Var och lyssnade på den israeliske journalisten Gideon Levy på Medelhavsmuseet nyligen. Levy är medlem i den ledande tidningen Ha'aretz redaktionsstyrelse och skriver sedan 25 år om konflikten med palestinierna.
Det var fruktansvärt trångt och många tvingades vända i dörren. Mona Sahlin var där. Här är mitt referat från hans svar på Göran Rosenbergs frågor:
* Länge förstod Levy inte hur det stod till med palestinierna. Insikten om att de har ett svårt "trauma på sin bakgård" kom först när han började resa i det ockuperade territoriet. Och det finns nästan ingen som berättar detta för övriga israeler. "Livet på Titanic" är för bekvämt och vällustigt för att man ska orka/vilja bry sig.
* Det har funnits mer brutala ockupationer, men inga där ockupanten varit så självgod och framställt sig själv så mycket som ett offer. Istället avhumaniseras palestinierna.
* Det finns i dag en politisk apati i Israel. En nationalism har ersatt politiken, som kollapsade slutgiltigt kring 2002, när den andra intifadan drog igång. Det var när samhällets civilisationsgrad på allvar prövades, när man skulle behöva kompromissa. 400 000 människor i Israel protesterade mot mördandet i flyktinglägren Sabra och Shatila (som inte ens utfördes av israeler). Knappt 40 personer kommer i dag till protester i Israel...
* Premiärministern Ehud Barak spred lögnen att det inte fanns någon "partner för fred." Sen kom palestiniernas terror. Ridån drogs ned för möjligheterna till fred.
* Israel utmålar sig självt som offer. Lider av hybris - man ser sig som det utvalda folket, som genomlidit allt och därmed nu har gränslösa rättigheter till säkerhet. På bekostnad av andra folk. Nu finns bara två alternativ till förändring:
- antingen en mycket modig politiker. Men sådana saknas.
- eller en "extern jordbävning." (Jag tolkar detta som att USA eller EU skulle sluta stödja Israel och sätta press på dem att avbryta sin kolonialpolitik.)
* Levy ser inget hopp till en positiv förändring inifrån Israel. Det måste komma utifrån. (Men kanske har jag fel, tillägger han.)
* Israelerna betalar i dagsläget inget pris för ockupationen.
* Det var (socialdemokratiska) Labourpartiet som startade ockupationen. Den nuvarande utrikesministern, ultranationalisten Liebermann är på så sätt ett ärligare ansikte på den israeliska makten.
* Apartheidstat. Rasism finns överallt i världen, men i Israel genomsyrar den hela statsapparaten och är djupt institutionaliserad. Israel är en apartheidstat.
* Israel är också en demokrati. Levy själv har aldrig upplevt någon censur mot sin person. Men man har antidemokratiska lagar. En majoritet unga israeler är emot att araberna i landet ska ha medborgarskap. De anser att demokrati betyder majoritetsstyre, inte grundläggande mänskliga fri- och rättigheter.
* Tvåstatslösningen är död och omöjlig numera. Det enda möjliga vägen är en gemensam stat.
* EU:s ledare besökte Israel under Gazakriget 2009-2010, rättfärdigade och ställde sig bakom attacken. De var fulla av beundran inför den israeliska regeringen.
* Israel är en judisk stat. Men vad exakt betyder det? Det finns inte ens någon tydlig definition av vad en jude är. Är det något nationellt/etniskt, eller är det religiöst?
Jag frågade Levy vilken ansvar han ser hos EU och USA om nu den enda möjligheten till förändring ligger utanför Israel. Han svarade inte riktigt, men sa att han inte förstår hur EU-politikerna kan acceptera Israels brott trots att européerna är medvetna om dem och kritiska.
---
Gideon Levys texter kan läsas på engelska på Ha´aretz.
Ett annat tips: Noam Chomsky framträdde nyligen i Köln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar