Tänk om vi vore ockuperade

Ett litet tankeexperiment kring Israel-Palestinakonflikten

Tänk er att Norge har erövrat Sverige efter ett krig 1967. Den norska militären styr Sverige sedan dess. 20-åriga norska fiskarpojkar från Trondheim bemannar vägspärrar som kontrollerar er varje dag när ni ska till och från jobbet. När ni söker bygglov, får ett barn, ska deklarera, vill ha sjukpenning, vänder ni er till den norska militärens administration för de svenska territorierna. Där kan man behöva stå i kö i några timmar, och inte sällan är det norsk helgdag, och då har de stängt. Och de flesta norrmän förstår bara nynorsk också, så det har de allra flesta svenskar lärt sig, men för gamla blir det förstås svårt.

En miljon norrmän har också flyttat hit till Sverige. Inte till våra städer, utan de har byggt egna, runt om på de finaste ställena som de valt ut. De har också byggt egna motorvägar åt de norska bosättarna, som får extra bidrag för att bo i de svenska territorierna - eller Gutelann och Svea fylke, som Sverige kallas på norska - så att de snabbt ska kunna ta sig till Oslo på helgerna.

Ofta gör det norska Forsvaret räder in i svenska tätorter. Då handlar det om att tillfångata och döda misstänkta terrorister ur FFS, Folkfronten Sverige och SSM, de Svenska samlade motståndsgrupperna. Det ryktas att ungefär 20 000 svenskar, mest män från tonåren upp till 25 år, sitter fångna i norska interneringsläger. Alla har familjemedlemmar som blivit fängslade, torterade eller dödade. Förra veckan strök tre civila med: 46-åriga lastbilschauffören Tommy Bengtsson, som tappade humöret och slog till en av de norska soldaterna vid den stora terminalen på E4:an utanför bosättningen Nyetuna i Uppland, 61-åriga mormodern Karin Rudbjers som gick förbi sitt fönster under en norsk räd mot FSM i Luleå, och 26-åriga småbarnspappan Daniel Ottosson som var på tjuvjakt i Värmlandsskogen för att dryga ut inkomsterna. De norska värnpliktiga är ofta skärrade eller uppjagade på sina vaktpass och nattliga räder, men de "otursamme sidoskaderne" leder sällan till utredningar och än ovanligare är att norska soldater eller befäl döms till böter eller fängelse efter övergrepp mot de ockuperade svenskarna.

Men värst är det förstås med ekonomin. Kommunikation, resor och varutransporter är tidsödande och oberäkneliga. Hundratals svenska vägar har blockerats med jord eller betonghinder av ockupanterna. Alla väg-, sjö- och flygförbindelser med utlandet kontrolleras av det norska Forsvaret, och sen några år tillbaka har de också separerat södra, mellersta och norra Sverige, och bara vissa affärsmän och svenskar som jobbar i den Svenska myndigheten, en provisorisk regering som sköter viss förvaltning under de norska generalerna i Nyetuna, får röra sig fritt. En tredjedel av den svenska BNP:n producerar vi själva, en tredjedel är tullinkomster som Norge tar hand om vid gränserna och sen sätter in på den svenska myndightens bankkonton och en tredjedel är bistånd. Varumärkena "Absolut" och "Ikea" har tagits över av norska intressen, men ger åtskilliga arbetstillfällen eftersom den svenska arbetskraften bara kostar en bråkdel av den norska.

Ett par miljoner svenskar, ofta de med pengar, utbildning och kontakter, har flytt till släktingar i USA eller Europa, och de skickar en pengar hem till de som blivit kvar, dollar och euro som man kan växla till norska kronor, som har blivit valutan i Sverige. Arbetslösheten ligger över 50 procent, missbruksproblem, våld i hemmet och självmord har mångdubblats. I stort sett alla har börjat odla grönsaker och rotfrukter på tomten. Tur att växthuseffekten kom. Vattenkraftverken och skogsindustrin i norr, liksom jordbruket i söder har nästan helt och hållet tagits över av norska militären eller bosättare. Forsmark togs över av högerextrema norska bosättare och en rik affärsman från Bergen trots att det skulle förbli svenskt, men efter att en svensk före detta anställd barrikerade sig i kontrollrummet och sköt ihjäl en norsk ingenjör och hennes man och två små barn, införde NFM utegångsförbud i hela Oskarshamn i två månader och genomförde operation "Rent hus" där 150 svenskar ska ha strukit med. Sen dess har det varit tyst om det. Ibland trakasserar de högerextrema norska bosättarna, från organisationer som Norskmerg, som har kontakter högt upp i regeringskorridorerna i Oslo, inte bara svenskar utan även de norska värnpliktiga.

FN är på plats, förstås, ända sedan 1967. Ja inte med soldater, det har Norge förbjudit och Ryssland blockerar alla försök i FN:s säkerhetsråd att skicka in beväpnade FN-observatörer. Istället finns en rad FN-agenturer på plats i Stockholm för att kartlägga situationen för mänskliga rättigheter i de ockuperade svenska territorierna, för att förmedla mat och katastrofhjälp till det svenska folket och särskilt flyktinglägren i Södertälje och Lund (några av dem uppstod redan vid Unionsupplösningen 1905) men vissa säger att den Svenska myndigheten smusslar undan mycket av hjälpen. En mängd afrikanska och asiatiska hjälporganisationer finns också på plats, och jobbar med utbildning, hälso- och sjukvård, med jordbruksutveckling, genusfrågor och så vidare. Brasilien har till exempel låtit bygga tjugo svenska skolor med fyra skolbussar var, och när Fredrik Federley, premiärminister i den svenska myndigheten, tog emot deras president i Södertälje (som fungerar som svenskt administrativt centrum eftersom Stockholm annekterats av Norge) hade tre svenska lågstadieklasser fått specialtillstånd att resa dit från flera håll i landet och sjunga och dansa vid statsbesöket.

Ockupationen och kolonisationen skulle också vara hårdare att utstå om det inte vore för flera modiga och kompetenta norska människorättsorganisationer, allt från Postepasset - kvinnor, ofta pensionerade, som reser in i territorierna och närvarar vid vägspärrarna för att minska norska övergrepp mot den svenska civilbefolkningen, till de mer radikala Stugödeleggelseakutten, som organiserar blixtsnabba protestaktioner och blockader när besked kommer att svenska olagliga bostadshus eller infrastruktur ska rivas. Ofta är det samiska entreprenörer som hyrs in för dessa obehagliga jobb av norrmännen, de diskrimineras av den svenska myndigheten och behöver inkomsterna även om de liksom andra svenskar skäms över att samarbeta med ockupationsmakten. Faktiskt har över hälften av norrmännen i opinionsundersökningar över internet och SMS sagt att de stödjer den norska fredsorganisationen Fred nu! som menar att bosättningarna är det största hindret mot en rättvis fred och att i alla fall de flesta måste avvecklas. Så länge Norge kan känna sig säkert.

Historien
Vid ett stort möte i Warsawa 1990 skrev Mona Sahlin på ett fredsfördrag med norske premiärministern Gro Harlem Bruntland, ökänd för uttalanden som "vi ska besätta varje ås i Götelann och varje fjälltopp i Svea fylke" och "bästa medicinen är att bryta deras ben och armar" om de svenska tonåringar som kastar sten på ockupationstrupperna i den första Uppresningen i slutet av 1980-talet. Warsawaavtalet, som stöddes av Norges allierade Ryssland och resten av världssamfundet, gav den Svenska myndigheten administrativ kontroll över 3 procent av Sveriges yta. Resten av förhandlingarna sköts på framtiden, men Norge skrev under en avsiktsförklaring om att förhandlingarna ska leda till en slutlig lösning baserad på de gamla gränserna, där Sverige få bli en självständig stat, utan bosättningar.

