han är död.
Killen låg stilla i sin trälåda på fredagsmorgonen när Ann och Per-Axel kom på morgonen. Kvällen innan hade han knappt kunnat hålla sig på benen när de tvingade i honom en skvätt mjölk och lite potatismjöl, bakpulver och salt som jag hämtat i skafferiet. Men han låg skyddat och mysigt i lådan och på en bädd fint hö, det är bra. De körde ut honom fler kilometer söderut med skotern och grävde ned honom i snön.
Killen blev fem veckor liten. Här skrev jag om hur han oväntat kom till världen. Han var så full av liv de första veckorna, men sen när vi var ute o sprang märkte jag att han blev fruktansvärt andfådd. Snart kunde han inte var ute alls. Tänk om jag med mina utepromenader förvärrade eller orsakade sjukdomen! Men gårdsfolket säger att det värsta var att vi inte visste att Stjärna var så dräktig, för nu mjölkade de henne fram till bara två veckor (?) innan kalvningen.
Jaja, ni märker kanske att jag är lite skakad.
Istället för den gode Killen har vi fått vårens sista kalv, och äntligen en flicka: Men nu har jag glömt vad hon heter.
Jag må vara vindögd, men jag är leader of the pack!
I dag var jag ute o kutade med Vide och Micke, de två andra kill-kalvarna. Det är fruktansvärt kul. De tar sina ystra krumsprång först inne i ladugårn o törnar in i allting, sen ute väntar de på mig medan jag kör bort hunden Boss, och sen springer vi iväg. Vide var så till sig att han skuttade rätt upp i luften och slog ut med bakbenen, tyvärr var Micke precis bakom och fick ett par smällar på nosen. Men det gick bra. Sen joggade vi en bit utåt myren i norr. Jag har kommit på att jag kanske ska tränga mig först och blockera vägen, så att jag alltid är längst fram även fast Vide springer snabbare, bara för att jag är människa och bör (? hehe) visa mig på styva linan.Vi är klara med vedklyvningen och virkeskörning har vidtagit innan vi han säga "vila på soffan". Sega plusgrader har gjort spåret förrädiskt, så med hjärtat i halsgropen har jag kört tre-fyra gånger med tunga lass plank på en timmerkälke bakom skotern. Kommer man bara några decimeter utanför spåret kan meden sjunka ned och hela ekipaget välta. Motmedlet är att svänga ut i lössnön och dra på för fullt, men med 600 kg virke och blötsnö är det omöjligt. Det är heller inte så kul att välta på myren och tvingas lasta av..
I dag lastade jag själv ett lass, sedan Per-Axel avslutat sitt arbetspass o åkt hem med lastbilen, och spände själv fast med spännband, fick ditt en massa björkris också som en snäll granne skurit till våra kor. Och körde hem. Det gick fint, tack o lov.
Nu mjölkar alla fem korna, det blir kanske 40 liter skummande fet mjölk om dagen. Därmed behöver vi göra smör och ost och sånt för att inte mjölken ska gå till spillo. Jag har hittills missat alla ystningar och kärningar men hoppas vara med nu innan påsk.
Jag har i min lilla serie "Andreas djupa reflektioner över livet på landet" kommit fram till del trehundrafyrtiosex: Så här har i stort sett hela landet levt i tusen år. Eller hur? Småskaligt jordbruk med några kor o andra djur, några åkerlappar, slåtter om sommaren. Det måste ju vara det som Sverige vilat på minst sedan vikingatiden och fram till 1900-talet. Det känns jäkligt bra att få lära sig lite om detta (även om vår version nu, t o m på Lillhärjåbygget, bara är en blek kopia), och samtidigt blir jag förstås irriterad över att denna rimligen helt centrala historie- och kulturarv är så totalt frånvarande i skolan och i övriga samhället.
I sommar ska jag jobba i Stockholm, för första gången på sex år. Skoj! Och bostadstips välkomna!
PS. I dag börjar tuffe drängen Ragnar sina tre veckor. Istället för att göra kväll som jag drog han nu ut och skulle sladda spåret till i morgon, så att det fryser på och vi kan köra massor av grovt timmer hit. "Kör försiktigt" sa jag. "Nej jag ska köra utav helvete" sa han. Grymt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar