Trauman i Osj

hopp

(Här en anteckning jag slängde ihop den 8 maj i södra Kirgisistan, illa berörd av spåren efter våldet. Besöket var en del i research för ett reportage i Studio Ett som kommer inom några veckor.)

Sitter nu i en uttorkad flodfåra i ett litet hotell, i staden Osj. Djupt tragisk plats. Människorna är på utsidan som vanligt men inombords helt trasiga av den etniska rensningen för ett år sen. Den var liksom dråpslaget efter 20 år av kaos och laglöshet.

Hattade runt i dag och det är så jobbigt inte minst att uppfattningarna om vad som hände går så fullständigt isär utifrån vem man frågar, och när man vet att det inte blir något bättre. Ingen av de otaliga utredningar som gjorts har kunnat redovisa händelseförloppet och orsakssambanden och uttömmande. Eller vilka intressen som var aktiva och underblåste och underlättade tragedin. Men de ibland omfattande rapporter som finns verkar inte läsas av någon särskild ändå.

Det var sedan länge etniska spänningar, i denna region i södra Kirgi som alltså sen 20 år präglas av korruption, nepotism, kleptokrati. Arbetslöshet och smuggling osv. Sen kommer revolutionen i april 2010 och polis och säkerhetstjänst, som i vilket fall ägnat sig mest åt stölder och förtryck, blir lynchade på gatorna och deras moral och disciplin kollapsar fullständigt. Chefsgarnityret byts ut mot än mer oerfarna personer.

Maktvakuum utbryter särskilt i söder när revolutionärerna i norr inte har stöd där. Expresidenten Bakijevs anhängare stormar kommunhus. Den sedan länge diskriminerade och aparta uzbekiska minoriteten höjer sina röster -- nu ska inte vi glömmas bort som vanligt, vi vill ha mer representation och lika rättigheter! Uzbekiska grupper går in som vågmästare och hjälper den nya regeringen mot Bakijevlojalister. Bakijevs fäderneshem bränns ned.

Stora möten kräver att uzbekiska ledare ställs inför rätta - "de tar sig för stora friheter, vill ha självständighet och jaga bort oss kirgiser!" Allt fler slagsmål på stan mellan etniska gäng.

På kvällen den 10 juni får polisen inte stopp på ett slagsmål. Folkmassan börjar bränna byggnader. Blixtsnabbt ringer och SMS:ar respektive grupp tio- och hundrafalt fler unga män till stöd. Budskapet är klart: "staten har dragit sig tillbaka, nu är det öppen strid, vi eller dem, det gäller att hävda våra intressen". Så kanske en stiliserad andemening löd, men ordagrant handlade det mer om påhittade myter om att den andra sidans gäng håller på att våldta och stympa studentskor av vår nationalitet.

Beväpningen är käppar, kedjor, stenar, knivar. Uzbekerna är starkast i Osj innerstad, där de historiskt ägnar sig åt handel och service. Polisen drar sig tillbaka - läs överger sina poster. Men kirgiser mobiliseras blixtsnabbt från byar och bergsorter runt om.

Jag vet inte exakt vad som händer. Men folksamlingar är starka på olika håll. Slår ihjäl och bränner civila som man tycker ser ut som den andra etniciteten. Regeringen skickar in diverse polis- och arméförstärkningar, men oftast tycks de vara passiva åskådare eller övermannas/övertalas att lämna över sina vapen och pansarskyttefordon till kirgisiska vandaler. Ibland deltar de av allt att döma aktivt mot uzbekerna.

Uzbeker spärrar av vissa gator framgångsrikt, men i stort sett är det kirgisiska gäng som röjer in i uzbekiska mahallor, byliknande bostadsområden. Laglösheten och anarkin tycks få en form: Först strider tills motståndet är nedkämpat. Sen ränner plundrare omkring och stjäl och misshandlar. Sen kommer mer systematisk lastbilsburen tömning av alla värdesaker. Sist bränns de uzbekiska bostäderna en efter en. Våldtäkter och avrättningar är inte ovanligt. Folk gömmer sig i källare och hos grannar.

Över 100 000 uzbeker flyr till Uzbekistan, tusentals kirgiser upp i bergen. Uzbekerna utsätts för mer övergrepp och tvingas betala mutor för att komma in i grannlandet.

Förloppet är utdraget. En kvinna berättar för mig att hon såg 15 helikoptrar flyga in till en militärbas bara några kilometer bort, och trodde allt var över, men samma eftermiddag kom vandalerna och plundrade och brände sedan mer eller mindre ostörda i två dagar. Den internationella undersökningsrapporten är hårdast i sin kritik mot just arméns passivitet, som de facto innebär medansvar för blodbadet som rapporten kallar brott mot mänskligheten. 470 döda, många tusen skadade och regionen etniskt rensad och mentalt blåslagen för en livstid.

Kriminella element är tveklöst hjärnor bakom mycket av händelseförloppet från och med dag två. Ledande uzbekiska etablissemang i innerstaden byter ägare. En rik uzbekisk knarkhandlare låter tusentals människor gömma sig på sitt gods men lämnar själv landet för att undkomma fängelse när hans affärer tas över av andra.

En kirgisisk bonde jag talar säger att han bara är ute o letar efter sin lillebror när han tas tillfånga av en dold uzbekisk gerilla, ser tonåringar avrättas och brännas och misshandlas i två dagar. Han är i dag traumatiserad och hatisk mot alla uzbeker.

Vad finns mer att säga? På ytan ser stan i dag okej ut, på de flesta ställen. Men under ytan är alla fortfarande i chock, stumma i samtal och så denna förlamande brist på ett ramverk för att förstå vad som hänt, brist på ledare eller ens föräldrar eller jämnåriga verkar det som som på allvar vågar och kan tala om ansvar, om rättvisa och om försoning. Såvitt jag vet har ingen kirgisisk ledare vågat säga det som alla oberoende rapporter talar om -- att det mesta våldet skedde mot uzbekiska hem och människor (även om naturligtvis skadorna ofta är fruktansvärda och irreparabla hos människor från båda och många nationaliteter). Och att det inte varit någon rättsprocess utan att hejdlöst förtryck och klappjakt på uzbekiska unga män varit efterspelet från myndigheternas sida.

De plockar upp våra pojkar på gatorna och överallt och vi måste omedelbart betala för att få dem tillbaka, säger den uzbekiska familj jag talar med som just håller på att riva de sista väggarna i sitt brända gamla hus. Röda korset har betalt några nya rum och den "danska flyktinghjälpen" har just lovat några till. Priset för ett frisläppande är 10 000 sum - cirka 1 400 kr, som de utblottade familjerna ofta får låna ihop. Mahallorna är tomma, nästan alla unga män har stuckit utomlands för att jobba och undkomma förföljelserna.

mmm

a