Mary är död

Mary Nilson är död. Hon var min storebror Davids och min bästa kompis på landet, på Lundens backe vid Örsundsbro när vi var små. Hon bodde i en ljusbrun stuga nära intill, alldeles uppför den gamla skogsvägen bara och så till vänster, fula plankiga hus med kärleksfull famn och alltid nybakt bröd inuti.

Vi gick på långa skogspromenader, över stock och över sten. När vi inte kunde lyfte hon oss. Och vi hade plastkorgar och leksakspicknickgrejor. Vi hittade magiska vägar, en spång i ett kärr och en lucka i en sten som aldrig återfanns. Nu är det avverkat.

Och Mary dog den 19 november. Jag ringde aldrig. Aldrig ringde jag. Åratal gick. Jag har kastat bort så mycket. Det är futtigt faktiskt.

I juni var jag i Stockholm. Inte hälsade jag på. I juli och augusti bodde jag i Sverige. Inte ringde jag. Hennes nummer står väl kvar på Eniro, jag vågar inte titta. I september bodde jag hos kompisen Magnus på Gärdet. Inte åkte jag ned till Söder och överraskade, trots att mina ben och mina lungor och mina ögon bär och håller för en sån resa. Jag kan överraska. Det är jag som är ung och kunde göra det.

Men jag kanske inte kunde portkoden till hennes lägenhetshus på Krukmakargatan. Ja det var en bra ursäkt.

Man måste ta avsked innan människor dör. Man måste kyssa varandra. När ska jag nu tacka för allt Mary gett mig? Mary hej. Förlåt. Tack. Kram och puss.

Nu byter jag ämne. Mary tyckte inte heller om krig. Hon sa: Man ska inte fajtas. Eller kivas. När David och jag ville leka krig. Det fick vi inte. Tror jag. Men vi hade många kojor runt om.

I september förra året skrev jag så här till Östgöta-Corren som hade refuserat en Svenska Freds-annons på Saabs 70-årsjubileum. Mina ord är arga, inte jättekonstruktivt. Men arg är man ibland.

"Tack Östgöta-Corren för att ni stoppade Svenska Freds annonser. De var kritiska mot Saab inför 70-årsjubileet i helgen som gick. Vi vill inte läsa deras anklagelser att Saab tjänar pengar på krig. Vi behöver inte höra att Saab, arbetsgivare åt många, profiterar på diktaturer. Det tjänar ingenting till att bekymra sig över att Saabs anställda tillverkar krigsmateriel till grova människorättskränkare.

Någon undrar om Correns chefredaktör Ola Sigvardsson skulle stoppat kritiken även om den kom direkt från Saabs offer i till exempel Irak. De kan inte svenska, känner inte till 70-årsjubileet och har nog heller inte råd med annonser i Corren.

Men det har Svenska Freds och tack vare Corren slapp vi se de kritiska annonserna. Vi kunde glädja oss åt jubileet förra helgen: de vajande flaggorna och lukten av flygbränsle i näsborrarna. Vi kunde le åt svenska små barnaben som tultade runt på gräsmattorna i höstsolen. Tack Corren för att ni stänger våra öron för det onda i världen, ännu en liten stund.

Andreas Hedfors"

Kära Obama

(jag skrev brev till USA:s näste president på change.gov)

Dear President-Elect,

my name is Andreas Hedfors, I am a 30 year old Swedish journalist. I am a graduate of an elite military interpreter school and have worked as a journalist in the occupied Palestinian territories as well as in the five 'Stans of Central Asia. I currently work for public service Swedish radio in Sweden.

I was in Georgia on a Rotary scholarship when September 11 struck. I saw the great crossroads that the Western hemisphere came to that day, and I lost a lot of my faith when we took the wrong turn. Clenching the fist instead of reaching out.

So just like millions of Swedes, Europeans, Arabs and Asians I rejoiced when you were elected president. I had read Greg Palast's reports and frankly didn't dare hope. But now, a new hope has risen.

My fluent Russian, extensive journalistic competence, broad knowledge of and contacts within European issues but above all unflinching dedication to making the world a better place, may be of service to you. If so, please do not hesitate to contact me.

You obviously know this, but I will state it anyway: My chief vision would be for you to end the wars in Iraq and Afghanistan, end your support to the dictatorships of the Middle East and force Israel to find a solution with the Palestinans based on the '67 borders.

If you manage this, the principal obstacles to peace and prosperity in the world vanish. Generations of people, billions, will wake to a whole new belief in justice and that good can prevail. The fallen hearts of once-principled European politicians will be revived. Scores of lurking dictators deadlocking their populations in misery, from Western Africa (I do not know that continent) to Kyrgyzstan, will shrink back into their holes. Triumphant liberals from the middle class will take their places, root out corruption, bring back the exiled elites and enact democracy.

With real leadership from a real America, the good faith of the majority of people will define the real world.

Again, if there is anything I can do for you.

God's Speed Mr. Obama,

Yours,
Andreas Hedfors

Uzbekiska barn hivsmittade på sjukhus

43 uzbekiska nyfödda och småbarn har av misstag smittats med hiv av läkare i staden Namangan i östra Uzbekistan, rapporterade nyhetsbyrån Fergana på måndagen med hänvisning till anonyma uzbekiska myndighetspersoner.

Identiska skandaler, där sjukvården utlöser sakar snarare än stoppar infektionsepidemier, har på senare år drabbat hundratals barn i Kirgisistan och Kazakstan.

Sedan en vecka ska experter från huvudstaden Tasjkent vara på plats på Namangans länssjukhus för att kartlägga smittkällan, som påstås vara infekterade återanvända sprutor, eventuellt i samband med vaccinationer.

Den offentliga sektorn i stora delar av forna Sovjet lider av svåra resursbrister, undermåliga rutiner och korruption.

Lokalbor säger till Fergana att specialisterna från huvudstaden har isolerat de berörda familjerna för att tysta ned historien.

Officiellt smittades 3 169 uzbeker av hiv förra året, en siffra som anses konstgjort sänkt av hälsovårdsadministratörer för att undgå ansvar.

Att drabbas av hiv i Centralasien är förenad med ett stigma som ofta gör att smittade barn och kvinnor överges av mannen i familjen, även om smittan kommer via ett sjukhus eller mannens otrohet.

Elittruppen och tjoho

Såg i kväll filmen "Tropa de Elita", om en elitstyrka som krigar mot knarkgäng i Brasiliens favelor.

En utmärkt fascistfilm. Underhållande, spännande och nyanserat omutliga snutar som slåss mot korruption och brottslingar. När de förhör någon använder de plastpåse och våldtäkt med kvastskaft.

I samtliga visade fall berättar de misstänka viktiga underrättelser utifrån vilka poliserna bekämpar skurkarna.

Det får mig att undra: Hur effektivt är egentligen tortyr? Det stora problemet är ju att man inte vet vad personen vet, och riskerar att tortera okunniga. Men om vi låtsas att personen är skyldig, och vet något, "the ticking bomb" scenario. Hur effektivt är det då? Hur många, procentuellt sett, klarar att inte berätta sanningen? Vet man något om detta?

Jag bara får känslan att tortyr är sjukt effektivt. Att 80-90 procent av de som vet något pratar.

Mattias Gardell skriver iof att man just p g a att man aldrig vet säkert vad den torterade egentligen vet, samt för att alla kan ljuga, att man aldrig vet vad som är sant. Hmmm..

Sen att samtliga, vare sig de vet eller ine vet något, löper stor risk att bli traumatiserade. Inklusive förhörsledarna, är en annan sak. Undrar hur stor del som blir traumatiserade, och hur illa?

Svensk tortyr tränades intensivt på Tolkskolan, framför allt i början av 1980-talet. Hittills har inte byken tvättats. Borde göras en bok eller dokumentärfilm helst om Svensk tortyr - Tolkskolan och annat.

Undrar hur mkt svenska soldater i dag, utomlands, är inblandade i. Kalla Fakta-historien från Afrika är nog bara en gnutta.

Och så avslutningsvis. Grattis till den Nya Världsordningen. Många säger att vi inte ska överskatta det här, men jag tycker faktiskt inte det går att överskatta! Inte för att Barack Obama är svart, utan för att Bush är borta och inte ersätts av en likasinnad, inte ens av en särskilt priviligerad.

Jag tror att regimen Bush tröttade oss så att vi i dag glömt, förträngt och missat omfattningen av hur destruktiv den var. Hans styre var en vansinnesfärd av sprängattentat och dolkstötar mot samhället i stort, ett systematiserat sabotage av demokratiska institutioner, mot folkrätt, miljö, ekonomisk fördelningspolitik, sociala skyddsnät, osv osv. Och det var en koncentrerad propagandafest, en hjärntvätt som lämnat ingen oberörd, då våra egna medier och ledare kapitulerade och anammade språkbruket om terrorism. Jag hoppas att detta extrema ord nu ska återgå att bli extremt ovanligt, att språket återanpassar sig till verkligheten. I verkligheten är det bara statsterrorism som är vanligt

Dödskampen i Asjchabad

Den 10-13 september 2008 hördes skottlossning och eld från tunga vapen inne i Turkmenistans huvudstad Asjchabad. Rykten om vilka som trotsade lugnet i den totalitära diktaturen så har inkluderat religiösa extremister, kivande säkerhetsstyrkor, oppositionen och CIA-agenter. En rapport från ryska Memorial tecknar istället konturerna av en thrillerartad vendetta.

