Karnevalen fortsätter

Jag fortsätter att jobba och känner mig trygg och glad på jobbet.

Börjar undra om det verkligen är arbetsplatsen som är uppochnedvänd eller om jag börjar förlora förståndet.

Under helgen grunnade jag med olika vänner och fick mejl. Alla har enträget rått mig att stanna, också den lokale journalist som tidigare sa att jag var en "folkets fiende" som hjälpte statsmedierna. Nu fick jag rådet att ta tjuren vid hornen, kämpa med byråkratins alla medel. Erbjuda chefen att varje dag godkänna körschemat i förväg, och skriva under, och om hon SEN försöker ändra så kan jag gå till högre chef och klaga!!! Och utnyttja de interna intrigerna där alla tycker illa om varandra...

Men vid lunch i dag var jag ändå i botten. Jag hade inte fått audiens hos chefen, som i fredags så nesligt körde över mig genom att ringa mina sändningsredaktörer och trumfa igenom sin egen agenda för kvällsnyheterna. Istället hade diverse producentmöten pågått som jag inte fått delta på, och min redaktör Chalida kommer in och förklarar helt dunkelt att hon kommer att hjälpa mig hålla reda på personalen och på vad som händer i Vita huset framöver. Det har Asel Jeksjenovna sagt. Och vi ska skicka ned ett körschema för godkännande varje dag till chefen vid fyratiden, säger min redaktör.

Aaaargh! Det var ju MIN plan att föreslå chefen att godkänna körschemat. Förekommen!

Som droppen på alltihop så säger vid ett-tiden korrespondent att klockan två är det möte där den nya chefredaktören ska presenteras (det är ju jag som är chefredaktör).

Jag började gapskratta och tänkte "vad skönt, nu får jag åka hem." Men det var bara ett, törhända illvilligt, skämt. Kanhända. Sa reportern senare.

Full av stridslust störtade jag emellertid senare in på chefens rum. Varför hade hon ändrat körschemat i fredags? "Nejhej, jag bara ringde och förklarade i vilken ordning de officiella telegrammen borde sändas," förklarar den alltid oklanderligt klädda chefen oskyldigt. Det skulle alltså ha varit ett missförstånd att mina redaktörer så tydligt förklarat för mig att hon ringt o sagt att följande grejer ska gå först i kväll (se tidigare inlägg).

"Jag har förstått att du förklarat för mina medarbetare att vi ska godkänna körschemat varje dag hos dig," säger jag. "Nej nej", säger hon, "det behöver ni alls inte göra."

Inget förvånar längre. "Jo jo, jag vill att vi gör det" säger jag. "Allt som kan vara känsligt."

(Intressant va? Här har vi den svenske reportern Andreas som sitter och argumenterar FÖR att högre chef på statsradion SKA inspektera och godkänna/censurera alla hans journalistiska material... Jag har förvandlats till en byråkratjournalist!)

Okej så sa hon, vi tar en diskussion om allt som kan vara känsligt.

Sen tar jag upp frågan om att mina medarbetare klagat på att jag ska få halva deras lön. Trams, avfärdar Asel frågan, och förklarar att min lön blir helt separat från deras. (Jag lär tjäna ca 25 000 som, vilket är en finfin lön här, ungefär drygt vad en taxichaffis skrapar ihop, och ca 3-4 ggr mer än en vanlig lön.)

Sen fortsätter vi att prata och hon ber om min syn på min efterträdare, jag säger att det nog går med en eller två ur redaktionen, men att i så fall kommer förändringsarbetet att avstanna. Hon håller med och konstaterar att vi borde sparka hela redaktionen. Ja gör det säger jag. Hon ska tänka på saken, säger hon.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro. Men jag lämnar hennes kontor med en stadig och trygg känsla av att jobba med chefens fasta stöd och förtroende.

Nu är en knapp halvtimme kvar till första kvällssändningen, den på kirgisiska. Vi kör i kväll:

a) slutsålt på andningsmasker, priserna skjutit i höjden - Talajgul/Kasiet

b) I morgon slås fjärrvärmen på, i dag är elnätet överbelastat - Gulböbö/Halida

- presidentens resa till Turkiet

e) människohandel Elmira/ (med ett case!)

f)

g) sömmerskor utgör näst största exportindustrin, men 40% har minskat i krisen - Ermek/GS

h)

Hmmm... känns lite tunt. Vi får kanske fylla ut med lite väder.

Jahapp. Vi hörs. I morgon ska de diskutera dödsstraffet i parlamentet.