Bister paddling

I dag var paddlingen bister. Det har ju regnat och stormat några dagar och det har varit ganska skoj att paddla. En vindpust svepte mig nästan omkull en dag, och en annan spolade en våg över halva kroppen.

Så kom snön i torsdags, och cykeln frös - växlar, framljus och nästan låset. Men vackert blev det såsom i sagorna! Skogens vita slott, av Fröding, tänker jag på. Minusgrader.

I dag skulle jag paddla in till stan en sväng. Hade glömt ens förvara våtdräktshandskarna i varmrum. Pulsade ut i snön och kånkade ned kajaken. Rodret var fruset och just i går hade jag såklart glömt att ställa det rakt! Plums i och iväg. Höll på att styra upp på land direkt. Ajaj. Till sist lossnade roderpedalerna. Väl framme på andra sidan ställde jag det rakt!

Sen for jag in till stan och träffade en bekant från Mellanöstern. Värmde listigt våtdräktshandskarna i torkskåpet så länge. Det var första gången han upplevde snö. På eftermiddagen började det verkligen kylna på. Vi gick ut till klubben och bytte om för att han skulle få testa på att paddla också. Först visade jag stolt min fina kajak Näptun. Men det blev lite snopet när alla linor hade frusit så att de uppblåsbara pontonerna lossnade och dessutom röret där de ska stickas in var fullt av is.

Han vågade kliva i kajaken men sen tog det stopp! Skräck. Inte så konstigt när man inte kan simma o vintern är den första. Och lika skönt det kände jag, för bara när jag tog en minutlång sväng själv i tandemkajaken frös fingrarna till. Det är de där attans våtdräktshandskarna som aldrig blir torra och därmed bara suger ut värmen ur händerna när man paddlar.

Den djärve gästen hängde med in i bastun också, för en trippel kulturchock av nakenhet, hetta och tortyrinbjudan på det - utträde i snön i bara mässingen. Vi avbröt och strosade tillbaka till stan, nu i hård kyla, uppskattningsvis 8-10 grader kallt. Sen rumlade jag runt till sena kvällen då det var hemfärd. Och nu kändes det plötsligt som plusgrader i luften!

Cyklade ut till kanotklubben med bakre stänkskärmen så full av snö att bakdäcket stundom ville stå still. Äntligen vid klubben - men grinden hade frusit. Det gick att slå in koden och lampan blev grön, men grinden själv gav inte vika en millimeter! Ajajaj. Till sist fick jag låsa cykeln vid ett träd och klättra runt taggtråden.

Havet verkade lugnt, tack o lov. Men kajakluckorna gick knappt att öppna. Främre lanternorna gick knappt att skruva på. Tunna vantar hade jag bara - skada. Men efter att ha slagit en borste mjuk gick det att rensa rören och montera räddningspontonerna för säkerhets skull.

Sen iväg. Rodret var nu obevekligt fruset, men det var ju i rakt läge så jag behövde bara ibland korrigera kursen. Kände mig lite spak inför prospektet att välta i detta läge, framför allt för kylan om fingrarna. Slutsats: Införskaffa antingen torrhandskar eller rejält tjocka våtdräktshandskar som också ska vara torra i utgångsläget.

Hemma på ön visar termometern minus fyra. Jag som trodde det var nollgradigt eller strax däröver. Lugnt är det också - känns avlägset att det ute på Östersjön tydligen har stormat.

Skönt att vara hemma! God natt!

Amazing stuff

It's a curse to hang out too much on Facebook. There's so much pointless stuff, mutual material admiration and things going on. But we've got to admit it's also a purely amazing vantage point into lots of wondrous things.

Take this video for example, out today, and the stuff that dreams are made of.

I'm not gonna add anything else here because then it'd be just like Facebook.

Well well.

Also today I've worked on improving my paddle gear. Mainly with reflexes. It's really addictive. Now I can't wait to get out there into the dark waves. Here's a few pictures.

Be well now,
Andreas

PS. Okay okay, I can't help it. Here's another truly lovely film clip.

Närkontakt med tjockan

Så många gånger har jag tänkt att jag ska lägga den exakta kompasskursen hem till Fjäderholmarna på minnet. I natt ställdes det på prov: Dimma tät som välling. Och inte sjutton visste jag exakt kurs...

Jag hade trott att sikten skulle vara bättre ute på Saltsjön än inne runt Skeppsholmen och på Djurgårdskanalen. Men icke. Kanske såg man 50 meter.

Jag har ju paddlat sträckan hem till holmen hundratals gånger nu. Det är rutin att knycka upp portarna på båthuset, kånka ut kajaken, trycka ned väskan, lägga i och sätta iväg. Det är liksom aldrig något snack om vart man är på väg. Även om det är kolsvart så ser man några ljus, och jag har lärt mig navigera efter dem.

Nu satte jag iväg, och började svaja rejält redan innan jag kommit ur Isbladsviken och förbi vågbrytaren. Började snegla på kompassen. Hur var det nu... runt 80 grader ja. Men var det bortåt 85, eller nedåt 75? Ajaj, den diskrepansen betyder rätt mycket på 1,7 kilometer.

Paddlade på och lämnade ljusen från Djurgården bakom mig. Plask plask. Var snart en ensam farkost ute i ett oformligt universum av mjölkvitt stoft, ett moln av gråmelerat vatten.

Till vänster om mig pulserade ett ljussken genom dimman. Den gröna bojen. Ajaj, nu låg jag på 90 grader. För långt åt höger. Utåt farleden. Tillbaka, vingel vingel. Hela tiden spanade jag framåt oroligt, för mitt här nånstans står det höga gröna märket, ett par meter högt i massiv plast. Det ville jag inte kollidera med.

Jag hade små gröna och röda lamporna framåt, och den rundstrålande lanternan bakom ryggen. Men hur långt skulle de synas nu? Också 50 meter kanske. 75? Hurra.

Hela tiden drog jag bortåt 90-graders bäring. Det kändes som att jag sick-sackade över Saltsjön. Satan. Eller var jag nu redan ute i farleden? Hur långt i förväg skulle jag se Finlandsbåten om den kom? Eller nån mindre färja, transportbåt, seglare?

Vad är nödplanen om jag efter tjugo minuter inser att jag måste ha missat holmarna? Att lägga om vinkelrätt styrbord? Nacka lär ju inte ens jag kunna missa. I värsta fall skulle jag få söka mig längs en strand till en plats jag känner igen, och sen gå rakt över.

Plask plask. Svettades oroligt i den tvågradiga dimman. Började spana åt alla håll. Jag borde ju se holmen även om jag är på väg förbi.

Insåg att det är klokt att kompensera åt babord. Går jag för långt ditåt kommer ju sundet mellan holmarna, och sen Ängsholmen, och det sitter ju en räcka ljus på krogsidan som jag inte lär missa. Vinglar uppåt 70 grader.

Så... vips. En mörk skugga skymtar diagonalt i dimamn. Det är... ja! Hemmaklippan som tornar upp sig. När jag slog på pannlampan innan jag skulle lägga till reflekterades den så mycket i dimman att jag inte såg någonting. Men hemma var jag.

Puh.