Söndag och nu har jag varit här i två veckor. Börjar kännas tungt i leder o muskler att stiga upp innan gryningen, men jag börjar hitta in i en lunk också. Nu har jag lärt mig så mycket - hur man umgås med djuren, små knep när man mockar. Toppen är att jag nu känner till så många sysslor att jag aldrig står handfallen och sysslolös i fjöset (lagårn) längre, hela tiden kan man vara igång.
Bäst är nog handmjölkandet. Nu har jag mjölkat 17-åriga snälla kon Droppa i flera dagar, morgon o kväll. Först värmer man hinken i kitteln, sen ställer man in den karaktäristiska pallen vid kon, som snällt makar på sig där hon mumsar på sitt hö. Så kavlar man opp ärmarna, tar hett vatten med såpa och torkar rent juvret och smörjer in fingrarna och juvret med Spenol(TM) (nåt slags kräm). Sen klämmer man fast hinken mellan knäna och så är det bara att köra.
Tekniken är ett mysterium. Hur spännande är det inte att lära sig något helt nytt! Första gångerna är det stört omöjligt. Man provar att dra med hela handen, med fingrarna, med fingertopparna, med båda samtidigt. Mjölka, vrida, pressa. Snabbt, långsamt. Snabbt sprider sig en domnande mjölksyra i hela underarmen. Varm mjölk sipprar över fingrarna och gör greppet osäkert.
Men nu serni! Nu är det bara att knipa åt med pekfingrarna högst upp vid juvret, och så drrinng, drrrring, drrinng, sjunger det mot metallhinken! Hehe. Livets varma mjölk sprutar och jag kan till och med sikta. I morse klarade jag nästan hela kon själv, syster A fick bara komma in och hyfsa till lite på slutet.
Jag har också byggt ett par smalbensskydd att ha när jag hugger ved. I dag högg jag ved i två omgångar, mellan 09.15 och 11.30 och mellan 12.30 och 14.20 ungefär. En hel vetenskap även detta såklart, och härlig symbios mellan öga-hand-och hela kroppen.Först ska man välja ut huruvida ett vedträ/pinne behöver huggas eller inte. Avgörande är som sagt att den ska passa in i kaminen förstås, men också att den ska torka. Sålunda kan man strunta i en grövre bit som har skadad bark, medan en mindre som är intakt åker upp på kubben. Och sålunda kan man rationalisera så att även om jag träffar snett på en sån bit som redan passar i kamin, så att en bit av barken skadas men inte mycket mer, då kan det räcka. Fascinerande, eller hur? =)
Jag har av far lärt mig att stå bredbent och knäa lite, försöka få vikten lågt och armarna framför kroppen, så att om yxan slinter går den ned i backen och inte tillbaka in på fötterna, smalbenen eller knäna. Ett par tre gånger har det hänt, och jag har blivit rätt skärrad varje gång. Därför har jag alltså byggt mig ett par benskydd. Är omåttligt stolt men framför allt funkar de utmärkt - jag känner mig fullständigt trygg och de fyra timmarna i dag gick som en dans. Bara upp med vedträ, tjopp - kluvet, stapla lite snyggt, och så nästa!
Håhå jaja.
Stundom här får man små infall och funderingar. En sån jag haft flera gånger är att allt arbete här är i direkt relation, eller till och med motstånd, till naturen. Vi skottar snö varje dag, men vet att den kommer att falla eller blåsa igen i morgon. Vi bygger hus, men de vittrar långsamt bort. Vi matar djuren, och de skulle kunna döda oss med en spark. Vi sliter och släpar året om för att .. ja vadå? Inte mycket av den här gården skulle finnas kvar om hundra år om vi lämnade i morgon, alldeles oavsett hur hårt man jobbat och hur smart man klurat i dag.
Och då tänker jag att här på landet är detta ödmjukande förhållande helt påtagligt, det är överallt runtomkring hela tiden. Men i bebyggelse är det dolt och försvagat, där är människan relativt sett starkare.
Problemet är då att vi därmed ofta glömmer bort vårt totala beroende av och utlämnade roll till naturen, att vi i slutändan ska dö för att ta det yttersta exemplet. Och vi kan bli högmodiga och ta saker för givet och bli mindre lyckliga över det vi har och mer olyckliga över det vi inte har.
Möjligen är man här på landet ganska glad hela tiden, för man kan inte undgå att erfara att allt är till låns, så varje vedträ vi klyver, varje säck hö vi släpar, är som en stilla liten lek där själva vägen är målet.
Jaja, hmmm, kanske blir detta lite väl rosenskimrande, orden är ju idisslade av många. Många små inspirationsmoln blir det iaf i hjärnan.
Nu ska jag sova på soffan i ajajj. bara fem minuter. Sen är kl 16.45 o det är dags för fjöset. Redan! DAgarna springer raskt. Nu när jag kommer dit är chansen stor att Lappros kalvat. Då ska vi dra den lilla/lille i benen så den kommer iväg från skitbäcken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar