Verkligheten i P3:s sanslösa intervju med mig som nyhetschef i Kirgizistan

Det här var jäkligt kul att lyssna på igen, nästan fyra år senare. En helt surrealistisk och galen intervju tycker jag. Om ni vill lyssna så finns inslaget från söndag 29 november 2009 här och delen med mig kommer vid 1.02.00 in i programmet och pågår i cirka åtta minuter. Jag intervjuas av duktige Gustav Asplund på produktionsbolaget Filter. 

*skrammel*

*vinjett: utanför mitt fönster*

*miljöljud*

välkomna till gamla sovjetrepubliken kirgizistan. det här är nyhetsredaktionen på statsradion. och killen du hör här på den ganska risiga telefonlinjen är andreas hedfors.

jag har pratat med gulnara myrzakmatova min allra duktigaste reporter som bara jobbar halvtid och får otroligt lite betalt

vad gör du, exakt just nu?

jag sitter och skriver på en påannons på en text om att presidenten har brutit mot konstitutionen, det känns lite värdelöst för det kommer säkert inte gå igenom, jag har ju halvdåligt stöd från mina egna chefer som censurerar mig och…

för så här är det, Andreas vikar som nyhetschef på kirgiziska statsradion.

jag sitter på chefredaktörens kontor, det är parkettgolv, lysrör, den enda kartan över landet som finns på rummet den visar radioaktiva och biologiska föroreningar.

*miljö*

i bakgrunden går kvällens sammanfattande magasin.

i dag har vi skrivit upp följande, barn på barnhem har ökat nu med mycket gästarbetare och det är vinter, då lämnar många in sina barn på barnhem. studenthälsa, det är studenternas dag i dag, man gillar att göra väldigt mycket såhära "oj det är en speciell dag i dag-nyheter". och sen har vi lite putslustiga råd, hur ska man klara sig undan kylan i vinter.

och precis bakom andreas, ett fönster.

jag går fram till det nu, och lutar mig ut, det är väldigt smutsigt, som vanligt klassiskt sovjetisk bakgård, med förstörd betong, uppriven asfalt, vildvuxet gräs och jag förmodar att det finns farliga hundar med stelkramp nere på marken. ibland brukar jag gå ut när jag inte vill gå på toa i byggnaden och då brukar jag få springa undan hundar.

jag kan titta ut genom ett annat fönster, 

ja?

jag går ut här i hallen, det luktar lite mat, och här ser vi faktiskt det unga gardets aveny. det är säkert hujndra meter brett, där ser man bergen, de himmelska bergen med toppar uppåt 5 000 meter, de kan man faktiskt skymta längst bort bakom dis och smogg.

men allvarligt talat, hur hamnar en svensk kille här, på kirgiziska statsradion? jo andreas har frilansat ett tag härifrån som journalist och en gång höll han en kurs tillsammans med några andra, i genus.

och då var det en ung chef på radion som sa att kan inte du styra upp våra nyheter och aktualiteter lite och sen ringde han tillbaka och sa du kan inte du bara bli p1-chef direkt. och jag råkade tacka ja till det.

du har blivit chef för en kanal på kirgiziska statsradion?

ja precis. men jag har kommit till sans och lugnat ned det till att bara vara nyhetschef. det är nog det konstigaste och knäppaste jag gjort i livet. 

allting saknas, det finns en telefon bara som man kan ringa ut ifrån, den befinner sig i tevehuset en bit bort. jättelåga löner, de tjänar bara ett antal hundralappar i månaden. och sen när vi väl lyckas göra några nyheter, då kommer cheferna från nedervåningen och inte sällan censurerar.

vad säger de då?

de kanske ringer, det är mycket bakom ryggen och intriger, så de ringer kanske nån annan och innan jag vet ordet av så är liksom kvällens körschema ändrat. och sen får jag gå ned i efterhand och säga "vad hände här?" "njäej" säger hon då, "det var ett missförstånd, jag ringde bara för att förklara presidentens senaste order om nya tillsättningar som vi ska sända." "jaha, men kan vi sända det här då" säger jag, "ja det kan vi göra" säger hon då, och då springer jag upp och då hinner vi kanske sända en halv sån här lite mer kontroversiell nyhet.

är det gamla gubbar som är kvar från tidigare eller?

nej hon som går in och censurerar hon är yngre än mig, hon är typ 28 år, det är helt enkelt så att hon har ju rangen viceminister, hon sitter med på regeringens möten, hon är alltså viceminister i regeringen, hon kommer ju… hon ringer mig eller mina medarbetare i värsta fall, eller skickar upp sin sekreterare som kom upp alldeles nyss med munskydd för vad heter det, svininfluensan. och ger lappar, det här diskuterade vi i regeringen i dag, det här ska ni göra något på liksom.

så det är lite så att om man börjar bråka och tjafsa och säga ifrån så ger de med sig liksom? men de försöker ändå på nåt sätt subtilt sätt ändra sen?

ja bisarrt nog, det är ingen som bara säger näaej, det är alltid diskussioner, är vi tillräckligt bra och duktiga då kan jag nog få igenom. jag har lyckats sända om den mördade journalisten, Alisjer Saipov, och då säger folk inne på redaktionen "det här kan du inte sända", men sen så går det i alla fall att få ut någonting, till en viss gräns, men sen kommer de slänga ut mig, det har jag bara väntat på. 

men nu sitter jag här och jobbar med det här materialet, att konstitutionen har… i princip gjorde presidenten för två veckor sen en statskupp konstitutionellt, så gick jag och funtade på hur fan ska jag få ihop det här på ett sätt som gör att de ändå godkänner det, cheferna på våningen under.

vad har du för strategi då? 

jag vet faktiskt inte men jag skrev på svenska först - "flera statsvetare anser att den konstitutionella ordningen brutits, nu behöver konstitutionen ändras för att göra det här legalt." så vi liksom vänder på det och försöker se det som att hur ska vi göra för att fixa till det här?

ändå på nåt sätt göra något positivt av det liksom?

haha, ja precis. fast ibland är jag tveksam, ibland känns det som att jag i slutändan ändå hjälper diktaturen mer än jag stjälper eftersom… till exempel i fredags så slängde vi ut hela sändningen och så blev vi bara tvungna att göra en propagandasändning om varför det är nödvändigt att mångdubbla elenergipriserna.

det är bara två veckor kvar här, så jag tror inte att… jag vet inte liksom...

du jobbar bara två veckor till?

ja jag jobbar bara två veckor till. jag skulle inte för nåt i jorden vilja stanna längre än så. det är faktiskt… det är det svåraste och mest obehagliga jag gjort det här jobbet.