Säga ifrån eller bida min tid?

Lugnat ned mig lite och avvaktar med uppsägningen till måndag.

Kollade på tv-nyheterna på femman (privat kanal under presidentens kontroll) här på kvällen nu. De behandlade givetvis samma ämnen som vår radiochef framlade för oss, om än i annan ordning.

TV:n berättar om Utvecklingsfonden och anspråksfulla kostymklädda män förklarar i tv-rutan att de avser fortsätta de strukturella utvecklingsprojekt som deras företrädare initierat, att det rör hypotekssatsningar som behöver tryggas för befolkningens framtida behov. Männen understryker att ... tja en massa saker helt enkelt som LÅTER övervägda och nyanserade och intelligenta, och delvis ÄR det, de har rynkade ögonbryn och anstränger sig verkligen, i en fantastisk blandning av äkthet och fullständigt hyckel.

Och jag inser att det är så många små personer som samverkar i det här systemet, och att i princip varenda en av dem, VARENDA EN, efteråt, när Gud eller mamma eller någon kommit och dragit bort täcket och förklarat för dem att den här regimen var illegitim, den stal val och torterade människor och slog sönder liv och rövade bort pengar som så innerligt hade behövts till vård skola omsorg och infrastruktur och och och.. Då kommer de allihopa att kunna blinka och säga hoppsan, ja jag vet, men jag bara var en liten del, jag vet att det här var tokigheter, men vad ska man göra - jag försökte faktiskt ändra lite. Och de kommer att ha rätt.

Det är så förunderligt obehagligt, och min slutsats blir att man, om man vill vara på den "goda" eller "rätta" sidan, måste ta tydlig ställnign också i principfrågor. Det blir som i dikten om att säga ifrån i tid, innan det är för sent. Att ett hot mot friheten någonstans på jorden, är ett hot mot friheten överallt.

Så kan man skriva, som jag skriver nu, och det känns rätt.

Samtidigt satte jag mig alldeles nyss här nu i soffan på redaktionen och sa högt att "man måste anpassa sig va". "Ja det får man lov att göra", svarade 54-årige rundnätte reportern Sagym-bajke. Han förstod precis vad jag menade utan att jag berättade.

"Man måste anpassa sig va", sa jag, "för annars drabbar det ens jobb, ens familj. Annars får man veta hut, eller värre ändå?"

"Ja", sa han. "Man får försöka rätta till bara litet grand i taget."

"Det är bara några få, va," sa jag, "som vågar gå emot systemet öppet. Och offra sig."

"Ja," nickade Sagym-bajke, "men då rättar de också till mycket."

Vi satt tysta en stund.

"Jag har varit med," sa han så, och väntade tills jag vände blicken från golvet till honom.

"På socialisttiden fick man inte kritisera något alls. Då bara berömde vi, berömde allt hela tiden. Nu kan man iallafall kritisera lite. Men du kan inte gå ut och säga att presidenten är dålig, det kan du inte.

Du kan inte gå svart till vitt omedelbart. Hur lång tid tog det att bygga demokrati i Schweiz? Det tar ett tag!

Vi hade en BBC-journalist här som höll föreläsning i två timmar, fullt med information. Sen dess försöker vi kritisera listigt, lite från sidan av."

Jag blev förvånad. Även om jag uppfattat Sagym-bajke som en vaken och uppriktig reporter har han ändå känts som lite av en soffpotatis som åker och intervjuar gamla kolchozordföranden och räknar upp antal ton vete som producerats.

"Det gäller att berätta till exempel att 41 kvinnor har dött vid barnafödsel," fortsatte han. "Då förstår alla att pengarna borde gått till vården. Då kan man också öppna presidentens ögon, berättade BBC-kvinnan. Annars bara berömmer alla allt."

Så vad blir kontentan? Är det barnsligt av mig att vilja sluta för att radiochefen kört över mig och tryckt in massa propaganda överst i sändningen? Borde jag vara smart och koncentrera mig på nydanande, djupgående sociala reportage som bättre än några rapporter, tal och kritik kan visa folk hur det står till i landet? Och låta vissa lögner fortsätta att strömma ut ur radion från den nyhetsredaktion där jag nominellt är chef.

Eller borde jag förklara för radiochefen här att hon undergräver chefredaktörens ställning och saboterar redaktionens arbete när hon ringer upp och sätter agendan, och att det är en ordning jag inte kan acceptera. Det känns lite som att låta ilskan och stoltheten vinna, ärligt talat.

Men hur går det då med Martin Niemöllers dikt, som ni väl också läst och nickat begrundande över?

Ska tänka på saken över helgen. Råd välkomna!