Sitter på en lyxbar i Ramallah och dricker äkta choklad, sån där exklusiv man gör med fin choklad som smälts i mjölk. Kändisen Macy Gray sitter vid bordet intill, jag fick skjuts hit av en ung palestinsk affärsman som bjudits till lunch med henne. Men jag sitter ensam i baren, lika skönt det. Nästan... Palestinierna skulle eventuellt försöka övertala henne att inte uppträda i Israel, som en del av en kulturell bojkott mot Israel på grund av landets apartheidpolitik mot de palestinier det kontrollerar militärt.
Jag har farit runt i Betlehem och nu Ramallah några dagar. I fredags publicerade Göteborgs-Posten på sid 59 en kulturtext av mig, finns i pappersversionen samt någorlunda i en kommentar till förra blogginlägget här. Det var kul!
Och sent omsider fick jag så på kvällen svar från SR P1 Konflikt att de vill ha ett reportage från mig. De nappade på idéer från mig om lite samma som GP-krönikan - varför det inte lär bli nån revolution här och att den palestinska myndigheten håller på att förvandlas till en polisstat utan en stat. Producenten Ira Mallik kom med den goda idén att berätta detta genom några ungdomars vardag. Inslaget lär sändas nu på lördag eller nästa.
Så nu är det svåra bara att välja ut och hitta lämpliga ungdomar... Hur kräsen ska man vara? Hur representativa ska de vara? Det är både lätt och svårt. Eller svårt för att det är så lätt. I princip alla, verkligen alla, har hjärtskärande personliga berättelser om hur de påverkats av ockupationen och kolonisationen. Det är ju liksom det det är - en matris som genomsyrar varje människas liv här, från vaggan till graven. Men hur välja "lagom" personer, som sagt...
Och så vill jag ju hinna åka till Jenins flyktingläger där jag bodde tidigare och hälsa på, samt i den kristna byn Zababde intill (se en rad resebrev här om ni är intresserade av det).
Natten till fredag flyger jag hem. Om jag inte får en mängd nya jobberbjudanden. Det är starkt att vara här. Jag hittade en rapport från Defence of the Children International på ett kultur- och motståndscenter i Betlehem i fredags, där ett amerikansk-holländskt par muslimska sufier sjöng. I rapporten berättades om hur israeliska bosättare öppet kan trakassera, misshandla, skjuta och till och med döda palestinska herdar, skolbarn och allmänhet, såväl mitt inne i Jerusalem som på avlägsna kullar, med "impunity". Alltså juridisk orörbarhet. I otaliga exempel ingriper inte de israeliska soldaterna och poliserna, och när de gör det handlar det ofta om att bara skilja bosättare och palestinier åt. Såvida inte palestinierna höjt en hand till våldsamt motstånd förstås.
Bor hos en gammal kompis från Jayyous, Mohammed Othman, som sen ett par decennier ägnar sig huvudsakligen åt att kampanja och protestera mot ockupationen. Han var märkt av ett antal månaders vistelse förra hösten i israeliska isoleringsceller och förhör. Det var tungt att lyssna till hans berättelser om tillvaron i en trång cell, att i 2,5 månader inte veta vad som var dag och natt. I cellen fanns en högtalare där förhörsledarna spelade upp telefonsamtal till hans gamla mor. Han förhördes hela tiden, vid ett tillfälle över 70 timmar i sträck tror jag han sa, och alltid fastlåst i stolen. Mohammed släpptes sedan utan att kunna dömas eller ens åtalas för något, han sa att de anklagade honom för uppvigling och uppmaning till bojkott. Men han får fortfarande inte lämna landet. Hela processen är givetvis en skriande uppvisning i laglöshet från de israeliska myndigheterna.
Både häktet i Haifa och fängelset var belägna djupt under jord, fängelset dessutom långt ute i öknen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar