Samtal tre år efter blodbadet i södra Kirgizistan

Sammanfattar här en internetdiskussion tre år efter de etniska stridigheterna och pogromerna i södra Kirgizistan.

Moderator var Aida Kasymalieva, journalist vid kirgiziska RFE/RL och paneldeltagare statsvetaren Erica Marat, Mira Karybajeva från presidentadministrationen samt Tolkun Umaraliev från uzbekiska RFE/RL.

EM: Har blandade intryck från en resa till Osj nu. Å ena sidan verkar allt lugnt och byggnader är återuppbyggda, infrastrukturen återvänder till det normala. Men befolkningen och samhället tycks ha frusit och EM ser inga skillnader från 2011. Folk är fortfarande styrda av stereotyper och isolerade, segregerade är de två etniska grupperna, de håller sig ifrån varandra på offentliga platser. På båda sidor finns upplevelse av offerroll som stör försoningsprocessen. Ännu saknas en rättvis rättsprocess och oberoende domstolar vilket inte statsledningen löser.

MK: Vår avdelning reser till regionen inte en gång om året som Erica utan många gånger i månaden och vi har lokalanställda på plats. Jag tycker Erica har en stereotyp när hon säger att ingenting ändrats. Väldigt mkt har ändrats även om det inte alltid är till det bättre. Det finns viss isolering och försiktighet från sidorna i den tidigare konflikten, men det fanns även före 2010 och 1990. Redan från 1900-talet och längre tillbaka. Ferganaregionen har alltid varit spänd. 1990 diskuterades inte konflikten ordentligt, det fanns ingen möjlighet och då återuppbyggdes bara hälften så många hus. Nu har vi återuppbyggt mycket mer trots en extraordinärt pressad situation.
Så en huvudförändring är att myndigheterna tog detta på stort allvar omedelbart, systematiskt och långsiktigt. I januari 2013 sjösatte vi program för strategiska relationer mellan etniska grupper, ett minoritetskoncept.
En enskild fråga är rättsprocessen. Presidenten och andra ledare erkänner att rättssystemet inte klarade av situationen och att driva objektiva processer. Därför genomfördes en rättsreform som fortfarande pågår och är enormt svår. Det går inte att vidta snabba ytliga åtgärder.

AK: Här kommer en fråga från Maglan Askarbekov, partiledare Erkin-El från Facebook om att 9 miljoner slösats bort på framtagandet av ett koncept.

MK: Maglan har deltagit i reformarbetet med ett koncept för etniska relationer och vet att det avbröts. Först nu i april blev konceptet klart, godkänt av försvarsrådet och presidenten. Så inga miljoner har slösats bort. Parisdeklarationen säger att utländsk hjälp bara kan komma in på grundval av en officiell nationell politik.
Vad gäller de 9 miljonerna vet jag att det är pengar från fredsuppbyggande fonder från FN, som skulle gå till byggnationer, osv.

AK: En anonym fråga. Två gånger 7 miljoner från FN för uppbrunna dokument. Men andra organisationer tar pengar för samma sak. Försvinner biståndsmedlen någonstans?

MK: Det kan man kolla hos FN.

AK: HRW-rapport går stick i stäv med en presidentuttalande nyligen?

EM: Jag håller med om var MK säger om domstolarna och rättsprocessen, det är en mkt svår process såklart.
Jag noterar att presidentrapporten inte nämnde rättsprocessen. Märkligt var också att presidenten fortfarande hänvisar till onämnda tredje krafter.

AK: TK, presidenten pratade om separatister. Nu har Kadyrdjan Batyrov och andra kritiserat presidenten.

TK: Det var mkt svårt att bevaka Osjhändelserna. Även senare information har varit motsägelsefull. Många tidningar, särskilt kirgiziska, har tillåtit sig att uttala sig nationalistiskt. Det förekommer tyvärr fortfarande. Mkt känslig fråga i södern fortfarande. Nu lättare än tidigare men ännu är många medier på låg nivå när det gäller detta.
Jag vill fråga om ert etniska program. Välskrivet. Men kommer det att realiseras i verkligheten?

MK: Vad gäller domstolarna hänger allt samman med politisk utveckling och presidenten ska inte lägga sig i om de andra pelarna i staten. Han känner till rättssystemets fel bättre än någon. Det vore respektlöst att nu kommentera deras situation.
Vad gäller "tredje krafter" vill jag absolut inte kommentera presidentens citat. Men tre år är kort tid för att reda ut och offentliggöra hemliga förhållanden, sådant gör andra länder efter 50 eller 100 år. Jag tror inte vi kommer att veta allt ens om ett eller tre år. Många kommissioner har letat sanningen. Jag har själv deltagit i några arbetsgrupper. Polisen skrev en rapport förra året och lovade att fortsätta utreda.
Vad gäller journalistik var landet som aldrig tidigare och som inga andra öppet för journalister under konflikten. Kirgizistan saknar möjlighet att censurera eller kontrollera medierna. Här krävs eget ansvar och pressetik och ordentlig redaktionell politik.
Det här är ett ansvar inte bara för staten utan också civila samhället och journalisterna själva. Självreglering bör råda.
Vad gäller programmet. Den frågan får vi alltid. Det finns onekligen väldigt många program och ringa resultat. Låt oss inte kasta ut barnet med badvattnet. Vi har aldrig haft ett etniskt program förut. Så vi saknar dåliga exempel. Och det beror på oss alla om det ska lyckas. Vi har börjat arbeta. Till slut ska vi ha myndighetsorgan som övervakar och värderar situationen och vidtar preventiva åtgärder på alla nivåer. Det har vi redan genomfört. Trots snäv budget.
Alla konflikter som senare blir etniska var något annat från början. De handlar om resurser, om ekonomi, om politik osv. Djanydjek 2011 som kallades etnisk men visade sig handla om stoppad vitkålsexport till Kazakstan, osv. Så om de lokala myndigheterna inte klarar av att lösa lokala problem kan de alltid utvecklas till etniska spänningar.

AK: Erica, MK säger att journalisterna självreglera sig? Ni jobbar utanför Kirgizistan. Vad anser du att journalisterna här behöver vad gäller bevakningen? Andra frågan, vi får många brev från uzbeker med provokativa innehåll om att det var ett folkmord.

EM: Jag håller med TK om att medier ofta klantat sig. Men även utländska medier har också uppträtt svart-vitt, inte gått på djupet, letat icke-etniska faktorer 2010 osv. Både BBC och Voice of America har haft obalanserade material.
Yttrandefrihet i Kg är starkare än grannarna och kanske hela Sovjet. Men för vem? För kg- och ry-medier men inte övriga minoriteter, inte som före 2010. Tvåspråkig radio och uzbekisk teve i södern har problem. Det är inte självcensur utan stämningen låter dem inte arbeta.
Vad behövs? Azattyk eller kloop.kg eller andra behöver göra proffsig journalistik, rapportera om det som pågår, inte från etnisk synvinkel utan rent journlalistiskt, utifrån resurser, gränser, elektricitet, med många källor. Som MK sa har alla etniska problem en vardaglig och ekonomisk karaktär i botten. Om detta behöver journalistiken rapportera.

AK: TK, jag vet hur försiktiga våra journalister behöver vara, Sanjar Eraliev och andra. Tycker du att de ska vara djärvare?

TK: Journalister som arbetar lokalt måste anpassa sig till publiken.

AK: Men ska man skriva olika då?

TK: Tyvärr är publiken mkt känslosam när det gäller rapportering om etniciteter. Så journalisten måste rapportera om sanningen men samtidigt inte underblåsa spänningar.
Vad gäller att konflikter har ekonomiska orsaker är jag helt enig. Även 1990 skedde pogromerna för att folk inte kunde dela upp jorden. Vi behöver mekanismer för att hantera dessa konflikter ute i regionerna, där det tidigare varit blodsutgjutelse. MK - sker sådant arbete?

