"Essentially what these documents show, when you put them together, and understand what they convey, is that the United States government has created a system, in virtually complete secrecy, that has as its objective the elimination of privacy around the world. Which is not an exaggeration, it's not "being dramatic", that is truly its institutional objective.
Their goal that they wake up every day to fulfill is to ensure that all forms of human electronic communication, things that take place over the telephone or over the internet, is collected by the NSA and then stored, monitored and analyzed. So that there is no human communication that takes place beyond the surveillance reach of the NSA. Ultimately, that is the real revelation of all of these documents."
Glenn Greenwald till SVT UG, sänt 12 dec 2013.
onsdag 11 december 2013
söndag 1 september 2013
Ekot från Västmakten
I dag är kanske den första höstdagen, men i så fall en underbart solig och frisk sådan med hög luft. På gården har vi skördat vaxbönor och väger och paketerar nu för utkörning till folk i morgon o tisdag. Tre kg potatis, två kg morot, två kilo gul lök (liten). Oj det behövs mer palsternacka, då går vi ut i trädgården och hämtar.
Lite mediekritik:
Först hörde vi på SR Kaliber och det kändes skönt med journalistik om ett kanske upphaussat projekt mot ungdomskriminalitet. Sen kom Ekot och Syrienrapporteringen. Låt mig först säga att public service i allmänhet, SR i synnerhet och i mkt hög grad Ekoredaktionen är i mitt tycke en fanbärare för den goda journalistiken, för opartisk och saklig förmedling och spegling av samtiden och en grundbult i demokratin. Men denna söndag blev jag, vilket ibland inträffar, frustrerad över sättet att göra utrikesjournalistik.
1) Det blev en sportreferatsliknande rapportering. Nu om Obamas reträtt till att låta kongressen rösta om huruvida USA ska anfalla Syrien eller ej, och olika analyser av det. Inte ett ljud knystades om att angrepp i båda fallen, med eller utan amerikanskt parlamentsgodkännande, är i strid med FN-systemet och folkrätten. Som vår FN-preces Jan Eliasson med stoiskt tålamod förklarade om och om igen i lördagsintervjun i går har vi faktiskt ett system för att hantera internationella konflikter och det förestavar att enbart i direkt självförsvar eller med godkännande från FN:s säkerhetsråd går det att anfalla andra länder. Orsaken är tyvärr inte uppenbar för alla - krig är extremt destruktiva och är ofta sämre än även en dålig fred.
Ekots beteende nu är som om de skulle bevakningen skulle handla om att Hells Angels inte kan bestämma sig för huruvida de ska råna banken i Stockholm eller Uppsala. HA-presidenten får skarp kritik för att han föredrar Uppsala. Snart kan Bandidos komma in på scenen, de kallar HA mesiga och säger att de tänker spränga bankerna i båda städerna. Slut på rapporteringen. Inte nåt om att bankrån är problematiskt, rentav olagligt, och att det finns de som tycker att både HA och Bandidos borde underkasta sig det allmänna rättsmedvetandet . (Givetvis har sådant diskuterats tidigare i P1 vad gäller Syrien men min kritik handlar om att huvudperspektivet är västmakternas/motorcykelgängens, snarare än ett mer opartiskt och utgående från allmänna rättsprinciper och folkrätten.)
Ekots beteende nu är som om de skulle bevakningen skulle handla om att Hells Angels inte kan bestämma sig för huruvida de ska råna banken i Stockholm eller Uppsala. HA-presidenten får skarp kritik för att han föredrar Uppsala. Snart kan Bandidos komma in på scenen, de kallar HA mesiga och säger att de tänker spränga bankerna i båda städerna. Slut på rapporteringen. Inte nåt om att bankrån är problematiskt, rentav olagligt, och att det finns de som tycker att både HA och Bandidos borde underkasta sig det allmänna rättsmedvetandet . (Givetvis har sådant diskuterats tidigare i P1 vad gäller Syrien men min kritik handlar om att huvudperspektivet är västmakternas/motorcykelgängens, snarare än ett mer opartiskt och utgående från allmänna rättsprinciper och folkrätten.)
Det som borde ske enligt Eliasson och andra bedömare är att väst och omvärlden pressar parterna att samlas till förhandlingar om eld upphör. Och pressar parterna att stoppa vapentillförseln. Om USA har bevis för kemvapenanvändning bör de givetvis presentera dem, åtminstone till FN och säkerhetsrådets övriga medlemmar. Annars går det inte att ta deras påståenden på allvar.
2) I lunchekot kom en internationell mediekrönika av Christian Åström. Den mkt erfarne korrespondenten citerade medier i Israel, USA och Tyskland som diskuterade just Obamas backande, kallade presidenten feg och så vidare. Vad hände med medier i Indien, Kina, Ryssland, Östeuropa, Norge, och kontinenterna Sydamerika och Afrika? Det känns inte helt bra att inte ha en bredare bas i en så kallad internationell medieöversikt. Istället borde Ekot kalla den en "mediekrönika från västmakter" när det är det man nöjt sig med.
På gården har det sensommarstökats och nu inleds skördesjå. Vi har i veckan kört hem halm och staplat upp på logen. Skottat ut 18 vagnar gödsel från fårhuset och byggt en tjusig kompost som vi sedan preparerat med valeriana, ek, nässla, rölleka och andra koncentrat för att "ympa" fram en optimal kompostering. Och skördat potatis, morot, majs, vindruvor. Beställningarna har kommit in via telefon, ordentligt med sådana tydligen och det är brist på ägg och tomater förstår jag. Nu efter tuppluren vid lunch ska vi väga vidare och lägga i prydliga paket.
Det här inlägget har redigerats i april 2014.
Det här inlägget har redigerats i april 2014.
måndag 26 augusti 2013
En drängdag
Har hamnat på en liten gård i Sörmland. Här finns ankor och kycklingar och höns och får. Och katter. Och här finns två fina gamla människor som drivit lantbruket länge. Vithåriga och stillsamma går de här och arbetar och pratar och grubblar och gnolar.
Dagen började med katastrof. Grävling eller räv hade krafsat sig in till kycklingarna. Eller under kycklinghuset rättare sagt, men det räckte nog. Fem-sex var döda. Och resten, knappt tio, var ju förskräckta och skygga. Post-traumatisk stress skulle en sagt om det handlat om människor. Bondefar kröp in i kycklinghuset för att ta rätt på dem en och en och bad mig stänga dörren. In kröp han och efter dem och jepp där fick han fatt i en. Jag var helt absorberad av skådespelet och märkte inte att fyra sprang ut, genom dörren jag lämnat en liten glipa i.
En dålig start på mitt drängaliv. Bondefar blev nästan lite mörk i synen. Glöm dem, sa han.
Flera av de levande kycklingarna var skadade, hade fått en eller flera av tårna avrivna eller bortbitna, och några var skadade i bröstet. Fy vad hemskt natten må ha varit.
Bondmor satte på vatten och klädde på sig regnstället. Jag gick och började hacka ut fårgödslet ur fårhuset medan bondparet slaktade de värst skadade kycklingarna. Sen skållade mor dem och vi ställde oss och plockade kycklingarna. Det var roligt och ganska lätt. Plock plock.
Sen gick vi ut och packade hö. Först körde vi fram hölasset som stått under tak, bondfar har en gammal traktor från 1960-talet. Sen kopplas traktorn om till höpressen och vips så paketerar den höet i små buntar och knyter till och med automatiskt ihop dem. Det är en högteknologisk apparat som han köpte för 800 kronor, begagnad, på 1970-talet. Jag stod uppe på loftet och tog emot de små höbalarna och staplade dem prydligt. Detta var klöver och fick icke staplas på lucernahöet, som är finare och lammen ska få sen. Men klövern doftade ljuvligt. Det var mycket lätt och slappt att stapla men jag skulle räkna balarna och det gick ju sisådär, dessutom fick jag en hötuss eller nåt i ögat och fick springa in till mor.
