa hans pappa Esam senare (strax innan han berättade att han ett tag lämnat familjen för att gifta sig med en rysk-israeliska, men ändrat sig).
Det är en kaskad av värme och ilska att befinna sig i det ockuperade territoriet. Jag tror att jag hädanefter behöver uttrycka verkligheten där tydligare: Israel bedriver apartheid och låser in palestinierna i ghetton. Omvärlden ignorerar de enoroma folkrättsbrotten och hjälper i många fall till att bygga tunnlar och annan infrastruktur till enklaverna där palestinierna får vistas. Under tiden stjäls deras mark och vatten.
I dag talade jag med en fransk kontorschef för en biståndsorganisation som jobbar med "cash for work" - de tar projekt som att bygga ut en väg eller göra en festlighet sista dagen på skollovet (som i dag) och betalar palestinier 20 kr i timman för att göra jobbet. Fransmannen skjutsade mig till Jerusalem genom Israel och vi pratade om situationen. Vi var överens om att illegitima Fatehs styre på Västbanken nu alltmer liknar en polisstat. I Gaza har Hamas urartat till en shariastat värre än Sudan enligt fransmannen - och med Israels goda minne, enligt honom har Israel släppt extrema shariaförespråkare ur sina fängelser särskilt för att sabotera samhället.
Här är några reportageförslag jag skickat till svenska redaktioner nyss:
1) Inget palestinskt efterskalv från Tunisien och Egypten
En osannolik allians har i veckan blivit tydlig i de ockuperade palestinska territoriet. Både Hamas, Fateh och den israeliska armén har slagit ned demonstrationer och förhört ungdomar om deras planer på uppresningar likt de i Tunisien och Egypten. Men inget tyder på en palestinsk revolution - Hamas allt tydligare shariastat i Gaza och Fatehs polisstat på Västbanken tycks nu ha status quo som gemensamt intresse med Israel, och även det internationella samfundet. Förlorarna är det palestinska folket.
2) Ihärdiga volleybollmästare
Den palestinska byn Jayyous har förlorat merparten av sitt uppehälle när jordbruksmarken hamnade bakom Separationsbarriären, men från gymnastikhallen hörs bollspel och rop. I ett femtontal år i rad har byns volleybollag vunnit i de palestinska mästerskapen. Deras träningar, matcher och deltagande i utländska turneringar präglas av improvisation och oförutsägbarhet.
3) Naturkatastrofen Döda havet
Israels åderlåtning av Jordanfloden och grundvattenreservoaren är på väg att upprepa Aralsjöns öde - en förutsebar social och ekologisk katastrof. Från Genesarets sjö pumpas ett huvudflöde till bevattning av hela Israel för att få "öknen att blomma" och till för miljön främmande odlingar som bomull och bananer. Både Jordanien och Israel har byggt parallella kanaler längs med Jordanfloden och dessutom pumpar Israel upp Västbankens ymniga grundvatten till de folkrättsstridiga bosättningarna och deras jordbruk. Som resultat är Jordanfloden uttorkad sedan ca 2006 och vattennivån i Döda havet sjunker snabbt. Vattenbristen ställer om klimatet och hotar tillvaron i mänsklighetens kanske första större boplats - Jeriko med omnejd. Vissa spekulerar i att förkastningen som bildar Döda havet kan sluta sig när vattenmassan som fyllt den försvinner, med jordbävningar som följd.
4) Polisstat - ett resultat av EU:s politik?
Väst har hjälpt till att stjälpa de demokratiska ansträngningarna i det ockuperade palestinska territoriet. Efter islamistiska Hamas valseger 2006 ströp EU sin navelsträng av stöd till den palestinska myndigheten PNA. I såväl enskilda byar som i Västbankens "parlament" tvingades Hamas bort, eller avgick frivilligt. Fem år senare är det inte längre någon som talar om val eller demokrati i Palestina. En rad oroande omständigheter indikerar att PNA under Fateh blir allt mer korrupt och auktoritärt - nattliga försvinnanden, tortyr, trakasserier mot familjemedlemmar till dissidenter. Vad är det egentligen EU:s politik har skapat i Mellanöstern? Vi talar med en bys tilltänkte och faktiske borgmästare, med FN och med statsvetare.
Tjo,
en febrig Andreas i palestinska Wadi-al-Joz - Valnötsdalen i centrala-norra Jerusalem
söndag 23 januari 2011
Hopplöst sorglös: Möt soldat Snabil
Krönika till Fria. Foton finns också.
En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot ”Salomons källor” som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.
Vips vänder jag om. Bassarna såg ganska coola ut - får jag fota? Två svarar samtidigt: Ja. Nej. Spänningen är bruten och strax poserar de smilande. Sen klottrar vi epostadresser mot varandras ryggar.
Scenen är i söndags, från byn al-Khader strax utanför Betlehem, sedan 1967 ockuperat av Israel. De palestinska soldaterna på gatorna är fler och mer välutrustade nu än för fem år sen när jag sist var här.
Men grabbarna som bär vapen för den palestinska myndigheten, PNA, är värda ett smajl, för de är fångade i ett cyniskt spel. PNA inrättades 1994 som ett embryo till en palestinsk självständig stat men har allt eftersom ockupationsmakten vägrat backa undan alltmer reducerats till en hantlangare till de utländska generalerna.
I veckan var det exakt fem år sen Hamas, som blidkats att ta ansvar för samarbetet med Israel, också vann valet till PNA. Den unga demokratin förråddes omedelbart av oss i västländerna, som blockerade dess ekonomi. Hamas tvingades avgå och Fateh-presidenten Mahmoud Abbas tillsatte en regering. För ett år sen gick även hans mandat ut.
Det nämns sällan i klartext ens i svenska medier, så låt mig vara tydlig: Den palestinske presidenten Abbas och hans regering är formellt helt illegitima. Vi i väst har, genom vårt tydliga stöd till dem, klart och tydligt visat palestinierna, och andra araber och muslimer som är intresserade, att vi föredrar lydiga diktaturer framför självständiga demokratier.
I dagsläget är läget lugnt för den brett leende ynglingen som skrev snabil_m@ på lappen till mig. Han har tråkigt, tar kanske lite mutor, hjälper en gammal dam över gatan och dunstar kvickt som attan om en israelisk patrull kommer inom synhåll. Allt medan den illegala bosättarstaden Efrat växer så det knakar på kullen intlil, dess satellitutposter ställt baracker på nästa kulle och Separationsmurens öglor projekteras vidare. En vacker dag kan vännen snabils barndomskamrater börja lägga ihop lite av det de lär sig på en kanske svenskfinansierad skola, om rättvisa och sånt ni vet, och protestera mot sin myndighet, den som är underleverantör till den israeliska ockupationen. Då blir han kvickt en hatad förtryckare, en jagad desertör eller något mittemellan.
Vad göra? Rycka på axlarna och ta en till israelisk kiwi (vars odling krävt ohemult mycket stulet palestinskt vatten) på hotellrummet sponsrat av Sida där jag är på reseledarkurs? Ja på fredag (läs i går) får ju den som är snäll träffa turismministern. Som sitter i Abbas quislingregering (dock kanske med lika goda föresatser som Snabil).
Men även den israeliska sidan har kittat upp sig sen 2006. I dag såg jag svarta tröjor och sprillans högteknologiska vapen bland övervakarna i Betlehems människoterminal ”300.” Just det: Gammaldags värnpliktiga ersätts allt mer med nyliberalt outsourcade legosoldater. Då befrias ockupationen från känslospärrar och förhoppningsvis når färre övergreppsskandaler ytan via avhoppargrupper som Breaking the Silence. Nytt är också apartheidsystemets klimatsmarta ansiktslyftning: järnväg och spårvagnsnät (kort reklampaus här för Connex/Veolia!) till och i Jerusalem – smidigare livspussel för de med rätt etnicitet, mer vanmakt för de andra.
Vasa? Nedslående? Bittert? Ta en kiwi. Eller avstå. För att tala med poeten Auden:
All I have is a voice
To undo the folded lie,
The romantic lie in the brain
Of the sensual man-in-the-street
And the lie of Authority
Whose buildings grope the sky:
There is no such thing as the State
And no one exists alone;
Hunger allows no choice
To the citizen or the police;
We must love one another and die.
En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot ”Salomons källor” som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.
Vips vänder jag om. Bassarna såg ganska coola ut - får jag fota? Två svarar samtidigt: Ja. Nej. Spänningen är bruten och strax poserar de smilande. Sen klottrar vi epostadresser mot varandras ryggar.
Scenen är i söndags, från byn al-Khader strax utanför Betlehem, sedan 1967 ockuperat av Israel. De palestinska soldaterna på gatorna är fler och mer välutrustade nu än för fem år sen när jag sist var här.
Men grabbarna som bär vapen för den palestinska myndigheten, PNA, är värda ett smajl, för de är fångade i ett cyniskt spel. PNA inrättades 1994 som ett embryo till en palestinsk självständig stat men har allt eftersom ockupationsmakten vägrat backa undan alltmer reducerats till en hantlangare till de utländska generalerna.
I veckan var det exakt fem år sen Hamas, som blidkats att ta ansvar för samarbetet med Israel, också vann valet till PNA. Den unga demokratin förråddes omedelbart av oss i västländerna, som blockerade dess ekonomi. Hamas tvingades avgå och Fateh-presidenten Mahmoud Abbas tillsatte en regering. För ett år sen gick även hans mandat ut.
Det nämns sällan i klartext ens i svenska medier, så låt mig vara tydlig: Den palestinske presidenten Abbas och hans regering är formellt helt illegitima. Vi i väst har, genom vårt tydliga stöd till dem, klart och tydligt visat palestinierna, och andra araber och muslimer som är intresserade, att vi föredrar lydiga diktaturer framför självständiga demokratier.
I dagsläget är läget lugnt för den brett leende ynglingen som skrev snabil_m@ på lappen till mig. Han har tråkigt, tar kanske lite mutor, hjälper en gammal dam över gatan och dunstar kvickt som attan om en israelisk patrull kommer inom synhåll. Allt medan den illegala bosättarstaden Efrat växer så det knakar på kullen intlil, dess satellitutposter ställt baracker på nästa kulle och Separationsmurens öglor projekteras vidare. En vacker dag kan vännen snabils barndomskamrater börja lägga ihop lite av det de lär sig på en kanske svenskfinansierad skola, om rättvisa och sånt ni vet, och protestera mot sin myndighet, den som är underleverantör till den israeliska ockupationen. Då blir han kvickt en hatad förtryckare, en jagad desertör eller något mittemellan.
Vad göra? Rycka på axlarna och ta en till israelisk kiwi (vars odling krävt ohemult mycket stulet palestinskt vatten) på hotellrummet sponsrat av Sida där jag är på reseledarkurs? Ja på fredag (läs i går) får ju den som är snäll träffa turismministern. Som sitter i Abbas quislingregering (dock kanske med lika goda föresatser som Snabil).
Men även den israeliska sidan har kittat upp sig sen 2006. I dag såg jag svarta tröjor och sprillans högteknologiska vapen bland övervakarna i Betlehems människoterminal ”300.” Just det: Gammaldags värnpliktiga ersätts allt mer med nyliberalt outsourcade legosoldater. Då befrias ockupationen från känslospärrar och förhoppningsvis når färre övergreppsskandaler ytan via avhoppargrupper som Breaking the Silence. Nytt är också apartheidsystemets klimatsmarta ansiktslyftning: järnväg och spårvagnsnät (kort reklampaus här för Connex/Veolia!) till och i Jerusalem – smidigare livspussel för de med rätt etnicitet, mer vanmakt för de andra.
Vasa? Nedslående? Bittert? Ta en kiwi. Eller avstå. För att tala med poeten Auden:
All I have is a voice
To undo the folded lie,
The romantic lie in the brain
Of the sensual man-in-the-street
And the lie of Authority
Whose buildings grope the sky:
There is no such thing as the State
And no one exists alone;
Hunger allows no choice
To the citizen or the police;
We must love one another and die.
fredag 21 januari 2011
Tillbaka i betagande Betlehem
Det är sällsamt fint och vemodigt att vara tillbaka på Västbanken. Efter fem år!! I Israel-Palestina. I Mellanöstern. I det heliga landet. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla det. Ligger i en stor hotelldubbelsängs lyxiga fräschör, utanför är kolsvart natt i födelsestaden Betlehem (det gäller ju att vara biblisk när man är här) och luften känns märkligt full av löften inför en månad här. Kanske är det resyran som inte släppt, jag sov inte natten t i dag.
Fick oväntat ha med ett hjortkranium med horn i handbagaget. Bara en sån sak. Började prata med en snygg israel vid ankomst o gled smidigt igenom säkerhetskontrollen. Annars är ju den en ständig källa till oro bland resenärer till de ockuperade palestinska territorierna, historierna är legio om folk som råkat ut för långa förhör och till och med skickats hem - ibland efter ett par dygn i källaren. Framför allt är ledordet godtycklighet.
Svenska kyrkans man Kjell Jonasson mötte oss, vi gick ut i strålande sol o värme där några brasilianska judar dansade och sjöng "hava nagila" och lastade in i en buss med en chaufför från al-Quds (Jerusalem). Kjell öppnade sina kunskaper i den rullande torra och lummiga landskapet österut från Ben Gurion-flygplatsen och pekade än hit än dit på byar som övergivits efter massakrer, var strider böljade 1948, nya byggnader och vägar hit och dit som korsar den gröna linjen. Han visade de israeliska regeringsbyggnaderna, som flyttas till Jerusalem för att cementera annekteringen av staden i strid med FN-planen att ha den som delad stad. Vi såg hur miljonprogramsbosättningen Gilo byggs ut för fullt.
Sen genom checkpoint ut på Västbanken och in i gränderna till fint hotell. Plötsligt brast alla minareter ut i sin klagosång och solen brann i öster. Jag stack ut o joggade o förundrades direkt över den pittoreska slumkänslan - och mindes den. Överallt övergivna hus och igenvuxna tomter, men vacker gammal sten och trots lägen på den smala ås som tycks löpa genom Betlehem. Jag menar borde inte fastighetspriserna ändå vara ganska höga där? Kanske är det gamla kristna familjer som emigrerat som äger, eller någon affärsman utan likviditet.
Sen till ett kristet kulturcentrum - Al Anadwa eller vad det nu heter - och möte med programmet jag är här inom. En lutheransk kulturorg Diyar ska utbilda reseledare. Vi är typ 12 svenskar och satt o presenterade oss och lyssnade på en tysk kille som ansvarar för detta program och tydligen också den inhemska utbildningen av guider. Det verkar som en bra tanke och med potential men allt är nog inte fulländat. De vill godkänna de resor de vill att vi fixar med turister. Jag undrar om vi alltid kommer att ha samma åsikter om resrutter osv.
Det finns tydligen tre certifierade guideutbildnignar hos palestinierna och alla sköts av kristna. Trots att majoriteten är muslimer.
Sen äntligen middag och det första palestinska jag ätit på fem år. Det skulle vara ett bibliskt mål, men vi bad ingen bordsbön. Smask smask för arabiska småsallader och hoummus, vin från sluttningarna och öl från Tajbeh. Jag började prata politiska spörsmål med arrangörerna vilket var skoj. De tyckte också att Fateh och Mahmoud Abbas ju i praktiken är illegitim, sitter utan mandat och styr via en statskupp i princip. Hamas vann valet 2006, väst sa att det var ett bra val men kom sen på att det inte gillar Hamas, bojkottade dem och Fateh tog över.
Nu väntar ett veckolångt smällfullt schema med rundresor och smakprov på det bästa av vad den palestinska helt understimulerade turistvärlden kan erbjuda. Det lär bli förbaskat skoj. Sen ska jag åka runt o leta gamla vänner o kontakter, dela ut presenter (just det, hjorten), söka frilansa och sånt.
Fick oväntat ha med ett hjortkranium med horn i handbagaget. Bara en sån sak. Började prata med en snygg israel vid ankomst o gled smidigt igenom säkerhetskontrollen. Annars är ju den en ständig källa till oro bland resenärer till de ockuperade palestinska territorierna, historierna är legio om folk som råkat ut för långa förhör och till och med skickats hem - ibland efter ett par dygn i källaren. Framför allt är ledordet godtycklighet.
Svenska kyrkans man Kjell Jonasson mötte oss, vi gick ut i strålande sol o värme där några brasilianska judar dansade och sjöng "hava nagila" och lastade in i en buss med en chaufför från al-Quds (Jerusalem). Kjell öppnade sina kunskaper i den rullande torra och lummiga landskapet österut från Ben Gurion-flygplatsen och pekade än hit än dit på byar som övergivits efter massakrer, var strider böljade 1948, nya byggnader och vägar hit och dit som korsar den gröna linjen. Han visade de israeliska regeringsbyggnaderna, som flyttas till Jerusalem för att cementera annekteringen av staden i strid med FN-planen att ha den som delad stad. Vi såg hur miljonprogramsbosättningen Gilo byggs ut för fullt.
Sen genom checkpoint ut på Västbanken och in i gränderna till fint hotell. Plötsligt brast alla minareter ut i sin klagosång och solen brann i öster. Jag stack ut o joggade o förundrades direkt över den pittoreska slumkänslan - och mindes den. Överallt övergivna hus och igenvuxna tomter, men vacker gammal sten och trots lägen på den smala ås som tycks löpa genom Betlehem. Jag menar borde inte fastighetspriserna ändå vara ganska höga där? Kanske är det gamla kristna familjer som emigrerat som äger, eller någon affärsman utan likviditet.
Sen till ett kristet kulturcentrum - Al Anadwa eller vad det nu heter - och möte med programmet jag är här inom. En lutheransk kulturorg Diyar ska utbilda reseledare. Vi är typ 12 svenskar och satt o presenterade oss och lyssnade på en tysk kille som ansvarar för detta program och tydligen också den inhemska utbildningen av guider. Det verkar som en bra tanke och med potential men allt är nog inte fulländat. De vill godkänna de resor de vill att vi fixar med turister. Jag undrar om vi alltid kommer att ha samma åsikter om resrutter osv.
Det finns tydligen tre certifierade guideutbildnignar hos palestinierna och alla sköts av kristna. Trots att majoriteten är muslimer.
Sen äntligen middag och det första palestinska jag ätit på fem år. Det skulle vara ett bibliskt mål, men vi bad ingen bordsbön. Smask smask för arabiska småsallader och hoummus, vin från sluttningarna och öl från Tajbeh. Jag började prata politiska spörsmål med arrangörerna vilket var skoj. De tyckte också att Fateh och Mahmoud Abbas ju i praktiken är illegitim, sitter utan mandat och styr via en statskupp i princip. Hamas vann valet 2006, väst sa att det var ett bra val men kom sen på att det inte gillar Hamas, bojkottade dem och Fateh tog över.
Nu väntar ett veckolångt smällfullt schema med rundresor och smakprov på det bästa av vad den palestinska helt understimulerade turistvärlden kan erbjuda. Det lär bli förbaskat skoj. Sen ska jag åka runt o leta gamla vänner o kontakter, dela ut presenter (just det, hjorten), söka frilansa och sånt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)