- Du ville träffa mig. Låt oss ses och göra upp som män, sa 35-årige patriarken Adzjar på telefon till förundersökningsledaren och nämnde ett fabriksbygge i norra delen av Asjchabad, huvudstad i ökenlandet Turkmenistan öster om Kaspiska havet. Adzjar hade just fått veta att polisen dagen innan torterat hans fru. På vägen till fabriken jagade han och bundsförvanten Ahmed Chodjaguliev, 28, iväg en polispatrull och sköt ihjäl ett par ur en annan.

Därpå följde fyra dygns eldstrid på fabriksområdet, med ett tiotal dödsoffer innan de illa förberedda säkerhetstrupperna kunde föra bort banditernas döda kroppar.

Jag vill berätta det här för att så begränsad information når väst från Turkmenistan, och de nyheter vi får del av är svåra att bekräfta. Den här texten bygger på en artikel på Ferghana.ru den 5 november, som utgår från en rapport från det ryska människorättscentret Memorial, som sammanställt officiella, oppositionella och anonyma uppgifter om striden i Asjchabad.

Chudajberdy "Adzjar" Amandurdiev var en känd kriminell i Asjchabad, och förekom i polisens rullor sedan de antiarmeniska pogromerna där i maj 1989. 1995 dömdes han till fem års fängelse för att ha organiserat en regimkritisk demonstration, men släpptes efter en kampanj från bland andra Amnesty International. Den sju år yngre bundsförvanten Ahmed Chodjaguliev var före detta befäl i gränstrupperna och bar ett långt skägg som gjorde att han förknippades med islamism.

Enligt turkmensk polis, skriver Memorial, smugglade de båda droger från Iran i Achals län. I maj 2008 brändes och rånades en statlig bensinmack i staden Geok-Tepe. Man förmodar att lokalchefen var droghandlare och skyldig någon pengar. Två månader senare efterlystes Adzjar och Chodjaguliev.

Oppositionella källor kopplar istället efterlysningen till politik. Under sommaren har turkmenska myndigheter intensifierat kontrollen över misstänkta oppositionella genom hembesök hos bland annat miljövänner och lokala aktivister. En av de som råkat illa ut är dissidenten Gulgeldy Annanijazov som dömdes till 15 års fängelse för att - tillsammans med Adzjar - ha spelat en huvudroll i den regimkritiska demonstrationen i juni 1995 men efter protester släpptes och fick asyl i Norge år 2002. Han greps under sommaren och dömdes till ett nytt 11-årigt fängelsestraff efter att i hemlighet ha återvänt till Turkmenistan.

Den 1 september hade Adzjar Ramadanfest när polis kom till hans hem och en konflikt uppstod, även om detaljerna är okända, enligt en turkmensk dissident. Dagarna därpå tog polisen minst tre av Adzjars familjemedlemmar som gisslan, en ofta använd metod för att komma åt eftersökta. Adzjars hustru ska enligt källorna bland annat ha misshandlats och förhindrats att sova men inte ha gett förhörarna några ledtrådar till hans gömställe.

Hustrun släpptes och polisen satte upp ett bakhåll hemma hos Adzjar. Den 10 september ringde han till hustrun eller en svägerska och fick veta att hustrun torterats. Förblindad av hämndlystnad bad han dem att ge luren till förundersökningsledaren, och kallade honom till en uppgörelse på det sätt som citeras ovan. Platsen som nämndes var dricksvattenfabriken Tjetjme som byggs i norra stadsdelarna.

På vägen dit stötte Adzjar och Chodjaguliev på en polispatrull. Adzjar presenterade sig för polismännen och bad dem hälsa sina överordnade att han var på väg dit för att "knäppa snutar." I nästa patrull satt en polisfurir och två värnpliktiga. De försökte gripa de båda banditerna, som öppnade eld med pistoler och dödade två i patrullen.

På fabriken jagade de båda vännerna bort byggnadsarbetarna med skott i luften. När en bil rullade in på fabriksområdet med förundersökningsledaren och två eller tre polismän gick de dit och när Adzjar förstod att detta var mannen som ansvarade för tortyren av hustrun öppnade han eld. Endast en polisman överlevde.

Adzjar Amandurdiev och Ahmed Chodjaguliev barrikerade ingången till huvudbyggnaden och placerade sig på andra våningen. Med automateld höll de tillskyndande poliser på avstånd, som inte visste hur många de var. Byggnaden var av armerad betong och fabriksområdet omgärdat av en betongmur. Enligt officiella uppgifter hade banditerna i förväg gömt tunga vapen, minst sex automatkarbiner Kalasjnikov, handgranaterna RGD-5, F-1 och ammunition. De hade tillgång till vatten men inte mat.

Under kvällen den 10 september och natten omringade säkerhetstjänsten fabriken och utrymde några bostadshus i närheten, men närmade sig inte. En operativ stab upprättades och den turkmenske säkerhetsministern Tjarymyrat Amanov tog befälet. Staben tog hjälp av före detta säkerhetstjänstofficerare. En av dem var enligt inofficiella uppgifter den 34-årige Murad Djummanazarov som numera arbetade i ett FN-organ i Asjchabad. Enligt vissa uppgifter kallades han till platsen som sjukvårdare på den tredje dagen men engagerades i en stormningsgrupp och avled av ett skott i huvudet. Han efterlämnar två barn, skriver Memorial.

Staben gav ett befäl order om att "förhandla" med upprorsmännen. Han ska ha bett sina kollegor ta hand om sina närmaste innan han lämnade barrikaderna. Efter några steg sköts han till döds av Amandurdiev och Chodjaguliev. "Det var tydligt att de här personerna kommit dit för att dö," ska en av soldaterna ha sagt efteråt.

De belägrade ordnade sitt försvar kompetent, och anfallet försvårades av en tidig order att ta banditerna levande, vilket ska ha kostat åtskilliga medarbetare livet. Amandurdiev och Chodjaguliev bytte eldställningar ofta och sköt från sprickor i betongmurarna. På eftermiddagen den 11 september skaffade myndigheterna fram pansarskyttefordon och försökte närma sig byggnaden. Försvararna kastade handgranater och ett av fordonen slogs ut, eller gick sönder av sig självt, skriver Ferghana.ru.

Myndigheterna besköt byggnaden med stridsfordon och granatgevär utan effekt. På natten sköt de belägrade sönder strålkastare och billjus som riktades mot byggnaden. Det är tydligt att den turkmenska säkerhetstjänsten saknade kompetens, utrustning och förmodligen även moral att professionellt stoppa våldsmännen.

Efter flera misslyckade försök övergav säkerhetstjänsten planen att ta de belägrade levande. Man avstod också från att använda anhöriga som gisslan eller mänskliga sköldar, vilket man planerat och för den skull hållit familjemedlemmar i förvar nära fabriksområdet.

Den 12 september kördes artilleripjäser fram till byggnaden och en av dem besköt byggnaden. En prickskytt lyckades såra Ahmed Chodjaguliev men inte förrän på morgonen den 13:e stormades byggnaden. Den var då tom, visade en flera timmar lång genomsökning, men de belägrade upptäcktes i närheten i ett buskage bland byggnadsmaterial. Den svårt sårade Chodjaguliev greps men avled på väg till sjukhus. Adzjar sköts ihjäl under skottväxling. De båda hade opiater i blodet.

Historien omgavs av stor ryktesspridning. Det gick inte att tysta ned att artilleripjäser använts i huvudstaden. Rykten talade om hundratals upprorsmän och till och med en läkare på gränstruppernas sjukhus i sydvästra Asjchabad ska ha uppgett att det var fyrtio dödade och över hundra lätt sårade. De troligaste uppgifterna enligt Memorial är omkring tolv dödade och åtta svårt sårade.

Det är oklart hur mycket av denna information som nått turkmenerna, men huvuddragen torde vara kända. Vi får se vad som händer i Turkmenistan, den snart tre år nya presidenten Gurbanguly Berdymuhammedov, som jag såg i Bisjkek på OSS-toppmötet i oktober, har ju infört vissa liberaliseringar från företrädaren Turkmenbasjis barocka vanstyre, men fortsätter i stort sett en mycket hård kontroll. Landet är med västliga mått mätt helt uppochnedvänt på ett sätt som skapar djupa psykiska och fysiska men för samtliga fem miljoner turkmener. Det är en pågående djup tragedi.

Källor: http://www.ferghana.ru/article.php?id=5943, http://www.ca-news.org/news/42067