Omistliga wikiläckor och tragisk wikisåpa

(Recension av dokumentärfilmen We steal secrets. Text skriven för Fria Tidningar.)
Under loppet av något år offentliggjordes mycket av det som är värt att veta om hur Irakkriget, Afghanistankriget och den amerikanska diplomatin sett ut de senaste åren. Är det nån som minns det? Är det nån som brytt sig, som läst några av dokumenten?
Men så är det. Enorma mängder hemligstämplat material avslöjade dels grava missförhållanden med urskillningslöst våld mot civila och delaktighet i tortyr, visade dels att USA:s UD-tjänstemän sedan 1966 skriver nyktra och insiktsfulla sammanfattningar av läget i huvudstäder världen över.
Wikileaks historiska publiceringar i nådens år 2010-2011 är så oöverblickbara att det är lätt att bortse från dem och istället minnas den mänskliga sagan. "Wikisåpan" om hur en cool hackerorganisation fångade miljontals människors hopp, steg upp som en sol och sen föll som en pannkaka, neddragen av sin briljante men högmodige fixstjärna Julian Assange.
Veteranfilmaren Alex Gibney går tack och lov inte i den fällan med sin över två timmar långa dokumentär We steal secrets. Den 59-årige amerikanen som också ligger bland annat gjort dokument om Enron och Oscarvinnande men okända Taxi to the Dark Side har bättre omdöme och tydligare moralisk kompass än de nyhetsjournalister som nöjt sig - och fortfarande i dag nöjer sig - med Wikileaks-historiens extrema dramatik.
We steal secrets tar oss med på flera hisnande resor samtidigt. Vi får följa den australiensiske anarkist-hackaren som, antyds det, nästan sabbar en rymdraketuppskjutning och sedan lanserar en funktion för globala läckor om korruption. Redan då tycks han ha spottat ur sig bländande frihetliga citat som snart skulle trollbinda så många, som "you talk of times of peace for all and then prepare for war."
Och vi läser andlöst chatten där en anonym och tragiskt malplacerad underrättelsesoldat i Irak berättar om hur hen håller på att gå sönder inuti - och hur hen läckt USA:s hemligheter.
Historien om Wikileaks har otaliga vändningar, svävar i ett spänningsfält av starka politiska intressen och är kantad av sidospår. Men trots sin längd blir filmen aldrig seg, intensiva intervjuer, suggestiva animationer och knäppa bilder på Assange på en studsmatta håller oss vakna. Gibney är samvetsgrann och kompromisslös.
Därför får vi träffa de brittiska journalister som länge samarbetar med Wikileaks och Assange och som betonar att om dessa mellanhänder ska straffas för något så ska New York Times ansvarige utgivare, som också publicerade, ha samma straff. Därför får vi träffa Anna, den svenska kvinna som för kanske första gången berättar om den så extremt osannolika men ändå uppenbarligen verkliga händelsen när Assange fular sig i sängen och sen vägrar hivtesta sig. Och därför tvingas vi krypa under huden på Adrian Lamo, den smärtsamt ynklige person som lät Chelsea (som hon numera heter) Manning lätta sitt hjärta och sen angav henne till isolering och ett 35-årigt fängelsestraff.
Ett perspektiv som Gibney helt utelämnar är det icke-västerländska: objektens och offrens, de som utsätts för den amerikanska krigföring och maktutövning som nu exponerats.
We steal secrets hjälper oss att se nyanserna och perspektiven i en typ av skådespel som i år fortsatt med Edward Snowden och NSA-läckan. Karaktärerna är påfallande ofta högintelligenta datanördar som sticker ut socialt. Men de har ett osvikligt kurage i att blottlägga maktens lögner, förmynderi och omänsklighet. För detta lider de just nu för vår skull. Och vi är fria för deras.
FOTNOT: Julian Assange/Wikileaks har publicerat en kritik av filmen.