Söndag och nu har jag varit här i två veckor. Börjar kännas tungt i leder o muskler att stiga upp innan gryningen, men jag börjar hitta in i en lunk också. Nu har jag lärt mig så mycket - hur man umgås med djuren, små knep när man mockar. Toppen är att jag nu känner till så många sysslor att jag aldrig står handfallen och sysslolös i fjöset (lagårn) längre, hela tiden kan man vara igång.
Bäst är nog handmjölkandet. Nu har jag mjölkat 17-åriga snälla kon Droppa i flera dagar, morgon o kväll. Först värmer man hinken i kitteln, sen ställer man in den karaktäristiska pallen vid kon, som snällt makar på sig där hon mumsar på sitt hö. Så kavlar man opp ärmarna, tar hett vatten med såpa och torkar rent juvret och smörjer in fingrarna och juvret med Spenol(TM) (nåt slags kräm). Sen klämmer man fast hinken mellan knäna och så är det bara att köra.
Tekniken är ett mysterium. Hur spännande är det inte att lära sig något helt nytt! Första gångerna är det stört omöjligt. Man provar att dra med hela handen, med fingrarna, med fingertopparna, med båda samtidigt. Mjölka, vrida, pressa. Snabbt, långsamt. Snabbt sprider sig en domnande mjölksyra i hela underarmen. Varm mjölk sipprar över fingrarna och gör greppet osäkert.
Men nu serni! Nu är det bara att knipa åt med pekfingrarna högst upp vid juvret, och så drrinng, drrrring, drrinng, sjunger det mot metallhinken! Hehe. Livets varma mjölk sprutar och jag kan till och med sikta. I morse klarade jag nästan hela kon själv, syster A fick bara komma in och hyfsa till lite på slutet.
Jag har också byggt ett par smalbensskydd att ha när jag hugger ved. I dag högg jag ved i två omgångar, mellan 09.15 och 11.30 och mellan 12.30 och 14.20 ungefär. En hel vetenskap även detta såklart, och härlig symbios mellan öga-hand-och hela kroppen.Först ska man välja ut huruvida ett vedträ/pinne behöver huggas eller inte. Avgörande är som sagt att den ska passa in i kaminen förstås, men också att den ska torka. Sålunda kan man strunta i en grövre bit som har skadad bark, medan en mindre som är intakt åker upp på kubben. Och sålunda kan man rationalisera så att även om jag träffar snett på en sån bit som redan passar i kamin, så att en bit av barken skadas men inte mycket mer, då kan det räcka. Fascinerande, eller hur? =)
Jag har av far lärt mig att stå bredbent och knäa lite, försöka få vikten lågt och armarna framför kroppen, så att om yxan slinter går den ned i backen och inte tillbaka in på fötterna, smalbenen eller knäna. Ett par tre gånger har det hänt, och jag har blivit rätt skärrad varje gång. Därför har jag alltså byggt mig ett par benskydd. Är omåttligt stolt men framför allt funkar de utmärkt - jag känner mig fullständigt trygg och de fyra timmarna i dag gick som en dans. Bara upp med vedträ, tjopp - kluvet, stapla lite snyggt, och så nästa!
Håhå jaja.
Stundom här får man små infall och funderingar. En sån jag haft flera gånger är att allt arbete här är i direkt relation, eller till och med motstånd, till naturen. Vi skottar snö varje dag, men vet att den kommer att falla eller blåsa igen i morgon. Vi bygger hus, men de vittrar långsamt bort. Vi matar djuren, och de skulle kunna döda oss med en spark. Vi sliter och släpar året om för att .. ja vadå? Inte mycket av den här gården skulle finnas kvar om hundra år om vi lämnade i morgon, alldeles oavsett hur hårt man jobbat och hur smart man klurat i dag.
Och då tänker jag att här på landet är detta ödmjukande förhållande helt påtagligt, det är överallt runtomkring hela tiden. Men i bebyggelse är det dolt och försvagat, där är människan relativt sett starkare.
Problemet är då att vi därmed ofta glömmer bort vårt totala beroende av och utlämnade roll till naturen, att vi i slutändan ska dö för att ta det yttersta exemplet. Och vi kan bli högmodiga och ta saker för givet och bli mindre lyckliga över det vi har och mer olyckliga över det vi inte har.
Möjligen är man här på landet ganska glad hela tiden, för man kan inte undgå att erfara att allt är till låns, så varje vedträ vi klyver, varje säck hö vi släpar, är som en stilla liten lek där själva vägen är målet.
Jaja, hmmm, kanske blir detta lite väl rosenskimrande, orden är ju idisslade av många. Många små inspirationsmoln blir det iaf i hjärnan.
Nu ska jag sova på soffan i ajajj. bara fem minuter. Sen är kl 16.45 o det är dags för fjöset. Redan! DAgarna springer raskt. Nu när jag kommer dit är chansen stor att Lappros kalvat. Då ska vi dra den lilla/lille i benen så den kommer iväg från skitbäcken.
söndag 28 februari 2010
onsdag 24 februari 2010
Guldspadechans, idiotrapportering, och mjölkande
I dag blev jag och SR Gotland en av tre nominerade i lokalradioklassen för journalistikpriset Guldspaden som delas ut den 20 mars. Wowa, det här ska jag vara stolt över hela livet, oavsett om vi får själva priset eller inte!
Samtidigt sitter jag här hemma i drängstugan på vildmarksgården och är alldeles förbaskad. Så där nedrigt arg och ledsen samtidigt, både hjärtklappning i bröstet och sorgsen i själen.
Det rör rapporteringen i Samuelssonfallet. Det är nämligen så att i dag kom ett miljödomstolsutslag som gäller avslöjandet i somras. I somras berättade ju jag i SR Gotland och Ekot att en affärsman gjort olovliga byggen i typ 30 år men att landshövdingen S godkänner dem. Sen avslöjade vi att hon tyckt att rikisar ska ha förtur, och så blev det riksskandal och hon fick gå. Diverse myndigheter tycktes ta krafttag, med överklaganden och utredningar.
Naturvårdsverket överklagade till exempel ärendet - men bara en liten del av byggena, den del som affärsmannen faktiskt sökt tillstånd för. Resten, det som han gjort i ca 30 år, kanske fortfarande bygger på, och såvitt känt aldrig sökt tillstånd för, fick stå kvar helt utan åtgärd. (NV tyckte att de inte kunde godkännas, men tyckte sig ha alltför svårt att överklaga rent formellt, eftersom det inte fanns nån formell dispens att överklaga. De sköt ansvaret tillbaka på länsstyrelsen.)
I dag kom domen kring överklagandet om den lilla delen av byggena. Affärsmannen och den avgångna landshövdingen vann mot Naturvårdsverket. Iof intressant i sig, men vad tror ni både lokal och riksmedia gör just nu?
Jo de rapporterar aningslöst i stil med att nu har Miljödomstolen slagit fast att byggena som orsakade landshövdingens avgång var okej, landshövdingen hade rätt och så vidare. De förklarar alltså inte att detta bara rör en mindre del av byggena, dessutom rätt okontroversiell eftersom fasighetsägaren faktiskt sökt miljötillstånd för den, till skillnad från resten. Fullständig vilseledning av läsarna/tittarna/lyssnarna alltså!
Pinsamt nog inkluderar detta mitt eget SR Gotland. Får se vad lokaltidningen GT/GA gör i morgon, men på webben ser det mörkt ut.
Tragiskt. Förolämpande. Destruktivt. Men det ska bli allvarligare. Chockad inser jag att Ekot gör samma fel.
Det innebär att riksmedia är på fel väg. Och när riksmedia rapporterar något, då fastslås den versionen av verkligheten hos majoriteten av publiken SAMT hos många mindre media. Och sen spelar det ingen roll hur många korrekta stories man kör på nån liten redaktion, tåget har gått, den falska historien har - effektivt sett - blivit sanning. I sin tur påverkar den sen nämligen myndigheter, och så agerar de, och då ÄR detta kafkaeska verkligen sant. Det är kusligt.
I teorin skulle Marianne Samuelsson kunna återinstalleras som landshövding på grundval av denna missuppfattning. Okej, det kommer aldrig att ske, men ni fattar poängen. Folk blir demoraliserade när verkligheten ter sig svårare än den i själva verket är. Och om det kan gå så här på tok i ett egentligen rätt obetydligt fuskärende på Gotland, då fattar man hur illa det går när mer står på spel.
