11-year olds refused to sing at arms factory

Swedish peace activist Martin Smedjeback just relayed the following story:

Twin sisters Ellen and Jonna in a small town in Sweden on December 13 boycotted a holiday singing event at the local arms production company Saab Bofors Dynamics.

"We don't think it's all right to [perform] at a company that makes weapons, for examples missiles that kill people," the two eleven-year olds reportedly told their teacher as the class was invited to stage a traditional St. Lucia procession at the arms maker, which produces inter alia the Carl Gustaf and AT-4 anti-tank systems, used in conflicts worldwide.

The mother of the twins said their middle school teacher had tried to persuade her children to join the St. Lucia event, a semi-Christian, semi-pagan and highly traditional celebration where typically a procession of children or a choir sings Christmas songs and brings lights and sweets.

The teacher reminded the pupils of the arms producer's promised contribution to their school trip, and according to the girls said no one in the town had before refused the Lucia procession at Saab Bofors Dynamics, a major local employer.

The put-off teacher then made clear the conscience objection would be punished by extra time in school. But Ellen and Jonna stood by their decision, and the class sang without them on the company premises.

The family has mixed feelings towards their stand.
"The hardest thing were all the class mates who came and asked all the time why we wouldn't [sing]”, said Jonna and Ellen.
Their mother said she felt distress at the fact that her children had to put up with pressure but also pride at their display of moral will. She said she had found at least one other parent who shared the family's views and might raise the issue of a school policy towards the arms industry at a parental meeting.

The sisters were also empowered by their resistance act.
"I think I have done the right thing and I will do it again," said Jonna.

Mary är död

Mary Nilson är död. Hon var min storebror Davids och min bästa kompis på landet, på Lundens backe vid Örsundsbro när vi var små. Hon bodde i en ljusbrun stuga nära intill, alldeles uppför den gamla skogsvägen bara och så till vänster, fula plankiga hus med kärleksfull famn och alltid nybakt bröd inuti.

Vi gick på långa skogspromenader, över stock och över sten. När vi inte kunde lyfte hon oss. Och vi hade plastkorgar och leksakspicknickgrejor. Vi hittade magiska vägar, en spång i ett kärr och en lucka i en sten som aldrig återfanns. Nu är det avverkat.

Och Mary dog den 19 november. Jag ringde aldrig. Aldrig ringde jag. Åratal gick. Jag har kastat bort så mycket. Det är futtigt faktiskt.

I juni var jag i Stockholm. Inte hälsade jag på. I juli och augusti bodde jag i Sverige. Inte ringde jag. Hennes nummer står väl kvar på Eniro, jag vågar inte titta. I september bodde jag hos kompisen Magnus på Gärdet. Inte åkte jag ned till Söder och överraskade, trots att mina ben och mina lungor och mina ögon bär och håller för en sån resa. Jag kan överraska. Det är jag som är ung och kunde göra det.

Men jag kanske inte kunde portkoden till hennes lägenhetshus på Krukmakargatan. Ja det var en bra ursäkt.

Man måste ta avsked innan människor dör. Man måste kyssa varandra. När ska jag nu tacka för allt Mary gett mig? Mary hej. Förlåt. Tack. Kram och puss.

Nu byter jag ämne. Mary tyckte inte heller om krig. Hon sa: Man ska inte fajtas. Eller kivas. När David och jag ville leka krig. Det fick vi inte. Tror jag. Men vi hade många kojor runt om.

I september förra året skrev jag så här till Östgöta-Corren som hade refuserat en Svenska Freds-annons på Saabs 70-årsjubileum. Mina ord är arga, inte jättekonstruktivt. Men arg är man ibland.

"Tack Östgöta-Corren för att ni stoppade Svenska Freds annonser. De var kritiska mot Saab inför 70-årsjubileet i helgen som gick. Vi vill inte läsa deras anklagelser att Saab tjänar pengar på krig. Vi behöver inte höra att Saab, arbetsgivare åt många, profiterar på diktaturer. Det tjänar ingenting till att bekymra sig över att Saabs anställda tillverkar krigsmateriel till grova människorättskränkare.

Någon undrar om Correns chefredaktör Ola Sigvardsson skulle stoppat kritiken även om den kom direkt från Saabs offer i till exempel Irak. De kan inte svenska, känner inte till 70-årsjubileet och har nog heller inte råd med annonser i Corren.

Men det har Svenska Freds och tack vare Corren slapp vi se de kritiska annonserna. Vi kunde glädja oss åt jubileet förra helgen: de vajande flaggorna och lukten av flygbränsle i näsborrarna. Vi kunde le åt svenska små barnaben som tultade runt på gräsmattorna i höstsolen. Tack Corren för att ni stänger våra öron för det onda i världen, ännu en liten stund.

Andreas Hedfors"

Kära Obama

(jag skrev brev till USA:s näste president på change.gov)

Dear President-Elect,

my name is Andreas Hedfors, I am a 30 year old Swedish journalist. I am a graduate of an elite military interpreter school and have worked as a journalist in the occupied Palestinian territories as well as in the five 'Stans of Central Asia. I currently work for public service Swedish radio in Sweden.

I was in Georgia on a Rotary scholarship when September 11 struck. I saw the great crossroads that the Western hemisphere came to that day, and I lost a lot of my faith when we took the wrong turn. Clenching the fist instead of reaching out.

So just like millions of Swedes, Europeans, Arabs and Asians I rejoiced when you were elected president. I had read Greg Palast's reports and frankly didn't dare hope. But now, a new hope has risen.

My fluent Russian, extensive journalistic competence, broad knowledge of and contacts within European issues but above all unflinching dedication to making the world a better place, may be of service to you. If so, please do not hesitate to contact me.

You obviously know this, but I will state it anyway: My chief vision would be for you to end the wars in Iraq and Afghanistan, end your support to the dictatorships of the Middle East and force Israel to find a solution with the Palestinans based on the '67 borders.

If you manage this, the principal obstacles to peace and prosperity in the world vanish. Generations of people, billions, will wake to a whole new belief in justice and that good can prevail. The fallen hearts of once-principled European politicians will be revived. Scores of lurking dictators deadlocking their populations in misery, from Western Africa (I do not know that continent) to Kyrgyzstan, will shrink back into their holes. Triumphant liberals from the middle class will take their places, root out corruption, bring back the exiled elites and enact democracy.

With real leadership from a real America, the good faith of the majority of people will define the real world.

Again, if there is anything I can do for you.

God's Speed Mr. Obama,

Yours,
Andreas Hedfors

Uzbekiska barn hivsmittade på sjukhus

43 uzbekiska nyfödda och småbarn har av misstag smittats med hiv av läkare i staden Namangan i östra Uzbekistan, rapporterade nyhetsbyrån Fergana på måndagen med hänvisning till anonyma uzbekiska myndighetspersoner.

Identiska skandaler, där sjukvården utlöser sakar snarare än stoppar infektionsepidemier, har på senare år drabbat hundratals barn i Kirgisistan och Kazakstan.

Sedan en vecka ska experter från huvudstaden Tasjkent vara på plats på Namangans länssjukhus för att kartlägga smittkällan, som påstås vara infekterade återanvända sprutor, eventuellt i samband med vaccinationer.

Den offentliga sektorn i stora delar av forna Sovjet lider av svåra resursbrister, undermåliga rutiner och korruption.

Lokalbor säger till Fergana att specialisterna från huvudstaden har isolerat de berörda familjerna för att tysta ned historien.

Officiellt smittades 3 169 uzbeker av hiv förra året, en siffra som anses konstgjort sänkt av hälsovårdsadministratörer för att undgå ansvar.

Att drabbas av hiv i Centralasien är förenad med ett stigma som ofta gör att smittade barn och kvinnor överges av mannen i familjen, även om smittan kommer via ett sjukhus eller mannens otrohet.

Elittruppen och tjoho

Såg i kväll filmen "Tropa de Elita", om en elitstyrka som krigar mot knarkgäng i Brasiliens favelor.

En utmärkt fascistfilm. Underhållande, spännande och nyanserat omutliga snutar som slåss mot korruption och brottslingar. När de förhör någon använder de plastpåse och våldtäkt med kvastskaft.

I samtliga visade fall berättar de misstänka viktiga underrättelser utifrån vilka poliserna bekämpar skurkarna.

Det får mig att undra: Hur effektivt är egentligen tortyr? Det stora problemet är ju att man inte vet vad personen vet, och riskerar att tortera okunniga. Men om vi låtsas att personen är skyldig, och vet något, "the ticking bomb" scenario. Hur effektivt är det då? Hur många, procentuellt sett, klarar att inte berätta sanningen? Vet man något om detta?

Jag bara får känslan att tortyr är sjukt effektivt. Att 80-90 procent av de som vet något pratar.

Mattias Gardell skriver iof att man just p g a att man aldrig vet säkert vad den torterade egentligen vet, samt för att alla kan ljuga, att man aldrig vet vad som är sant. Hmmm..

Sen att samtliga, vare sig de vet eller ine vet något, löper stor risk att bli traumatiserade. Inklusive förhörsledarna, är en annan sak. Undrar hur stor del som blir traumatiserade, och hur illa?

Svensk tortyr tränades intensivt på Tolkskolan, framför allt i början av 1980-talet. Hittills har inte byken tvättats. Borde göras en bok eller dokumentärfilm helst om Svensk tortyr - Tolkskolan och annat.

Undrar hur mkt svenska soldater i dag, utomlands, är inblandade i. Kalla Fakta-historien från Afrika är nog bara en gnutta.

Och så avslutningsvis. Grattis till den Nya Världsordningen. Många säger att vi inte ska överskatta det här, men jag tycker faktiskt inte det går att överskatta! Inte för att Barack Obama är svart, utan för att Bush är borta och inte ersätts av en likasinnad, inte ens av en särskilt priviligerad.

Jag tror att regimen Bush tröttade oss så att vi i dag glömt, förträngt och missat omfattningen av hur destruktiv den var. Hans styre var en vansinnesfärd av sprängattentat och dolkstötar mot samhället i stort, ett systematiserat sabotage av demokratiska institutioner, mot folkrätt, miljö, ekonomisk fördelningspolitik, sociala skyddsnät, osv osv. Och det var en koncentrerad propagandafest, en hjärntvätt som lämnat ingen oberörd, då våra egna medier och ledare kapitulerade och anammade språkbruket om terrorism. Jag hoppas att detta extrema ord nu ska återgå att bli extremt ovanligt, att språket återanpassar sig till verkligheten. I verkligheten är det bara statsterrorism som är vanligt

Dödskampen i Asjchabad

Den 10-13 september 2008 hördes skottlossning och eld från tunga vapen inne i Turkmenistans huvudstad Asjchabad. Rykten om vilka som trotsade lugnet i den totalitära diktaturen så har inkluderat religiösa extremister, kivande säkerhetsstyrkor, oppositionen och CIA-agenter. En rapport från ryska Memorial tecknar istället konturerna av en thrillerartad vendetta.

- Du ville träffa mig. Låt oss ses och göra upp som män, sa 35-årige patriarken Adzjar på telefon till förundersökningsledaren och nämnde ett fabriksbygge i norra delen av Asjchabad, huvudstad i ökenlandet Turkmenistan öster om Kaspiska havet. Adzjar hade just fått veta att polisen dagen innan torterat hans fru. På vägen till fabriken jagade han och bundsförvanten Ahmed Chodjaguliev, 28, iväg en polispatrull och sköt ihjäl ett par ur en annan.

Därpå följde fyra dygns eldstrid på fabriksområdet, med ett tiotal dödsoffer innan de illa förberedda säkerhetstrupperna kunde föra bort banditernas döda kroppar.

Jag vill berätta det här för att så begränsad information når väst från Turkmenistan, och de nyheter vi får del av är svåra att bekräfta. Den här texten bygger på en artikel på Ferghana.ru den 5 november, som utgår från en rapport från det ryska människorättscentret Memorial, som sammanställt officiella, oppositionella och anonyma uppgifter om striden i Asjchabad.

Chudajberdy "Adzjar" Amandurdiev var en känd kriminell i Asjchabad, och förekom i polisens rullor sedan de antiarmeniska pogromerna där i maj 1989. 1995 dömdes han till fem års fängelse för att ha organiserat en regimkritisk demonstration, men släpptes efter en kampanj från bland andra Amnesty International. Den sju år yngre bundsförvanten Ahmed Chodjaguliev var före detta befäl i gränstrupperna och bar ett långt skägg som gjorde att han förknippades med islamism.

Enligt turkmensk polis, skriver Memorial, smugglade de båda droger från Iran i Achals län. I maj 2008 brändes och rånades en statlig bensinmack i staden Geok-Tepe. Man förmodar att lokalchefen var droghandlare och skyldig någon pengar. Två månader senare efterlystes Adzjar och Chodjaguliev.

Oppositionella källor kopplar istället efterlysningen till politik. Under sommaren har turkmenska myndigheter intensifierat kontrollen över misstänkta oppositionella genom hembesök hos bland annat miljövänner och lokala aktivister. En av de som råkat illa ut är dissidenten Gulgeldy Annanijazov som dömdes till 15 års fängelse för att - tillsammans med Adzjar - ha spelat en huvudroll i den regimkritiska demonstrationen i juni 1995 men efter protester släpptes och fick asyl i Norge år 2002. Han greps under sommaren och dömdes till ett nytt 11-årigt fängelsestraff efter att i hemlighet ha återvänt till Turkmenistan.

Den 1 september hade Adzjar Ramadanfest när polis kom till hans hem och en konflikt uppstod, även om detaljerna är okända, enligt en turkmensk dissident. Dagarna därpå tog polisen minst tre av Adzjars familjemedlemmar som gisslan, en ofta använd metod för att komma åt eftersökta. Adzjars hustru ska enligt källorna bland annat ha misshandlats och förhindrats att sova men inte ha gett förhörarna några ledtrådar till hans gömställe.

Hustrun släpptes och polisen satte upp ett bakhåll hemma hos Adzjar. Den 10 september ringde han till hustrun eller en svägerska och fick veta att hustrun torterats. Förblindad av hämndlystnad bad han dem att ge luren till förundersökningsledaren, och kallade honom till en uppgörelse på det sätt som citeras ovan. Platsen som nämndes var dricksvattenfabriken Tjetjme som byggs i norra stadsdelarna.

På vägen dit stötte Adzjar och Chodjaguliev på en polispatrull. Adzjar presenterade sig för polismännen och bad dem hälsa sina överordnade att han var på väg dit för att "knäppa snutar." I nästa patrull satt en polisfurir och två värnpliktiga. De försökte gripa de båda banditerna, som öppnade eld med pistoler och dödade två i patrullen.

På fabriken jagade de båda vännerna bort byggnadsarbetarna med skott i luften. När en bil rullade in på fabriksområdet med förundersökningsledaren och två eller tre polismän gick de dit och när Adzjar förstod att detta var mannen som ansvarade för tortyren av hustrun öppnade han eld. Endast en polisman överlevde.

Adzjar Amandurdiev och Ahmed Chodjaguliev barrikerade ingången till huvudbyggnaden och placerade sig på andra våningen. Med automateld höll de tillskyndande poliser på avstånd, som inte visste hur många de var. Byggnaden var av armerad betong och fabriksområdet omgärdat av en betongmur. Enligt officiella uppgifter hade banditerna i förväg gömt tunga vapen, minst sex automatkarbiner Kalasjnikov, handgranaterna RGD-5, F-1 och ammunition. De hade tillgång till vatten men inte mat.

Under kvällen den 10 september och natten omringade säkerhetstjänsten fabriken och utrymde några bostadshus i närheten, men närmade sig inte. En operativ stab upprättades och den turkmenske säkerhetsministern Tjarymyrat Amanov tog befälet. Staben tog hjälp av före detta säkerhetstjänstofficerare. En av dem var enligt inofficiella uppgifter den 34-årige Murad Djummanazarov som numera arbetade i ett FN-organ i Asjchabad. Enligt vissa uppgifter kallades han till platsen som sjukvårdare på den tredje dagen men engagerades i en stormningsgrupp och avled av ett skott i huvudet. Han efterlämnar två barn, skriver Memorial.

Staben gav ett befäl order om att "förhandla" med upprorsmännen. Han ska ha bett sina kollegor ta hand om sina närmaste innan han lämnade barrikaderna. Efter några steg sköts han till döds av Amandurdiev och Chodjaguliev. "Det var tydligt att de här personerna kommit dit för att dö," ska en av soldaterna ha sagt efteråt.

De belägrade ordnade sitt försvar kompetent, och anfallet försvårades av en tidig order att ta banditerna levande, vilket ska ha kostat åtskilliga medarbetare livet. Amandurdiev och Chodjaguliev bytte eldställningar ofta och sköt från sprickor i betongmurarna. På eftermiddagen den 11 september skaffade myndigheterna fram pansarskyttefordon och försökte närma sig byggnaden. Försvararna kastade handgranater och ett av fordonen slogs ut, eller gick sönder av sig självt, skriver Ferghana.ru.

Myndigheterna besköt byggnaden med stridsfordon och granatgevär utan effekt. På natten sköt de belägrade sönder strålkastare och billjus som riktades mot byggnaden. Det är tydligt att den turkmenska säkerhetstjänsten saknade kompetens, utrustning och förmodligen även moral att professionellt stoppa våldsmännen.

Efter flera misslyckade försök övergav säkerhetstjänsten planen att ta de belägrade levande. Man avstod också från att använda anhöriga som gisslan eller mänskliga sköldar, vilket man planerat och för den skull hållit familjemedlemmar i förvar nära fabriksområdet.

Den 12 september kördes artilleripjäser fram till byggnaden och en av dem besköt byggnaden. En prickskytt lyckades såra Ahmed Chodjaguliev men inte förrän på morgonen den 13:e stormades byggnaden. Den var då tom, visade en flera timmar lång genomsökning, men de belägrade upptäcktes i närheten i ett buskage bland byggnadsmaterial. Den svårt sårade Chodjaguliev greps men avled på väg till sjukhus. Adzjar sköts ihjäl under skottväxling. De båda hade opiater i blodet.

Historien omgavs av stor ryktesspridning. Det gick inte att tysta ned att artilleripjäser använts i huvudstaden. Rykten talade om hundratals upprorsmän och till och med en läkare på gränstruppernas sjukhus i sydvästra Asjchabad ska ha uppgett att det var fyrtio dödade och över hundra lätt sårade. De troligaste uppgifterna enligt Memorial är omkring tolv dödade och åtta svårt sårade.

Det är oklart hur mycket av denna information som nått turkmenerna, men huvuddragen torde vara kända. Vi får se vad som händer i Turkmenistan, den snart tre år nya presidenten Gurbanguly Berdymuhammedov, som jag såg i Bisjkek på OSS-toppmötet i oktober, har ju infört vissa liberaliseringar från företrädaren Turkmenbasjis barocka vanstyre, men fortsätter i stort sett en mycket hård kontroll. Landet är med västliga mått mätt helt uppochnedvänt på ett sätt som skapar djupa psykiska och fysiska men för samtliga fem miljoner turkmener. Det är en pågående djup tragedi.

Källor: http://www.ferghana.ru/article.php?id=5943, http://www.ca-news.org/news/42067

Vemodig höst i Bisjkek

Ohoj,

dags att skriva lite här igen, lite omväxling mot Resedagboken men tyvärr utan dess utmärkta mejltjänst.

Jag åkte 16 september till Uzbekistan som reseledare för Världens Resor. Gruppen var 12 personer, alla utom en damer, som inspirerats till resan av en Gudrun Sjödéns-kollektion med tema Sidenvägen. Jag var lite nervös men läste massa böcker innan och väl på plats gick det finfint. Vi hattade runt bland alla gamla Tusen-o-en-natt-städer och jag är stolt över att jag slängde ut några av de otaliga kulturminnesmärkena och istället tog in några företeelser ur vanliga livet, såsom en yrkesfolkskola, ett sjukhus och en bomullsplockning.

Allt sånt är fruktansvärt intressant när man är i en havererad stat och därtill en hård diktatur. Tragiskt och lättsamt på en gång, och illa fascinerande. Det blev många fina möten och intressanta platser, men det är klart att det blir en annan sak jämfört med att resa som journalist eller i mindre sällskap.

Sen åkte jag landvägen genom Ferganadalen till Kirgisistan, samma väg jag åkte i april. Jag var lite nervös igen eftersom jag hade datorn med mig, men det gick ännu bättre. Träffade en trevlig konstnär/inredare i bilen över passet in i dalen (15 000 sum), han bjöd på grillspett, bröd och grönt té när vi nådde staden Kokand. Sen tog jag en minibuss (bara personbilar är tillåtna över bergen, officiellt av säkerhetsskäl men enligt rykten är det ett svepskäl, någon av landets rövarhövdingar ska tjäna grova pengar på personbilstrafiken) till staden Margila (ett par tusen sum tror jag) och var ruggigt nära att ge bort min keps till en kille.

Ferganadalen är underbart vacker, min favorithemvist alla kategorier i Uzbekistan för att inte säga hela Centralasien. Den är lummig, lantlig och tillbakalutad. Så har jag ju varit där de två vackraste tiderna på året också, tacka resebyrån för det...

Nej nu blir jag för trött för att skriva mer. I korthet kan sägas att jag hängde två dagar med en lokal bekant, f d fabrikschef. Spanade in ett sidenutvecklingsinstitut och samma sidenfabrik som förra gången, tog med lite varuprover hem. Sen buss till Andijan och vidare till gränsstaden Chanabad. Jag var inför gränspassagen orolig för att jag saknade redovisning för två nätter. Men de brydde sig inte om att kolla hotellkvittona och kontrollräknade inte heller mina pengar (jag hade glömt att ange att jag hade med mig ryska rubel i tullblanketten).

Sen ett trevligt möte med de kirgisiska gränssoldaterna, kändes lite som att vara hemma. Och så en liten uzbekisk Daewoo-buss till Djalalabad, en kirgisisk stad. 15 som per plats i bussen, en för mig och en för den stora ryggsäcken.

Blev begeistrad av den nästan fysiskt påtagliga atmosfären av frihet och ekonomi när jag kom dit. Hade utan att märka det vant mig vid Uzbekistan, där ofrihetens och stagnationens tystnad ligger som ett vått täcke över tillvaron. Hur varma och godhjärtade människorna än är i Uzbekistan blev jag personligen lättad och uppsluppen över att vara i Kirgi.

Spelade in lite radio och prutade mig till en billig biljett i jättesnygg begagnad Toyota-SUV upp genom bergen samma eftermiddag. 800 sum only. Tyvärr hade de spillt bensin på mattan bak, så jag blev ganska drogad. Mitt i natten kom vi fram till mitt gamla älskade Bisjkek, efter 9 timmars resa över 3 200 m (tror jag) höga pass genom Himmelska bergen.

Jag hade hamnat i en annan havererad stat, vars motbjudande regim nyligen sänkt landet till 166:e plats i listan över de mest korrupta staterna i världen. Strömavbrotten är nu i början av oktober på 12 timmar per dygn i delar av huvudstaden Bisjkek, för att man försnillat vattnet i vattenkraftverken. Samma typ av problem råder på i stort sett samtliga områden i den offentliga sektorn.

Tjokram,
andreas