Sen var det lunch, attans gott. Bordsbön. Potatis, vaxbönor, tzatziki och squashröra.
Sen staplade vi mer hö, sen kom goda vänner till bondparet och det blev fika i trädgården. Den bästa råttfångarkatten gick upp på bordet innan bondfar slängde ned den. Bondfar bär blå jeans och blå jeansskjorta. På morgonen hade han en blåvitrandig arbetsskorta med snöre knutet fram. Han har stort vitt skägg.
Efter eftermiddagskaffet åkte bondfar för att titta till lite halm som grannen skänker oss. Jag och bondmor packade klöverblomstren som fallit av från höpressningen i säckar. De ska hönsen få sen. Därefter attackerade jag fårhusets gödselgolv igen. Det ska tömmas på den inbakade kaka av bajs och halm som fåren gått och byggt på i ett år. Precis när jag var trött kom bondefar med traktorn och vi langade över gödslet på gödselspridarvagnen. Ett gäng ankor knallade in och kvackade på oss envetet den sista timmen.
Sen blev det kväll. Nu klockan sju är det kvällsvard.
lördag 24 augusti 2013
UK gov't attempts to co-opt Snowden/Guardian publications?
A common and shameful tactic by parties whose misconduct is exposed by investigative journalists is to sabotage their reporting by initiating cooperation with other mass media. This happened e g in the spring of 2012 when Swedish Radio unveiled the gov't secret plans to build an arms factory for Saudi Arabia and the Swedish politicians only talked about it with other media. This tactic will undoubtedly lead to easier questions for the responsible and will also steal away some of the valuable publicity from the news organization that invested in costly research.
A more sinister tactic is when the powerful compromised party starts to actually co-opt the reporting by themselves releasing information exclusively to media competitors.
It seems the UK gov't may now be doing just this.
Yesterday morning the Independent exposed a significant top secret matter - surveillance operations in the Middle East. Prominently in the headline and text they write that the information is "...revealed in Edward Snowden leaks" and that "information on [the internet-monitoring station] was contained in the leaked documents obtained from the NSA by Edward Snowden".
How does the Independent know exactly which documents Edward Snowden obtained from the NSA, one wonders. Snowden himself tells his confidante Greg Greenwald that he has "never spoken with, worked with, or provided any journalistic materials to the Independent". This comment was published yesterday in an article by Greenwald headlined "Snowden: UK government now leaking documents about itself".
UK authorities recently confiscated computers and portable media that Guardian freelancers/reporters Greenwald and Poitras have been using. Did the UK authorities find therein this information, and hence decided that they might as well leak chosen parts of it out to a competitor, the Independent, in order to sabotage and co-opt the Guardian revelations?
Worse, such leaks attributed hazily to Snowden but carried out by someone else may also be used to discredit him, since they may contain wrongful or harmful information.
A more sinister tactic is when the powerful compromised party starts to actually co-opt the reporting by themselves releasing information exclusively to media competitors.
It seems the UK gov't may now be doing just this.
Yesterday morning the Independent exposed a significant top secret matter - surveillance operations in the Middle East. Prominently in the headline and text they write that the information is "...revealed in Edward Snowden leaks" and that "information on [the internet-monitoring station] was contained in the leaked documents obtained from the NSA by Edward Snowden".
How does the Independent know exactly which documents Edward Snowden obtained from the NSA, one wonders. Snowden himself tells his confidante Greg Greenwald that he has "never spoken with, worked with, or provided any journalistic materials to the Independent". This comment was published yesterday in an article by Greenwald headlined "Snowden: UK government now leaking documents about itself".
UK authorities recently confiscated computers and portable media that Guardian freelancers/reporters Greenwald and Poitras have been using. Did the UK authorities find therein this information, and hence decided that they might as well leak chosen parts of it out to a competitor, the Independent, in order to sabotage and co-opt the Guardian revelations?
Worse, such leaks attributed hazily to Snowden but carried out by someone else may also be used to discredit him, since they may contain wrongful or harmful information.
Omistliga wikiläckor och tragisk wikisåpa
(Recension av dokumentärfilmen We steal secrets. Text skriven för Fria Tidningar.)
Under loppet av något år offentliggjordes mycket av det som är värt att veta om hur Irakkriget, Afghanistankriget och den amerikanska diplomatin sett ut de senaste åren. Är det nån som minns det? Är det nån som brytt sig, som läst några av dokumenten?
Men så är det. Enorma mängder hemligstämplat material avslöjade dels grava missförhållanden med urskillningslöst våld mot civila och delaktighet i tortyr, visade dels att USA:s UD-tjänstemän sedan 1966 skriver nyktra och insiktsfulla sammanfattningar av läget i huvudstäder världen över.
Wikileaks historiska publiceringar i nådens år 2010-2011 är så oöverblickbara att det är lätt att bortse från dem och istället minnas den mänskliga sagan. "Wikisåpan" om hur en cool hackerorganisation fångade miljontals människors hopp, steg upp som en sol och sen föll som en pannkaka, neddragen av sin briljante men högmodige fixstjärna Julian Assange.
Veteranfilmaren Alex Gibney går tack och lov inte i den fällan med sin över två timmar långa dokumentär We steal secrets. Den 59-årige amerikanen som också ligger bland annat gjort dokument om Enron och Oscarvinnande men okända Taxi to the Dark Side har bättre omdöme och tydligare moralisk kompass än de nyhetsjournalister som nöjt sig - och fortfarande i dag nöjer sig - med Wikileaks-historiens extrema dramatik.
We steal secrets tar oss med på flera hisnande resor samtidigt. Vi får följa den australiensiske anarkist-hackaren som, antyds det, nästan sabbar en rymdraketuppskjutning och sedan lanserar en funktion för globala läckor om korruption. Redan då tycks han ha spottat ur sig bländande frihetliga citat som snart skulle trollbinda så många, som "you talk of times of peace for all and then prepare for war."
Och vi läser andlöst chatten där en anonym och tragiskt malplacerad underrättelsesoldat i Irak berättar om hur hen håller på att gå sönder inuti - och hur hen läckt USA:s hemligheter.
Historien om Wikileaks har otaliga vändningar, svävar i ett spänningsfält av starka politiska intressen och är kantad av sidospår. Men trots sin längd blir filmen aldrig seg, intensiva intervjuer, suggestiva animationer och knäppa bilder på Assange på en studsmatta håller oss vakna. Gibney är samvetsgrann och kompromisslös.
Därför får vi träffa de brittiska journalister som länge samarbetar med Wikileaks och Assange och som betonar att om dessa mellanhänder ska straffas för något så ska New York Times ansvarige utgivare, som också publicerade, ha samma straff. Därför får vi träffa Anna, den svenska kvinna som för kanske första gången berättar om den så extremt osannolika men ändå uppenbarligen verkliga händelsen när Assange fular sig i sängen och sen vägrar hivtesta sig. Och därför tvingas vi krypa under huden på Adrian Lamo, den smärtsamt ynklige person som lät Chelsea (som hon numera heter) Manning lätta sitt hjärta och sen angav henne till isolering och ett 35-årigt fängelsestraff.
Ett perspektiv som Gibney helt utelämnar är det icke-västerländska: objektens och offrens, de som utsätts för den amerikanska krigföring och maktutövning som nu exponerats.
We steal secrets hjälper oss att se nyanserna och perspektiven i en typ av skådespel som i år fortsatt med Edward Snowden och NSA-läckan. Karaktärerna är påfallande ofta högintelligenta datanördar som sticker ut socialt. Men de har ett osvikligt kurage i att blottlägga maktens lögner, förmynderi och omänsklighet. För detta lider de just nu för vår skull. Och vi är fria för deras.
FOTNOT: Julian Assange/Wikileaks har publicerat en kritik av filmen.
Under loppet av något år offentliggjordes mycket av det som är värt att veta om hur Irakkriget, Afghanistankriget och den amerikanska diplomatin sett ut de senaste åren. Är det nån som minns det? Är det nån som brytt sig, som läst några av dokumenten?
Men så är det. Enorma mängder hemligstämplat material avslöjade dels grava missförhållanden med urskillningslöst våld mot civila och delaktighet i tortyr, visade dels att USA:s UD-tjänstemän sedan 1966 skriver nyktra och insiktsfulla sammanfattningar av läget i huvudstäder världen över.
Wikileaks historiska publiceringar i nådens år 2010-2011 är så oöverblickbara att det är lätt att bortse från dem och istället minnas den mänskliga sagan. "Wikisåpan" om hur en cool hackerorganisation fångade miljontals människors hopp, steg upp som en sol och sen föll som en pannkaka, neddragen av sin briljante men högmodige fixstjärna Julian Assange.
Veteranfilmaren Alex Gibney går tack och lov inte i den fällan med sin över två timmar långa dokumentär We steal secrets. Den 59-årige amerikanen som också ligger bland annat gjort dokument om Enron och Oscarvinnande men okända Taxi to the Dark Side har bättre omdöme och tydligare moralisk kompass än de nyhetsjournalister som nöjt sig - och fortfarande i dag nöjer sig - med Wikileaks-historiens extrema dramatik.
We steal secrets tar oss med på flera hisnande resor samtidigt. Vi får följa den australiensiske anarkist-hackaren som, antyds det, nästan sabbar en rymdraketuppskjutning och sedan lanserar en funktion för globala läckor om korruption. Redan då tycks han ha spottat ur sig bländande frihetliga citat som snart skulle trollbinda så många, som "you talk of times of peace for all and then prepare for war."
Och vi läser andlöst chatten där en anonym och tragiskt malplacerad underrättelsesoldat i Irak berättar om hur hen håller på att gå sönder inuti - och hur hen läckt USA:s hemligheter.
Historien om Wikileaks har otaliga vändningar, svävar i ett spänningsfält av starka politiska intressen och är kantad av sidospår. Men trots sin längd blir filmen aldrig seg, intensiva intervjuer, suggestiva animationer och knäppa bilder på Assange på en studsmatta håller oss vakna. Gibney är samvetsgrann och kompromisslös.
Därför får vi träffa de brittiska journalister som länge samarbetar med Wikileaks och Assange och som betonar att om dessa mellanhänder ska straffas för något så ska New York Times ansvarige utgivare, som också publicerade, ha samma straff. Därför får vi träffa Anna, den svenska kvinna som för kanske första gången berättar om den så extremt osannolika men ändå uppenbarligen verkliga händelsen när Assange fular sig i sängen och sen vägrar hivtesta sig. Och därför tvingas vi krypa under huden på Adrian Lamo, den smärtsamt ynklige person som lät Chelsea (som hon numera heter) Manning lätta sitt hjärta och sen angav henne till isolering och ett 35-årigt fängelsestraff.
Ett perspektiv som Gibney helt utelämnar är det icke-västerländska: objektens och offrens, de som utsätts för den amerikanska krigföring och maktutövning som nu exponerats.
We steal secrets hjälper oss att se nyanserna och perspektiven i en typ av skådespel som i år fortsatt med Edward Snowden och NSA-läckan. Karaktärerna är påfallande ofta högintelligenta datanördar som sticker ut socialt. Men de har ett osvikligt kurage i att blottlägga maktens lögner, förmynderi och omänsklighet. För detta lider de just nu för vår skull. Och vi är fria för deras.
FOTNOT: Julian Assange/Wikileaks har publicerat en kritik av filmen.
onsdag 21 augusti 2013
Verkligheten i P3:s sanslösa intervju med mig som nyhetschef i Kirgizistan
Det här var jäkligt kul att lyssna på igen, nästan fyra år senare. En helt surrealistisk och galen intervju tycker jag. Om ni vill lyssna så finns inslaget från söndag 29 november 2009 här och delen med mig kommer vid 1.02.00 in i programmet och pågår i cirka åtta minuter. Jag intervjuas av duktige Gustav Asplund på produktionsbolaget Filter.
*skrammel*
*vinjett: utanför mitt fönster*
*miljöljud*
välkomna till gamla sovjetrepubliken kirgizistan. det här är nyhetsredaktionen på statsradion. och killen du hör här på den ganska risiga telefonlinjen är andreas hedfors.
jag har pratat med gulnara myrzakmatova min allra duktigaste reporter som bara jobbar halvtid och får otroligt lite betalt
vad gör du, exakt just nu?
jag sitter och skriver på en påannons på en text om att presidenten har brutit mot konstitutionen, det känns lite värdelöst för det kommer säkert inte gå igenom, jag har ju halvdåligt stöd från mina egna chefer som censurerar mig och…
för så här är det, Andreas vikar som nyhetschef på kirgiziska statsradion.
jag sitter på chefredaktörens kontor, det är parkettgolv, lysrör, den enda kartan över landet som finns på rummet den visar radioaktiva och biologiska föroreningar.
*miljö*
i bakgrunden går kvällens sammanfattande magasin.
i dag har vi skrivit upp följande, barn på barnhem har ökat nu med mycket gästarbetare och det är vinter, då lämnar många in sina barn på barnhem. studenthälsa, det är studenternas dag i dag, man gillar att göra väldigt mycket såhära "oj det är en speciell dag i dag-nyheter". och sen har vi lite putslustiga råd, hur ska man klara sig undan kylan i vinter.
och precis bakom andreas, ett fönster.
jag går fram till det nu, och lutar mig ut, det är väldigt smutsigt, som vanligt klassiskt sovjetisk bakgård, med förstörd betong, uppriven asfalt, vildvuxet gräs och jag förmodar att det finns farliga hundar med stelkramp nere på marken. ibland brukar jag gå ut när jag inte vill gå på toa i byggnaden och då brukar jag få springa undan hundar.
jag kan titta ut genom ett annat fönster,
ja?
jag går ut här i hallen, det luktar lite mat, och här ser vi faktiskt det unga gardets aveny. det är säkert hujndra meter brett, där ser man bergen, de himmelska bergen med toppar uppåt 5 000 meter, de kan man faktiskt skymta längst bort bakom dis och smogg.
men allvarligt talat, hur hamnar en svensk kille här, på kirgiziska statsradion? jo andreas har frilansat ett tag härifrån som journalist och en gång höll han en kurs tillsammans med några andra, i genus.
och då var det en ung chef på radion som sa att kan inte du styra upp våra nyheter och aktualiteter lite och sen ringde han tillbaka och sa du kan inte du bara bli p1-chef direkt. och jag råkade tacka ja till det.
du har blivit chef för en kanal på kirgiziska statsradion?
ja precis. men jag har kommit till sans och lugnat ned det till att bara vara nyhetschef. det är nog det konstigaste och knäppaste jag gjort i livet.
allting saknas, det finns en telefon bara som man kan ringa ut ifrån, den befinner sig i tevehuset en bit bort. jättelåga löner, de tjänar bara ett antal hundralappar i månaden. och sen när vi väl lyckas göra några nyheter, då kommer cheferna från nedervåningen och inte sällan censurerar.
vad säger de då?
de kanske ringer, det är mycket bakom ryggen och intriger, så de ringer kanske nån annan och innan jag vet ordet av så är liksom kvällens körschema ändrat. och sen får jag gå ned i efterhand och säga "vad hände här?" "njäej" säger hon då, "det var ett missförstånd, jag ringde bara för att förklara presidentens senaste order om nya tillsättningar som vi ska sända." "jaha, men kan vi sända det här då" säger jag, "ja det kan vi göra" säger hon då, och då springer jag upp och då hinner vi kanske sända en halv sån här lite mer kontroversiell nyhet.
är det gamla gubbar som är kvar från tidigare eller?
nej hon som går in och censurerar hon är yngre än mig, hon är typ 28 år, det är helt enkelt så att hon har ju rangen viceminister, hon sitter med på regeringens möten, hon är alltså viceminister i regeringen, hon kommer ju… hon ringer mig eller mina medarbetare i värsta fall, eller skickar upp sin sekreterare som kom upp alldeles nyss med munskydd för vad heter det, svininfluensan. och ger lappar, det här diskuterade vi i regeringen i dag, det här ska ni göra något på liksom.
så det är lite så att om man börjar bråka och tjafsa och säga ifrån så ger de med sig liksom? men de försöker ändå på nåt sätt subtilt sätt ändra sen?
ja bisarrt nog, det är ingen som bara säger näaej, det är alltid diskussioner, är vi tillräckligt bra och duktiga då kan jag nog få igenom. jag har lyckats sända om den mördade journalisten, Alisjer Saipov, och då säger folk inne på redaktionen "det här kan du inte sända", men sen så går det i alla fall att få ut någonting, till en viss gräns, men sen kommer de slänga ut mig, det har jag bara väntat på.
men nu sitter jag här och jobbar med det här materialet, att konstitutionen har… i princip gjorde presidenten för två veckor sen en statskupp konstitutionellt, så gick jag och funtade på hur fan ska jag få ihop det här på ett sätt som gör att de ändå godkänner det, cheferna på våningen under.
vad har du för strategi då?
jag vet faktiskt inte men jag skrev på svenska först - "flera statsvetare anser att den konstitutionella ordningen brutits, nu behöver konstitutionen ändras för att göra det här legalt." så vi liksom vänder på det och försöker se det som att hur ska vi göra för att fixa till det här?
ändå på nåt sätt göra något positivt av det liksom?
haha, ja precis. fast ibland är jag tveksam, ibland känns det som att jag i slutändan ändå hjälper diktaturen mer än jag stjälper eftersom… till exempel i fredags så slängde vi ut hela sändningen och så blev vi bara tvungna att göra en propagandasändning om varför det är nödvändigt att mångdubbla elenergipriserna.
det är bara två veckor kvar här, så jag tror inte att… jag vet inte liksom...
du jobbar bara två veckor till?
ja jag jobbar bara två veckor till. jag skulle inte för nåt i jorden vilja stanna längre än så. det är faktiskt… det är det svåraste och mest obehagliga jag gjort det här jobbet.
torsdag 8 augusti 2013
Klimatsmart mat
Tabell från bra studie över olika livsmedels klimatpåverkan!
Presenterad av SR:s nya programserie "Tack för maten"!
Klimatbäst är alltså att äta potatis, rotfrukter, lök och kål, frukt som inte rest med flyg, grönsaker, dinkel, råg och andra grödor, viltkött och baljväxter. Sallad, ägg och nötter är okej.
Heeeelt klimatunderkänt är det att äta nötkött och lammkött.
Klimatbäst är alltså att äta potatis, rotfrukter, lök och kål, frukt som inte rest med flyg, grönsaker, dinkel, råg och andra grödor, viltkött och baljväxter. Sallad, ägg och nötter är okej.
Heeeelt klimatunderkänt är det att äta nötkött och lammkött.
onsdag 7 augusti 2013
Stort genomslag för inslag om vänstermilitant våld
När jag började sommarviket på P4 Sörmland i mitten av juni i Eskilstuna lade jag märke till nån notis om ammoniak i ett dörrinkast. Eskilstuna-Kuriren skrev en stor artikel om "kriget mellan extremisterna" eller nåt sånt. Det lät intressant och utmärkta vik nyhetschefen Clara Tesch gav mig som vanligt fria tyglar att kika på det. Senare visade det sig att en av de flera ggr utsatta adresserna låg på samma gata där jag hyrde en liten lägenhet.
Jag började ringa runt och mejla. Snart fick jag kontakt med två av offren. Och snart hade jag två specialvinklar - var måltavlorna överhuvudtaget centrala, aktiva vit makt-aktivister? Och hade verkligen angriparna i det militanta nätverket Revolutionära Fronten, som de hävdade på hemsidan och i en film, gett offren ordentliga valmöjligheter att ta avstånd från sitt politiska engagemang eller förklara att de nu inte längre var aktiva?
(Här ska givetvis brasklappas att det är fullständigt odemokratiskt och antiparlamentariskt och kriminellt och destruktivt att initiera våld mot vilken människa som helst, oavsett deras åsikter.)
Hursomhelst. Måltavlorna i vit makt-miljön ville inte tala på band, men förklarade att de mådde riktigt dåligt av de systematiska och brutala angreppen.
En kväll ringde Revolutionära Fronten.
Efter flera veckors trevande kommunikation med krypterade SMS och mejl stämde vi träff. Jag åkte upp från Nyköping dit jag då flyttat. Träffade två aktivister och gjorde en längre vju. Det var svårt att hålla reda på alla frågor, vara ordentligt kritisk men samtidigt visa dem respekt och försöka sätta sig in i deras perspektiv och story.
RF som de kallar sig, eller 18-6, besvarade mina kritiska frågor något splittrat, men hävdade att de visst hade koll på att måltavlorna var aktiva "nazister och fascister" engagerade i t ex Förbundet Nationell Ungdom och Svenskarnas Parti. De hävdade också, om än med något oklara detaljer, att de gett samtliga offer ordentliga varningar och ultimatum innan angreppen.
Efter intervjun skickade jag ett mejl med en massa frågor. RF svarade inte och plötsligt var deras hemsida nere.
Efter ytterligare ett par veckor drog det ihop sig till dom i en rättegång mot en förmodad RF-aktivist från Eskilstuna. Jag ringde polisen och deras förundersökningsledare i E-tuna visade sig mer än villig att berätta om utredningen och spaningen eftersom han var frustrerad över vad han såg som en allvarlig våldsvåg som inte fått tillräcklig uppmärksamhet av polisen själv. Peter Bjurbo, tf nyhetschef på SR Örebro hade jag hälsat på förra helgen och pratat om detta. Min redaktion kontaktade också SR Västmanland som var intresserade. Det var mkt jobb med att ringa in en amatörskådis som körde bil 17 mil och kvickt hitta de delar av den jättelånga intervjun jag skulle be honom läsa in, och sen regissera honom för max trovärdighet. Han gjorde ett fint jobb tycker jag.
Vi publicerade så i går, i dag onsdag och vidare i morgon torsdag (när domen faller). Inslagen har fått väldigt stort genomslag, nyheten har toppat Ekot och TT och publicerats i TV4-Nyheterna, Aftonbladet och förstås i regionala medier. I kväll eller i morgon blir det nog SVT och via TT tidningar överallt.
P4 Sörmlands samlade rapportering
och mina längre reportage ett och två under tisdagen (dock via SR Västmanlands sida, ej vår...)
I dag onsdag sändes tre längre reportage jag gjort, men de har såvitt jag ser ej lagts upp på nätet än.
P4 Västmanland 6 augusti: Vänsterkampanj bakom våg av attentat i Västerås
P4 Örebro 6 aug: Politiska attacker i Lindesbergs kommun
Vänta, vad är det jag... jahapp. Har bokstavligt talat jobbat sen klockan 0600 i morse med att be Ekot o mina kollegor och andra kanaler att lägga upp sakerna på webben och länka mellan dem. Nu upptäcker jag att en samlingssida skapats (bra) men att den inte innehåller allt vi sänt (inte så bra) och att samtidigt alla länkar till andra kanaler tagits bort (inte särskilt bra det heller).
TV4-Nyheterna 6 aug: Vänstergrupp misstänks för 30 våldsdåd
Ekot 7 augusti: Polisen mobiliserar mot vänsterextremister (utmärkt av reporter Simon Andrén)
P4 Västmanland 7 augusti: Polisen kraftsamlar mot det politiska våldet
P4 Örebro 7 augusti: Polisen kraftsamlar efter politiskt våld i Lindesberg
(med en massa länkar)
Finfint jobbat av goda kollegorna Gabriel Stenström i Örebro och Mattias Pleijel i Västmanland.
