Strandade somalier på Moskvaflygplatsen

Natten efter att jag landade i Sverige exploderade södra Kirgisistan i interetniska upplopp. Det är oklart om detta var planerat och iscensatt eller ganska spontant, men ett första ungdomsbråk spred sig snabbt, uzbekerna hämtade sina släktingar och kirgisiserna gjorde likadant. Nu är nästan 30 döda och över 300 skadade, regeringen har kallat in militär i två städer och två kommuner, evakuerat folk och risken är att den viktiga folkomröstningen som skulle legitimera regeringen och presidenten den 27 juni kullkastas. Spöket är den etniska rensningen i juni 1990 när uppåt 1 000 människor kan ha slagits ihjäl, våldtagits och så vidare.

Men först om nåt annat: När jag flög hem och stannade på flygplatsen Sjeremetjevo-2 i Moskva i åtta timmar började några unga afrikaner tala med mig. Det visar sig att 19 somalier är strandade på terminalen sen fler månader tillbaka. De lever där i misär mitt ibland lyxiga taxfreebutiker och en strid ström världsresenärer.

De berättade att de övergetts på terminalen under våren av sina människosmugglare, som de betalat cirka 5 000 dollar för att få hjälp att åka till Kanada och andra västländer. "Min mamma sålde vårt hus och land för att försöka ge mig ett bättre liv," berättade den smale 20-årige Ismail på bra engelska där vi satt oss och ett tiotal andra somalier omringat oss med stora ögon och frågor och skratt.

De har formellt möjlighet att åka hem, verkar det som, det flyget skulle de ryska eller andra myndigheter bjuda på. Men de vill inte, berättar om "al-shabaab", den islamiska milisen i Mogadishu. Man får tre varningar, sen dödas eller stympas man om man inte låter sig rekryteras säger de.

Därför är det bättre att leva i ett kafakaeskt limbo som måste vara helt mardrömslikt, på den kala flygplatsen, än att åka hem.

De tigger pengar och saker av resenärer, och betalar flygplatspersonal för att handla bröd och mjölk åt dem utanför. De dricker vatten på de offentliga toaletterna, och flera verkar sjuka, de glittrande vita tänderna står i kontrast mot gula ögonvitor. En somalisk regeringssajt säger att en av kvinnorna fått en njurinfektion.

De har en dator och en mobiltelefon. De är 15 killar och 4 tjejer, i tonår upp till kanske 25. Från början sov de på kartonger, nu har de madrasser.

Ute i glaskorridorerna som man går genom när man kommer av flygplanet bor två andra somalier. De är avskilda från de andra. Kom hit först och har varit här i uppåt nio månader nu. Vi pratar genom en springa i en glasdörr.

"Från början hade vi ingenting. Nu kommer FN, en kvinna som heter Medina, och ger oss mat. Från början hade vi inga rättigheter alls, men nu får vi åka hem om vi vill. Men det vill vi inte, vi har sökt asyl och hoppas att i slutet av juni att få tillfälligt bo i Moskva ett år," säger en, innan en polis kommer och kör bort honom ned i källaren igen.

Polisen och personalen behandlar oss väl, säger killarna jag talar med, men på sajten med berättelser står att några misshandlats på toan av polisen. Klart är att de är försiktiga att inte bli ett störningsmoment för resenärerna.

"En man har bott här i nio år" ropar killarna. Men han vill nog inte prata med dig. Vi går dit, längs balkongen på plan två. I en nisch ligger madrasser och plastkassar, och en kortväxt medelålders man ligger och ber. Vi talar en kort stund. Alla har varit här, tidningar och filmteam, säger han, men ingen hjläper. Jag är redo att åka till vilket europeiskt land som helst. Men du bor hellre här än återvänder till Indien, säger jag. Ja, säger han, jag dör hellre här.

Vi brukar tvätta hans kläder på toan, säger killarna. När vi går säger de till honom att be åt andra hållet istället, för det är ju riktningen mot Mecka, Have a nice day, säger de och vi går.

En svensk resenär larmade Läkare utan gränser, och en kille osm heter Williams kom och gav oss mat och saker. Sista gången kom han med förnödenheter för tio dagar, men de har flygplatspersonalen låst in i ett rum och nu får han inte komma längre, säger killarna.

Nån visar ett papper med svar på asylansökan. Jag kan översätta och snart sträcker alla fram papper. Ryska flyktingmyndigheten har avslagit alla, ömsom för att ansökan är ofullständig, ömsom för att sökanden inte kan räknas som flykting. De måste lämna landet inom en månad efter beslutet, står det, men vissa papper är från februari.

"Skriv upp orsaken till att vi inte får asyl i Ryssland! Det är för att somaliska pirater anfallit ryska båtar och tagit gisslan!" utropar en.

Jag pratar med några ryska kvinnor som packar upp spritflaskor i en taxfreebutik intill glasväggen där vi träffar källarborna.


De är kluvna, dels skeptiska och tycker att afrikanerna är kriminella och får skylla sig själva, de har ju "ätit upp sina pass" säger de i en lätt rasistisk gliring. Dels är de medlidsamma, en har jobbat här i ett tiotal år och sett indiern sen 2003. Polisen eller myndigheterna borde lösa det här, säger de. "Det är ju ohygiensiskt."