Censurerad!

I dag lunchade jag med Nargiza, viceordförande i det oppositionella Gröna partiet här i Kirgisistan. Hon är en ung kvinna som ser alltmer fårad ut varje gång vi ses. Jag hade ringt henne för att få en uppdatering i "fallet Petrovka," där de Grönas partiledare tillsammans med två andra oppositionella suttit fängslade i över ett halvår nu i vad som av allt att döma är en politisk process.

Nargiza hade med sig en stor bunt papper och över ett par Gan-fan, en kinesisk rätt med nötkött, ris och grönsaker, berättade hon om skådespelet i domstolen. Fallet handlar om ett upplopp i byn Petrovka i april, efter att en kurdisk yngling våldtagit ett ryskt litet barn. När polisen inte agerade, förmodligen för att de mutats, vidtog upplopp, och även dessa verkar det som att myndigheterna lät ske. De tre nu fängslade åkte dit för att dämpa de etniska motsättningarna och rikta folks ilska mot regimen istället. Men då greps de tre, misstänkta för att själva ha gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp.

Men det finns ljuspunkter. Ett stort glädjeämne i rättsprocessen, berättade Nargiza, var att ingen enda av alla civila vittnen som bjudits in och hotats och lockats att ljuga ihop vittnesmål mot de gripna gjort det. Därför kvarstår bara poliser och kommunanställda som talar för åklagarens sak, och ett videoband som åtalet bygger på som skulle visa uppviglingen har mystiskt försvunnit. Allt enligt Nargiza.

Jag tänkte att det här ska vi försöka göra något på, jag skickar en reporter med i bilen när amerikanska demokratiska partiets biståndsorgan NDI åker de fyra milen dit i morgon. Jag frågade Ermek men han skulle på brottningstävling för sporten. Jag frågade Meerim som sa att Andreas det här går ledningen aldrig med på, kolla med dem först.

Jag gick ned och tog ett snack med radiochefen Asel. Först pratade vi om diverse andra trevliga saker, sen sa jag att jag tycker att vi ska kolla på det här med Petrovka, de Gröna har allvarliga anklagelser om att det är en politisk process och jag vill skicka en reporter. Först sa då chefen att det inte pågår någon domstolsprocess överhuvudtaget. Jag ifrågasatte detta eftersom jag vet att processen pågår, på tisdagar och torsdagar. Det är en slags förberedande process, alternativt ett överklagande, sa chefen.

Sen försökte hon med nya argument: "Vi saknar lediga reportrar. Du kan åka själv!" "Nix", sa jag, "jag behövs här för att leda redaktionen." Det är ingen idé att åka dit, sa då chefen, för åklagarsidan kommer inte att prata med oss. Detta visste hon, för hennes bror, berättade hon för mig, jobbar i rättssystemet och faktiskt just med fallet Petrovka (!). Därför känner hon till att det inte ska nämnas i media just nu, utan först när det är klart. Alltså blir materialet obalanserat och kan inte sändas. Först när processen är klar kan vi uppmärksamma.

Sen bytte chefen ämne och började prata om elstölder. Vi måste göra inslag om elstölderna, sa hon! Vilka åtal som väcks och vilka mutor som betalas till elverkens personal när de är på väg att avslöja syndarna. En utmärkt idé sa jag, antecknade och bytte tillbaka till det viktiga ämnet.

Jag håller inte med om att Petrovka inte ska bevakas nu, sa jag, som jag ser det har de suttit i nästan 7 månader i fängelse och det är oklart om det förekommit allvarliga felaktigheter, och detta kan vi göra research på och sen eventuellt uppmärksamma. Och om den ena sidan vägrar uttala sig så kan vi ändå publicera, utifrån en professionell journalistisk opartisk och saklig research.

Då sa hon att hon förstår att jag gärna vill uppmärksamma oppositionens situation, men att mediabevakning i detta skede bara kommer att skada de Grönas ordförande Erkin Bulekbajev. Han sitter i fängelse och det kan hända saker där, sa hon dunkelt. Förresten kommer nog inte Bulekbajev att få någon fängelsedom, kan hon avslöja. Så vi ska inte göra något och vi kommer inte att sända något om detta.

Jag håller inte med och protesterar sa jag, men jag förstår att det är ert beslut och då får det bli så. Sen gick jag upp till mig. Och hittade ett mejl från chefen -- hon skrev att hon tycker att vi ska göra ett inslag om en dockteater som har jubileum. Det kan bli intressant, skrev chefen.

I ett annat mejl till redaktionsadressen kabarlar@gmail.com motiveras dockteaterupplägget närmare. Ordagrant skriver chefen: "Сегодня предлагаю сделать репортаж про театр им М. Жангазиева. театр кукол. согл указу Президента ряд работников получили награды. это ифн повод, а в реальности с интершумом может получиться интер. репор." Det betyder "I dag föreslår jag ett reportage om M. Djangaziev-dockteatern, där genom en Presidentkungörelse en rad medarbetare fått utmärkelser. Det är en info-orsak, men i verkligheten kan ett reportage med miljöljud bli ett intressant reportage."

Där hör ni. Två flugor i en smäll. Dunk i ryggen från kollegorna i regeringen (radiochefen har viceministers rang) och samtidigt ett härligt ljudligt reportage med dockteater.

Alla är glada utom Nargiza, de fängslade, deras familjer och några miljoner kirgiser vars rätt att leva fria i sitt land fortsätter att förnekas.