Ekot 7 augusti: Polisen sen med att sätta brotten i sammanhang
VLT 7 aug: Extremister bakom vandaliserad lägenhet (cred till oss trots att SR Västmanland gjorde intervjun med polisen där)
Sen har vi också en intressant ledarbloggkommentar från SvD, Aftonbladet-artikel (med kvällstidningsdriv i texten förstås och tio fler attentat än vad jag och polisen räknade till), Ekots inslag i P3-Nyheter, Metro/TT ("Politiskt gängkrig i Mälardalen" med många läsarkommentarer).
Tack till många inblandade för åtskilliga förtroenden. Förhoppningsvis kan ordentlig journalistik innebära insyn, eftertanke, insikt och på sikt stimulera mänsklighet och godhet i individer, organisationer och samhället.
(Här ska givetvis brasklappas att det är fullständigt odemokratiskt och antiparlamentariskt och kriminellt och destruktivt att initiera våld mot vilken människa som helst, oavsett deras åsikter.)
Hursomhelst. Måltavlorna i vit makt-miljön ville inte tala på band, men förklarade att de mådde riktigt dåligt av de systematiska och brutala angreppen.
En kväll ringde Revolutionära Fronten.
Efter flera veckors trevande kommunikation med krypterade SMS och mejl stämde vi träff. Jag åkte upp från Nyköping dit jag då flyttat. Träffade två aktivister och gjorde en längre vju. Det var svårt att hålla reda på alla frågor, vara ordentligt kritisk men samtidigt visa dem respekt och försöka sätta sig in i deras perspektiv och story.
RF som de kallar sig, eller 18-6, besvarade mina kritiska frågor något splittrat, men hävdade att de visst hade koll på att måltavlorna var aktiva "nazister och fascister" engagerade i t ex Förbundet Nationell Ungdom och Svenskarnas Parti. De hävdade också, om än med något oklara detaljer, att de gett samtliga offer ordentliga varningar och ultimatum innan angreppen.
Efter intervjun skickade jag ett mejl med en massa frågor. RF svarade inte och plötsligt var deras hemsida nere.
Efter ytterligare ett par veckor drog det ihop sig till dom i en rättegång mot en förmodad RF-aktivist från Eskilstuna. Jag ringde polisen och deras förundersökningsledare i E-tuna visade sig mer än villig att berätta om utredningen och spaningen eftersom han var frustrerad över vad han såg som en allvarlig våldsvåg som inte fått tillräcklig uppmärksamhet av polisen själv. Peter Bjurbo, tf nyhetschef på SR Örebro hade jag hälsat på förra helgen och pratat om detta. Min redaktion kontaktade också SR Västmanland som var intresserade. Det var mkt jobb med att ringa in en amatörskådis som körde bil 17 mil och kvickt hitta de delar av den jättelånga intervjun jag skulle be honom läsa in, och sen regissera honom för max trovärdighet. Han gjorde ett fint jobb tycker jag.
Vi publicerade så i går, i dag onsdag och vidare i morgon torsdag (när domen faller). Inslagen har fått väldigt stort genomslag, nyheten har toppat Ekot och TT och publicerats i TV4-Nyheterna, Aftonbladet och förstås i regionala medier. I kväll eller i morgon blir det nog SVT och via TT tidningar överallt.
Uppdatering 19 augusti 2013: Nytt våldsdåd i Eskilstuna nyligen, det kanske värsta hittills i år eftersom det riktades direkt mot en person med sambo. Detta verkar inte vara på väg att sluta, som RF-aktivisterna sa sig vara inne på när vi träffades.
P4 Sörmlands samlade rapportering
och mina längre reportage ett och två under tisdagen (dock via SR Västmanlands sida, ej vår...)
I dag onsdag sändes tre längre reportage jag gjort, men de har såvitt jag ser ej lagts upp på nätet än.
P4 Västmanland 6 augusti: Vänsterkampanj bakom våg av attentat i Västerås
P4 Örebro 6 aug: Politiska attacker i Lindesbergs kommun
Vänta, vad är det jag... jahapp. Har bokstavligt talat jobbat sen klockan 0600 i morse med att be Ekot o mina kollegor och andra kanaler att lägga upp sakerna på webben och länka mellan dem. Nu upptäcker jag att en samlingssida skapats (bra) men att den inte innehåller allt vi sänt (inte så bra) och att samtidigt alla länkar till andra kanaler tagits bort (inte särskilt bra det heller).
TV4-Nyheterna 6 aug: Vänstergrupp misstänks för 30 våldsdåd
Ekot 7 augusti: Polisen mobiliserar mot vänsterextremister (utmärkt av reporter Simon Andrén)
P4 Västmanland 7 augusti: Polisen kraftsamlar mot det politiska våldet
P4 Örebro 7 augusti: Polisen kraftsamlar efter politiskt våld i Lindesberg
(med en massa länkar)
Finfint jobbat av goda kollegorna Gabriel Stenström i Örebro och Mattias Pleijel i Västmanland.
Ekot 7 augusti: Polisen sen med att sätta brotten i sammanhang
VLT 7 aug: Extremister bakom vandaliserad lägenhet (cred till oss trots att SR Västmanland gjorde intervjun med polisen där)
Sen har vi också en intressant ledarbloggkommentar från SvD, Aftonbladet-artikel (med kvällstidningsdriv i texten förstås och tio fler attentat än vad jag och polisen räknade till), Ekots inslag i P3-Nyheter, Metro/TT ("Politiskt gängkrig i Mälardalen" med många läsarkommentarer).
Tack till många inblandade för åtskilliga förtroenden. Förhoppningsvis kan ordentlig journalistik innebära insyn, eftertanke, insikt och på sikt stimulera mänsklighet och godhet i individer, organisationer och samhället.
torsdag 13 juni 2013
Samtal tre år efter blodbadet i södra Kirgizistan
Sammanfattar här en internetdiskussion tre år efter de etniska stridigheterna och pogromerna i södra Kirgizistan.
Moderator var Aida Kasymalieva, journalist vid kirgiziska RFE/RL och paneldeltagare statsvetaren Erica Marat, Mira Karybajeva från presidentadministrationen samt Tolkun Umaraliev från uzbekiska RFE/RL.
EM: Har blandade intryck från en resa till Osj nu. Å ena sidan verkar allt lugnt och byggnader är återuppbyggda, infrastrukturen återvänder till det normala. Men befolkningen och samhället tycks ha frusit och EM ser inga skillnader från 2011. Folk är fortfarande styrda av stereotyper och isolerade, segregerade är de två etniska grupperna, de håller sig ifrån varandra på offentliga platser. På båda sidor finns upplevelse av offerroll som stör försoningsprocessen. Ännu saknas en rättvis rättsprocess och oberoende domstolar vilket inte statsledningen löser.
MK: Vår avdelning reser till regionen inte en gång om året som Erica utan många gånger i månaden och vi har lokalanställda på plats. Jag tycker Erica har en stereotyp när hon säger att ingenting ändrats. Väldigt mkt har ändrats även om det inte alltid är till det bättre. Det finns viss isolering och försiktighet från sidorna i den tidigare konflikten, men det fanns även före 2010 och 1990. Redan från 1900-talet och längre tillbaka. Ferganaregionen har alltid varit spänd. 1990 diskuterades inte konflikten ordentligt, det fanns ingen möjlighet och då återuppbyggdes bara hälften så många hus. Nu har vi återuppbyggt mycket mer trots en extraordinärt pressad situation.
Så en huvudförändring är att myndigheterna tog detta på stort allvar omedelbart, systematiskt och långsiktigt. I januari 2013 sjösatte vi program för strategiska relationer mellan etniska grupper, ett minoritetskoncept.
En enskild fråga är rättsprocessen. Presidenten och andra ledare erkänner att rättssystemet inte klarade av situationen och att driva objektiva processer. Därför genomfördes en rättsreform som fortfarande pågår och är enormt svår. Det går inte att vidta snabba ytliga åtgärder.
