Bom i Buchara

Hoj.

Jag gick förbi två tjejer på en stenmur i Buchara härom kvällen. Den ena var blond, den andra mörk. Jag hade mössa. Frågade om jag fick slå mig ned. Lång blick - jodå. Luften är fri, sa den blondas blick. Skrev lite på min laptop. Luften var ljummen, den urgamla staden gäspade tankspritt vid bassängen där folk suttit o skvallrat i minst 500 år.
Här är fint, sa jag, och tänkte lägga till nåt intelligent om att det är tack vare mixen av turister och lokalbefolkning. Men jag avbröts av den mörkhåriga.
Känner du till den här platsens historia, frågade hon.
Här bodde en gammal kvinna. En tjänsteman ville riva hennes hus, för att ge plats åt torget, men hon vägrade. Då ledde han in en aryk under hennes hus.
Vadå, den här aryken (kanalen) som vi sitter vid nu? Ja visst.
Då började hela huset bågna nedåt. Och den gamla judinnan sa du får mitt hus, om du bygger en synagoga här. Och det gjorde tjänstemannen, och den ligger alldeles här intill.

Hon var persisk judinna som berättade. Hennes väninna föräldralös rysk-uzbekiska. Skönt att prata med lite avslappnade unga. Judinnan skulle snart emigrera, göra aliyah till Israel. Detta som hon drömt om hela livet, varit aktiv i barngrupper och internationella läger, kändes nu när det skulle bli allvar plötsligt olustigt. Och väninnan skulle bli utan sin bästa vän. (Men att dra till Israel är ett enormt levnadsstandard- och möjlighetslyft för en människa i Uzbekistan, så klart hon skulle prova.)

Vi pratade om ditt o datt. De tyckte Tasjkent var bättre, där fanns mer att göra på fritiden, här fanns bara två klubbar som är nåt att ha, och går man dit tror alla att man är ute efter en pojkvän och tar sig friheter. En kille kom förbi och strök judinnan över håret. Hon ignorerade honom och han drog.

Det är tufft att leva här, vi är som i ett vakuum, på nyheterna berättar de ingenting, sa de. Den 10 juni 2008 exploderade någon ammunition på en militärförläggning i Kagan i närheten, chockvågorna kändes ända in i staden, skakade fönstren, sa de. Men ingenting i media fast många dödsoffer ska ha krävts.

Jag köpte nötter och aprikosjuice men vi hade inga glas. En pojke sprang och hämtade två och jag gav honom 200 pengar. Vi torkade ur ölspillet däri med våtsavetter.

Tjejerna berättade att presidentens dotter Gulnara tagit över stora delar av media-, nöjes- och konstbranschen och slängt designers i fängelse när de trotsat henne. Jetsetterskan (eller helgonet?) har också tagit kontroll över hotell, t ex tre av dem just min turistgrupp bor på. Det känns inte optimalt ur CSR-synpunkt.

Jag frågade vad de visste om Andizjanmassakern. De hade hört olika rykten. Den blonda trodde att Andizjan gränsade till Afghanistan och kanske Chorezm sa hon, vilket är ungefär som att säga att Luleå nog gränsar till Norge och Småland. I skolan har vi bara fått titta på historiska kartor, sa hon. Och för några år sen försvann alla utländska kanaler från marknätet, hävdade de (men det motsägs av guiden vår).

Resan med 18 turister går fint. Vi ser sevärdheter, berättar historier, grunnar på tänkvärdheter och har tid att reflektera över livet. Jag brukar stryka lite minnesmärken och ta med gruppen till nåt college och sjukhus, men det har vi förbjudits göra denna gång. Regionala myndigheter ska ha beordrat turistbyrån att begränsa kontakterna med lokalbefolkningen till noll.

Tjahopp.