Sista månaden på gården

Tillbaka på Lillhärjåbygget genom en femtontimmarsresa genom Sverige i torsdags. På en vecka hade både mycket och inget hänt. Värmen har tyngt ned landskapet, snöborgen är på dekis. Och vår sjuka kalv, bloggens vän Killen som fick lunginflammation,
han är död.
Killen låg stilla i sin trälåda på fredagsmorgonen när Ann och Per-Axel kom på morgonen. Kvällen innan hade han knappt kunnat hålla sig på benen när de tvingade i honom en skvätt mjölk och lite potatismjöl, bakpulver och salt som jag hämtat i skafferiet. Men han låg skyddat och mysigt i lådan och på en bädd fint hö, det är bra. De körde ut honom fler kilometer söderut med skotern och grävde ned honom i snön.
Killen blev fem veckor liten. Här skrev jag om hur han oväntat kom till världen. Han var så full av liv de första veckorna, men sen när vi var ute o sprang märkte jag att han blev fruktansvärt andfådd. Snart kunde han inte var ute alls. Tänk om jag med mina utepromenader förvärrade eller orsakade sjukdomen! Men gårdsfolket säger att det värsta var att vi inte visste att Stjärna var så dräktig, för nu mjölkade de henne fram till bara två veckor (?) innan kalvningen.
Jaja, ni märker kanske att jag är lite skakad.
Istället för den gode Killen har vi fått vårens sista kalv, och äntligen en flicka: Men nu har jag glömt vad hon heter.

Jag må vara vindögd, men jag är leader of the pack!
I dag var jag ute o kutade med Vide och Micke, de två andra kill-kalvarna. Det är fruktansvärt kul. De tar sina ystra krumsprång först inne i ladugårn o törnar in i allting, sen ute väntar de på mig medan jag kör bort hunden Boss, och sen springer vi iväg. Vide var så till sig att han skuttade rätt upp i luften och slog ut med bakbenen, tyvärr var Micke precis bakom och fick ett par smällar på nosen. Men det gick bra. Sen joggade vi en bit utåt myren i norr. Jag har kommit på att jag kanske ska tränga mig först och blockera vägen, så att jag alltid är längst fram även fast Vide springer snabbare, bara för att jag är människa och bör (? hehe) visa mig på styva linan.

Vi är klara med vedklyvningen och virkeskörning har vidtagit innan vi han säga "vila på soffan". Sega plusgrader har gjort spåret förrädiskt, så med hjärtat i halsgropen har jag kört tre-fyra gånger med tunga lass plank på en timmerkälke bakom skotern. Kommer man bara några decimeter utanför spåret kan meden sjunka ned och hela ekipaget välta. Motmedlet är att svänga ut i lössnön och dra på för fullt, men med 600 kg virke och blötsnö är det omöjligt. Det är heller inte så kul att välta på myren och tvingas lasta av..
I dag lastade jag själv ett lass, sedan Per-Axel avslutat sitt arbetspass o åkt hem med lastbilen, och spände själv fast med spännband, fick ditt en massa björkris också som en snäll granne skurit till våra kor. Och körde hem. Det gick fint, tack o lov.

Nu mjölkar alla fem korna, det blir kanske 40 liter skummande fet mjölk om dagen. Därmed behöver vi göra smör och ost och sånt för att inte mjölken ska gå till spillo. Jag har hittills missat alla ystningar och kärningar men hoppas vara med nu innan påsk.

Jag har i min lilla serie "Andreas djupa reflektioner över livet på landet" kommit fram till del trehundrafyrtiosex: Så här har i stort sett hela landet levt i tusen år. Eller hur? Småskaligt jordbruk med några kor o andra djur, några åkerlappar, slåtter om sommaren. Det måste ju vara det som Sverige vilat på minst sedan vikingatiden och fram till 1900-talet. Det känns jäkligt bra att få lära sig lite om detta (även om vår version nu, t o m på Lillhärjåbygget, bara är en blek kopia), och samtidigt blir jag förstås irriterad över att denna rimligen helt centrala historie- och kulturarv är så totalt frånvarande i skolan och i övriga samhället.

I sommar ska jag jobba i Stockholm, för första gången på sex år. Skoj! Och bostadstips välkomna!

PS. I dag börjar tuffe drängen Ragnar sina tre veckor. Istället för att göra kväll som jag drog han nu ut och skulle sladda spåret till i morgon, så att det fryser på och vi kan köra massor av grovt timmer hit. "Kör försiktigt" sa jag. "Nej jag ska köra utav helvete" sa han. Grymt!

Kollegor ger mig pris

I går lördag kväll var mitt jobb på SR P4 Gotland om Marianne Samuelsson ett av nio att belönas med Guldspaden för bästa undersökande journalistik 2009! Vi satt vid fina bord på en gala, tjusiga konferencierer tjoade, strålkastarljuset blänkte och vin, vita dukar och hurrarop snurrade runt. (Foto här: Sofia Johansson)

Radions grand old lady Kerstin Brunnberg talade om att grävande journalistik är en oumbärlig vakthund i demokratin och att Föreningen Grävande Journalister, som höll i galan o delar ut priserna, är Sveriges viktigaste organisation. När jag senare frågade om inte detta var att ta i litet gav hon mig en rak vänster på axeln.

I dagarna tre hade ideellt arbetande journalister och studenter fyllt Radiohusets i Stockholm entré med ashäftiga och sjukt intressanta seminarier, föreläsningar, presentationer och debatter. Jag valde en som drillade oss i att använda RSS-flöden i research och satt trollbunden när de enastående fotograferna Paul Hansen och Pieter ten Hoopen visade bilder.

Mest av allt blev jag ödmjukad och uppmuntrad och inspirerad av alla skickliga och engagerade kollegor som lägger manken till för att gräva upp missförhållanden som andra vill dölja. Mäktiga särintressen eller bara nonchalanta tjänstemän. Men inte bara journalister utan alla kan vara med och ta ansvar för världen förstås - leve engagemanget och civilkuraget!

Slutligen eloge inte bara till källan i Samuelssonreportagen - som riskerat mycket till ingen egen behållning, till nyhetschef Karin Persson på Radio Gotland som gav en vikarie massa tid, och till övriga kollegor, och extra seriöst beröm till Guldspadejuryn inte för att jag fick priset utan för att de - till skillnad från majoriteten av Mediesverige - fattat hela sakfrågan och inte tolkat domar fel.

Tö, kalvar och lunk

Tidlöst är vad det är, tror jag. Ibland får jag ju frågan hur det är här, och jag har märkt efteråt att jag inte riktigt kunnat sätta ord på det. (Bara en sån sak är ju svår att sätta ord på..) Men ett av adjektiven bör nog vara tidlöst. Man glömmer bort tiden. Den finns inte. Här är bara förfrukost, stök, huvudfrukost, jobb, slöa, middag, stök, kvällsmys. Ibland kommer gäster, ibland föds kalvar, ibland är snön hård, ibland mjuk. Ibland gör man nåt skoj med hästarna, ibland åker man skoter. Framtiden och det förflutna är helt diffusa o rätt irrelevanta.

Ibland är vi utan rinnande vatten i en vecka. Man blir lite lortig. Och det är jobbigt att diska! Vi har knackat hål i isen till ån, så dit ilar man i långkallingarna o lägger sig på knä o sänker hinken djupt o försöker sen undvika att spilla i stövlarna på vägen tillbaka.

Jag har fått värk i händerna. De har blivit svaga o krumma tycker jag av allt hårt arbete. Har varit orolig att tappa safttillbringaren vid middagsbordet, ni vet. Men nu började det göra ont också. Vedhuggning, mockning, ryktning, bära hinkar, diska, osv osv. Men mest handmjölkningen förmodligen. Så i dag tog jag paus från mjölkningen, och nu på kvällen känns fingrarna i princip som vanligt igen! Ska kanske mjölka bara en gång om dan ett tag framöver. Och stretcha mycket!

Brorsonen J har varit här i flera dagar. Han är en pigg grabb som stiger upp vid fem med oss o mockar o donar alldeles själv i fjöset (lagårn). Han är nio år och är duktig på att imitera en skoter och göra 360 ut i snön (alltså ett hopp med skruv ett varv). Han ska bli bonde när han blir stor, men det är tydligen först vid 30 år. Innan dess ska han vara skoterproffs. I dag byggde han och jag ett formidabelt snöfort med flera gångar, skottgluggar osv.

Sen var det middag. Inträffar alltså vid 14.30 och är dagens höjdpunkt tycker jag. Ständigt är det läcker husmanskost här, med kött eller fisk, potatis eller ris eller pasta, lite sallad och diverse såser. Det är lådor, grytor, soppor, stuvningar. Gammaldags. Och gammaldags är också könsrollerna, det är liksom självklart att kvinnorna inte bara lagar maten utan också går och serverar och sen står o donar med efterrätten när vi börjar äta. Och dukar av. Och diskar. Efterrätt är det nästan jämt, syndigt läckra och lika gammaldags sagogryn, blåbärspaj, grillad banan, pannkakor. Och ständigt med rinnande eller vispad egen grädde.

Sen slumrar man på kökssoffan innan det är dags att byta om för lagårn igen. Roligt är att ta med de nya kalvarna (nu har vi tre - Killen, Vide och Micke) i band utomhus. Micke har inte varit ute än. Då går de omkring o blinkar och sen skuttar de iväg med själva definitionen av begreppet ystra krumsprång. Kalvar skuttar som harar ungefär, med båda bakbenen samtidigt.

Vi har haft ett par vårvinterdagar med +5 grader men i dag var det -10 igen. Till nästa helg åker jag ned till Stockholm för att vara med på Grävande Journalisters gala, där jag ju blivit nominerad till ett pris för avslöjandet om Marianne Samuelsson. Västerviks-tidningen har skrivit en artikel om det. Ja och så har Radio Gotland till sist rättat till sin vilseledande och felaktiga artikel om Samuelssonaffären, härligt!