Jag är sällan så levande som när jag får cykla och paddla hem genom natten och sen naken simma ett par längder över viken.
Det är kalla strömmar runt kroppen och allt är oförlåtande och bottenlöst men man ligger tätt tätt och så nära att det inte blir farligt.
Fåglarna börjar bli mina vänner. På gröna märket, svanarna jag paddlar i kapp med vid udden och så krakarna som dyker över mig när jag ligger på klippan. Där brukar jag försöka vila men hjärtat slår i otakt och ibland spolas jag bort av vågor.
Men om natten är stilla. I strandkanten efteråt kan man krypa ihop och vara som en varelse utan tillbehör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar