Ohoj,
dags att skriva lite här igen, lite omväxling mot Resedagboken men tyvärr utan dess utmärkta mejltjänst.
Jag åkte 16 september till Uzbekistan som reseledare för Världens Resor. Gruppen var 12 personer, alla utom en damer, som inspirerats till resan av en Gudrun Sjödéns-kollektion med tema Sidenvägen. Jag var lite nervös men läste massa böcker innan och väl på plats gick det finfint. Vi hattade runt bland alla gamla Tusen-o-en-natt-städer och jag är stolt över att jag slängde ut några av de otaliga kulturminnesmärkena och istället tog in några företeelser ur vanliga livet, såsom en yrkesfolkskola, ett sjukhus och en bomullsplockning.
Allt sånt är fruktansvärt intressant när man är i en havererad stat och därtill en hård diktatur. Tragiskt och lättsamt på en gång, och illa fascinerande. Det blev många fina möten och intressanta platser, men det är klart att det blir en annan sak jämfört med att resa som journalist eller i mindre sällskap.
Sen åkte jag landvägen genom Ferganadalen till Kirgisistan, samma väg jag åkte i april. Jag var lite nervös igen eftersom jag hade datorn med mig, men det gick ännu bättre. Träffade en trevlig konstnär/inredare i bilen över passet in i dalen (15 000 sum), han bjöd på grillspett, bröd och grönt té när vi nådde staden Kokand. Sen tog jag en minibuss (bara personbilar är tillåtna över bergen, officiellt av säkerhetsskäl men enligt rykten är det ett svepskäl, någon av landets rövarhövdingar ska tjäna grova pengar på personbilstrafiken) till staden Margila (ett par tusen sum tror jag) och var ruggigt nära att ge bort min keps till en kille.
Ferganadalen är underbart vacker, min favorithemvist alla kategorier i Uzbekistan för att inte säga hela Centralasien. Den är lummig, lantlig och tillbakalutad. Så har jag ju varit där de två vackraste tiderna på året också, tacka resebyrån för det...
Nej nu blir jag för trött för att skriva mer. I korthet kan sägas att jag hängde två dagar med en lokal bekant, f d fabrikschef. Spanade in ett sidenutvecklingsinstitut och samma sidenfabrik som förra gången, tog med lite varuprover hem. Sen buss till Andijan och vidare till gränsstaden Chanabad. Jag var inför gränspassagen orolig för att jag saknade redovisning för två nätter. Men de brydde sig inte om att kolla hotellkvittona och kontrollräknade inte heller mina pengar (jag hade glömt att ange att jag hade med mig ryska rubel i tullblanketten).
Sen ett trevligt möte med de kirgisiska gränssoldaterna, kändes lite som att vara hemma. Och så en liten uzbekisk Daewoo-buss till Djalalabad, en kirgisisk stad. 15 som per plats i bussen, en för mig och en för den stora ryggsäcken.
Blev begeistrad av den nästan fysiskt påtagliga atmosfären av frihet och ekonomi när jag kom dit. Hade utan att märka det vant mig vid Uzbekistan, där ofrihetens och stagnationens tystnad ligger som ett vått täcke över tillvaron. Hur varma och godhjärtade människorna än är i Uzbekistan blev jag personligen lättad och uppsluppen över att vara i Kirgi.
Spelade in lite radio och prutade mig till en billig biljett i jättesnygg begagnad Toyota-SUV upp genom bergen samma eftermiddag. 800 sum only. Tyvärr hade de spillt bensin på mattan bak, så jag blev ganska drogad. Mitt i natten kom vi fram till mitt gamla älskade Bisjkek, efter 9 timmars resa över 3 200 m (tror jag) höga pass genom Himmelska bergen.
Jag hade hamnat i en annan havererad stat, vars motbjudande regim nyligen sänkt landet till 166:e plats i listan över de mest korrupta staterna i världen. Strömavbrotten är nu i början av oktober på 12 timmar per dygn i delar av huvudstaden Bisjkek, för att man försnillat vattnet i vattenkraftverken. Samma typ av problem råder på i stort sett samtliga områden i den offentliga sektorn.
Tjokram,
andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar