Full action throttle and new life on the farm

Lycklig o glad. Mkt har hänt! Gammeldräng P-A har bytt med gammeldräng R - och jag har bytt rum och är omåttligt tacksam över att vi tycks komma överens alldeles utmärkt.

I går vid fyratiden föddes en kalv! Det var Stjärna som blev mor. Jag skottade på taket o P-A hojtade, sprang sprang gjorde jag dit. Och där låg den, en lealös slemmig liten varelse bland bajs, kiss och blod i "skitrännan". Jag var ensam i fjöset, P-A var ute o hämtade ved. Stjärna stod o bölade o slet i kedjan. Det ryckte i kalvens ben. Kanske hade den fötts bara minuter tidigare.

Ett tag låg den där, sen sa jag nåt o P-A drog den i benen ut mitt på golvet. Jag klappade om den och fotograferade. Den huttrade svårt i de knappa plusgraderna, helt insmord som den var i slem så att pälsen var ur funktion. P-A bad mig torka av den med lite hö o sen ge mamman så kunde hon lugna ned sig. Inom kort hade den helt nytillkomne till världen lyckats resa sig på de mest knotiga och vingliga ben.

Vide tyckte jag han kunne heta. Fint, tyckte nån, och kallade honom Gråvide. Men redan har kanske namnet Killen fastslagits. Vi får se... Nu har det gått ett drygt dygn och kalven mår finfint, var ute o trippade på fjösgolvet i dag. Navelsträngen brister av sig själv och mamman verkar också må toppen, inga livmoderframfall, kalvningsförlamning eller andra sorger. Kalvis matas av de ömma systrarna för hand med mammas mjölkade råmjölk, som är alldeles underbart gul och riktigt skiner av protein och antikroppar eller nåt.

I dag eskorterade jag P-A till Ljungdalen där hans lastbil stod. Det var grymt svårt att köra skoter de elva kilometrarna! Mycket farligt faktiskt. P-A skulle köra en gammal, liten skoter och jag en ny stor med släp. Jag bylsade på mig som en astronaut. Sen bar det av. Efter bara en 40 meter krängde P-A:s skoter ned i lössnön och välte omkull åt höger. Jag höll på att köra på honom men styrde upp bredvid. Hoppade av ned i den lårdjupa snön, och strax lyckades vi få iväg hans skoter och körde vidare. Två gånger till körde han ned sig, en gång såg det helt sjukt komiskt ut, han hängde på hela skotern för att styra tillbaka upp på den hårdpackade snön på leden, men skotern gick rätt vänster rakt på ett litet träd. Och en gång började min luta brant och jag parerade med att svänga ut i lössnön, och där sjönk den och sikten fylldes av avgasrök och sprutande snö, men jag drog på mer gas och skotern grävde sig vidare och jag kunde svänga tillbaka på leden och jaga efter P-A:s spår som höll på att blåsa igen redan, tyckte jag.
Och denna väg skulle jag navigera ensam på tillbakavägen! Jag hade ingen spade med och trots att P-A påmint mig hade jag glömt mobilen. Jag frös om gashandens fingrar svårt.
Till sist kom vi fram till civilisationen - först passerar man den utbrända ödegården Brända, sen en riktig bebodd gård, sen lilla torpet som är Lillhärjåbyggets brohuvud. Det tog ett bra tag innan P-A fått igång sin lastbil och jag kunde påbörja färden hemåt. Det var svårt och i en slänt var jag rädd att välta, men jag stod på skotern och parerade. Åkte vidare, kollade mellan benen att fällen låg kvar, men den var borta! Satan! Och hjälp -- medans jag kollat nedåt hade jag drivit av leden åt vänster. Parerade in mot leden igen, men lutade mer och mer. Det var för sent.

Skotern med släpet stannade liggande snett i snön. Djävulen! Det hade hänt. Jag stängde av motorn. Strandad ute i ödemarken i 20 minusgrader, utan telefon. Slet och drog i skotern. Den väger väl 250 kilo, men gick att rubba baktill. Stod bredvid och gav gas, och ja, den rörde sig. Tappade nästan taget. Så var jag tillbaka på leden! Nu gällde det att springa tillbaka och leta efter fällen - men där var den, den hade krokat fast sig på en av de bakre medarna. Jag band fast den och satte fart igen. Ängslig blev resan, men efter nån halvtimme tittade jag fram mellan granarna hemma på gården.
Kände mig vemodig -- min käre kollega P-A var borta, nu skulle jag behöva leva, jobba och bo tillsammans med den okände R, som jag gick och inbillade mig att jag inte skulle komma överens med.

Jag lämnade av elgrejor, sladdar och släden. Syster A sa hej. Det var dags för mat. Jag skulle bara köra in skotern i hennes vedbod. Körde försiktigt ut slingan i skogen som leder runt o tillbaka in på gården norrifrån. Kom runt, brant högersväng, och helvete! Faller höger. Mer gas! Högvarvar! Skotern bara sjunker. Till slut tvingas jag inse att jag kört fast igen, fyra meter från vedboden. Jag sliter och drar igen, ger gas, puttar på, men utan resultat. Klättrar över skotern. Så ser jag - under banden sticker en knuta av rötter och björkris fram. Jag har fastnat i nån rishög. Sliter och sliter men får lov att ge upp och gå in och äta. Förnedringen inför den nya kollegan är total, tänker jag.

Middagen var som vanligt drömskt fin husmanskost. Älggryta med klimp, och till efterrätt ugnspannkaka gjord på råmjölk - en del av den mjölk som Stjärna gett bara ett halvt dygn efter att ha fött. Hjortronsylt till, från de myrar jag fortfarande var lite skakig från mitt äventyr på.
R visade sig vara en lång drasut med glesnande men pojkaktig kalufs och grått getskägg. Jag förstod inte mycket när systrarna pratade sitt mål med honom. Efter middagen gick vi ut och han hittade backen på skotern och kom loss.

Nu, efter diverse arbete och kvällsvard ihop, och där jag tatt ansvar för kylskåpsrensning och hemmaeldning, är vi goda vänner.

(De båda gammeldrängarna är som dag o natt till karaktären. Otroligt intressant tycker jag (kanske i sig en intressant signal för hur mina referensramar krumpit sen jag kom hit), men lite internt. Suffice it to say att jag tycker jättemkt om båda. Med den förste hade jag något slags farbror-brorson-relation på gott och ont, jag lommade efter och hjälpte till och fick uppdrag och omtänksamma tips. Att döma efter bara några timmar med den andre känns det som att jag får ta mycket mer eget ansvar, både vad som ska göras och hur det ska göras.)