AK: Ja vilka är de konkreta förebyggande insatserna? Batken till exempel. Det fanns ju rekommendationer i förväg.

MK: Jag har berättat om att detta måste ske systematiskt och på alla nivåer. Även om du är oraklet i Delfi eller sitter i Bisjkek vet du inte vad som händer om ett år i Batken. Rapporter är ofta ytliga. Därför ville vi arbeta långsiktigt. Nu har det programmet just börjat genomföras. Å ena sidan indikatorer på gräsrotsnivå med utbildade medarbetare som bedömer olika faktorer. De ska i lokala grupper och regionalt, med borgmästare och byledare och säkerhetstjänst och polis samarbeta.

AK: Vad gäller borgmästaren Melis Myrzakmatov i Osj har kritiken tystnat och hans auktoritet erkänns.  Ni samarbetar?

MK: Javisst, han var med när vi tog fram det etniska programmet och vi tog in deras synpunkter. Vi har operativa kontakter men vårt program ligger under regeringen.

EM: Jag undrar, anser att programmet är utmärkt och ni har jobbat hårt och kompromissat mycket för att ena många aktörer. Men jag undrar, jag har en känsla av att detta är en kompromiss och alla kan tolka hur de vill. Jag märker att mer nationalistiska aktörer fokuserar på statsspråket, inkl vissa personer i presidentadministrationen. De är ganska nationalistiskt inställda. Hur tänker ni, kan inte detta leda till att programmet genomförs selektivt?

MK: Vad menar vi då med nationalism? Om folk säger att 22 år efter självständigheten ... inte färdiga med något statsspråk. Så det kommer alltid att tas upp. Då anses det kirgiziska folket undertryckt, inte herrar i eget hus osv. Vi får en bakåtspark så länge vi inte löser grundfrågor. Jag vet att Schweiz har fyra språk, Singapore osv. Men jag tror vi ska göra det enkelt, jag är också en av dem som bryr mig om statsspråket. Vi behöver ordna god undervisning på vårt eget språk och språktester - just för att kunna mota ultranationalister i grind. Vi behöver göra något i år.

AK: MK:s åsikt delas av många.

EM: Jag håller med, det är 70 procent kirgizer. Jag tycker det behövs bättre undervisning. Men i programmet betonar kirgiziska språket och FN-språken, men inte minoriteternas. Hur är det med dem? Om det har jag inte hört så mkt.

MK: Om vi inte haft mer än 200 skolor på uzbekiska, då skulle jag hålla med. Men vi har så många. Där saknas bra lektioner på kirgiziska. Vi behöver gemensamma nämnare för att kunna enas. Om alla ska bara prata sina egna språk kommer vi inte att integreras och konsolidera en nation. Alla måste deltaga. Integrationen komma från allas håll. Om vi bara talar om vad vi kräver och inte vad vi ger fastnar vi. Franska och engelska behövs. Vi vill ha mer kirgiziska i uzbekiska skolor. Systemet med segregerad utbildning är kvar från Sovjet. I Schweiz utbildar man omedelbart på flera språk. Dit kan vi sträva. Det både behåller etniska egenheter och skapar samhörighet. Utbildningsministeriet jobbar med detta och har flera pilotprojekt. Det gick utmärkt men de försöken avbröts.
Vi behöver jobba ihop och inte bara tala. Kaztest har lyckats, de jobbade länge och med stora resurser, för att skapa ett språkprov.

AK: Tack, vi avslutar, många initiativgrupper jobbar med kirgiziska. Sammanfattar att vi bör samarbeta och uttrycka oss nyanserat i alla komplexiteter och inte komma med stora ord. Tack samtliga.