"Mitt söder är slaktat, uppbränt och nedtrampat"

Jag greps av denna betraktelse över fasorna i södra Kirgisistan, skriven av min gode vän i landet, en av regionens främsta journalister, Sultan Kanazarov, som också är en utpräglad sydlänning, med rötterna i Jalalabad. Insåg när jag läste att de oumbärliga lokala rösterna ofta saknats i beskrivningen av vad som hänt. Publicerad på ferghana.ru och i en rysk tidning, jag har skickat till div svenska medier, hoppas någon vill trycka. Jag har översatt från ryska (med lite hjälp av Google) så ursäkta för alla klumpigheter.

-----

Mitt söder är slaktat, uppbränt och söndertrampat
Ett krig utan vinnare: hur kan vi förlåta och gå vidare?
Sultan Kanazarov
18 juni 2010
http://www.ferghana.ru/article.php?id=6618


Jag vill inte tala om politik eller geopolitiska spel. Inte om sannolikheten för att fredsbevarande trupper ska sändas eller om det humanitära biståndet som inte räcker. Jag vill inte skriva om möjligheterna att de som planerade och iscensatte tragedin fångas in, eller om den kommande folkomröstningen...

På en natt försvann mitt södra Kirgizistan. Det gästfria, öppna och lite buttra på samma gång, det heta och grälla i färgerna, plovens hemland och den röda paprikans. Det med mörkhyade bergsbor med hundratals färgade pärlor, och omålade uzbekiska flickor med blygsamt nedslagna ögon inför männens ögon. Det med grånade äldste i kirgiziska hattar och uzbekiska hättor, som dricker te i skuggan av pilträden, och talar med varandra, var och en på sitt språk, men alla förstår perfekt.

Den försvann, denna vackra oas, där alla var snara att bjuda dig en kopp te och prata om varje ämne med en glimt av ironi. De försvann, de livliga basarerna med kryddor och världens godaste smördegspiroger.

När folkmassorna dödade varandra dödade de grannar, som alltid generöst delat färskt bröd med ännu smältande smör.

Hus, marknader och vägar kan byggas upp, repareras. Men vad ska man göra med döda människor? Vad dog de för? Hur ska människor kunna fortsätta att leva efter allt det som hänt..?

Hur ska de kunna se varandra i ögonen, hur sova på verandan utan att tänka att någon återigen ska komma och hugga kniven i dem? Hur ska de kunna njuta av gräshoppornas gnidande och nätternas stjärnklarhet?

Hur ska jag nu kunna bjuda hem vänner till mina hemtrakter, så att deras ögon spärras upp i förvåning över det oväntade: landets söder, som på avstånd verkade så efterblivet, visar sig vara så ljust och doftande. Så läckert som bara ploven i byn Min-Terek. Så milt som endast ett samtal på verandasoffan efter ploven, och efter de saftiga vattenmelonerna, som du köpt direkt vid odlingarna av den garvade bonden. Så rikt som bara doften av te från en gammal kanna med bruten näsa.

Jag gråter och kan inte titta på bilderna från mitt söder...

Med sorg måste jag erkänna att först på natten den 10 juni, när blodbadet började, började jag be på riktigt. Fram till nu var bön för mig ett slags omedveten ritual vid minnesstunder, eller när man besökt sin mors, farfars gravar... Nu blev bönen min enda väg att inte passera den gräns, efter vilken jag skulle ha svårt att säga att jag fortfarande är en människa.

Jag började att be för att försöka förstå mina kirgiziska bröder och be när jag ville förstå mina uzbekiska bröder. Jag började be, eftersom det inte finns någon större frestelse än att försöka rättfärdiga det som hände eller skylla allt på några provokatörer, även om ingen längre tvivlar på att sådana funnits.

Å ena sidan tänker jag, att hur omfattande provokationerna aldrig varit från (ex-presidenten) Bakijev, legosoldater, gamla tjänstemän inom regimen eller från andra länder eller grupper, så borde VANLIGA UZBEKER och KIRGIZER ändå inte på några villkor ha börjat hugga ihjäl varandra och tända eld på hus så att de som varit deras grannar brinner inne.

Provokatörerna började bara. Fortsatte, det gjorde vanliga människor.

Men å andra sidan är det förmodligen herkulesiskt svårt att förbli tolerant för dem som fått sin mamma, dotter, son och bror mördade. För när det skedde visste ju inte dessa människor att dräparna var helt andra - brutala och professionella legosoldater, att mordbrännarna var människor som struntar blankt i folket, och gör vad som helst för en ynklig summa pengar.

Så oavsett omständigheterna är det inte de enkla människorna som bär skulden.

Jag ringde mina vänner samtidigt som de såg eldens sken, och jag försökte att inte avslöja att jag grät. Jag bönföll dem att hejda de unga männen, som gick för att bränna och döda, men vid det laget fanns det ingen chans att de kunde stoppa allt det som skedde.

Min egen lillebror var tvungen att medge att han inte kunde stoppa de personer som han inte kände. Han sa bara att bredvid honom stod vår granne, en uzbek, och iakttog också tyst härjandet runt om.

Jag har alltid trott att jag utmärkt väl kände till mentaliteten i södra Kirgizistan, och att den är lite speciell har alltid både jag och andra sydlänningar vetat om.

I byn där jag växte upp, började den etniska rensningen två dagar efter de i Osj. Varför kunde inte åldermännen i förväg samla alla bybor och förklara att om, Gud förbjude, det kommer hit, så är vi alla förlorare? Varför drog sig kirgizerna och uzbekerna undan i olika delar av byn när de visste att människor redan dött i Osj och Jalalabad?

Jag kan svara mig själv: hela den etniska kortleken spelades ut så professionellt att kirgizer och uzbeker inte hade en chans att påverka.

Vilken chans kunde man ha haft, när en avlönad krypskytt sköt en efter en, och sen provokatörerna intygade att det där gjorde uzbeker, och vittnade till uzbekerna att det var kirgizer som sköt. Varken kirgizer eller uzbeker gavs en möjlighet att tänka efter: hur kan en arbetares valkiga händer hitta ett prickskyttegevär, ett granatgevär?

Men nu måste kirgizer och uzbeker lämna sig själva åtminstone någon chans till en framtid, en chans att leva, en chans för trädgården att blomma igen...

Mitt söder är uppskuret, bränt och krossat, mitt söder är förödmjukat, mitt söder andas väsande och blöder, mitt söder hungrar och är febrigt, mitt söder är skrämt och gripet av panik. Men jag hoppas att mitt söder inte tänker att ta hämnd på sig självt.

De här dagarna har batteriet på min mobiltelefon laddats ur på bara en halv dag, efter ändlösa samtal med familj, vänner och kollegor. När jag talar med några, och även fast folk fortsatte att dö, började jag hoppas: efter allt detta är över, finns fortfarande en chans att leva fredligt tillsammans.

Vänner berättade för mig att en multietnisk folkmassa i min by vräkte en plundrares bil i floden tillsammans med föraren. Han körde en stulen bil lastad med en teve och ett kylskåp.

Min faster berättade för mig att i deras by, där det lever bara en 15-20 uzbekiska familjer, beslutade sig de lokala invånarna för att besöka dem och skrev i förtvivlan när det visade sig att husen var tomma. Det visade sig att uzbekerna flytt ut på fälten, och sovit i det fria. En delegation av kirgisiska åldermän eskorterade dem tillbaka till deras hem, upprörda över att grannara trott att kirgisiserna skulle släppa in vem som helst - sådana som skulle kunna ordna pogromer - i byn.

Mitt hopp för framtiden stärks ytterligare lite av att en vän till mig slogs med dem som ville bränna ner hans grannars hus. Han - en kirgiz - bor i en klassisk "mahalla", ett uzbekiskt kvarter. När jag ringde honom sa han att han var rädd att han inte skulle kunna stoppa folkmassan. Då hade han gömda uzbekiska kvinnor och barn i källaren.

En grupp åldermän i Osj delade en torr brödkaka, symbolen för försoning, och vuxna män kramade om varandra, och deras ögon fylldes med tårar. De lämnade sina hem för en försoningsmanifestation, utan fruktan för att de skulle kunna fällas av en krypskytt som är emot just den försoningen.

Och jag tror att det finns en chans till fred, då en enkel kille, en frivillig, står vid sidan av en 17-årig soldat och delar ut humanitärt bistånd, och fortsätter trots att de beskjuts av sådana som vill slita sönder allt hopp.

Allt är ännu inte förlorat, tror jag, om en uzbekisk grannfru delar bröd med en ung kirgizisk grabb, som vaktar gatan från våldsmän, och när grannar med en röst sörjer på begravningen, utan att se till de stympade kropparnas nationalitet.

Vi - kirgizer och uzbeker - blir inte av med varandra vad som än händer. Våra fäder och förfäder ligger i samma jord, vi dricker samma vatten och äter samma bröd, vi ska uppfostra våra barn och barnbarn på samma välsignade mark.

Du, bror kirgiz, och du, bror uzbek, man har ändrat ditt öde. Din familjs, ditt hems och ditt kvarters öde blev bestämt över ett glas konjak, över en sträng kokain, över en lägeskarta över södra Kirgizistan när legosoldaterna förberedde sig. Så du hade aldrig en chans att förändra något av det som hände.

Men vi kan önska själaro för dem som är döda. Och fred för alla dem som har överlevt.




Sultan Kanazarov (här med penna i hand vid ett oppositionellt landsmöte i april 2008, då oppositionen bara drömde om makten och etniska blodbad var avlägsna) är kirgizisk redaktör för den centralasiatiska nyhetssajten Ferghana.ru. Artikeln är också publicerad i tidningen Moskovskij Komsomolets, den 18 juni, 2010.