Jag ringde just TT för att, åtminstone hos dem och därmed stora delar av landsortspress o andra, rätta till felet. Det räcker ju med en nyansering egentligen. Men jag är skeptisk, för om man ska rätta till detta så att domen i dag blir mindre relevant - vilket den alltså är - då faller ju också nyheten. Då borde riksmedia istället rapportera att "Huvudelen av de omstridda byggena som orsakade Marianne Samuelssons avgång i somras får stå kvar utan åtgärd från myndigheterna - trots att allt tyder på att de är olovliga." Det är en helt annan story.
Jo jag skulle också rapportera att jag för första gången mjölkat en ko i dag. Eller försökt mjölka. Det är ingen barnlek. Snällaste kon, men tydligen ganska svårmjölkad, är hon, Droppa. Jag satte mig tillrätta på pallen, kavlade upp armarna, torkade av juvret och de fyra spenarna med en trasa. Men hörni vad spännande! De här spenarna alltså... jag måste ju säga att de ser ut typ exakt som små snoppar. Och så ska man liksom smeka dem och tja... ni kan ju göra egna associationer. För att mjölken ska komma bra måste de också bli varma och stora. Så är det.
Det var iaf grymt svårt, oftast kom ingenting, sen började jag kunna det tyckte jag, men sen skulle jag byta spenar till de andra två, och då kom ingenting, och sen fick jag akut reumatism i höger långfinger. Jag skyller på vännen R som för några år sen vrickade mitt långfinger illa när vi var på fyllan. Jag fick lägga ned, men tyckte jag hade lyckats bra, det var en del mjölk i spannen.
Fru E, som representerar många generationer på gården, var inte imponerad. Hon satte sig och mjölkade många deciliter till. Men en debut är en debut! Rekommenderas.
Samtidigt sitter jag här hemma i drängstugan på vildmarksgården och är alldeles förbaskad. Så där nedrigt arg och ledsen samtidigt, både hjärtklappning i bröstet och sorgsen i själen.
Det rör rapporteringen i Samuelssonfallet. Det är nämligen så att i dag kom ett miljödomstolsutslag som gäller avslöjandet i somras. I somras berättade ju jag i SR Gotland och Ekot att en affärsman gjort olovliga byggen i typ 30 år men att landshövdingen S godkänner dem. Sen avslöjade vi att hon tyckt att rikisar ska ha förtur, och så blev det riksskandal och hon fick gå. Diverse myndigheter tycktes ta krafttag, med överklaganden och utredningar.
Naturvårdsverket överklagade till exempel ärendet - men bara en liten del av byggena, den del som affärsmannen faktiskt sökt tillstånd för. Resten, det som han gjort i ca 30 år, kanske fortfarande bygger på, och såvitt känt aldrig sökt tillstånd för, fick stå kvar helt utan åtgärd. (NV tyckte att de inte kunde godkännas, men tyckte sig ha alltför svårt att överklaga rent formellt, eftersom det inte fanns nån formell dispens att överklaga. De sköt ansvaret tillbaka på länsstyrelsen.)
I dag kom domen kring överklagandet om den lilla delen av byggena. Affärsmannen och den avgångna landshövdingen vann mot Naturvårdsverket. Iof intressant i sig, men vad tror ni både lokal och riksmedia gör just nu?
Jo de rapporterar aningslöst i stil med att nu har Miljödomstolen slagit fast att byggena som orsakade landshövdingens avgång var okej, landshövdingen hade rätt och så vidare. De förklarar alltså inte att detta bara rör en mindre del av byggena, dessutom rätt okontroversiell eftersom fasighetsägaren faktiskt sökt miljötillstånd för den, till skillnad från resten. Fullständig vilseledning av läsarna/tittarna/lyssnarna alltså!
Pinsamt nog inkluderar detta mitt eget SR Gotland. Får se vad lokaltidningen GT/GA gör i morgon, men på webben ser det mörkt ut.
Tragiskt. Förolämpande. Destruktivt. Men det ska bli allvarligare. Chockad inser jag att Ekot gör samma fel.
Det innebär att riksmedia är på fel väg. Och när riksmedia rapporterar något, då fastslås den versionen av verkligheten hos majoriteten av publiken SAMT hos många mindre media. Och sen spelar det ingen roll hur många korrekta stories man kör på nån liten redaktion, tåget har gått, den falska historien har - effektivt sett - blivit sanning. I sin tur påverkar den sen nämligen myndigheter, och så agerar de, och då ÄR detta kafkaeska verkligen sant. Det är kusligt.
I teorin skulle Marianne Samuelsson kunna återinstalleras som landshövding på grundval av denna missuppfattning. Okej, det kommer aldrig att ske, men ni fattar poängen. Folk blir demoraliserade när verkligheten ter sig svårare än den i själva verket är. Och om det kan gå så här på tok i ett egentligen rätt obetydligt fuskärende på Gotland, då fattar man hur illa det går när mer står på spel.
Jag ringde just TT för att, åtminstone hos dem och därmed stora delar av landsortspress o andra, rätta till felet. Det räcker ju med en nyansering egentligen. Men jag är skeptisk, för om man ska rätta till detta så att domen i dag blir mindre relevant - vilket den alltså är - då faller ju också nyheten. Då borde riksmedia istället rapportera att "Huvudelen av de omstridda byggena som orsakade Marianne Samuelssons avgång i somras får stå kvar utan åtgärd från myndigheterna - trots att allt tyder på att de är olovliga." Det är en helt annan story.
Jo jag skulle också rapportera att jag för första gången mjölkat en ko i dag. Eller försökt mjölka. Det är ingen barnlek. Snällaste kon, men tydligen ganska svårmjölkad, är hon, Droppa. Jag satte mig tillrätta på pallen, kavlade upp armarna, torkade av juvret och de fyra spenarna med en trasa. Men hörni vad spännande! De här spenarna alltså... jag måste ju säga att de ser ut typ exakt som små snoppar. Och så ska man liksom smeka dem och tja... ni kan ju göra egna associationer. För att mjölken ska komma bra måste de också bli varma och stora. Så är det.
Det var iaf grymt svårt, oftast kom ingenting, sen började jag kunna det tyckte jag, men sen skulle jag byta spenar till de andra två, och då kom ingenting, och sen fick jag akut reumatism i höger långfinger. Jag skyller på vännen R som för några år sen vrickade mitt långfinger illa när vi var på fyllan. Jag fick lägga ned, men tyckte jag hade lyckats bra, det var en del mjölk i spannen.
Fru E, som representerar många generationer på gården, var inte imponerad. Hon satte sig och mjölkade många deciliter till. Men en debut är en debut! Rekommenderas.
måndag 22 februari 2010
Friad av granskningsnämnden!
I dag kom beslutet från Granskningsnämnden för radio och TV, som tagit upp ett av mina inslag från i somras när jag i SR Gotland avslöjade att Gotlands landshövding Marianne Samuelsson ville ge (och av mkt att döma gav) en mäktig människa gräddfil i myndighetsutövningen.
Inslaget frias på alla punkter, men får ändå kritik. Jag tycker nämnden gjort helt rätt och är jätteglad. Också för att detta ska ni veta är ett sjukt debatterat och politiserat fall och tyvärr väldigt vilseledande rapporterat i media. Om nämnden gjort fel och fällt mig och SR Gotland hade många som lett allmänheten bakom ljuset och på felaktiga grunder försökt försvara Marianne Samuelssons och fastighetetsägarens agerande fått vatten på sin kvarn. Så hurra för detta beslut!
Läs gärna hela beslutet eller nämndens referat, men här kommer min sammanfattning o kommentarer.
Inslaget som nån för mig okänd snubbe i Stockholm anmält var ett kort nyhetsinslag ungefär tio dagar innan vi släppte bomben med den hemliga ljudinspelningen av landshövdingen. I nyhetsinslaget sa vi i princip att X byggt nånting olagligt, utan lov, gjort förbjudna saker, men att landshövdingen friat bygget. Sen pratas det om detta i hela inslaget. Man hör mig, en handläggare och landshövdingen. (I långversionen senare samma dag hörde man också en cool kollega korsläsa med mig, samt balla ljudeffekter, men tyvärr icke i detta.)
(Det är alltså sakligheten i inslaget som är det intressanta. Public Service innehåll ska vara SAKLIGT och OPARTISKT. Opartiskheten ifrågasattes också av anmälaren av diverse skäl, men det är irrelevant för där var vi helt på det torra i anser jag, t ex och med att vi gett fastighetsägaren alla skäl att höras.)
Kan det alltså vara okej att säga att ett bygge är "olagligt" och "olovligt" utan att det dömts av någon domstol eller motsvarande, utan bara för att diverse tjänstemän tycker det, och de allra flesta sakskäl som redaktionen hittat visar på det?
Nej, egentligen inte, säger Granskningsnämnden, men ni frias ändå för i inslaget i stort var det tydligt att detta med "olovligt" och så vidare var åsikter från just diverse tjänstemän.
Jag är alltså mycket nöjd. Men varför skrev jag i så fall "olagligt" och "olovligt" och varför godkände min redaktionsledning detta, vi är ju alla utbildade och erfarna (de långt mer än jag) journalister, och måste ha vetat att detta var en het potatis?
Svaret som jag minns det är att jag använde uttrycket "olovliga" och "utan lov" men själv inte skrev "olagligt" som är en nyans starkare. Det ordet kom olyckligen in i det så kallade löpet, det vill säga när typ nyhetsuppläsaren på morgonkvisten hårdsammanfattar innehållet i nyhetssändningen och drar den i början, ni vet som Aktuellt och Rapport gör på kvällarna och motsvarande löpsedeln på kiosken. Och de brukar ju kunna bli lite fel. Det är f ö just löp, rubriker och bildtexter som brukar kunna vara överdrivna och fel i media, brödtexten är oftast korrekt om än balanserande på gränsen.
Det var just vad jag tyckte att min inslagstext var. Jag vet inte, måste prata med mina kollegor o så först, men det kan vara så att detta var just på gränsen, inom gränsen, till det korrekta, men att det var uttrycket "olagligt" som fick Granskningsnämnden att ändå ge oss en dask i rumpan.
Visst kan man säga att rent hundraprocentigt säker på att landshövdingen verkligen VILLE ge gräddfil till markägaren, och på att bygget var olovligt, kan jag aldrig vara. Skulle det vara millimeterrättvisa skulle vi bara sagt att landshövdingen typ "pushar för" gräddfil, samt att bygget "enligt alla sakskäl SR Gotland kunnat hitta" är olovligt. (Detta säger vi ju också, men frågan är om man också ska få hårdra det lite och säga "ville" samt "olovligt" bara så där, typ just i löpen och ingresser o så. Jag tycker ändå det, så länge man är superkorrekt och supertydlig och opartisk o saklig i researchen, brödtexten och agerandet i övrigt. Vilket vi verkligen varit -- en eloge till mina chefer på SR Gotland som gett generöst med tid och förtroende.
(Tilläggas kan att byggena i fråga trots all uppståndelse i somras fortfarande är kvar, ej angripna av myndigheter, och kanske fortsätter att utvidgas. Förklaringarna som SR Gotlands lyssnare fått till detta är senast jag kollade i hårdragen version följande:
1) Länsstyrelsen (Marianne Samuelssons stand-in): Bygget är kanske inte lagligt men det skulle kosta länsstyrelsen mer förtroendekapital att börja tjafsa om detta igen än det skadar Sverige att ett eventuellt olovligt bygge får ske.
2) Miljöåklagaren: Det är preskriberat. Nähä, allt är inte preskriberat, men det är utanför strandskyddszon. Nähä, det är huvudsakligen i strandskyddszon, men det är inte så omfattande. 3) Naturvårdsverket: Vi är bara övergripande tillsynsmyndighet och kan bara ingripa om Länsstyrelsen fullständigt gör pannkaka av sin verksamhet, och så grovt är deras agerande ändå inte.)
Tjo,
Andreas
Lillhärjåbygget
Inslaget frias på alla punkter, men får ändå kritik. Jag tycker nämnden gjort helt rätt och är jätteglad. Också för att detta ska ni veta är ett sjukt debatterat och politiserat fall och tyvärr väldigt vilseledande rapporterat i media. Om nämnden gjort fel och fällt mig och SR Gotland hade många som lett allmänheten bakom ljuset och på felaktiga grunder försökt försvara Marianne Samuelssons och fastighetetsägarens agerande fått vatten på sin kvarn. Så hurra för detta beslut!
Läs gärna hela beslutet eller nämndens referat, men här kommer min sammanfattning o kommentarer.
Inslaget som nån för mig okänd snubbe i Stockholm anmält var ett kort nyhetsinslag ungefär tio dagar innan vi släppte bomben med den hemliga ljudinspelningen av landshövdingen. I nyhetsinslaget sa vi i princip att X byggt nånting olagligt, utan lov, gjort förbjudna saker, men att landshövdingen friat bygget. Sen pratas det om detta i hela inslaget. Man hör mig, en handläggare och landshövdingen. (I långversionen senare samma dag hörde man också en cool kollega korsläsa med mig, samt balla ljudeffekter, men tyvärr icke i detta.)
(Det är alltså sakligheten i inslaget som är det intressanta. Public Service innehåll ska vara SAKLIGT och OPARTISKT. Opartiskheten ifrågasattes också av anmälaren av diverse skäl, men det är irrelevant för där var vi helt på det torra i anser jag, t ex och med att vi gett fastighetsägaren alla skäl att höras.)
Kan det alltså vara okej att säga att ett bygge är "olagligt" och "olovligt" utan att det dömts av någon domstol eller motsvarande, utan bara för att diverse tjänstemän tycker det, och de allra flesta sakskäl som redaktionen hittat visar på det?
Nej, egentligen inte, säger Granskningsnämnden, men ni frias ändå för i inslaget i stort var det tydligt att detta med "olovligt" och så vidare var åsikter från just diverse tjänstemän.
Jag är alltså mycket nöjd. Men varför skrev jag i så fall "olagligt" och "olovligt" och varför godkände min redaktionsledning detta, vi är ju alla utbildade och erfarna (de långt mer än jag) journalister, och måste ha vetat att detta var en het potatis?
Svaret som jag minns det är att jag använde uttrycket "olovliga" och "utan lov" men själv inte skrev "olagligt" som är en nyans starkare. Det ordet kom olyckligen in i det så kallade löpet, det vill säga när typ nyhetsuppläsaren på morgonkvisten hårdsammanfattar innehållet i nyhetssändningen och drar den i början, ni vet som Aktuellt och Rapport gör på kvällarna och motsvarande löpsedeln på kiosken. Och de brukar ju kunna bli lite fel. Det är f ö just löp, rubriker och bildtexter som brukar kunna vara överdrivna och fel i media, brödtexten är oftast korrekt om än balanserande på gränsen.
Det var just vad jag tyckte att min inslagstext var. Jag vet inte, måste prata med mina kollegor o så först, men det kan vara så att detta var just på gränsen, inom gränsen, till det korrekta, men att det var uttrycket "olagligt" som fick Granskningsnämnden att ändå ge oss en dask i rumpan.
Visst kan man säga att rent hundraprocentigt säker på att landshövdingen verkligen VILLE ge gräddfil till markägaren, och på att bygget var olovligt, kan jag aldrig vara. Skulle det vara millimeterrättvisa skulle vi bara sagt att landshövdingen typ "pushar för" gräddfil, samt att bygget "enligt alla sakskäl SR Gotland kunnat hitta" är olovligt. (Detta säger vi ju också, men frågan är om man också ska få hårdra det lite och säga "ville" samt "olovligt" bara så där, typ just i löpen och ingresser o så. Jag tycker ändå det, så länge man är superkorrekt och supertydlig och opartisk o saklig i researchen, brödtexten och agerandet i övrigt. Vilket vi verkligen varit -- en eloge till mina chefer på SR Gotland som gett generöst med tid och förtroende.
(Tilläggas kan att byggena i fråga trots all uppståndelse i somras fortfarande är kvar, ej angripna av myndigheter, och kanske fortsätter att utvidgas. Förklaringarna som SR Gotlands lyssnare fått till detta är senast jag kollade i hårdragen version följande:
1) Länsstyrelsen (Marianne Samuelssons stand-in): Bygget är kanske inte lagligt men det skulle kosta länsstyrelsen mer förtroendekapital att börja tjafsa om detta igen än det skadar Sverige att ett eventuellt olovligt bygge får ske.
2) Miljöåklagaren: Det är preskriberat. Nähä, allt är inte preskriberat, men det är utanför strandskyddszon. Nähä, det är huvudsakligen i strandskyddszon, men det är inte så omfattande. 3) Naturvårdsverket: Vi är bara övergripande tillsynsmyndighet och kan bara ingripa om Länsstyrelsen fullständigt gör pannkaka av sin verksamhet, och så grovt är deras agerande ändå inte.)
Tjo,
Andreas
Lillhärjåbygget
söndag 21 februari 2010
Full action throttle and new life on the farm
Lycklig o glad. Mkt har hänt! Gammeldräng P-A har bytt med gammeldräng R - och jag har bytt rum och är omåttligt tacksam över att vi tycks komma överens alldeles utmärkt.I går vid fyratiden föddes en kalv! Det var Stjärna som blev mor. Jag skottade på taket o P-A hojtade, sprang sprang gjorde jag dit. Och där låg den, en lealös slemmig liten varelse bland bajs, kiss och blod i "skitrännan". Jag var ensam i fjöset, P-A var ute o hämtade ved. Stjärna stod o bölade o slet i kedjan. Det ryckte i kalvens ben. Kanske hade den fötts bara minuter tidigare.
Ett tag låg den där, sen sa jag nåt o P-A drog den i benen ut mitt på golvet. Jag klappade om den och fotograferade. Den huttrade svårt i de knappa plusgraderna, helt insmord som den var i slem så att pälsen var ur funktion. P-A bad mig torka av den med lite hö o sen ge mamman så kunde hon lugna ned sig. Inom kort hade den helt nytillkomne till världen lyckats resa sig på de mest knotiga och vingliga ben.
Vide tyckte jag han kunne heta. Fint, tyckte nån, och kallade honom Gråvide. Men redan har kanske namnet Killen fastslagits. Vi får se... Nu har det gått ett drygt dygn och kalven mår finfint, var ute o trippade på fjösgolvet i dag. Navelsträngen brister av sig själv och mamman verkar också må toppen, inga livmoderframfall, kalvningsförlamning eller andra sorger. Kalvis matas av de ömma systrarna för hand med mammas mjölkade råmjölk, som är alldeles underbart gul och riktigt skiner av protein och antikroppar eller nåt.
I dag eskorterade jag P-A till Ljungdalen där hans lastbil stod. Det var grymt svårt att köra skoter de elva kilometrarna! Mycket farligt faktiskt. P-A skulle köra en gammal, liten skoter och jag en ny stor med släp. Jag bylsade på mig som en astronaut. Sen bar det av. Efter bara en 40 meter krängde P-A:s skoter ned i lössnön och välte omkull åt höger. Jag höll på att köra på honom men styrde upp bredvid. Hoppade av ned i den lårdjupa snön, och strax lyckades vi få iväg hans skoter och körde vidare. Två gånger till körde han ned sig, en gång såg det helt sjukt komiskt ut, han hängde på hela skotern för att styra tillbaka upp på den hårdpackade snön på leden, men skotern gick rätt vänster rakt på ett litet träd. Och en gång började min luta brant och jag parerade med att svänga ut i lössnön, och där sjönk den och sikten fylldes av avgasrök och sprutande snö, men jag drog på mer gas och skotern grävde sig vidare och jag kunde svänga tillbaka på leden och jaga efter P-A:s spår som höll på att blåsa igen redan, tyckte jag.
Och denna väg skulle jag navigera ensam på tillbakavägen! Jag hade ingen spade med och trots att P-A påmint mig hade jag glömt mobilen. Jag frös om gashandens fingrar svårt.
Till sist kom vi fram till civilisationen - först passerar man den utbrända ödegården Brända, sen en riktig bebodd gård, sen lilla torpet som är Lillhärjåbyggets brohuvud. Det tog ett bra tag innan P-A fått igång sin lastbil och jag kunde påbörja färden hemåt. Det var svårt och i en slänt var jag rädd att välta, men jag stod på skotern och parerade. Åkte vidare, kollade mellan benen att fällen låg kvar, men den var borta! Satan! Och hjälp -- medans jag kollat nedåt hade jag drivit av leden åt vänster. Parerade in mot leden igen, men lutade mer och mer. Det var för sent.
Skotern med släpet stannade liggande snett i snön. Djävulen! Det hade hänt. Jag stängde av motorn. Strandad ute i ödemarken i 20 minusgrader, utan telefon. Slet och drog i skotern. Den väger väl 250 kilo, men gick att rubba baktill. Stod bredvid och gav gas, och ja, den rörde sig. Tappade nästan taget. Så var jag tillbaka på leden! Nu gällde det att springa tillbaka och leta efter fällen - men där var den, den hade krokat fast sig på en av de bakre medarna. Jag band fast den och satte fart igen. Ängslig blev resan, men efter nån halvtimme tittade jag fram mellan granarna hemma på gården.
Kände mig vemodig -- min käre kollega P-A var borta, nu skulle jag behöva leva, jobba och bo tillsammans med den okände R, som jag gick och inbillade mig att jag inte skulle komma överens med.
Jag lämnade av elgrejor, sladdar och släden. Syster A sa hej. Det var dags för mat. Jag skulle bara köra in skotern i hennes vedbod. Körde försiktigt ut slingan i skogen som leder runt o tillbaka in på gården norrifrån. Kom runt, brant högersväng, och helvete! Faller höger. Mer gas! Högvarvar! Skotern bara sjunker. Till slut tvingas jag inse att jag kört fast igen, fyra meter från vedboden. Jag sliter och drar igen, ger gas, puttar på, men utan resultat. Klättrar över skotern. Så ser jag - under banden sticker en knuta av rötter och björkris fram. Jag har fastnat i nån rishög. Sliter och sliter men får lov att ge upp och gå in och äta. Förnedringen inför den nya kollegan är total, tänker jag.
Middagen var som vanligt drömskt fin husmanskost. Älggryta med klimp, och till efterrätt ugnspannkaka gjord på råmjölk - en del av den mjölk som Stjärna gett bara ett halvt dygn efter att ha fött. Hjortronsylt till, från de myrar jag fortfarande var lite skakig från mitt äventyr på.
R visade sig vara en lång drasut med glesnande men pojkaktig kalufs och grått getskägg. Jag förstod inte mycket när systrarna pratade sitt mål med honom. Efter middagen gick vi ut och han hittade backen på skotern och kom loss.
Nu, efter diverse arbete och kvällsvard ihop, och där jag tatt ansvar för kylskåpsrensning och hemmaeldning, är vi goda vänner.
(De båda gammeldrängarna är som dag o natt till karaktären. Otroligt intressant tycker jag (kanske i sig en intressant signal för hur mina referensramar krumpit sen jag kom hit), men lite internt. Suffice it to say att jag tycker jättemkt om båda. Med den förste hade jag något slags farbror-brorson-relation på gott och ont, jag lommade efter och hjälpte till och fick uppdrag och omtänksamma tips. Att döma efter bara några timmar med den andre känns det som att jag får ta mycket mer eget ansvar, både vad som ska göras och hur det ska göras.)
torsdag 18 februari 2010
Lilldrängen lunkar på
Nu har jag varit här i fem dygn. Känns längre. Känns som nåt slags konstigt scoutläger utan deltagare. Lite som Robinson utan teve. Ibland undrar jag vad jag gör här. Ibland känns det så otroligt privilegierat och sällsamt lyxigt.
Tillvaron här är själva definitionen av uttrycket "livet går sin gilla gång." Jag tröttnar aldrig på att räkna upp det: Upp kl 05, äta lite bröd o te, jobba i stall o ladugård. Hem kl 07, äta havregrynsgröt, vila. Ut kl 09, jobba. Hem kl 12, fika. Jobba. In kl 14.30 typ, äta lunch, ut o jobba. Hem kl 16.15 kanske, vila lite, till lagårn o stallet igen 16.45. Hem kl 18, göra kväll.
Lägger upp lite bilder på gammeldrängen P-A in action här.
I dag nötte vi undan det sista av en jättestor trave ved. Vi har kluvit alltihop i en elektrisk vedklyv och kastat till en stor pyramid. Skönt att vara klar! Vedjobbet är den största vintersysslan och jag får en aning av hur avgörande detta med bränsle är för stora delar av världen. Först ska du avverka. Sen kvista. Sen ta hem. Sen kapa upp i lämpliga längder. Sen klyva. Sen torka. Sen elda. Om och om och om igen... (dessutom ska skogsarbete vara typ världens farligaste jobb).
Jag har lärt mig skilja på olika sorters trä (nåja, hyfsat) och känna på vikten hur torrt det är och följaktligen hur fint det behöver klyvas. En snustorr grankloss behöver inte klyvas alls, bara den går in i pannan.
Jag har också borstat bort snö från de 20 solceller som pryder taket på den nybyggda timmerkåk där elverket står. Även när det är mulet ger de energi såklart.
Och så ingår det i lilldrängens uppgift att köra skoter. I går körde jag fast i en snödriva. Gammeldrängen fick komma o hjälpa till att skotta loss. I dag kopplade jag på ett traktordäck på skotern och körde runt för att ploga
våra små gångvägar hit och dit mellan husen. Jag körde också ut till skoterleden, för att röja vägen för de två grupper gäster/turister vi väntar i morgon.
Men om jag nu ska räkna upp härliga saker så var en syssla i dag i topp. När vi gjort klart veden plockade gammeldrängen fram seldon och så sköt vi ut den sjukt tunga gamla träsläden från lagårdsloftet. Och jag hämtade en av demonhästarna, med ett spelat säkert grepp i grimman (selen? tygeln?).
Sen for vi ut till en av gårdens otaliga små ängslador, där man i somras stuvat in gräs. (Det som kallas slåtter.) Vi parkerade prydligt tätt utanför dörren med ett pttrrro och jag lyfte av den urgamla träluckan. Sen in och greppa en hötjuga och så gå loss på det packade höet och kasta ut till gammeldrängen i släden. Och sen var det ett faromoment när man ska åka iväg, hästen känner när man tar i tömmarna för att knyta loss dem, och springer gärna iväg direkt då, och då är risken stor att kusken kläms fast i något och skadar sig svårt.
Jo i morse separerade vi också! Alltså vi tog den nymjölkade mjölken och den från i går och i förrgår som fått stå o frysa, och hällde i en äkta Alfa Laval separator. Det är en intressant gjutjärnsgrej med arton miljarder delar och en vev på sidan. Man häller mjölken i den, och vevar järnet (hehe) och då pressas de fetare delarna av mjölken, grädden helt enkelt, uppåt och resten nedåt. Då hamnar den i två finurliga pipar och grädden åker bakåt och mjölken framåt. Ned i två hinkar som vi givetvis inte glömt bort att först ställa dit.
Det gäller att ha exakt rätt böj på gräddstrålen som kommer ut, eftersom det visar att lagom fet mjölk separeras. Om grädden rinner för slappt är den för tjock och då ska man veva... öhhh. snabbare eller saktare? Saktigare, fastslår gammeldrängen, som sitter invid mig här i soffan o kollar på Jämtlandsnytt. För yes, tyvärr alla romantiker, vi har teve, vattenklosetter och220 volts uttag (från elverket) här.
Jahapp... nu är det snart dags för kvällsyoghurten. Tyvärr inte hemlagad. I morgon ska jag tända i gäststugan och baka bröd till gästerna.
Jag kollade på filmen Munich på datorn häromkvällen. Hela dagen efter kom den tillbaka till mig i små syner. Jag tror att det är för att tillvaron här är så koncentrerad, samlad, stilla. Man är liksom ensam i hela universum, vår lilla gård ligger som en oas i en snövärld. Små detaljer kommer man ihåg länge, och kollar man på en hel film blir det värsta grejen.
Tjo!
Tillvaron här är själva definitionen av uttrycket "livet går sin gilla gång." Jag tröttnar aldrig på att räkna upp det: Upp kl 05, äta lite bröd o te, jobba i stall o ladugård. Hem kl 07, äta havregrynsgröt, vila. Ut kl 09, jobba. Hem kl 12, fika. Jobba. In kl 14.30 typ, äta lunch, ut o jobba. Hem kl 16.15 kanske, vila lite, till lagårn o stallet igen 16.45. Hem kl 18, göra kväll.
Lägger upp lite bilder på gammeldrängen P-A in action här.
I dag nötte vi undan det sista av en jättestor trave ved. Vi har kluvit alltihop i en elektrisk vedklyv och kastat till en stor pyramid. Skönt att vara klar! Vedjobbet är den största vintersysslan och jag får en aning av hur avgörande detta med bränsle är för stora delar av världen. Först ska du avverka. Sen kvista. Sen ta hem. Sen kapa upp i lämpliga längder. Sen klyva. Sen torka. Sen elda. Om och om och om igen... (dessutom ska skogsarbete vara typ världens farligaste jobb).
Jag har lärt mig skilja på olika sorters trä (nåja, hyfsat) och känna på vikten hur torrt det är och följaktligen hur fint det behöver klyvas. En snustorr grankloss behöver inte klyvas alls, bara den går in i pannan.
Jag har också borstat bort snö från de 20 solceller som pryder taket på den nybyggda timmerkåk där elverket står. Även när det är mulet ger de energi såklart.
Och så ingår det i lilldrängens uppgift att köra skoter. I går körde jag fast i en snödriva. Gammeldrängen fick komma o hjälpa till att skotta loss. I dag kopplade jag på ett traktordäck på skotern och körde runt för att ploga
våra små gångvägar hit och dit mellan husen. Jag körde också ut till skoterleden, för att röja vägen för de två grupper gäster/turister vi väntar i morgon.Men om jag nu ska räkna upp härliga saker så var en syssla i dag i topp. När vi gjort klart veden plockade gammeldrängen fram seldon och så sköt vi ut den sjukt tunga gamla träsläden från lagårdsloftet. Och jag hämtade en av demonhästarna, med ett spelat säkert grepp i grimman (selen? tygeln?).
Sen for vi ut till en av gårdens otaliga små ängslador, där man i somras stuvat in gräs. (Det som kallas slåtter.) Vi parkerade prydligt tätt utanför dörren med ett pttrrro och jag lyfte av den urgamla träluckan. Sen in och greppa en hötjuga och så gå loss på det packade höet och kasta ut till gammeldrängen i släden. Och sen var det ett faromoment när man ska åka iväg, hästen känner när man tar i tömmarna för att knyta loss dem, och springer gärna iväg direkt då, och då är risken stor att kusken kläms fast i något och skadar sig svårt.
Jo i morse separerade vi också! Alltså vi tog den nymjölkade mjölken och den från i går och i förrgår som fått stå o frysa, och hällde i en äkta Alfa Laval separator. Det är en intressant gjutjärnsgrej med arton miljarder delar och en vev på sidan. Man häller mjölken i den, och vevar järnet (hehe) och då pressas de fetare delarna av mjölken, grädden helt enkelt, uppåt och resten nedåt. Då hamnar den i två finurliga pipar och grädden åker bakåt och mjölken framåt. Ned i två hinkar som vi givetvis inte glömt bort att först ställa dit.
Det gäller att ha exakt rätt böj på gräddstrålen som kommer ut, eftersom det visar att lagom fet mjölk separeras. Om grädden rinner för slappt är den för tjock och då ska man veva... öhhh. snabbare eller saktare? Saktigare, fastslår gammeldrängen, som sitter invid mig här i soffan o kollar på Jämtlandsnytt. För yes, tyvärr alla romantiker, vi har teve, vattenklosetter och220 volts uttag (från elverket) här.
Jahapp... nu är det snart dags för kvällsyoghurten. Tyvärr inte hemlagad. I morgon ska jag tända i gäststugan och baka bröd till gästerna.
Jag kollade på filmen Munich på datorn häromkvällen. Hela dagen efter kom den tillbaka till mig i små syner. Jag tror att det är för att tillvaron här är så koncentrerad, samlad, stilla. Man är liksom ensam i hela universum, vår lilla gård ligger som en oas i en snövärld. Små detaljer kommer man ihåg länge, och kollar man på en hel film blir det värsta grejen.
Tjo!
söndag 14 februari 2010
Prao i sagornas värld
Nja... joo!! 
Så är det - för mig - att vara här. Detta första dygn nu på Lillhärjåbygget har varit lite makalöst. Det bästa var när vi släppte ut hästarna. Det var på gårdsplan. "Nu får du ta undan mjölken", ropade gammeldrängen, och sa till mig att akta mig. Så kom han ut ur stallet och gick åt sidan. Och som två ånglok så dundrade de båda nordsvenska djupmörka urtidshästarna ut ur stallet, våldsamt pumpande med benen så den frostiga nysnön yrde om hovarna. En snabb gir och så travade de lydigt (men lika potentiellt benknäckande för den som skulle hamna under), en före och en efter gammeldrängen, in i den stora hagen som löper längs byggets västra sida.
Jag har också gått i dag runt på gårdssyn med de båda systrar som äger gården, och är femte generationen i den familj som rått om den sedan 1800-talets andra halva (först hade ett par andra ägare den, tror jag, se lillharjabygget.se eller låna/köp boken Gården på fjället för säkert besked o en massa vackra bilder o lödig text). De är så närvarande, och så omtänksamma i sitt tilltal till mig och uppmärksamhet på vad de visade, att jag blev lite medtagen. Vi inspekterade den tjusiga "jaktstugan", timrad förstås, där upp till 6-8 gäster kan bo, oftast jägare om höstarna men även diverse studenter, vänner och turister.
Och vi gick till "Sommarstugan", som ligger i vinkel med Sommarfjåset och Benladan. "Beinladu" eller hur det nu egentligen heter. Jag trodde de talade dialekt när de talar med mig, men icke. När systrarna eller andra härjedalingar talar sinsemellan förstår jag omkring hälften.
Nu fick jag skotta en väg genom den knädjupa snön för vårt lilla följe, där en dotter och ett par änglalika barnbarn ingick. Kände mig som en äkta dräng. Och detta visar sig vara (återigen med förbehåll för om jag missförstått) gårdens äldsta del. Bostadshuset Sommarstugan är också
byggnaden som hela familjen levde i ett par år efter den ödesdigra branden 1934, då allt söder om Lillhärjån brann ned.
Det var ett levande museum, med klotter i blyerts från så långt tillbaka som 1920-talet på murstocken när man kom in. En halvkällare rätt fram, och in till vänster "stugan", rummet där man levde och sov. Överallt trätyg, askar, skålar, bestick, gårdsverktyg och annat som man snidade själv eller bytte till sig av skickligt folk i utbyte mot skinn eller nåt. Finurliga doningar som inte ens Länsmuseet ibland kan säga vad de var till för.
Sen tog jag och gammeldrängen itu med en syssla. Snön på Jaktstugans tak i söderläge smälter dagtid och isen hotar att knäcka stuprännan. Upp och skotta. Det var ett härligt jobb med utsikt över hela bygget (som egentligen ligger omgärdat av myrmark på fjällkanten (okej då, det är tydligen fem kilometer till trädgränsen, så det är inte "på" fjället), men är skyddat av granar på alla håll och känns oerhört ombonat och mysigt) och när man kunde klä av sig i solen blev det lyxigt.
Sen diverse fika (det är viktigt med kvalitet i både liv och arbete här - pauser tas för att vila, hämta energi och begrunda arbetet) och "middag" vid tvåtiden då vi sa adjö till dottra med barn och en av systrarna också for bort på skoter med återkomst torsdag. Jag sände med min inköpslista.
Därpå hann vi med att börja klyva ved utanför ett boningshus. Först diskuterade gammeldrängen med mig om huruvida vi skulle trava upp den kluvna veden eller bara slänga den i en stor hög. Hullerombuller innebär mer luftgenomströmning o snabbare tork, samt spar tid. Dessutom kan traven rasa när snön smälter, den är ju torkad först till sommaren då den kan tas in. Å andra sidan ser travar väldigt tjusiga ut jämfört med kaoshögar, och den här platsen är representativt belägen vid stigen. Dessutom tycks den andra drängen föredra travar. Jag sa till sist att nu var ju den kapade veden travad, så då kan vi väl kasta den här på hög. Så fick det bli (undrar om det är lilldrängen som får skulden sen =).
Gammeldrängen är en god figur, bonde sen barnsben innanför Sundsvall och en sann allkonstnär. Han är i 60-årsåldern men en ruggig kraftkarl utan ett uns fett på kroppen. Han är lite perfektionist, vilket tycks ovanligt för lantbrukare, och det är lika viktigt för honom att hålla snyggt och prydligt i sin arbetsmiljö som att reparera och optimera alla verktyg innan arbetet fortskrider. En härligt proffsig inställning tycker jag. Jag är också glad över en sån bagatell som att han också kan frysa om fingrarna så min svaghet där kanske inte är katastrofal.
Vi hann klyva en del innan det började värka i fingrarna av köld, solen hade gått ned. Hem och värma sig innan klockan blev 16.45 och det är dags för kvällsbestyren i fjöset. Den här gången hängde jag med bättre (men stod ändå huvudsakligen handfallen när min drängkollega och husmödrarna ilade omkring): Först elda i eldstaden. Sen mocka/rensa skaitbäcka. Strö strö. Sopa lite odefinierat. Sen klär gammeldrängen på sig en väldig segelduk kring höfterna ("knyter på sig förklä") och så stuvar syster ned ett famntag däri, och varje ko får ett. Ett vågat indyk i hönsgården, där tuppen lever farligt sedan han tillåtit sig att attackera gårdfolket några gånger - tre ägg blev dagens skörd.
Sen är det dags att mjölka. I en stor kittel på en träaxel som svängs över eldstaden har vi värmt vatten, det går till att med en trasa torka rent spenarna. Husfrun sätter sig på en pall alldeles invid Droppa, den enda ko som ger mjölk nu, och börjar krama och dra ut mjölken, som kommer i tunna skarpa strålar ned i hinken. Knappt två liter tror jag det blev, vilket tydligen är helt marginellt jämfört med dagens riksstandard för mjölkkor, framavlade för stordrift. Efter mjölkning tar vi diverse nävar kraftfoder (lika delar havregryn och kli tror jag) samt mineral och så skär vi upp massa frukt o grönsaker som vi fått från nån snäll handlare i Sveg. Detta blandas med varmt vatten och melass, en sirapsliknande produkt i hinkar. När man klämmer sig in till en ko vrider sig huvudet runt 180 grader och hon kör ned det i hinken så den håller på att välta omkull.
Ute har det redan skymt. Vi knarrar över en bro, släpper in en katt, sopar av oss, och kommer in i drängstugan. I stugans varma luft känner man den fräna ladugårdslukten i kläderna. Jag eldar i köksspisen, som också värmer upp varmvattnet och elementen i stugan. Råkar lägga tändsticksasken på köksspisen. Hänger upp handskarna ovanför. Klockan är inte sex en gång och kroppens alla muskler ömsom lockar ömsom pinar mig för att få mig i säng. Gammeldrängen pratar och berättar och jag känner hur allt går ut ur andra örat. Huset är inbäddat i ett kolsvart täcke som också det mjukt för mig mot att släcka o sova.
Så är det - för mig - att vara här. Detta första dygn nu på Lillhärjåbygget har varit lite makalöst. Det bästa var när vi släppte ut hästarna. Det var på gårdsplan. "Nu får du ta undan mjölken", ropade gammeldrängen, och sa till mig att akta mig. Så kom han ut ur stallet och gick åt sidan. Och som två ånglok så dundrade de båda nordsvenska djupmörka urtidshästarna ut ur stallet, våldsamt pumpande med benen så den frostiga nysnön yrde om hovarna. En snabb gir och så travade de lydigt (men lika potentiellt benknäckande för den som skulle hamna under), en före och en efter gammeldrängen, in i den stora hagen som löper längs byggets västra sida.Jag har också gått i dag runt på gårdssyn med de båda systrar som äger gården, och är femte generationen i den familj som rått om den sedan 1800-talets andra halva (först hade ett par andra ägare den, tror jag, se lillharjabygget.se eller låna/köp boken Gården på fjället för säkert besked o en massa vackra bilder o lödig text). De är så närvarande, och så omtänksamma i sitt tilltal till mig och uppmärksamhet på vad de visade, att jag blev lite medtagen. Vi inspekterade den tjusiga "jaktstugan", timrad förstås, där upp till 6-8 gäster kan bo, oftast jägare om höstarna men även diverse studenter, vänner och turister.
Och vi gick till "Sommarstugan", som ligger i vinkel med Sommarfjåset och Benladan. "Beinladu" eller hur det nu egentligen heter. Jag trodde de talade dialekt när de talar med mig, men icke. När systrarna eller andra härjedalingar talar sinsemellan förstår jag omkring hälften.
Nu fick jag skotta en väg genom den knädjupa snön för vårt lilla följe, där en dotter och ett par änglalika barnbarn ingick. Kände mig som en äkta dräng. Och detta visar sig vara (återigen med förbehåll för om jag missförstått) gårdens äldsta del. Bostadshuset Sommarstugan är också
byggnaden som hela familjen levde i ett par år efter den ödesdigra branden 1934, då allt söder om Lillhärjån brann ned.Det var ett levande museum, med klotter i blyerts från så långt tillbaka som 1920-talet på murstocken när man kom in. En halvkällare rätt fram, och in till vänster "stugan", rummet där man levde och sov. Överallt trätyg, askar, skålar, bestick, gårdsverktyg och annat som man snidade själv eller bytte till sig av skickligt folk i utbyte mot skinn eller nåt. Finurliga doningar som inte ens Länsmuseet ibland kan säga vad de var till för.
Sen tog jag och gammeldrängen itu med en syssla. Snön på Jaktstugans tak i söderläge smälter dagtid och isen hotar att knäcka stuprännan. Upp och skotta. Det var ett härligt jobb med utsikt över hela bygget (som egentligen ligger omgärdat av myrmark på fjällkanten (okej då, det är tydligen fem kilometer till trädgränsen, så det är inte "på" fjället), men är skyddat av granar på alla håll och känns oerhört ombonat och mysigt) och när man kunde klä av sig i solen blev det lyxigt.
Sen diverse fika (det är viktigt med kvalitet i både liv och arbete här - pauser tas för att vila, hämta energi och begrunda arbetet) och "middag" vid tvåtiden då vi sa adjö till dottra med barn och en av systrarna också for bort på skoter med återkomst torsdag. Jag sände med min inköpslista.
Därpå hann vi med att börja klyva ved utanför ett boningshus. Först diskuterade gammeldrängen med mig om huruvida vi skulle trava upp den kluvna veden eller bara slänga den i en stor hög. Hullerombuller innebär mer luftgenomströmning o snabbare tork, samt spar tid. Dessutom kan traven rasa när snön smälter, den är ju torkad först till sommaren då den kan tas in. Å andra sidan ser travar väldigt tjusiga ut jämfört med kaoshögar, och den här platsen är representativt belägen vid stigen. Dessutom tycks den andra drängen föredra travar. Jag sa till sist att nu var ju den kapade veden travad, så då kan vi väl kasta den här på hög. Så fick det bli (undrar om det är lilldrängen som får skulden sen =).
Gammeldrängen är en god figur, bonde sen barnsben innanför Sundsvall och en sann allkonstnär. Han är i 60-årsåldern men en ruggig kraftkarl utan ett uns fett på kroppen. Han är lite perfektionist, vilket tycks ovanligt för lantbrukare, och det är lika viktigt för honom att hålla snyggt och prydligt i sin arbetsmiljö som att reparera och optimera alla verktyg innan arbetet fortskrider. En härligt proffsig inställning tycker jag. Jag är också glad över en sån bagatell som att han också kan frysa om fingrarna så min svaghet där kanske inte är katastrofal.
Vi hann klyva en del innan det började värka i fingrarna av köld, solen hade gått ned. Hem och värma sig innan klockan blev 16.45 och det är dags för kvällsbestyren i fjöset. Den här gången hängde jag med bättre (men stod ändå huvudsakligen handfallen när min drängkollega och husmödrarna ilade omkring): Först elda i eldstaden. Sen mocka/rensa skaitbäcka. Strö strö. Sopa lite odefinierat. Sen klär gammeldrängen på sig en väldig segelduk kring höfterna ("knyter på sig förklä") och så stuvar syster ned ett famntag däri, och varje ko får ett. Ett vågat indyk i hönsgården, där tuppen lever farligt sedan han tillåtit sig att attackera gårdfolket några gånger - tre ägg blev dagens skörd.
Sen är det dags att mjölka. I en stor kittel på en träaxel som svängs över eldstaden har vi värmt vatten, det går till att med en trasa torka rent spenarna. Husfrun sätter sig på en pall alldeles invid Droppa, den enda ko som ger mjölk nu, och börjar krama och dra ut mjölken, som kommer i tunna skarpa strålar ned i hinken. Knappt två liter tror jag det blev, vilket tydligen är helt marginellt jämfört med dagens riksstandard för mjölkkor, framavlade för stordrift. Efter mjölkning tar vi diverse nävar kraftfoder (lika delar havregryn och kli tror jag) samt mineral och så skär vi upp massa frukt o grönsaker som vi fått från nån snäll handlare i Sveg. Detta blandas med varmt vatten och melass, en sirapsliknande produkt i hinkar. När man klämmer sig in till en ko vrider sig huvudet runt 180 grader och hon kör ned det i hinken så den håller på att välta omkull.
Ute har det redan skymt. Vi knarrar över en bro, släpper in en katt, sopar av oss, och kommer in i drängstugan. I stugans varma luft känner man den fräna ladugårdslukten i kläderna. Jag eldar i köksspisen, som också värmer upp varmvattnet och elementen i stugan. Råkar lägga tändsticksasken på köksspisen. Hänger upp handskarna ovanför. Klockan är inte sex en gång och kroppens alla muskler ömsom lockar ömsom pinar mig för att få mig i säng. Gammeldrängen pratar och berättar och jag känner hur allt går ut ur andra örat. Huset är inbäddat i ett kolsvart täcke som också det mjukt för mig mot att släcka o sova.
Första morgonen på gården
Hoj,
och jag mår jättebra. vi är igång här o jobbar, steg opp 05.10, frukost, jag fick låna bröd av gammeldrängen P-A, sen snabbt klä sig och ut i kolsvarta mörkret. det gällde att gå precis där han gick, för annars sjönk man i djupsnön. hit o dit mellan husen o granarna, och upp på en gårdsplan. tände och in genom en dörr. och HUJ! där stack två enorma huvuden fram, som drakar eller lindormar ut genom en vägg. det var arbetshästarna, och de svängde med sina enorma halsar o mular när stordrängen ställde fram vatten o gav dem hö. sen raskt ut igen o över gårdsplan, från boningshuset intill lyste varm lampa, och in i ladugården. där var lite varmt. först tända i öppen spis, eller inte ens det, bara öppen eldstad i hörnet. värma vatten. och där stor sju kor till höger i sina spiltor o vände o vred på huvena mot oss. och får, en fem stycken, den sista med två små killingar, till vänster. det var en stark lukt i hela rummet. jag fick en raka och började raka ned koskiten i tre hål som man kunde öppna små luckor till. himla praktiskt. en ko kissade så det forsade rakt ut. och så sopar man och buffar på korna om de är i vägen. men försiktigt, för alla utom en är höggravida, den tunna huden buktar ut i knölar där man kan tänka sig att det ligger en kalv med klövar o grejer och trängs.
det var nån som gol, det var en tupp som satt i ett näste med tre hönor, han på en pinne o de trängdes på den andra.
nu får jag göra uppehåll för nu kokar gammeldrängen gröt så det är det bäst att jag också gör.
fan gammeldrängen steker ägg också, det måste jag också fixa. får göra en beställningslista till den andre gammeldrängen R när han kommer nästa söndag:
- ägg
- nåt grönt, tips?
- rotfrukt, typ morötter vetja
- linfrön
- frukt, kanske apelsiner
09.12 Nu har vi ätit! Vi ska snart gå ut och börja klyva ved. N-P har berättat att den här gården till skillnad från andra måste jobba med veden mitt i vintern, eftersom det är så lite tid på våren och sommaren. Då har man fullt upp med vårsådden o annat.
Vi har pratat om vilt. Förra hösten var en björn framme o tog två år o ett lamm. De hade varit ute ensamma i många dagar. Sen var gårdfolket rädda, men björnen gick o la sig o har inte varit framme igen. Älg syns sällan. På granngården är rika industrialister o jagar ripa om höstarna, där hade de ett tag en karl anställd att skjuta av rävar, så att det skulle bli fler ripor.
Jo det var en mängd sysslor i fjöset (ladugårn) i morse, jag kommer inte ihåg allt, men i princip städa, sen strö strö och ge halm, sen torka juver o mjölka, men det missade jag för då gick vi tillbaka till stallet. Ja det var alltså E, en av ägarinnorna, som kom in och deltog i morgonsysslorna, som skötte mjölkningen. I stallet gjorde vi samma sak, gick in genom en dörr baktill och kom in bakom bestarna, och skottade ut hästskiten genom en frostad lucka. På golvet ligger ett extra brädlager för hästarna att slita på. En vallack och ett sto såvitt jag förstår. Sen sopar man rent. Och borstar av hästarna, tjejen brukar fara runt tydligen, de är inte tjudrade, o lägga sig i skiten lite och ibland kan hon till och med vända sig och bajsa i hökrubban. Om det nu heter så. Sen tillbaka i fjöset och där gjordes fruktcocktails i ordning, varmt vatten och diverse frusna gamla grönsaker och lite kraftfoder och mineraler. Och de små korna fick nåt lite annat och det fanns ett par blandningar spill från sockerbetsodling som bland annat det får som just lammat fick till frukost. In med det i en spann till varje, och sen bort med det igen. Och ett tag till med rakan för att städa undan den nya skit som kommit. Vid det laget hade vi städat undan den fräna stanken, eller så hade jag vant mig.
Men vips iväg for gammeldrängen och hämta lite björkris som kan vara bra att gnaga på också. Nej nu ska vi ut o jobba. Stänga av elverket, för det kajkade ur i natt o vi fick starta manuellt i morse.
och jag mår jättebra. vi är igång här o jobbar, steg opp 05.10, frukost, jag fick låna bröd av gammeldrängen P-A, sen snabbt klä sig och ut i kolsvarta mörkret. det gällde att gå precis där han gick, för annars sjönk man i djupsnön. hit o dit mellan husen o granarna, och upp på en gårdsplan. tände och in genom en dörr. och HUJ! där stack två enorma huvuden fram, som drakar eller lindormar ut genom en vägg. det var arbetshästarna, och de svängde med sina enorma halsar o mular när stordrängen ställde fram vatten o gav dem hö. sen raskt ut igen o över gårdsplan, från boningshuset intill lyste varm lampa, och in i ladugården. där var lite varmt. först tända i öppen spis, eller inte ens det, bara öppen eldstad i hörnet. värma vatten. och där stor sju kor till höger i sina spiltor o vände o vred på huvena mot oss. och får, en fem stycken, den sista med två små killingar, till vänster. det var en stark lukt i hela rummet. jag fick en raka och började raka ned koskiten i tre hål som man kunde öppna små luckor till. himla praktiskt. en ko kissade så det forsade rakt ut. och så sopar man och buffar på korna om de är i vägen. men försiktigt, för alla utom en är höggravida, den tunna huden buktar ut i knölar där man kan tänka sig att det ligger en kalv med klövar o grejer och trängs.
det var nån som gol, det var en tupp som satt i ett näste med tre hönor, han på en pinne o de trängdes på den andra.
nu får jag göra uppehåll för nu kokar gammeldrängen gröt så det är det bäst att jag också gör.
fan gammeldrängen steker ägg också, det måste jag också fixa. får göra en beställningslista till den andre gammeldrängen R när han kommer nästa söndag:
- ägg
- nåt grönt, tips?
- rotfrukt, typ morötter vetja
- linfrön
- frukt, kanske apelsiner
09.12 Nu har vi ätit! Vi ska snart gå ut och börja klyva ved. N-P har berättat att den här gården till skillnad från andra måste jobba med veden mitt i vintern, eftersom det är så lite tid på våren och sommaren. Då har man fullt upp med vårsådden o annat.
Vi har pratat om vilt. Förra hösten var en björn framme o tog två år o ett lamm. De hade varit ute ensamma i många dagar. Sen var gårdfolket rädda, men björnen gick o la sig o har inte varit framme igen. Älg syns sällan. På granngården är rika industrialister o jagar ripa om höstarna, där hade de ett tag en karl anställd att skjuta av rävar, så att det skulle bli fler ripor.
Jo det var en mängd sysslor i fjöset (ladugårn) i morse, jag kommer inte ihåg allt, men i princip städa, sen strö strö och ge halm, sen torka juver o mjölka, men det missade jag för då gick vi tillbaka till stallet. Ja det var alltså E, en av ägarinnorna, som kom in och deltog i morgonsysslorna, som skötte mjölkningen. I stallet gjorde vi samma sak, gick in genom en dörr baktill och kom in bakom bestarna, och skottade ut hästskiten genom en frostad lucka. På golvet ligger ett extra brädlager för hästarna att slita på. En vallack och ett sto såvitt jag förstår. Sen sopar man rent. Och borstar av hästarna, tjejen brukar fara runt tydligen, de är inte tjudrade, o lägga sig i skiten lite och ibland kan hon till och med vända sig och bajsa i hökrubban. Om det nu heter så. Sen tillbaka i fjöset och där gjordes fruktcocktails i ordning, varmt vatten och diverse frusna gamla grönsaker och lite kraftfoder och mineraler. Och de små korna fick nåt lite annat och det fanns ett par blandningar spill från sockerbetsodling som bland annat det får som just lammat fick till frukost. In med det i en spann till varje, och sen bort med det igen. Och ett tag till med rakan för att städa undan den nya skit som kommit. Vid det laget hade vi städat undan den fräna stanken, eller så hade jag vant mig.
Men vips iväg for gammeldrängen och hämta lite björkris som kan vara bra att gnaga på också. Nej nu ska vi ut o jobba. Stänga av elverket, för det kajkade ur i natt o vi fick starta manuellt i morse.
måndag 8 februari 2010
På väg mot vildmarken
Jag har anträtt resan mot vad jag hoppas ska bli mitt nya liv som dräng. Under våren i alla fall. Är på väg till Lillhärjåbygget, ett fjälljordbruk i väglöst land. Landets sista som brukas året om. Kor, får, häst. Skog, fjäll och framför allt myrmark. Med mycket snö på. Ej anslutet till elnätet.
Jag hoppas att det ska gå att nå internet så jag kan skriva här regelbundet och lägga upp bilder. Tills vidare kan ni kolla här.
Varför gör jag detta? Jo jag vill ju dela tillvaron mellan de saker jag tycker om. Journalistik lokalt, riks och utrikes. Ideellt arbete. Reseledande, kanske föredrag o utbildningar. Och så vill jag bo lite lantligt, med närhet till naturen. Kanske pyssla med hantverk, hjälpa till med lantbruk.
Där kommer drängtiden nu in, för att ge mig lite vägledning. Känna på lite hur det är att leva lite mer som på 1800-talet, ta hand om djur och gård med gamla tekniker. Se vad jag gillar och inte.
På sikt är jag grymt intresserad av att bygga ungefär ett sånt här hus! Och i dagsläget lutar jag åt att göra det i Göteborgstrakten. Over and out.
PS. Kan det inte också vara så att jag bara är vilsen i livet? Njo. Lite vilsen är jag allt. Men mest är det av godo. Och jag tänker: Om jag lagt 25 år av mitt liv på att sitta på min bak och jobba med text så kan jag väl lägga tre och en halv månad på att klyva ved och mjölka, ysta, kärna, kalva, slakta öhh.. ja och så vidare.
Jag hoppas att det ska gå att nå internet så jag kan skriva här regelbundet och lägga upp bilder. Tills vidare kan ni kolla här.
Varför gör jag detta? Jo jag vill ju dela tillvaron mellan de saker jag tycker om. Journalistik lokalt, riks och utrikes. Ideellt arbete. Reseledande, kanske föredrag o utbildningar. Och så vill jag bo lite lantligt, med närhet till naturen. Kanske pyssla med hantverk, hjälpa till med lantbruk.
Där kommer drängtiden nu in, för att ge mig lite vägledning. Känna på lite hur det är att leva lite mer som på 1800-talet, ta hand om djur och gård med gamla tekniker. Se vad jag gillar och inte.
På sikt är jag grymt intresserad av att bygga ungefär ett sånt här hus! Och i dagsläget lutar jag åt att göra det i Göteborgstrakten. Over and out.
PS. Kan det inte också vara så att jag bara är vilsen i livet? Njo. Lite vilsen är jag allt. Men mest är det av godo. Och jag tänker: Om jag lagt 25 år av mitt liv på att sitta på min bak och jobba med text så kan jag väl lägga tre och en halv månad på att klyva ved och mjölka, ysta, kärna, kalva, slakta öhh.. ja och så vidare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)