AK: Här kommer en fråga från Maglan Askarbekov, partiledare Erkin-El från Facebook om att 9 miljoner slösats bort på framtagandet av ett koncept.
MK: Maglan har deltagit i reformarbetet med ett koncept för etniska relationer och vet att det avbröts. Först nu i april blev konceptet klart, godkänt av försvarsrådet och presidenten. Så inga miljoner har slösats bort. Parisdeklarationen säger att utländsk hjälp bara kan komma in på grundval av en officiell nationell politik.
Vad gäller de 9 miljonerna vet jag att det är pengar från fredsuppbyggande fonder från FN, som skulle gå till byggnationer, osv.
AK: En anonym fråga. Två gånger 7 miljoner från FN för uppbrunna dokument. Men andra organisationer tar pengar för samma sak. Försvinner biståndsmedlen någonstans?
MK: Det kan man kolla hos FN.
AK: HRW-rapport går stick i stäv med en presidentuttalande nyligen?
EM: Jag håller med om var MK säger om domstolarna och rättsprocessen, det är en mkt svår process såklart.
Jag noterar att presidentrapporten inte nämnde rättsprocessen. Märkligt var också att presidenten fortfarande hänvisar till onämnda tredje krafter.
AK: TK, presidenten pratade om separatister. Nu har Kadyrdjan Batyrov och andra kritiserat presidenten.
TK: Det var mkt svårt att bevaka Osjhändelserna. Även senare information har varit motsägelsefull. Många tidningar, särskilt kirgiziska, har tillåtit sig att uttala sig nationalistiskt. Det förekommer tyvärr fortfarande. Mkt känslig fråga i södern fortfarande. Nu lättare än tidigare men ännu är många medier på låg nivå när det gäller detta.
Jag vill fråga om ert etniska program. Välskrivet. Men kommer det att realiseras i verkligheten?
MK: Vad gäller domstolarna hänger allt samman med politisk utveckling och presidenten ska inte lägga sig i om de andra pelarna i staten. Han känner till rättssystemets fel bättre än någon. Det vore respektlöst att nu kommentera deras situation.
Vad gäller "tredje krafter" vill jag absolut inte kommentera presidentens citat. Men tre år är kort tid för att reda ut och offentliggöra hemliga förhållanden, sådant gör andra länder efter 50 eller 100 år. Jag tror inte vi kommer att veta allt ens om ett eller tre år. Många kommissioner har letat sanningen. Jag har själv deltagit i några arbetsgrupper. Polisen skrev en rapport förra året och lovade att fortsätta utreda.
Vad gäller journalistik var landet som aldrig tidigare och som inga andra öppet för journalister under konflikten. Kirgizistan saknar möjlighet att censurera eller kontrollera medierna. Här krävs eget ansvar och pressetik och ordentlig redaktionell politik.
Det här är ett ansvar inte bara för staten utan också civila samhället och journalisterna själva. Självreglering bör råda.
Vad gäller programmet. Den frågan får vi alltid. Det finns onekligen väldigt många program och ringa resultat. Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi har aldrig haft ett etniskt program förut. Så vi saknar dåliga exempel. Och det beror på oss alla om det ska lyckas. Vi har börjat arbeta. Till slut ska vi ha myndighetsorgan som övervakar och värderar situationen och vidtar preventiva åtgärder på alla nivåer. Det har vi redan genomfört. Trots snäv budget.
Alla konflikter som senare blir etniska var något annat från början. De handlar om resurser, om ekonomi, om politik osv. Djanydjek 2011 som kallades etnisk men visade sig handla om stoppad vitkålsexport till Kazakstan, osv. Så om de lokala myndigheterna inte klarar av att lösa lokala problem kan de alltid utvecklas till etniska spänningar.
AK: Erica, MK säger att journalisterna självreglera sig? Ni jobbar utanför Kirgizistan. Vad anser du att journalisterna här behöver vad gäller bevakningen? Andra frågan, vi får många brev från uzbeker med provokativa innehåll om att det var ett folkmord.
EM: Jag håller med TK om att medier ofta klantat sig. Men även utländska medier har också uppträtt svart-vitt, inte gått på djupet, letat icke-etniska faktorer 2010 osv. Både BBC och Voice of America har haft obalanserade material.
Yttrandefrihet i Kg är starkare än grannarna och kanske hela Sovjet. Men för vem? För kg- och ry-medier men inte övriga minoriteter, inte som före 2010. Tvåspråkig radio och uzbekisk teve i södern har problem. Det är inte självcensur utan stämningen låter dem inte arbeta.
Vad behövs? Azattyk eller kloop.kg eller andra behöver göra proffsig journalistik, rapportera om det som pågår, inte från etnisk synvinkel utan rent journlalistiskt, utifrån resurser, gränser, elektricitet, med många källor. Som MK sa har alla etniska problem en vardaglig och ekonomisk karaktär i botten. Om detta behöver journalistiken rapportera.
AK: TK, jag vet hur försiktiga våra journalister behöver vara, Sanjar Eraliev och andra. Tycker du att de ska vara djärvare?
TK: Journalister som arbetar lokalt måste anpassa sig till publiken.
AK: Men ska man skriva olika då?
TK: Tyvärr är publiken mkt känslosam när det gäller rapportering om etniciteter. Så journalisten måste rapportera om sanningen men samtidigt inte underblåsa spänningar.
Vad gäller att konflikter har ekonomiska orsaker är jag helt enig. Även 1990 skedde pogromerna för att folk inte kunde dela upp jorden. Vi behöver mekanismer för att hantera dessa konflikter ute i regionerna, där det tidigare varit blodsutgjutelse. MK - sker sådant arbete?
AK: Ja vilka är de konkreta förebyggande insatserna? Batken till exempel. Det fanns ju rekommendationer i förväg.
MK: Jag har berättat om att detta måste ske systematiskt och på alla nivåer. Även om du är oraklet i Delfi eller sitter i Bisjkek vet du inte vad som händer om ett år i Batken. Rapporter är ofta ytliga. Därför ville vi arbeta långsiktigt. Nu har det programmet just börjat genomföras. Å ena sidan indikatorer på gräsrotsnivå med utbildade medarbetare som bedömer olika faktorer. De ska i lokala grupper och regionalt, med borgmästare och byledare och säkerhetstjänst och polis samarbeta.
AK: Vad gäller borgmästaren Melis Myrzakmatov i Osj har kritiken tystnat och hans auktoritet erkänns. Ni samarbetar?
MK: Javisst, han var med när vi tog fram det etniska programmet och vi tog in deras synpunkter. Vi har operativa kontakter men vårt program ligger under regeringen.
EM: Jag undrar, anser att programmet är utmärkt och ni har jobbat hårt och kompromissat mycket för att ena många aktörer. Men jag undrar, jag har en känsla av att detta är en kompromiss och alla kan tolka hur de vill. Jag märker att mer nationalistiska aktörer fokuserar på statsspråket, inkl vissa personer i presidentadministrationen. De är ganska nationalistiskt inställda. Hur tänker ni, kan inte detta leda till att programmet genomförs selektivt?
MK: Vad menar vi då med nationalism? Om folk säger att 22 år efter självständigheten ... inte färdiga med något statsspråk. Så det kommer alltid att tas upp. Då anses det kirgiziska folket undertryckt, inte herrar i eget hus osv. Vi får en bakåtspark så länge vi inte löser grundfrågor. Jag vet att Schweiz har fyra språk, Singapore osv. Men jag tror vi ska göra det enkelt, jag är också en av dem som bryr mig om statsspråket. Vi behöver ordna god undervisning på vårt eget språk och språktester - just för att kunna mota ultranationalister i grind. Vi behöver göra något i år.
AK: MK:s åsikt delas av många.
EM: Jag håller med, det är 70 procent kirgizer. Jag tycker det behövs bättre undervisning. Men i programmet betonar kirgiziska språket och FN-språken, men inte minoriteternas. Hur är det med dem? Om det har jag inte hört så mkt.
MK: Om vi inte haft mer än 200 skolor på uzbekiska, då skulle jag hålla med. Men vi har så många. Där saknas bra lektioner på kirgiziska. Vi behöver gemensamma nämnare för att kunna enas. Om alla ska bara prata sina egna språk kommer vi inte att integreras och konsolidera en nation. Alla måste deltaga. Integrationen komma från allas håll. Om vi bara talar om vad vi kräver och inte vad vi ger fastnar vi. Franska och engelska behövs. Vi vill ha mer kirgiziska i uzbekiska skolor. Systemet med segregerad utbildning är kvar från Sovjet. I Schweiz utbildar man omedelbart på flera språk. Dit kan vi sträva. Det både behåller etniska egenheter och skapar samhörighet. Utbildningsministeriet jobbar med detta och har flera pilotprojekt. Det gick utmärkt men de försöken avbröts.
Vi behöver jobba ihop och inte bara tala. Kaztest har lyckats, de jobbade länge och med stora resurser, för att skapa ett språkprov.
AK: Tack, vi avslutar, många initiativgrupper jobbar med kirgiziska. Sammanfattar att vi bör samarbeta och uttrycka oss nyanserat i alla komplexiteter och inte komma med stora ord. Tack samtliga.
Moderator var Aida Kasymalieva, journalist vid kirgiziska RFE/RL och paneldeltagare statsvetaren Erica Marat, Mira Karybajeva från presidentadministrationen samt Tolkun Umaraliev från uzbekiska RFE/RL.
EM: Har blandade intryck från en resa till Osj nu. Å ena sidan verkar allt lugnt och byggnader är återuppbyggda, infrastrukturen återvänder till det normala. Men befolkningen och samhället tycks ha frusit och EM ser inga skillnader från 2011. Folk är fortfarande styrda av stereotyper och isolerade, segregerade är de två etniska grupperna, de håller sig ifrån varandra på offentliga platser. På båda sidor finns upplevelse av offerroll som stör försoningsprocessen. Ännu saknas en rättvis rättsprocess och oberoende domstolar vilket inte statsledningen löser.
MK: Vår avdelning reser till regionen inte en gång om året som Erica utan många gånger i månaden och vi har lokalanställda på plats. Jag tycker Erica har en stereotyp när hon säger att ingenting ändrats. Väldigt mkt har ändrats även om det inte alltid är till det bättre. Det finns viss isolering och försiktighet från sidorna i den tidigare konflikten, men det fanns även före 2010 och 1990. Redan från 1900-talet och längre tillbaka. Ferganaregionen har alltid varit spänd. 1990 diskuterades inte konflikten ordentligt, det fanns ingen möjlighet och då återuppbyggdes bara hälften så många hus. Nu har vi återuppbyggt mycket mer trots en extraordinärt pressad situation.
Så en huvudförändring är att myndigheterna tog detta på stort allvar omedelbart, systematiskt och långsiktigt. I januari 2013 sjösatte vi program för strategiska relationer mellan etniska grupper, ett minoritetskoncept.
En enskild fråga är rättsprocessen. Presidenten och andra ledare erkänner att rättssystemet inte klarade av situationen och att driva objektiva processer. Därför genomfördes en rättsreform som fortfarande pågår och är enormt svår. Det går inte att vidta snabba ytliga åtgärder.
AK: Här kommer en fråga från Maglan Askarbekov, partiledare Erkin-El från Facebook om att 9 miljoner slösats bort på framtagandet av ett koncept.
MK: Maglan har deltagit i reformarbetet med ett koncept för etniska relationer och vet att det avbröts. Först nu i april blev konceptet klart, godkänt av försvarsrådet och presidenten. Så inga miljoner har slösats bort. Parisdeklarationen säger att utländsk hjälp bara kan komma in på grundval av en officiell nationell politik.
Vad gäller de 9 miljonerna vet jag att det är pengar från fredsuppbyggande fonder från FN, som skulle gå till byggnationer, osv.
AK: En anonym fråga. Två gånger 7 miljoner från FN för uppbrunna dokument. Men andra organisationer tar pengar för samma sak. Försvinner biståndsmedlen någonstans?
MK: Det kan man kolla hos FN.
AK: HRW-rapport går stick i stäv med en presidentuttalande nyligen?
EM: Jag håller med om var MK säger om domstolarna och rättsprocessen, det är en mkt svår process såklart.
Jag noterar att presidentrapporten inte nämnde rättsprocessen. Märkligt var också att presidenten fortfarande hänvisar till onämnda tredje krafter.
AK: TK, presidenten pratade om separatister. Nu har Kadyrdjan Batyrov och andra kritiserat presidenten.
TK: Det var mkt svårt att bevaka Osjhändelserna. Även senare information har varit motsägelsefull. Många tidningar, särskilt kirgiziska, har tillåtit sig att uttala sig nationalistiskt. Det förekommer tyvärr fortfarande. Mkt känslig fråga i södern fortfarande. Nu lättare än tidigare men ännu är många medier på låg nivå när det gäller detta.
Jag vill fråga om ert etniska program. Välskrivet. Men kommer det att realiseras i verkligheten?
MK: Vad gäller domstolarna hänger allt samman med politisk utveckling och presidenten ska inte lägga sig i om de andra pelarna i staten. Han känner till rättssystemets fel bättre än någon. Det vore respektlöst att nu kommentera deras situation.
Vad gäller "tredje krafter" vill jag absolut inte kommentera presidentens citat. Men tre år är kort tid för att reda ut och offentliggöra hemliga förhållanden, sådant gör andra länder efter 50 eller 100 år. Jag tror inte vi kommer att veta allt ens om ett eller tre år. Många kommissioner har letat sanningen. Jag har själv deltagit i några arbetsgrupper. Polisen skrev en rapport förra året och lovade att fortsätta utreda.
Vad gäller journalistik var landet som aldrig tidigare och som inga andra öppet för journalister under konflikten. Kirgizistan saknar möjlighet att censurera eller kontrollera medierna. Här krävs eget ansvar och pressetik och ordentlig redaktionell politik.
Det här är ett ansvar inte bara för staten utan också civila samhället och journalisterna själva. Självreglering bör råda.
Vad gäller programmet. Den frågan får vi alltid. Det finns onekligen väldigt många program och ringa resultat. Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi har aldrig haft ett etniskt program förut. Så vi saknar dåliga exempel. Och det beror på oss alla om det ska lyckas. Vi har börjat arbeta. Till slut ska vi ha myndighetsorgan som övervakar och värderar situationen och vidtar preventiva åtgärder på alla nivåer. Det har vi redan genomfört. Trots snäv budget.
Alla konflikter som senare blir etniska var något annat från början. De handlar om resurser, om ekonomi, om politik osv. Djanydjek 2011 som kallades etnisk men visade sig handla om stoppad vitkålsexport till Kazakstan, osv. Så om de lokala myndigheterna inte klarar av att lösa lokala problem kan de alltid utvecklas till etniska spänningar.
AK: Erica, MK säger att journalisterna självreglera sig? Ni jobbar utanför Kirgizistan. Vad anser du att journalisterna här behöver vad gäller bevakningen? Andra frågan, vi får många brev från uzbeker med provokativa innehåll om att det var ett folkmord.
EM: Jag håller med TK om att medier ofta klantat sig. Men även utländska medier har också uppträtt svart-vitt, inte gått på djupet, letat icke-etniska faktorer 2010 osv. Både BBC och Voice of America har haft obalanserade material.
Yttrandefrihet i Kg är starkare än grannarna och kanske hela Sovjet. Men för vem? För kg- och ry-medier men inte övriga minoriteter, inte som före 2010. Tvåspråkig radio och uzbekisk teve i södern har problem. Det är inte självcensur utan stämningen låter dem inte arbeta.
Vad behövs? Azattyk eller kloop.kg eller andra behöver göra proffsig journalistik, rapportera om det som pågår, inte från etnisk synvinkel utan rent journlalistiskt, utifrån resurser, gränser, elektricitet, med många källor. Som MK sa har alla etniska problem en vardaglig och ekonomisk karaktär i botten. Om detta behöver journalistiken rapportera.
AK: TK, jag vet hur försiktiga våra journalister behöver vara, Sanjar Eraliev och andra. Tycker du att de ska vara djärvare?
TK: Journalister som arbetar lokalt måste anpassa sig till publiken.
AK: Men ska man skriva olika då?
TK: Tyvärr är publiken mkt känslosam när det gäller rapportering om etniciteter. Så journalisten måste rapportera om sanningen men samtidigt inte underblåsa spänningar.
Vad gäller att konflikter har ekonomiska orsaker är jag helt enig. Även 1990 skedde pogromerna för att folk inte kunde dela upp jorden. Vi behöver mekanismer för att hantera dessa konflikter ute i regionerna, där det tidigare varit blodsutgjutelse. MK - sker sådant arbete?
AK: Ja vilka är de konkreta förebyggande insatserna? Batken till exempel. Det fanns ju rekommendationer i förväg.
MK: Jag har berättat om att detta måste ske systematiskt och på alla nivåer. Även om du är oraklet i Delfi eller sitter i Bisjkek vet du inte vad som händer om ett år i Batken. Rapporter är ofta ytliga. Därför ville vi arbeta långsiktigt. Nu har det programmet just börjat genomföras. Å ena sidan indikatorer på gräsrotsnivå med utbildade medarbetare som bedömer olika faktorer. De ska i lokala grupper och regionalt, med borgmästare och byledare och säkerhetstjänst och polis samarbeta.
AK: Vad gäller borgmästaren Melis Myrzakmatov i Osj har kritiken tystnat och hans auktoritet erkänns. Ni samarbetar?
MK: Javisst, han var med när vi tog fram det etniska programmet och vi tog in deras synpunkter. Vi har operativa kontakter men vårt program ligger under regeringen.
EM: Jag undrar, anser att programmet är utmärkt och ni har jobbat hårt och kompromissat mycket för att ena många aktörer. Men jag undrar, jag har en känsla av att detta är en kompromiss och alla kan tolka hur de vill. Jag märker att mer nationalistiska aktörer fokuserar på statsspråket, inkl vissa personer i presidentadministrationen. De är ganska nationalistiskt inställda. Hur tänker ni, kan inte detta leda till att programmet genomförs selektivt?
MK: Vad menar vi då med nationalism? Om folk säger att 22 år efter självständigheten ... inte färdiga med något statsspråk. Så det kommer alltid att tas upp. Då anses det kirgiziska folket undertryckt, inte herrar i eget hus osv. Vi får en bakåtspark så länge vi inte löser grundfrågor. Jag vet att Schweiz har fyra språk, Singapore osv. Men jag tror vi ska göra det enkelt, jag är också en av dem som bryr mig om statsspråket. Vi behöver ordna god undervisning på vårt eget språk och språktester - just för att kunna mota ultranationalister i grind. Vi behöver göra något i år.
AK: MK:s åsikt delas av många.
EM: Jag håller med, det är 70 procent kirgizer. Jag tycker det behövs bättre undervisning. Men i programmet betonar kirgiziska språket och FN-språken, men inte minoriteternas. Hur är det med dem? Om det har jag inte hört så mkt.
MK: Om vi inte haft mer än 200 skolor på uzbekiska, då skulle jag hålla med. Men vi har så många. Där saknas bra lektioner på kirgiziska. Vi behöver gemensamma nämnare för att kunna enas. Om alla ska bara prata sina egna språk kommer vi inte att integreras och konsolidera en nation. Alla måste deltaga. Integrationen komma från allas håll. Om vi bara talar om vad vi kräver och inte vad vi ger fastnar vi. Franska och engelska behövs. Vi vill ha mer kirgiziska i uzbekiska skolor. Systemet med segregerad utbildning är kvar från Sovjet. I Schweiz utbildar man omedelbart på flera språk. Dit kan vi sträva. Det både behåller etniska egenheter och skapar samhörighet. Utbildningsministeriet jobbar med detta och har flera pilotprojekt. Det gick utmärkt men de försöken avbröts.
Vi behöver jobba ihop och inte bara tala. Kaztest har lyckats, de jobbade länge och med stora resurser, för att skapa ett språkprov.
AK: Tack, vi avslutar, många initiativgrupper jobbar med kirgiziska. Sammanfattar att vi bör samarbeta och uttrycka oss nyanserat i alla komplexiteter och inte komma med stora ord. Tack samtliga.
onsdag 6 februari 2013
Bokmanus färdigställt
Efter cirka 2,5 år är ett första manus till min bok med arbetstitel "I diktaturens tjänst - en svensk på statsradion i Långtbortistan" färdigställt.
Baksidestexten kanske kan lyda så här:
“Har chefen godkänt det här,” säger Chalida försiktigt. “Nej” säger jag, “eller ja, menar jag, det är ju jag som är chef!”
Hösten 2009 satt journalisten Andreas Hedfors i den gamla Sovjetstaten Kirgizistan och fruktade att bli deporterad av den hårdnande regimen. Istället erbjöds han att hoppa in som kanalchef på statsradion - med “fria händer.”
Berättelsen om detta unika uppdrag är till lika delar samhällsreportage och kåseri, från en del av världen som i väst är en blind fläck.
I diktaturens tjänst är också en stilstudie av en auktoritär struktur och en moralisk diskussion: Kan en möjlighet att “förändra inifrån” rättfärdiga att du accepterar lögner, munkavlar, övergrepp?
När så plötsligt tyranniet i landet störtas kastas läsaren in i de förrädiska drömmarna om demokrati, mitt emellan en revolution och ett blodbad.
Andreas Hedfors, född 1978, är frilansjournalist. Han har jobbat på Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, gjort civil olydnad med fredsrörelsen och belönats med Guldspaden för avslöjandet av en landshövdingsaffär på Gotland.
Jag har skickat och lämnat in manuskriptet, cirka 290 sidor, till ett antal förlag. Har jag inte hört något framåt sommarn tror jag kanske jag ger ut den själv, åtminstone först som e-bok. Förhandsbeställningar - av numrerade ex med författarens bomärke i - är välkomna.
Baksidestexten kanske kan lyda så här:
“Har chefen godkänt det här,” säger Chalida försiktigt. “Nej” säger jag, “eller ja, menar jag, det är ju jag som är chef!”
Hösten 2009 satt journalisten Andreas Hedfors i den gamla Sovjetstaten Kirgizistan och fruktade att bli deporterad av den hårdnande regimen. Istället erbjöds han att hoppa in som kanalchef på statsradion - med “fria händer.”
Berättelsen om detta unika uppdrag är till lika delar samhällsreportage och kåseri, från en del av världen som i väst är en blind fläck.
I diktaturens tjänst är också en stilstudie av en auktoritär struktur och en moralisk diskussion: Kan en möjlighet att “förändra inifrån” rättfärdiga att du accepterar lögner, munkavlar, övergrepp?
När så plötsligt tyranniet i landet störtas kastas läsaren in i de förrädiska drömmarna om demokrati, mitt emellan en revolution och ett blodbad.
Andreas Hedfors, född 1978, är frilansjournalist. Han har jobbat på Militära Underrättelse- och Säkerhetstjänsten, gjort civil olydnad med fredsrörelsen och belönats med Guldspaden för avslöjandet av en landshövdingsaffär på Gotland.
Jag har skickat och lämnat in manuskriptet, cirka 290 sidor, till ett antal förlag. Har jag inte hört något framåt sommarn tror jag kanske jag ger ut den själv, åtminstone först som e-bok. Förhandsbeställningar - av numrerade ex med författarens bomärke i - är välkomna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)