Prao i sagornas värld

Nja... joo!! Så är det - för mig - att vara här. Detta första dygn nu på Lillhärjåbygget har varit lite makalöst. Det bästa var när vi släppte ut hästarna. Det var på gårdsplan. "Nu får du ta undan mjölken", ropade gammeldrängen, och sa till mig att akta mig. Så kom han ut ur stallet och gick åt sidan. Och som två ånglok så dundrade de båda nordsvenska djupmörka urtidshästarna ut ur stallet, våldsamt pumpande med benen så den frostiga nysnön yrde om hovarna. En snabb gir och så travade de lydigt (men lika potentiellt benknäckande för den som skulle hamna under), en före och en efter gammeldrängen, in i den stora hagen som löper längs byggets västra sida.

Jag har också gått i dag runt på gårdssyn med de båda systrar som äger gården, och är femte generationen i den familj som rått om den sedan 1800-talets andra halva (först hade ett par andra ägare den, tror jag, se lillharjabygget.se eller låna/köp boken Gården på fjället för säkert besked o en massa vackra bilder o lödig text). De är så närvarande, och så omtänksamma i sitt tilltal till mig och uppmärksamhet på vad de visade, att jag blev lite medtagen. Vi inspekterade den tjusiga "jaktstugan", timrad förstås, där upp till 6-8 gäster kan bo, oftast jägare om höstarna men även diverse studenter, vänner och turister.

Och vi gick till "Sommarstugan", som ligger i vinkel med Sommarfjåset och Benladan. "Beinladu" eller hur det nu egentligen heter. Jag trodde de talade dialekt när de talar med mig, men icke. När systrarna eller andra härjedalingar talar sinsemellan förstår jag omkring hälften.
Nu fick jag skotta en väg genom den knädjupa snön för vårt lilla följe, där en dotter och ett par änglalika barnbarn ingick. Kände mig som en äkta dräng. Och detta visar sig vara (återigen med förbehåll för om jag missförstått) gårdens äldsta del. Bostadshuset Sommarstugan är också byggnaden som hela familjen levde i ett par år efter den ödesdigra branden 1934, då allt söder om Lillhärjån brann ned.

Det var ett levande museum, med klotter i blyerts från så långt tillbaka som 1920-talet på murstocken när man kom in. En halvkällare rätt fram, och in till vänster "stugan", rummet där man levde och sov. Överallt trätyg, askar, skålar, bestick, gårdsverktyg och annat som man snidade själv eller bytte till sig av skickligt folk i utbyte mot skinn eller nåt. Finurliga doningar som inte ens Länsmuseet ibland kan säga vad de var till för.

Sen tog jag och gammeldrängen itu med en syssla. Snön på Jaktstugans tak i söderläge smälter dagtid och isen hotar att knäcka stuprännan. Upp och skotta. Det var ett härligt jobb med utsikt över hela bygget (som egentligen ligger omgärdat av myrmark på fjällkanten (okej då, det är tydligen fem kilometer till trädgränsen, så det är inte "på" fjället), men är skyddat av granar på alla håll och känns oerhört ombonat och mysigt) och när man kunde klä av sig i solen blev det lyxigt.

Sen diverse fika (det är viktigt med kvalitet i både liv och arbete här - pauser tas för att vila, hämta energi och begrunda arbetet) och "middag" vid tvåtiden då vi sa adjö till dottra med barn och en av systrarna också for bort på skoter med återkomst torsdag. Jag sände med min inköpslista.

Därpå hann vi med att börja klyva ved utanför ett boningshus. Först diskuterade gammeldrängen med mig om huruvida vi skulle trava upp den kluvna veden eller bara slänga den i en stor hög. Hullerombuller innebär mer luftgenomströmning o snabbare tork, samt spar tid. Dessutom kan traven rasa när snön smälter, den är ju torkad först till sommaren då den kan tas in. Å andra sidan ser travar väldigt tjusiga ut jämfört med kaoshögar, och den här platsen är representativt belägen vid stigen. Dessutom tycks den andra drängen föredra travar. Jag sa till sist att nu var ju den kapade veden travad, så då kan vi väl kasta den här på hög. Så fick det bli (undrar om det är lilldrängen som får skulden sen =).

Gammeldrängen är en god figur, bonde sen barnsben innanför Sundsvall och en sann allkonstnär. Han är i 60-årsåldern men en ruggig kraftkarl utan ett uns fett på kroppen. Han är lite perfektionist, vilket tycks ovanligt för lantbrukare, och det är lika viktigt för honom att hålla snyggt och prydligt i sin arbetsmiljö som att reparera och optimera alla verktyg innan arbetet fortskrider. En härligt proffsig inställning tycker jag. Jag är också glad över en sån bagatell som att han också kan frysa om fingrarna så min svaghet där kanske inte är katastrofal.

Vi hann klyva en del innan det började värka i fingrarna av köld, solen hade gått ned. Hem och värma sig innan klockan blev 16.45 och det är dags för kvällsbestyren i fjöset. Den här gången hängde jag med bättre (men stod ändå huvudsakligen handfallen när min drängkollega och husmödrarna ilade omkring): Först elda i eldstaden. Sen mocka/rensa skaitbäcka. Strö strö. Sopa lite odefinierat. Sen klär gammeldrängen på sig en väldig segelduk kring höfterna ("knyter på sig förklä") och så stuvar syster ned ett famntag däri, och varje ko får ett. Ett vågat indyk i hönsgården, där tuppen lever farligt sedan han tillåtit sig att attackera gårdfolket några gånger - tre ägg blev dagens skörd.

Sen är det dags att mjölka. I en stor kittel på en träaxel som svängs över eldstaden har vi värmt vatten, det går till att med en trasa torka rent spenarna. Husfrun sätter sig på en pall alldeles invid Droppa, den enda ko som ger mjölk nu, och börjar krama och dra ut mjölken, som kommer i tunna skarpa strålar ned i hinken. Knappt två liter tror jag det blev, vilket tydligen är helt marginellt jämfört med dagens riksstandard för mjölkkor, framavlade för stordrift. Efter mjölkning tar vi diverse nävar kraftfoder (lika delar havregryn och kli tror jag) samt mineral och så skär vi upp massa frukt o grönsaker som vi fått från nån snäll handlare i Sveg. Detta blandas med varmt vatten och melass, en sirapsliknande produkt i hinkar. När man klämmer sig in till en ko vrider sig huvudet runt 180 grader och hon kör ned det i hinken så den håller på att välta omkull.

Ute har det redan skymt. Vi knarrar över en bro, släpper in en katt, sopar av oss, och kommer in i drängstugan. I stugans varma luft känner man den fräna ladugårdslukten i kläderna. Jag eldar i köksspisen, som också värmer upp varmvattnet och elementen i stugan. Råkar lägga tändsticksasken på köksspisen. Hänger upp handskarna ovanför. Klockan är inte sex en gång och kroppens alla muskler ömsom lockar ömsom pinar mig för att få mig i säng. Gammeldrängen pratar och berättar och jag känner hur allt går ut ur andra örat. Huset är inbäddat i ett kolsvart täcke som också det mjukt för mig mot att släcka o sova.