Slutet gott, все хорошо

De sista skälvande timmarna på jobbet rinner ut. Det är utomordentligt skönt.

I helgen förekommer jag i tre svenska medier:

* Medierna i P1, på lördag kl 11.03, repris söndag kl 18.00. En radiodagbok.

* G-P kultursidorna, söndag? Kulturartikel.

* Verkligheten i P3, söndag kl 20.03-22.00. Intervju.

Jag har sedan i tisdags morse bara sovit ungefär sju timmar totalt. Tre nätter i sträck har jag suttit uppe och pillat med en radiodagbok åt Medierna. Först har jag jobbat med riksnyheter här i cirka 10-12 timmar, sen har jag jobbat till 04.00 med dagboken. Det har inte direkt blivit högre effektivitet allt eftersom timmar och dygnen fortskritt.

Ätit har jag inte heller gjort.

Men det har gått grymt bra. Och väldigt kul är också att vi fick igenom ett andra Stort Kritiskt Inslag ut i statsradion i onsdags och torsdags! Det var det jag jobbat med i tre veckor, och till vilket jag publicerade en påa här för ett tag sen. Jag hade pluggat in konstitutionen och säkerställt att det vi sa stämde, och så valt en väldigt snäv vinkel: Vi konstaterade att det finns substantiell kritik om att den stora omstuvningen i statsledningen inte stämmer med grundlagen. Vi sa ringa om varför det blivit så, eller hur dåligt det är. Vi hade två rätt neutrala statsvetare som försiktigt bekräftade, en propresidentiell politiker som nekade (jepp, den för vana bloggläsare bekante Z. Kurmanov), och så persona-non-grata-mannen Omur Tekebajev, oppositionsledaren som utmanat makten genom att anmäla presidenten till konstitutionsdomstolen för den här reformen.

(Reformen går alltså ut på att flytta verkställande makt från regeringen till presidenten själv, inklusive till hans son som är chef för i princip allt statligt ägande och underställd enbart pappan.)

Publiceringen var i sig lite dramatiskt. Jag fixade båda översättningarna i ljud och bild och bar ned till chefen. Hennes sekreterare hörde sen av sig till en praktikant med budskapet att den kirgisiska versionen inte får sändas. Jag sprang omedelbart ned, men chefen var borta till efter sändningen. Reportern blev ilsk på chefen, helt ovanligt för vår redaktion.

Det hela såg skumt ut. Ännu ett fall av Elak Statscensur, givetvis. Var är Reportrar Utan Gränser när man behöver dem?

Men faktiskt fick jag äta upp min hatt!

Chefen kom tillbaka, vi talades vid. Hon förklarade att den ryska versionen (som jag skrivit) var strikt korrekt och kunde sändas. Men att den kirgisiska versionen sa andra saker, kom med svepande anklagelser och att statsvetarna sa emot varandra.

Efter mina 5 veckor här hade jag inga svårigheter att tro henne.

Jag började ett detektivarbete för att utröna exakt vad som sades i det kirgisiska inslaget, vad som stått i det kirgisiska manus jag gett chefen, vad som jag själv skrivit på ryska (vilket stämde med det ryska ljudet). Materialet måste rättas till och sändas, så att alla kirgisisktalande bybor runt om i landet får höra!

Men reportern E var inte medgörlig utan sur. Hon hävdade envist att inslagen var exakt lika, och anklagade mig för att gå regimens ärenden...

Jag tvingades rekrytera vår praktikant för att sätta sig med min laptop och skriva ned ordagrant vad som sades i det kirgisiska inslaget. Sen fick hon, med hjälp av diverse andra som vi stötte på, översätta till en stapplande ryska.

Det visade sig att cirka 5 procent av ljudet stämde med texten. Nästan varenda ord var fel!!! Det var inga stora grejer, men det var andra innebörder -- hårdare och mer förolämpande mot makten och dessutom väldigt jobbigt långa ljudklipp. Vi kunde identifiera nya delar och korta, och jag bar i torsdags eftermiddag (i går? i min sömnlösa värld) ned detta till chefen och hon lyssnade och sa sen - jaha, vad ska vi göra med det här då?

Jag höll ett litet tal om att "Visst går vi kanske inte presidentsekretariatets ärenden här, men de har ju heller inte bjudit in sina lojala mediechefer till något samtal om det här, och då får de finna sig i att någon kan publicera denna helt uppenbara kritik. Vi har två alternativ, vi kan vara en riktig vän till regimen och ge de denna kritik, eller så kan vi erkänna oss helt underställda och viljelösa. Om vi väljer det första kommer de att respektera oss mer."

Chefen svarade inte utan dikterade istället för mig kvällens körschema. Presidenten hit och regeringen dit. Förberedelser för högtiden Kurman Aid. Tillsättningar. Energifrågor. Mitt konstitutionsinslag. Kultur.

HEHEEHEHEHE! Så nu sändes det i går kväll. Och båda inslagen lär sändas igen i helgen, i ett aktualitetsmagasin. Sydsvenskans flinke utrikesreporter Kalle Kniivilä har även lagt upp de ryska versionerna här.

I går överraskade redaktionen med tårta och dricka, högtidstal och en väldigt flådig kirgisisk filthatt. Det var lite rörande. Jag höll ett tal där jag sa samma som generaldirektören för hela bolaget som avgick för några veckor sen, att det har varit galet, några av er har hatat mig, ibland har jag tappat kontrollen. Men det var värt det och jag gillar er skarpt. (Hoppas jag iaf att jag lade till på slutet.) I kväll bjuder jag alla på nåt slags middag på Sweet Sixties, i korsningen Kievskaja och Molodaja Gvardija.

Om allt går väl flyger jag hem i morgon kl 07.20. Landar Sthlm 16.25. Och blir en vanlig oansenlig svensk i Sverige igen. Nyttigt. Skönt. Tråkigt? Kommer jag att längta tillbaka till kaoset, med tydliga (fast inte lika tydliga längre) Elaka Makthavare och där man har tillgång till vänner som fattar hela landets problem, och man diskuterar dessa över middag och i bastun.

I Sverige väntar lagens långa arm. Först ska jag träffa familjen och ha knytkalas med vänner. På måndag ställs jag inför rätta i Göteborg för en folkrättsmanifestation 2007. Kronofogden på Gotland har visst också hört av sig eftersom jag inte betalat interneträkningen. Skada!

I dag knackade det på redaktionens glasruta. Det var min gamla kirgisiska flickvän som jag inte sett på ett och ett halvt år. Av en slump, kanske, var hon i huset. Hon var vacker. Som vanligt. Vi pratade och kramades och skildes. Mmhm.