En vecka av magont och svindel

Hej hopp!

Nu är det äntligen fredag kväll och bara 1 h 10 min kvar till sista sändningen, långa aktualitetsmagasinet på ryska. I morse mådde jag jättedåligt, som jag gjort flera gånger denna vecka, p g a pressen att klara allt som krävs av mig som chefredaktör här på statsradion.

Nu ska jag bara gå en vända på den tyst surrande redaktionen och kolla hur körschemat, påorna (ingresserna) och kanske nån text, samt förstås löpet, ser ut inför sändningen - strax tillbaka!

*

Sådärja, nu är klockan istället 21.35 och allt är klart för hela veckan. Känns utomordentligt skönt. Vi lyssnade på sista sändningen som vanligt jag, radiochefen Aselj (en tjusig kvinna) och planeringschefen Mammasadyk (en ung mysig snubbe). Och som flera gånger tidigare var det förbaskat bra, jag blev rörd och stolt över ett inslag iallafall - och kanske inte minst lättad att det lät så fint trots det sedvanliga totala kaoset.

Bilden här ovan visar mig och min ryska redaktör Chalida Ergesjeva, ensamstående och dubbeljobbande mor och en finfin pålitlig resurs.

Vad sände vi i dag då? Här kommer ett klipp direkt ur mitt operativa körschema:

2. VILKA KVÄLLSTEMAN? VEM? ÖVERS?

- elenergi (Kasiet 2.04 /Ratkan) (om att Uzbekistan skruvat på gasen igen sedan Kg betalat skulderna)

- elräknare på gatan (Hedfors/Meerim/Halida) (om att ett elbolag vill flytta ut elmätarna ut ur folks hus, ut på gatan. Jag gjorde själv enkäten, på ryska och kirgisiska =))

- presidentkommentarer Batken (SagymB/Halida) (ett klassiskt diktatorinslag, där prez klappar barn på huvudet o pratar om nya byggprojekt)

- polishögskolan (5.00 GulnurM/ElmiraE) (förbaskat bra närvarorep som slutade min serie med 4 inslag apropos att den kirgisiska polismyndigheten fyller 85 år i år)

- tgm: leg för att köpa alkohol

- sopor (Azamat/-) (jättebra rep med både närvaro och analys, som en reporter gjort på nån journalistikkurs han går nu)

- Vetestrid i IssikKul (2.00 - ElmiraE/Kasiet) (utifrån en parlamentarikers uttalanden, som vi pliktskyldigt spelar in, men det blev rätt bra med en telefonare med en bonde vid sjön Issik-Kul som inte fått betalt för den vete han sålt till statliga agrobolaget)

- turism Naryn (3.30, övers GulnurM)

- historiegrej (-/KadyrBayke)

Löp: (hehe, dessa skrev jag huvudsakligen själv)

- Gaz vernyotsa - Kyrgyrztan zaplatit dolg Uzbekistanu (gasen är tillbaka - Kirgisistan ska betala skulden till Uzbekistan för det blå bränslet)

- suhoy zakon dlya molodjeji - alkoprodovtsam nado budet trebovat udostoverenie u pokupateley (en torr lag för ungdomen - nu måste spritförsäljare börja kräva leg av ungdomliga köpare)

- i posetim molodovo kursanta MVD v ego obschejitii (och vi besöker poliseleven NN förläggningen, dagen före garnisonens högtidsparad i Bisjkek)

Det är ju förbannad vad bra radio vi gör. Det ska finnas nån internetlänk man kan lyssna på, ska kolla upp det. För övrigt ska vi lansera en hemsida inom några veckor, tydligen.

Hur är det då här? I morse fick jag tung kritik faktiskt, av två av mina bästa journalister faktiskt, och det var nog ett lågvattenmärke moraliskt på hela veckan och därmed större delen av livet. Har inte haft så ont i magen och varit nere i skoskaften sen.. i högstadiet. Och vad säger det om den svenska skolan...

21-åriga stjärnreportern Kasiet Djumagulova och min flinka redaktör Chalida Ergesjeva, båda på ryska redaktionen, gav på morgonmötet svar på tal på min modstulna fråga hur det låtit i sändningarna kvällen innan.

- Jo vi missade viktiga nyheter från parlamentet. Vi missade X, Y och Z!

- Gårdagens sändningar lät som BBC, det var bara elände och klagomål på kirgisiska nationen, våra släktingar vill inte höra sånt.

- Det är lätt för dig som utlänning att komma och kasta skit på vårt land. Det var misshandlade kvinnor hit och självmördande barn dit i sändningen! Det finns ju också positiva saker att berätta.

- Och när du Andreas förbjuder oss att gå på inbjudningarna till presskonferenser, till evenemang och viktiga uttalanden från parlamentet och regeringen, då blir det mycket mindre ljud i radion, det är jättesvårt att få tag på folk, och vi missar massa viktiga saker. Förut hann vi lämna material till dagssändningarna också, nu består de bara av telegram! Det blir mindre honorar till oss också!

Som exempel ville en tjej åka på en inbjudan till nån jävla grej där Utbildningsministeriet skulle belöna kulturarbetare med 15 000 som (ca 2 300 kronor). Jojomensan.

Till slut gav jag upp när min stjärnreporter Gulnur höll med kritkerna och föreslog att vi i dag skulle testa att gå tillbaka till den vanliga ordningen - att de åker på de inbjudningar och pressmeddelanden som kommer in.

Modstulen gick jag ned till Mammasadyk, planeringschefen. Hon såg oroligt på mig och påminde mig om att det redaktionen tidigare sysslade med var att släntra in vid niotiden på morgonen, kolla på listan vilka ministerier som beställt en reporter och vem som chefredaktören sagt ska åka på vad, åka dit, hålla fram mikrofonen lydigt, åka hem och klippa ihop ett reportage på smattrande byråkratisk ryska/kirgisiska, rakt av upprepande den propaganda och de svamlande faktauppgifter de matats med.

Jag kände mig ovälkommen på min redaktion.

Men men, jag jobbade lite med redaktionens administratör Rachat, försökte lära henne Excel och få henne att göra listor över källor och ansvar för att söka nyheter. Jag gick till företagsjuristen som ska hjälpa mig att fixa visum. Och jag och chefen Aselj gick till högste chefen Melis Jesjimkanov, en före detta oppositionell som krupit in i maktens korridorer (liksom jag...) och skakade hand och fick formellt jobbet som P1-chef (i praktiken dock bara nyheter och aktualitetsmagasin) till sista november.

Vid 12 hade vi ett stormöte där Mammis och Aselj "in no uncertain terms" förklarade Die Neue Ordnung för redaktionen. Andreas är er chef och ingen nåd kommer att visas den som sätter sig upp mot honom. Den radio redaktionen gjort tills nu har varit oacceptabel. Enligt Andreas förslag inför vi nu från måndag en ny tablå, med nyhetssändningar varje halvtimme och vi separerar nyhets- och aktualitetsjournalister.

Jag kände mig inte jättemycket mer välkommen på redaktionen efter det, men det var riktigt bra och tydligt ändå från Mammis och Aselj framställt. Grymt skönt, men med Aselj inte minst uppfordrande, att ha dem på sin sida. Samtidigt är det Aselj som driver en tydligt propresidentiell linje, flinar åt oppositionen, försökte ändra mitt körschema en dag och i dag tog hem en viktig batalj mot mig. Hon lät förstå att pressmeddelanden och uttalanden från presidenten, regeringen OCH parlamenten utgör obligatoriska inslag hos oss.

Jag hade redan gått med på att stanna en månad och kunde föga säga. Men hon höll med om att de inte behöver gå som första inslag, och att maktens utsagor inte behöver stå oemotsagda.

Jag har för avsikt att lägga journalistiken omkring det tillåtnas gräns. Jävlar i mig första gången jag sänder något som svider för mycket. Först kommer mina egna reportrar, redaktörer och kanske ljudtekniker att protestera. Redan på den nivån kanske det tar stopp. I andra hand kommer Aselj att läxa upp mig. Då får vi se vad som händer.

Iaf: Först vid 2-tiden kunde jag börja kolla vad redaktionen egentligen sysslade med. Jag hade noll koll och det verkade som om typ två reportrar stod till mitt förfogande. Gulnura M satt och pillade med en översättning av ett "presidenten uppmuntrar bergsturism"-inslag som skulle varit klart i går. Jag bannade henne för att det tagit 5 h i dag och dikterade snabbt ihop ett upplägg för ett polisrep. Och ringde själv polisen och fick okej från nån chef att skicka henne till polishögskolan, i sista stund.

Sen gjorde de andra reportrarna lite grejs, jag en enkät och vips hade vi ett par aktualitetsmagasin trots allt. Gulnuras inslag fick svinmycket beröm på kvällsmötet av mina chefskollegor.

Sen visade de den nya tablån de kommit på. Blir spännande att köra på måndag. Jag får hela 8,9 nyhetsreportrar till mitt förfogande varje dag. 5,1 på kirgiska och 3,8 *** Oj nu ringde just Gulnur och frågade vad jag tyckt om hennes polisinslag och sa att allt hon utvecklats är tack vare mig. Jag berömde henne stenhårt och hon känns som en skitbra medarbetare*** alltså 3,8 på ryska redaktionen. Därtill en hel redaktör på varje redaktion.

Dessa personer ska jobba för mig och vi ska skapa förbaskat bra nyheter i landet, på båda språken och nå ut i alla små gudsförgätna byar och avlägsna herdejurtor där en gammal sovjetisk radio hänger i nån gren.

De halva tjänsterna kommer av att Sagym-bajke jobbar halvtid och tre personer - Gulgul, Elmira-edje och Ermek jobbar 80 procent eftersom de får en veckodag till program de också gör.

Jahapp, nu är det sent och dags hemåt. I morgon ska jag luncha med Katarina, operaregissören och världsbanksekonomen som gift sig här och väntar barn. Och kanske kanske gå tillbaka till den grymt härliga bastu jag och vännen Sultan förlustade oss i förra lördagen. Och i helgen göra ett försenat P1-inslag om uzbekiskt barnarbete på bomullsfälten.

Hopp hopp, allt gott.

Jag stannar november ut

Efter mycket tankar har jag kommit fram till att jag försöker stanna här som nyhetschef i en månad till.

Jag har just varit förbi visumstället och de sa att det går att förlänga visumet, och jag har därför bokat om flygbiljetten till lör 28 nov.

Det är fruktansvärt svårt och jobbigt och motbjudande att jobba här men jag tror jag att jag fått nåt slags unik chans att göra nytta i landet.

Kom fram till detta efter en sen middag i går med en bulgarisk kompis här. Det kändes så himla skönt att vara på väg hem, jag har ju varit förtvivlad i omgångar varje dag hittills här, och såg fram emot att åka hem och vila ut och jobba på det jämförelsevis paradisiska SR Gotland. Andas frisk luft etc.

Men Stanislav menade att vila kan jag göra sen. När fågeln landar på axeln gäller det att ta den, enligt nåt bulgariskt ordspråk. Jag har fått "unprecendented access" in här på kirgisiska statsradion. I stort sett allting är visserligen oklart och problematiskt, inklusive censursituationen, men det har hittills verkat som att det går att hantera, att framgångsrikt kämpa för yttrandefrihet (se tidigare inlägg här).

Han menade att jag borde stanna för Kirgisistans skull, och för min egen. Kanske ville han bara ha någon att göra yoga med på morgnarna.

Iaf kände jag nånstans att jo varför inte stanna en månad eller två. Och nämnde det för radiochefen i morse och hon sa att kan du inte bara ta vanlig anställning hos oss? I alla fall en månad. Som chefredaktör på nyheterna och aktualiteter. Då får hon också mer tid att hitta en lokal kandidat, eftersom min företrädare sa upp sig i förrgår.

Det känns fortfarande snurrigt och obekvämt, men också bra. På fyra veckor till får jag tid att organisera lite - införa scheman, listor på kontakter, källor. Kanske befria radion från de värsta medarbetarna och anställa nya. Eller vinna över dem till min sida - eller hitta bra kompromisser.

Ska försöka vara lugn och glad, räkna med kaoset och allt onödigt jobb och meningslöshet som väller över en här som en del av utmaningen, som något jag sagt ja till att utsättas för från början, och koncentrera mig på de positiva delarna. Vara proaktiv. Bla bla.

Vilt kaos efter två dagars jobb

Sitter tisdag kväll kl 2200 på planeringschefen Mamasadyks kontor, han talar i telefon på kirgisiska. Har jobbat oavbrutet sedan klockan 0800. Även i dag grymt ansträngande, var på väg att ge upp under förmiddagen. Och inför kvällssändningarna blev det dramatik.

Vid 19.40, inför första aktualitetsmagasinet, på kirgisiska, går jag till kirgisiska nyhetschefen Meerim och upptäcker att sändningsschemat ändrats från det vi kommit överens om. Jag hade som topp "Högerstyrda bilar kan förbjudas", som tvåa "300 boende riskerar vräkning" och som trea kanske nåt om en strid i parlamentet. Nu upptäcker jag att bilarna hamnat som inslag nummer sex och vräkningen som nummer nio, näst sist! På första plats ligger istället mitt hatämne "President Bakiev besöker Naryn" och på andra plats äckeltelegrammet "Officiella förordningar och utnämningar".

Ilsken hukar jag vid Meerims skrivbord och frågar vad som hänt. Efter initial förvirring (hon talar inte ryska så bra, och min kirgisiska är obefintlig) framkommer det att radiochefen Asel ändrat. Jag blir iskallt förbannad och funderar omedelbart på att lämna bygget. Så nu har det alltså hänt. Maktens svarta handske har slagit till, auktoritarianismen, förtrycket, censuren har blottat sitt fula tryne. Meerim märker att jag blir arg och tycks hålla med mig.

Klockan blir sex och magasinet sänds med idiotordningen som nedvärderar allt jag och medarbetarna kämpat med under dagen, och ger fri journalistik ytterligare ett slag i magen. Jag går ned till planeringschefen Mamasadyk och förklarar utstuderat lugnt och diplomatiskt mitt ifrågasättande av det som hänt. Han uttrycker förståelse men säger att vi ju är statsradio som har ett uppdrag att alltid bevaka presidenten, vad han än gör. Jag replikerar (vet inte var jag fick denna saklighet ifrån, ville bara ryta åt honom och spreja bajs över hela kontoret) att det är ju inte bra om man alltid börjar alla sändningar med presidenten, för då vet inte ens hans supportrar vilka gånger han verkligen säger något viktigt, och när inte. Nja det höll ju Mamasadyk personligen med om. Jag sa att om det inte blir nån ändring måste jag överväga att sluta, och sa att jag gör ett nytt förslag och lägger fram för Asel.

Sen var det fullt upp och först tjugo i åtta, då ryskasändningen går, hann jag springa ned till Asels kontor. Hon satt just med 'Sadyk och diskuterade detta. Jag säger artig att jag inte kan förstå varför hon ändrat i vårt sändningsschema. Jo det är för att det bland medarbetarna finns väldigt oprofessionella personer, och deras värderingar, ibland oppositionella eller tvärtom, påverkar ibland schemat, säger hon. Jag förstår inte vad du menar, säger jag. Hon upprepar och säger att hon därför tagit för vana att ändra i sändningsschemana. Jag säger att nu är ju jag ansvarig. Ja säger hon, så nu har jag inget emot sändningsschemat. Menar du att jag kan ändra tillbaka, säger jag? Javisst, säger hon, om du hinner… Men då är jag redan på väg ut genom dörren och upp till redaktionen igen. Vips så ändrar vi tillbaka, stackars nyhetsredaktören Chalida, ensamstående mamma som jobbade 12 timmar i dag, får lägga om hela sändningen tillbaka till utgångsläget med mindre än en kvart kvar till sändning. Skrivaren har slut på papper när nyhetsuppläsaren Zamir ska nappa åt sig manuset, men allt hinns med.

Sen sitter vi i två timmar jag, MAmasadyk, Asel och tekniska chefen Nazgul och lyssnar. De har köpt pizza och fixat te. Vi konstaterar massor av brister och gör upp ambitiösa planer för att radikalt reformera kanalen.

JAg börjar bättre o bättre förstå alla knasigheter.

I dag var vi bara i princip 3 korrespondenter som gjorde inslag och 2 redaktörer. Resten, ca 4 pers, gjorde bara små översättningar eller var på utflykt till Naryn. De övriga kanske 4 var frånvarande.

En ung kille ville överhuvudtaget inte jobba enligt mina principer. Så här gick det till.

På morgonen vid 08.40 hade vi morgonmöte som jag började, sen kom Asel och jag höll på att koka över som vanligt. Istället för att som hon gjort kvällen innan i princip berömma oss, sågade hon den kirgisiska sändningen och skåpade ut individuella reportrar (och berömde andra). Sen gjorde hon samma sak med den ryska, som dock fick lite bättre betyg, och hon sa tack o lov tydligt att materialen om Alisjer Saipov och oppositionen var utmärkta.

Jag tog sen ordet och förklarade å min sida att när jag är chef föredrar jag att vi inte riktar personspecifik negativ kritik mot folk, utan håller negativ kritik allmän. Det var så tydligt jag vågade säga att Asel gjort fel enligt min mening och alla förstod nog vad jag menade.

Sen samlade vi uppslag och idéer och en del bra kom in, de flesta från Asel själv som proffsigt fyrade av en rad förslag som någon borde ta, t ex: omstruktureringen i den centrala statsledningen (nu finns det 14 ministerier, 7 agenturer, 7 tjänster och 2 fonder, och t ex UD och Säpo har helt sorterats in under presidentadministrationen). T ex ska det bildas ett nytt registreringsmyndighet som ska ha hand om allt som kan registreras, från fastigheter till passnummer. Elnätsavstängningarna osv. Att Kina lyckats få nationalhjälten Manas införd i UNESCO:s kulturarvslista, och inte Kirgisistan.

En ung kille, Ermek, tog på sig elnätsavstäningarna.

Han hade gjort ett mediokert jobb om koltillgången i går, så jag sökte upp honom efter mötet och frågade hur han tänkt lägga upp det. Jag tar intervjuer hos ministeriet, en expert och en vanlig person, sa han. Nja, om vadå sa jag, det är bättre att du först ringer runt lite grand och tar reda på basfakta om t ex i vilken utsträckning sker avstängningar i dag, hur ser planerna för framtiden ut, och ringer runt lite o dubbelkollar detta. Kom sen till mig med ett utkast på påannons, och så går du och gör intervjuer sen. Och då ska de helst vara lajv, och inte telefon.

Nej, sa han, jag ringer och gör intervjuer nu.

Nej, sa jag, det bästa är om du först gör research och sen bestämmer ämne, sen gör intervjuer.

Nej, sa han.

Jo, sa jag.

Nej sa han, för folk vill inte ställa upp på intervju efter att de redan berättat om nåt.

Det får de kanske lov att göra, sa jag, för så här ser vårt arbete ut. Vi ringer runt en massa innan vi kan bestämma oss för vilka vi ska intervjua och med vilka frågor, vilken vinkel.

Nej, sa han.

Jaha, sa jag, då kommer vi inte överens, jag har inte tid med det här. Jag vill att du gör som jag sagt, sen gick jag.

Sen såg jag inte till killen på hela dagen, vilket var ganska skönt trots att vi var extremt kort om folk och verkligen hade behövt honom.

Vid tretiden dök han upp. Jag frågar hur det står till. Jodå. Jag har gjort tre intervjuer säger han. Jaha om vadå frågar jag. Han förklarar att det är med ministeriet, en person på elbolaget och en vanlig person, och att de redovisar olika uppgifter om hur mycket som stängs av i nuläget, och att det förmodligen kommer att fortsätta hela vintern. Och att privatpersonen säkrar upp med gas, ved och kol.

Jag förklarar surt att eftersom han inte först kom överens med mig kan jag inte sända det här.

Va säger han, det här fick ju jag i uppdrag.

Du fick i uppdrag att kolla på det här, men sen var du tvungen att komma överens med mig, sa jag.

Vi kom ju överens, sa han.

Nej, vi pratades vid, men kom inte överens, säger jag.

Vadå har jag jobbat i onödan, säger han.

Ja säger jag och tydliggör att reportaget inte kommer att sändas. Han blir sur och går.

Nu över till varför hela systemet är kontraproduktivt. Reportrarna får betalt per inslag. Detta uppmuntrar till många och dåliga inslag utan någon research. Det avskräcker från att sitta och ringa och leta nyheter, göra kollar av uppslag på nyhetschefs eller redaktörs inrådan. Detta underminerar fullständigt all normal nyhetsjournalistik.

Dessutom är det orättvist. Jag har infört effektiviseringen att två reportrar inte ska åka på samma jobb. En person, från antingen ryska eller kirgisiska redaktionen åker, och tar alla intervjuer på båda språken. Sen överlämnar denna person ljudet och sitt färdiga manus till kollegan, som gör en översättning till sitt språk. Men i dagsläget får båda lika mycket pengar för inslagen, vilket ytterligare underminerar initiativ och engagemang, att åka ut på jobb och anstränga sig för kollegorna.

Under dagen fick jag besök av en kostymklädd herre i 50-årsåldern. Han presenterade sig belevat och berättade att han är IT-chef. Han har hört att jag begärt att få en internettillgång med obegränsad surfning, stämmer det? Jepp. Får jag fråga i vilket syfte, undrar han ytterst artigt. Jo för att leta utrikesnyheter ibland, säger jag, t ex på nyhetsbyrån IPS eller BBC. Jaha, tack så mycket, säger han och går. I hans hand anar jag ett flertal papper som förmodligen handlar om mitt fall. Bra att jag skapat sysselsättning på företaget..

Tyvärr räcker inte journalisternas professionalism till. En gör ett inslag om att den kirgisiska poliskåren fyller 85 år, och jag har introducerat en serie i fyra delar där första delen är en polismans livslånga karriär. Jag har föreslagit frågor om vad som varit mest spännande, vad som varit positivt och negativt, varför han/hon blev polis, hur kontakten varit med folk, hur villkoren förändrats osv.

Hon kommer tillbaka med en intervju med en generalmajor i polisen, tillika före detta inrikesminister! Aaaaaarrghh.

Nåja, inslaget blev ändå okej, tyckte jag, det märktes att den gamle mannen med rörelse berättade om sin karriär och reportaget inleddes också med nån berättelse om typ ett bankrån på 1980-talet, härligt nostalgiskt.

I brist på folk sprang jag ut och gjorde en enkät om HIV/AIDS, som det kommit statistik på. Jag bad studenterna svara ömsom på ryska, ömsom på kirgisiska. Inne på ett campus blev jag utkörd av en elak tjänsteman som skrev upp mitt namn och svenska journalistfacksnummer. Sen kom jag tillbaka och redigerade, men ljudet var fullkomligt ohörbart brusigt och utan konkurrens det sämsta jag sänt hittills som radiochef. Pinsamt även om jag utrustningen var värdelös, dels glappande miksladd, dels plastig mick, och jag misstänker att överföringen till datorn skedde på fel sätt.

På kvällen får jag skjuts hem av företagets chaufför som sitter och sover i ett rum på nedervåningen. Köper fyra-fem liter kefir och juice och choklad till manskapet i morgon, eftersom helt få tycks äta någon lunch under maratonarbetsdagarna.

Jag blir kirgisisk P1-chef

Det känns helt otroligt men jag kommer på måndag och tisdag att gå in som tillförordnad chef för kanal ett i kirgisiska statsradion NTRK.

NTRK kan beskrivas som en stalinistisk betongkloss som sysslar med att läsa pressmeddelanden från regeringen. Men enligt radiochefen har jag fria händer att införa internationell standard.

(Förbered gärna FJS för att frita mig från radiohusets tak när president Bakiev här dammar av sina stridsvagnar och belägrar redaktionen framemot måndag kväll.)

Nä men vi får se hur det går. Bakgrunden är att vi har hållit i en genuskurs i en dryg vecka, och den föll planeringschefen och radiochefen på läppen, så de frågade om inte jag kunde konsulta lite mer, och vips frågade de om inte jag lika gärna kan gå in och vara chefredaktör.

Jag ansvarar för 12 nyhetssändningar och 3 aktualitetsmagasin per dag, och 8 av nyhetssändningarna och 2 av magasinen är på kirgisiska, som jag inte förstår ett ord av. Resten på ryska.

Dessutom ansvarar jag för morgonshowen Kutman Tan, blåljusprogrammet "102:an rapporterar", de direktsända studiosamtalen under dagen, tidningskrönikan, jobbprogramet "Radion hälsar på" och "Radiodoktorn".

Självklart öppnar vi sändningarna klockan 06:00 med den kirgisiska nationalsången, som en lag nyligen kräver att alla som hör måste sjunga med i, stående med handen på hjärtat. Känns bra att med den kontexten köra ut den låten i befolkningens radiomottagare.

Lite mer allvarligt talat har jag grunnat hårt på om det är rätt eller fel att hjälpa statsradion, mot bakgrund av att regeringen - några kvarter bort - numera driver en brutal förtryckarpolitik och inte drar sig för att använda tortyr och mord. En god vän här konstaterade torrt att vår genuskurs på NTRK ökar deras möjligheter att paketera sin hjärntvättande propaganda snyggt, och därmed är vi svenska konsultanter "folkets fiender", som oppositionen skulle ha rätt att röja ur vägen om den bara hade någon säkerhetstjänst.

Men verkligheten är alltid nyanserad och givetvis består NTRK av dussintals människor som de allra flesta gärna gör ett bra jobb. Då är det inte rätt att bojkotta utan bättre att engagera sig och försöka bibringa dem kunskaper och färdigheter, och en organisationsstruktur som funkar.

Journalistiken i sig är ju ett fantastiskt verktyg såtillvida att den korrekt praktiserad är svår att kritisera. Också en förtryckarregim kan ha viss nytta av kompetenta medier som kritiserar även oppositionen och hjälper förtryckarna att hålla undan den värsta kontraproduktiva korruptionen och vanstyret.

Med tiden tänker jag mig att ett sådant stabilt auktoritärt system, som Rysslands, kan bli ekonomiskt stabilt och skapa en medelklass som i sin tur sen driver fram demokrati och mänskliga rättigheter. I Ryssland finns i dag kanalen Echo Moskvy - Moskvaekot - som jag inte hört men folk jag litar på bedömer som skitbra och frispråkig trots att den i princip är statskontrollerad och finansierad av Gazprom.

Visst, Ryssland och Kina har långt kvar till demokrati och mänskliga rättigheter, och det finns inga ursäkter för att inte försöka gå raka vägen dit, men i västvärlden tog det ju faktiskt ett antal årtionden i bästa fall att skapa hyfsat legitima system.

Jag är nervös inför måndag. Den nuvarande P1-chefen ska gå bredvid och känns intresserad av att det ska gå åt skogen för mig. Men jag har petat två mellanchefer och har därför två som det känns duktiga unga tjejer som nyhetschefer, Chalida på ryska och Meerim på kirgisiska. Det känns skitbra, vi ska ses klockan 0730 på måndag och köra loss.

Den måndagsplanering jag avkrävde ordinarie chefen lyder:
- presidenten har avslutat en resa till Djalalabad för att fira nån kommuns 70-årsjubileum
- presidenten är på väg till Naryns län för att fira länets 90-årsjubileum
- Kina tycks i FN har tagit åt sig äran för Kirgisistans nationalepos Manas
- diverse utskottsarbete pågår i parlamentet
- senaste nytt om utrensningarna i regeringskansliet

Jag har tre ryska reportrar och sex kirgisiska till mitt förfogande. Tre bilar, med chaufförer.

Och tre (3) mikrofoner (som jag vet om, men det kanske finns fler).

Jag ska lägga min egen nyhetsplanering under bastu och bergsvandring i helgen, förhoppningsvis, men preliminärt:
- 2 år sedan mordet på journalisten Alisjer Saipov. (Presidenten har sagt att han tar personligt ansvar, så det är rimligt att statsradion tar upp det!)
- den livsfarliga trafiken. vägarna är paj, trafikljusen är för snabba, vänstersvängar livsfarliga, man kan köpa körkort för ca 1 000 kr, etc.
- nåt om transitsmugglingen från Kina. Hundratals långtradare passerar varje dag den kinesisk-kirgisiska gränsen. Tullen förtullar, mot mutor, bara en bråkdel, så att detta till konkurrenskraftiga priser kan säljas vidare eller reexporteras inuti den postsovjeiska handelsunionen. Kg myndigheter tar igen på gungorna (all transitvolym) vad de förlorar på karusellerna (enskilda tullar).
- äsch kommer inte på nåt mer nu, men sjukdomar, familjefrågor, pengahantering (alla har i madrassen), mardrömspolisen (utreder inte grova brott, tvingar folk att ta tillbaka anmälningar eller griper o torterar oskyldiga bara för att minska arbetsbelastningen) är några intressanta förslag förstås.

Förändringsklimatet på radion är inte det bästa eftersom man får ackordbetalt, alltså per material man sänder ut enligt en lång komplicerad tabell. Därför vaktar alla surt sina inslag och roller och vill ha så mycket tid i etern som möjligt, gärna med så liten arbetsinsats som möjligt.

De har redan sagt att de vill att jag stannar längre (särskilt som jag inte lär få så mkt i lön, jag har erbjudit mig att jobba gratis men också sagt att det vore kul symboliskt om jag får ersättning), och jag kan senarelägga hemresan. Men det kan också bli totalfiasko på måndag, det får man väl närmast utgå från egentligen, så vi får se.

Nyhetstips alltså välkomna, ring P1-chefen Andreas på +996 554 027 207. Alla publicerade inslag belönas med kirgisiska handarbeten.