Tillvaron här är själva definitionen av uttrycket "livet går sin gilla gång." Jag tröttnar aldrig på att räkna upp det: Upp kl 05, äta lite bröd o te, jobba i stall o ladugård. Hem kl 07, äta havregrynsgröt, vila. Ut kl 09, jobba. Hem kl 12, fika. Jobba. In kl 14.30 typ, äta lunch, ut o jobba. Hem kl 16.15 kanske, vila lite, till lagårn o stallet igen 16.45. Hem kl 18, göra kväll.
Lägger upp lite bilder på gammeldrängen P-A in action här.
I dag nötte vi undan det sista av en jättestor trave ved. Vi har kluvit alltihop i en elektrisk vedklyv och kastat till en stor pyramid. Skönt att vara klar! Vedjobbet är den största vintersysslan och jag får en aning av hur avgörande detta med bränsle är för stora delar av världen. Först ska du avverka. Sen kvista. Sen ta hem. Sen kapa upp i lämpliga längder. Sen klyva. Sen torka. Sen elda. Om och om och om igen... (dessutom ska skogsarbete vara typ världens farligaste jobb).
Jag har lärt mig skilja på olika sorters trä (nåja, hyfsat) och känna på vikten hur torrt det är och följaktligen hur fint det behöver klyvas. En snustorr grankloss behöver inte klyvas alls, bara den går in i pannan.
Jag har också borstat bort snö från de 20 solceller som pryder taket på den nybyggda timmerkåk där elverket står. Även när det är mulet ger de energi såklart.
Och så ingår det i lilldrängens uppgift att köra skoter. I går körde jag fast i en snödriva. Gammeldrängen fick komma o hjälpa till att skotta loss. I dag kopplade jag på ett traktordäck på skotern och körde runt för att ploga
våra små gångvägar hit och dit mellan husen. Jag körde också ut till skoterleden, för att röja vägen för de två grupper gäster/turister vi väntar i morgon.Men om jag nu ska räkna upp härliga saker så var en syssla i dag i topp. När vi gjort klart veden plockade gammeldrängen fram seldon och så sköt vi ut den sjukt tunga gamla träsläden från lagårdsloftet. Och jag hämtade en av demonhästarna, med ett spelat säkert grepp i grimman (selen? tygeln?).
Sen for vi ut till en av gårdens otaliga små ängslador, där man i somras stuvat in gräs. (Det som kallas slåtter.) Vi parkerade prydligt tätt utanför dörren med ett pttrrro och jag lyfte av den urgamla träluckan. Sen in och greppa en hötjuga och så gå loss på det packade höet och kasta ut till gammeldrängen i släden. Och sen var det ett faromoment när man ska åka iväg, hästen känner när man tar i tömmarna för att knyta loss dem, och springer gärna iväg direkt då, och då är risken stor att kusken kläms fast i något och skadar sig svårt.
Jo i morse separerade vi också! Alltså vi tog den nymjölkade mjölken och den från i går och i förrgår som fått stå o frysa, och hällde i en äkta Alfa Laval separator. Det är en intressant gjutjärnsgrej med arton miljarder delar och en vev på sidan. Man häller mjölken i den, och vevar järnet (hehe) och då pressas de fetare delarna av mjölken, grädden helt enkelt, uppåt och resten nedåt. Då hamnar den i två finurliga pipar och grädden åker bakåt och mjölken framåt. Ned i två hinkar som vi givetvis inte glömt bort att först ställa dit.
Det gäller att ha exakt rätt böj på gräddstrålen som kommer ut, eftersom det visar att lagom fet mjölk separeras. Om grädden rinner för slappt är den för tjock och då ska man veva... öhhh. snabbare eller saktare? Saktigare, fastslår gammeldrängen, som sitter invid mig här i soffan o kollar på Jämtlandsnytt. För yes, tyvärr alla romantiker, vi har teve, vattenklosetter och220 volts uttag (från elverket) här.
Jahapp... nu är det snart dags för kvällsyoghurten. Tyvärr inte hemlagad. I morgon ska jag tända i gäststugan och baka bröd till gästerna.
Jag kollade på filmen Munich på datorn häromkvällen. Hela dagen efter kom den tillbaka till mig i små syner. Jag tror att det är för att tillvaron här är så koncentrerad, samlad, stilla. Man är liksom ensam i hela universum, vår lilla gård ligger som en oas i en snövärld. Små detaljer kommer man ihåg länge, och kollar man på en hel film blir det värsta grejen.
Tjo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar