Viktigt inte underminera granskningar

Medierna i P1 uppmärksammade i går hur makthavare i regeringen och på Telia Sonera avsiktligt underminerar undersökande journalistik genom att vägra låta sig intervjuas av de grävande journalisterna -- men samtidigt ställa upp på intervju i andra medier.

På så sätt ser det ut som om de gett svar på tal på de anklagelser som riktas i ett avslöjande. I själva verket har de gått ut i ett annat medie, där programledare och studioreportrar inte är lika pålästa och intresserade av ämnet som den undersökande redaktionen.

Ju större grävet och avslöjandet är, desto mer gäller ovanstående. Vid ordentliga skandaler, som Saudigate och Telia Soneras smussel med diktaturer, handlar det om att en redaktion lagt ned månader av arbete med hemliga källor. Då är det per definition omöjligt för andra redaktioner att - dessutom på bara några timmar eller några dygn - komma ens i närheten av den kunskap som behövs för att på ett tillfredsställande sätt ställa de ansvariga till svars.

Just därför väljer givetvis de PR-tränade och mediecoachade makthavarnas pressfolk att förekomma just hos konkurrerande redaktioner. Dessutom straffar de då också de journalister som valt att granska dem genom att låta deras konkurrenter få de värdefulla intervjuer - och publiksiffror - som grävarna skulle behöva.

Detta förfarande är tyvärr ganska logiskt, och lönar sig av allt att döma i många fall.

Jag tycker sökarljuset bör riktas mot de redaktioner som ställer upp på detta. I våras var det SVT Aktuellt som lät försvarsminister Sten Tolgfors förekomma hos dem sedan han nekat att frågas ut av Ekots grävare Daniel Öhman och Bo-Göran Bodin. (De senare bjöds visserligen in att stå i kulisserna och kunde försöka intervjua ministern efteråt.)

Det är uppenbarligen oemotståndligt frestande för en redaktion att erbjudas en intervju med en makthavare som konkurrenternas gräv placerat i rampljuset. Men när de tackar ja kan det underminera det seriösa offentliga ansvarsutkrävandet.

Redaktioner bör när de erbjuds intervjuer i sådana här mediestrategiska spel naturligtvis kontakta grävarna. Tillsammans bör de prata igenom situationen. Sen kan man välja att genomföra intervjun, men då uppbackad med fakta och frågor från originalgrävarna - och med information till publiken om att makthavaren vägrat att ställa upp hos dessa.

Man kan också välja att bjuda in även originalgrävarna till studion och låta dem själva ställa några frågor! Störtar då makthavaren desperat ut från rummet - låt det ske.

Helt okej agerade Aftonbladets Staffan Lindberg som hade med sig ett eget batteri tuffa frågor till Telia Soneras presskonferens den 19 april 2012. Följer en redaktion också sedan upp sådana tillfällen, genom att noggrant fortsätta att kräva svar på de frågor som lämnades utan svar, då kan transparens och ansvarsutkrävande skapas.

Överhuvudtaget är det min erfarenhet att redaktioner som ska följa upp någon annans gräv har svårt att göra det på ett bra sätt. Kanske går det prestige i hanteringen. Varför inte bara ringa upp kollegorna och be dem översända en bakgrund inklusive de ännu inte besvarade frågorna till de ansvariga. Sådana samarbeten tjänar alla på -- utom de ljusskygga.

Fantastisk hobbit utan bouquet

Recension av Hobbit - en oväntad resa, svensk premiär onsdag 12 dec 2012.

Så kom den då till sist, en riktig filmatisering av barnboksklassikern Bilbo. 75 år efter publiceringen av den första biten i den fantasivärld som kommit att definiera genren fantasy.

Från första början i den nästan tre timmar långa filmen slås tonen an. Här får vi kamerasvepningar över nejder av frodigaste grönt, vi loopar över vattenfall och trollskogar och vi flackar med blicken över stillbilder med fler myllrande detaljer än vi hinner med. Här berättas sagornas saga, miljontals fans ska sitta andlösa (och kassakon fortsätta att mjölkas av produktionsbolaget New Line Cinema, som stämts flera gånger av Tolkiens arvingar för att inte ha delat med sig av miljardintäkterna).

Det sker framför allt med magnifika miljöer för ögon och öron. Sinnena utnyttjas fullt ut - när jag överhuvudtaget minns att jag bär 3D-glasögon inser jag att plattfilmer snart lär tillhöra en svunnen tid. Och de djupaste vibrationerna i musiken sitter kvar i skelettet efter föreställningen.

Hobbit, eller Bilbo som Tolkiens barnbok 1962 fick heta i översättningen av Britt G Hallqvist (som tur var försjönk då "Hompen", den tidigare översättningen, i glömska), har en handling fånigt lik storebrorstrilogin Sagan om ringen: Fårad trollkarl skickar ut hemkär(a) hobbit(ar) tillsammans med tufft äventyrargäng på farofylld färd. Detaljerna i den här föregångarfilmen är att sällskapet består av första och andra generationens dvärgflyktingar som ska försöka återta sitt hemland, Ensamma berget, från en drake.

Att producenten, regissören och tillika fantasy-fantasten Peter Jackson beslutat sig för att göra tre filmer av en bok som är kortare än var och en av Sagan om ringen-böckerna har lett till en del höjda ögonbryn. Men farhågorna om långrandighet eller alltför fritt nyskapande besannas inte. Istället sitter jag och tänker att historien berättas i lagom tempo, och snarast att den offrade närvaro och de hopp i handlingen som vanligtvis krävs när en bra bok ska stympas till en spelfilm här uteblir. Det krävs kanske oftare ett par tre filmer för att göra en roman rättvisa?

Politiskt är förstås såväl världen som berättarperspektivet problematiska. Midgård är och förblir en brittisk pojkdröm från förra seklets början, där kvinnan är huld (i Hobbit räknar jag till en kvinnlig talroll och över tjugo manliga) och mannamod står högst i platsannonsen för att få jobb och vänskap. Onda människor är mörkhyade sydlänningar och monstren orcher kommer från Gundabad (-abad är i verkligheten ett persiskt suffix för bosättning eller stad, som i grekiskans -polis).

Nog finns en del sympatiska poänger. Den besjälade naturen hyllas mest hela tiden. Gandalf och Bilbo säger kloka saker om livets okränkbarhet och empati med utsatta. Animisten Radagast åker kälke på barmark. Men ingen karaktär tillåts bli psykologiskt intressant. Huvudpersonen Bilbo Bagger, i nyöversättning Säcker, går från ängslig borgare till våghalsig… ja exakt vad och hur tillåts eller förmår inte Martin Freeman förmedla, trots att han briljerade så i The Office. Dvärgprins Thorin (Richard Armitage) är lika träig som sin sköld.

Bilbo skrevs som en barnbok av den tidigt föräldralöse Tolkien. Det betyder svart-vita figurer och cliffhangers i varje kapitel. Möjligen har Peter Jackson bevarat för mycket av det. Sagan om ringen blandade upp tinnarna och tornen med lort och regnrusk, och slagsmålen med sidospår, men nu känns storyn präktigare och mer förutsägbar. Den mörka realismen finns där än, våldet som i några ögonblick får vara kallt och konsekvensfullt, men när hjältarna förvandlas till Indiana Jones-kopior som spelar cricket med vättar på hängbroar kommer gäspreflexerna.

Låt det vara sagt, jag är själv en fantasynörd som skulle byta bort mitt liv mot ett i Midgård. Sångerna vill jag lära mig utantill, varför inte under maratonhelg med alla fjorton timmar producerade filmer. Men jag är övertygad om att gammal som ung, och även tjejer från Pakistans huvudstad, ska tycka om att föras med på en oväntad resa med Gandalf och hens vänner.

Andreas Hedfors
(publicerad i Fria Tidningen 12 december 2012)

Våghalsig paddling i snökaoset

I morse var det snö upp på fönstren i stugan. Vi var rätt insnöade i vackra mjuka sjok men det blåste inte. Väderleksrapporterna sa dock 10-15 m/s NO-vind. Jag stack ut på ångbåtsbryggan för att kolla. Där blåste det rejält, typ styv kuling. Fick vända bort ansiktet för att kunna andas.

Skulle jag paddla över till fotokursen på Söder eller ta färjan, det var frågan.

Jag valde att paddla. Tänkte att det är nog fint på Djurgården och klubben nu, i all snön. Och att det är skönt att ha cykeln.

Ägnade 20 minuter minst åt att fixa med kajaken. Det är nödvändigt har jag insett. Hett vatten på roderlinor och räddningspontoner som frusit, sen olja in dem. På med all utrustning. Har haft rejäla problem med frusna fingrar på sistone. Valde i dag tunna neoprenhandskarna under neoprenmuddarna, en kombination som betyder förfrysta fingrar i -10 OM handskarna blir blöta, men nu var det bara -3.

Iväg. Gick först norrut, över mot Ängsholmen. Det var väldigt lugnt, ingen vind att tala om. Men jag vet hur det kan skifta. Svängde dock ändå upp ut över sundet redan halvvägs över till Ängsholmen. Här är min färd utritad på karta.

Snabbt tilltog vinden. Och jag märkte att sikten var obefintlig över 500 - 1 000 meter. Djurgården var osynlig i snödiset. Det skulle bli svårt att hitta snart, och därmed risk att driva ut i farleden. Kompassen var nedisad, hade inte tänkt på att putsa den. Som tur var fanns ett par lampor nånstans vid Bergs oljehamn på Nackasidan som jag borde kunna navigera efter.

Med ens var vinden styv i ryggen. Kände hur jag forsade fram, hur höger paddelblad gled genom vattnet utan motstånd. Gulp. Hade packat två väskor fram, en bak. Det gäller att ha massiv vikt framtill så att fören tippar ned och klyver vågorna och inte kan svänga så våldsamt om kajaken pressas i vågorna.

Det är så man välter - har jag märkt. Grundregeln är att gå vågrätt med eller mot vågorna och vinden. Då kan blåsa och bölja väldigt kraftigt utan någon större risk för kapsejsning. Men när vågorna kommer lite från olika håll, då inträffar det farliga att kajaken kan börja kränga. Det kan till exempel hända om kajaken kommer upp på en vågtopp och plötsligt bara vilar på vattnet mitt på - och både fören och aktern är fria i luften. Då räcker det med lite vind eller något så kan plötsligt kajaken svänga som en vindflöjel till vänster eller höger. Och gör den det - medan farten fortsätter hastigt framåt - ja då brakar man in med sidan i en våg sen och vräks runt.

När vågorna är vilda och kommer från alla håll, på grund av att de studsat runt hela natten mot öarna och klipporna runt Saltsjön kanske, då kan detta ske. Det blev nu också lite vildare vågor och viss risk för sådana svepningar.

Plötsligt fick jag syn på ett grönt ljus på styrbord. En stor färja var ute och for. Den var på väg parallellt med mig, österut. Oklart varför. Argh, jag hade inte slagit på mina lanternor eftersom det var dag tänkte jag. Hade bara radarreflektorn som jag införskaffade och monterade i går (hehe, överkurs).

Nåja. Jag sveptes fram som en vante på vågorna och lyckades hålla balansen. Med sån fart har jag aldrig närmat mig Djurgården. Strax såg jag siluetten föröver. Insåg att det var Blockhusudden, Djurgårdens sydöstra spets. Hungrigt paddlade jag ditåt, och den relativa lä eller i alla fall trygghet som närheten till land skulle ge. Det gällde till varje pris att stanna där och vända, annars skulle vinden bära mig vidare åt helt fel håll in mot stan.

Svischt så var jag där, och det blev ett enormt jobb att vända kajaken och gå upp mot vinden. Skumpade omkring nära klipporna. Men sakta men säkert kunde jag arbeta mig tillbaka upp i vind och svänga runt udden och in i Isbladsviken. Där inne var vågorna små och jag var äntligen säker. Vinden var ändå stark och det var lite motigt att jobba sig över viken hem till klubben.

2 600 meter istället för cirka 1 500 blev färden.. Med facit i hand skulle jag nog ha paddlat, givet att jag inte tränat kapsejsning på sistone. Lite svårt att erkänna det för mig själv. Här fanns helt klart en risk för kapsejsning, kanske 20-30 procent. Mer intressant är risken därefter för att det skulle bli svårt att reda upp en sån kapsejsning, det vill säga att hålla sig intill kajaken, vända upp den, slita fram en ponton, blåsa upp, ta sig runt kajaken, slita fram nästa och blåsa upp, sen klättra upp, sen ev pumpa ut lite vatten och paddla vidare. En kapsejsning en sån här dag betyder att man hinner driva rätt långt skulle jag tro med vågorna och vinden innan man kan börja styra igen. Kanske 500 meter. Det hade kanske betytt farleden.

Slutsatser alltså: 

* Öva kapsejsning, gärna i hög sjö, ett par tre gånger per år.

* Vid kyla eller vind, gå igenom hela kajaken i lugn o ro innan varje avfärd. Roder, paddellina.

* Vid svår kyla eller vind, förbered räddningspontonerna OCH slå på lanternorna

* Vid kapsejsning, slå på pannlampan innan jag donar med att återäntra Näptun

Jag har även för avsikt att införskaffa en reservpaddel.

UPPDATERING 5 JANUARI 2013: Nu har jag tränat kapsejsning en gång i vinter, det gick finemangs, var inte så kallt. Och jag har skaffat en reservpaddel och tätat främre lastluckan. Dock saknar jag fortfarande en bra lösning för att hålla händerna torra -- och således varma -- om det är kallare än minus fem.