Onda aningar i Bisjkek

På revolutionens åttonde dag susar det i öronen av dramatik i Bisjkek. Det är vackert, lugnt på gatorn och en frisk ljum vår är i luften. Men politiskt är läget värre än jag trodde - för mig desillusionerande. Sitter på en ledande MR-organisations kontor, där också en bekant journalist lånar internet, och stämningen är spänd.

Det är tydligt att den nya regeringen är svag och splittrad. Den består huvudsakligen av Roza Otunbajeva, Omur Tekebajev och herrarna Beknazarov, Atambajev, Sariev och Isakov. De flesta tror att Roza strävar efter att skapa en rättsstat och demokratiska institutioner, men männen kan man inte förvänta sig kommer göra mycket annat än dra åt sina egna håll, ta revansch för vad de förlorat ekonomiskt och statusmässigt under den utkastade presidenten och i stort fortsätta den kräftgång landet haltat på de senaste 20 åren. (Förhoppningen är dock att det dryga 80-talet dödsoffer i onsdags kommer att moraliskt skärpa den nya regeringen till att åtminstone försöka normalisera situationen och kompromissa tillsammans.)

Det är fascinerande och mycket dystert samtidigt. Givet misären socialt, arbetslösheten, hopplösheten, stagnationen och ohälsan i landet, och hoten från gangstersyndikat, har ledarna minst av allt tid att käbbla och slösa med tid, resurser och omvärldens förtroende.

De översta ledarskikten i samtliga myndigheter har flytt landet, totalt kanske ett 50-tal personer med familjer. Många lär befinna sig i Gulfländerna, dit de tidigare skickat stora pengar de stulit från landet. I övrigt är myndigheternas personal ofta intakt, och de medier - statsradio, -teve och privata tevekanaler som nu i fem år oavbrutet och allt råare har ignorerat oppositionen, förtigit försvinnanden, tortyr och politiska mord, glättigt sänt propaganda från presidentadministrationen, tagit emot mutor och beröm från makten, har nu tydligen tvärvänt och är nu precis lika lojal med den nya regeringen.

Bisarrt och en källa till bitterhet och misströstan från MR-aktivisterna och oberoende journalister, som upplever att de kämpat och offrat sig för friheten, och vips så är det nästan business as usual och de står kvar utanför och får strax nya auktoritära tendenser att klaga på. Nog är dessa åsikter dock också produkter av den enorma stressen och starkt känslosvall så här nära inpå maktskiftet. Så sent som i tisdags tycktes ju den gamla förtryckarregimen på höjden av sin makt och brutalitet och en nära vän var säker på att bli gripen, bytte kontor, gömde hårddisken osv.

Tyrannpresidenten Bakiev är fortfarande inte ur leken utan tycks samla kraft där han förskansat sig kring uppväxtstaden Jalalabad. Han gör kaxigare och kaxigare uttalanden om att garantera Rozas säkerhet om hon kommer och besöker honom för att förhandla, och de utländska journalisterna flockas runt honom. Nu har han lovat att avgå som president om Roza uppfyller vissa, ej specificerade krav. Samtidigt tycks hans anhängare upprätta skyttegravar och stridsvagnshinder runt byn Teiit där han och de ökända bröderna befinner sig. Det verkar som att Bakievlojala gangsters kontrollerar borgmästeriet i Jalalabad.

Den nya regeringen gör helt motsägelsefulla uttalanden om allt möjligt och särskilt om deras största huvudvärk den förre presidenten - i går sa Beknazarov (som i dag ska besöka Bakiev) att Bakievs immunitet dragits in, men senare förkunnade Rozas kontor att så inte var fallet. Nu var precis två av landets modiga MR-kvinnor hos Bakiev på besök och talade om att han måste skyddas från extrajudiciära angrepp. Värsta tänkbara scenario vore nog våld, i vågskålen ligger mardrömsscenariot där de etniska uzbekerna och medeltidsdiktaturen Uzbekistan skulle dras in/blanda sig i.

Värst av allt är dock alltså regeringens svaghet och låga moral i allmänhet. De sitter i ett juridiskt vakuum efter att ha gripit makten, upplöst parlamentet och konstitutionsdomstolen. De företräder inga organiserade intressen eftersom partiväsendet är närmast fiktivt, och MR-aktivisterna klagar bittert över att de oppositionella ledarna inte i förväg förberett en rollfördelning, en strategi och en konstitution som de kunde sätta i verket när det här tillfället skulle komma. "Det har vi ju tjatat på dem i så många år".

Det är tydligt att Ryssland politiskt stött oppositionen. På minst två sätt jag känner till. Dels angrep ryssländska medier hårt regimen i Kirgi redan i mars. De avslöjade korruptionen mellan presidentsonen Maksym och gangsters, och de besökte landet och tecknade entydiga bilder av misär och övergrepp. För det andra höjde de tullarna på oljeprodukter hårt, vilket försvårade vanligt folks situation och intensifierade missnöjet på gatorna. Nu har tullarna sänkts igen.

Jag hoppas kunna hjälpa till. På landets tevekanaler har den nya regeringen placerat censorer som tar bort ämnen som inte passar den nya regeringen, vilket självklart är suspekt och oroande. Samtidigt har statsradion KTR fått två nya chefer från Radio Liberty, vilket verkar mkt positivt. En av dem tillsattes faktiskt av den gamla despotiska regimen - han tycks ha ersatt mig.

Vägen till landet var full av möten. Jag åt påskgodis med SVT-korren Bert Sundström på Sjeremetjevoflygplatsen i Moskva och han uttryckte oro men värme för kirgiserna. Sen satt jag bredvid Arkadij Dubnov, Rysslands kanske främste Centralasienkännare, på flyget ned. Han var rejält pessimistisk, menade att nya regeringschefen Roza Otunbajeva är utmärkt med omgiven av makthungriga oduglingar och att landet och folket förmodligen hålls kvar i desorganisation, "trajbalism"(=klanstyre) och utblottelse.

I övrigt är allt som vanligt. Passkontrollen försöker fixa taxi, toaletterna rinner och jag glömmer slänga papperet i papperskorgen istället för klosetten, servitrisen missuppfattar beställningar både på kirgisiska och ryska och barnen ser på sovjetiska tecknade filmer av Bröderna Grimm och strosar sen lyckligt till dagis.

Jag försöker ta ett steg i taget. Planen nu är att fixa lägenhet, etablera kontakt med regeringen och KTR.