Vilt kaos efter två dagars jobb

Sitter tisdag kväll kl 2200 på planeringschefen Mamasadyks kontor, han talar i telefon på kirgisiska. Har jobbat oavbrutet sedan klockan 0800. Även i dag grymt ansträngande, var på väg att ge upp under förmiddagen. Och inför kvällssändningarna blev det dramatik.

Vid 19.40, inför första aktualitetsmagasinet, på kirgisiska, går jag till kirgisiska nyhetschefen Meerim och upptäcker att sändningsschemat ändrats från det vi kommit överens om. Jag hade som topp "Högerstyrda bilar kan förbjudas", som tvåa "300 boende riskerar vräkning" och som trea kanske nåt om en strid i parlamentet. Nu upptäcker jag att bilarna hamnat som inslag nummer sex och vräkningen som nummer nio, näst sist! På första plats ligger istället mitt hatämne "President Bakiev besöker Naryn" och på andra plats äckeltelegrammet "Officiella förordningar och utnämningar".

Ilsken hukar jag vid Meerims skrivbord och frågar vad som hänt. Efter initial förvirring (hon talar inte ryska så bra, och min kirgisiska är obefintlig) framkommer det att radiochefen Asel ändrat. Jag blir iskallt förbannad och funderar omedelbart på att lämna bygget. Så nu har det alltså hänt. Maktens svarta handske har slagit till, auktoritarianismen, förtrycket, censuren har blottat sitt fula tryne. Meerim märker att jag blir arg och tycks hålla med mig.

Klockan blir sex och magasinet sänds med idiotordningen som nedvärderar allt jag och medarbetarna kämpat med under dagen, och ger fri journalistik ytterligare ett slag i magen. Jag går ned till planeringschefen Mamasadyk och förklarar utstuderat lugnt och diplomatiskt mitt ifrågasättande av det som hänt. Han uttrycker förståelse men säger att vi ju är statsradio som har ett uppdrag att alltid bevaka presidenten, vad han än gör. Jag replikerar (vet inte var jag fick denna saklighet ifrån, ville bara ryta åt honom och spreja bajs över hela kontoret) att det är ju inte bra om man alltid börjar alla sändningar med presidenten, för då vet inte ens hans supportrar vilka gånger han verkligen säger något viktigt, och när inte. Nja det höll ju Mamasadyk personligen med om. Jag sa att om det inte blir nån ändring måste jag överväga att sluta, och sa att jag gör ett nytt förslag och lägger fram för Asel.

Sen var det fullt upp och först tjugo i åtta, då ryskasändningen går, hann jag springa ned till Asels kontor. Hon satt just med 'Sadyk och diskuterade detta. Jag säger artig att jag inte kan förstå varför hon ändrat i vårt sändningsschema. Jo det är för att det bland medarbetarna finns väldigt oprofessionella personer, och deras värderingar, ibland oppositionella eller tvärtom, påverkar ibland schemat, säger hon. Jag förstår inte vad du menar, säger jag. Hon upprepar och säger att hon därför tagit för vana att ändra i sändningsschemana. Jag säger att nu är ju jag ansvarig. Ja säger hon, så nu har jag inget emot sändningsschemat. Menar du att jag kan ändra tillbaka, säger jag? Javisst, säger hon, om du hinner… Men då är jag redan på väg ut genom dörren och upp till redaktionen igen. Vips så ändrar vi tillbaka, stackars nyhetsredaktören Chalida, ensamstående mamma som jobbade 12 timmar i dag, får lägga om hela sändningen tillbaka till utgångsläget med mindre än en kvart kvar till sändning. Skrivaren har slut på papper när nyhetsuppläsaren Zamir ska nappa åt sig manuset, men allt hinns med.

Sen sitter vi i två timmar jag, MAmasadyk, Asel och tekniska chefen Nazgul och lyssnar. De har köpt pizza och fixat te. Vi konstaterar massor av brister och gör upp ambitiösa planer för att radikalt reformera kanalen.

JAg börjar bättre o bättre förstå alla knasigheter.

I dag var vi bara i princip 3 korrespondenter som gjorde inslag och 2 redaktörer. Resten, ca 4 pers, gjorde bara små översättningar eller var på utflykt till Naryn. De övriga kanske 4 var frånvarande.

En ung kille ville överhuvudtaget inte jobba enligt mina principer. Så här gick det till.

På morgonen vid 08.40 hade vi morgonmöte som jag började, sen kom Asel och jag höll på att koka över som vanligt. Istället för att som hon gjort kvällen innan i princip berömma oss, sågade hon den kirgisiska sändningen och skåpade ut individuella reportrar (och berömde andra). Sen gjorde hon samma sak med den ryska, som dock fick lite bättre betyg, och hon sa tack o lov tydligt att materialen om Alisjer Saipov och oppositionen var utmärkta.

Jag tog sen ordet och förklarade å min sida att när jag är chef föredrar jag att vi inte riktar personspecifik negativ kritik mot folk, utan håller negativ kritik allmän. Det var så tydligt jag vågade säga att Asel gjort fel enligt min mening och alla förstod nog vad jag menade.

Sen samlade vi uppslag och idéer och en del bra kom in, de flesta från Asel själv som proffsigt fyrade av en rad förslag som någon borde ta, t ex: omstruktureringen i den centrala statsledningen (nu finns det 14 ministerier, 7 agenturer, 7 tjänster och 2 fonder, och t ex UD och Säpo har helt sorterats in under presidentadministrationen). T ex ska det bildas ett nytt registreringsmyndighet som ska ha hand om allt som kan registreras, från fastigheter till passnummer. Elnätsavstängningarna osv. Att Kina lyckats få nationalhjälten Manas införd i UNESCO:s kulturarvslista, och inte Kirgisistan.

En ung kille, Ermek, tog på sig elnätsavstäningarna.

Han hade gjort ett mediokert jobb om koltillgången i går, så jag sökte upp honom efter mötet och frågade hur han tänkt lägga upp det. Jag tar intervjuer hos ministeriet, en expert och en vanlig person, sa han. Nja, om vadå sa jag, det är bättre att du först ringer runt lite grand och tar reda på basfakta om t ex i vilken utsträckning sker avstängningar i dag, hur ser planerna för framtiden ut, och ringer runt lite o dubbelkollar detta. Kom sen till mig med ett utkast på påannons, och så går du och gör intervjuer sen. Och då ska de helst vara lajv, och inte telefon.

Nej, sa han, jag ringer och gör intervjuer nu.

Nej, sa jag, det bästa är om du först gör research och sen bestämmer ämne, sen gör intervjuer.

Nej, sa han.

Jo, sa jag.

Nej sa han, för folk vill inte ställa upp på intervju efter att de redan berättat om nåt.

Det får de kanske lov att göra, sa jag, för så här ser vårt arbete ut. Vi ringer runt en massa innan vi kan bestämma oss för vilka vi ska intervjua och med vilka frågor, vilken vinkel.

Nej, sa han.

Jaha, sa jag, då kommer vi inte överens, jag har inte tid med det här. Jag vill att du gör som jag sagt, sen gick jag.

Sen såg jag inte till killen på hela dagen, vilket var ganska skönt trots att vi var extremt kort om folk och verkligen hade behövt honom.

Vid tretiden dök han upp. Jag frågar hur det står till. Jodå. Jag har gjort tre intervjuer säger han. Jaha om vadå frågar jag. Han förklarar att det är med ministeriet, en person på elbolaget och en vanlig person, och att de redovisar olika uppgifter om hur mycket som stängs av i nuläget, och att det förmodligen kommer att fortsätta hela vintern. Och att privatpersonen säkrar upp med gas, ved och kol.

Jag förklarar surt att eftersom han inte först kom överens med mig kan jag inte sända det här.

Va säger han, det här fick ju jag i uppdrag.

Du fick i uppdrag att kolla på det här, men sen var du tvungen att komma överens med mig, sa jag.

Vi kom ju överens, sa han.

Nej, vi pratades vid, men kom inte överens, säger jag.

Vadå har jag jobbat i onödan, säger han.

Ja säger jag och tydliggör att reportaget inte kommer att sändas. Han blir sur och går.

Nu över till varför hela systemet är kontraproduktivt. Reportrarna får betalt per inslag. Detta uppmuntrar till många och dåliga inslag utan någon research. Det avskräcker från att sitta och ringa och leta nyheter, göra kollar av uppslag på nyhetschefs eller redaktörs inrådan. Detta underminerar fullständigt all normal nyhetsjournalistik.

Dessutom är det orättvist. Jag har infört effektiviseringen att två reportrar inte ska åka på samma jobb. En person, från antingen ryska eller kirgisiska redaktionen åker, och tar alla intervjuer på båda språken. Sen överlämnar denna person ljudet och sitt färdiga manus till kollegan, som gör en översättning till sitt språk. Men i dagsläget får båda lika mycket pengar för inslagen, vilket ytterligare underminerar initiativ och engagemang, att åka ut på jobb och anstränga sig för kollegorna.

Under dagen fick jag besök av en kostymklädd herre i 50-årsåldern. Han presenterade sig belevat och berättade att han är IT-chef. Han har hört att jag begärt att få en internettillgång med obegränsad surfning, stämmer det? Jepp. Får jag fråga i vilket syfte, undrar han ytterst artigt. Jo för att leta utrikesnyheter ibland, säger jag, t ex på nyhetsbyrån IPS eller BBC. Jaha, tack så mycket, säger han och går. I hans hand anar jag ett flertal papper som förmodligen handlar om mitt fall. Bra att jag skapat sysselsättning på företaget..

Tyvärr räcker inte journalisternas professionalism till. En gör ett inslag om att den kirgisiska poliskåren fyller 85 år, och jag har introducerat en serie i fyra delar där första delen är en polismans livslånga karriär. Jag har föreslagit frågor om vad som varit mest spännande, vad som varit positivt och negativt, varför han/hon blev polis, hur kontakten varit med folk, hur villkoren förändrats osv.

Hon kommer tillbaka med en intervju med en generalmajor i polisen, tillika före detta inrikesminister! Aaaaaarrghh.

Nåja, inslaget blev ändå okej, tyckte jag, det märktes att den gamle mannen med rörelse berättade om sin karriär och reportaget inleddes också med nån berättelse om typ ett bankrån på 1980-talet, härligt nostalgiskt.

I brist på folk sprang jag ut och gjorde en enkät om HIV/AIDS, som det kommit statistik på. Jag bad studenterna svara ömsom på ryska, ömsom på kirgisiska. Inne på ett campus blev jag utkörd av en elak tjänsteman som skrev upp mitt namn och svenska journalistfacksnummer. Sen kom jag tillbaka och redigerade, men ljudet var fullkomligt ohörbart brusigt och utan konkurrens det sämsta jag sänt hittills som radiochef. Pinsamt även om jag utrustningen var värdelös, dels glappande miksladd, dels plastig mick, och jag misstänker att överföringen till datorn skedde på fel sätt.

På kvällen får jag skjuts hem av företagets chaufför som sitter och sover i ett rum på nedervåningen. Köper fyra-fem liter kefir och juice och choklad till manskapet i morgon, eftersom helt få tycks äta någon lunch under maratonarbetsdagarna.