Sedan dess har dock antalet bosättare mer än fördubblats, tvärtemot överenskommelsen. Det har lett till officiella protester internationellt och även från Norges allierade Ryssland, men samtidigt har Ryssland fortsatt att förse norrmännen med krigsmateriel, ammunition och 60 miljarder rubel i bistånd varje år. Under tiden radikaliserades det svenska motståndet. FFS använde traditionell gerillateknik som bakhåll mot norska arméförband, medan de mer hårdföra SSM inte drog sig för överfall även mot civila bosättare. Och 1994 genomförde Stefan Larsson, 21-årig juriststuderande från enklaven Gottsunda utanför Uppsala, det första Hjältedådet mot norrmännen. I utländsk press kallas det suicide bombing, norrmännen kallar det bara terrorist. Han blandade sig in i kön vid en biograf på Kongeplatsen i Oslo och utlöste sprängladdningar och tog 22 norska ungdomar med sig i döden.

Sen dess har situationen inte varit sig lik. Svaret från den norska Hæren blev utökad närvaro, med kravaller, hundratals dödsoffer, långa utegångsförbud. Dessutom infördes det som norska människorättsorganisationer kallar Kontrollmatrisen - hundratals fler vägspärrar, jordhögar, vägbommar, diken, stängsel, observationstorn och enorma terminaler för slussning av svenskar från en region till en annan. För detta infördes också ett allomfattande nytt registersystem för alla svenskar. Rött ID-kort för Norrland, blått för Svealand och grönt för Götaland. Tillstånd måste förnyas på närmaste norskt administrationskontor regelbundet. Möjligheterna att resa in i Norge minskade plötsligt, norrmännen tog istället in sina grovarbetare och au-pairer från Thailand, vilket var ett hårt ekonomiskt avbräck för många svenska hushåll. Det väpnade motståndet ledde ingen vart och många lämnade rörelsen. Interna strider utbröt mellan och inom de kvarvarande. Några urartade till beväpnade kriminella ligor som levde på den redan pressade övriga svenskarnas bekostnad. Tillgång till vapen fanns via smuggelbåtar från Finland.

2002 börjar Norge bygga en barriär längs gränsen mot Sverige, bestående av ett högteknologiskt stängsel, tredubbla rullar av rakbladstråd i obebodda områden, och en åtta meter hög betongmur inne i bebyggelse som Östersund, Göteborg och Malmö. Bara en femtedel av muren går längs den gamla gränsen, resten zickzackar djupt in i Sverige och bland annat hamnar Storsjön, Vättern och Vänern på den "norska" sidan. Jurister lyckas anmäla muren till den internationella domstolen i Haag, och 2004 döms den ut som fullkomligt olaglig till och med av en rysk domare i panelen. Domstolen skriver att alla stater har ett ansvar för att omedelbart se till att muren rivs och kompensation utbetalas till alla svenska familjer osm hamnat på fel sida eller fått sin mark förstörd av muren. Ingenting händer.

Varför gör inte omvärlden något, frågar sig ofta desperata svenskar hemma vid köksbordet. Ryssland är allierat med Norge. Tyskland vågar inte kritisera Norge för då anklagas de för att blanda sig i det lilla kustlandets suveränitet, som de gjorde när de anföll Norge 1942. Europas befolkning sägs vara svensksympatiska, och deras regeringar uttalar sig ofta om att Norge måste dra tillbaka sina bosättningar, men har samtidigt militärattachéer i Norge, går på seminarier om "urbant kjempende" och "asymmetrisk krigføring" vilket norrmännen blivit experter på. EU uppgraderar 2008 Norge till särskilt gynnad nation i ett frihandelssamarbete. USA och Kina sitter tysta och tjänar pengar på det europeiska bråket, ja utnyttjar det för att själva kunna bryta mot mänskliga rättigheter utan kritik.

2006 hölls för första gången val som alla större svenska politiska rörelser deltog i. Utländska observatörer berömde valen som lika fredliga och demokratiska som de norska. Fredrik Federley, ökänd för korruption och för att ha accepterat Warsawaavtalet, röstades bort och en jordskredsseger vanns av Sverigedemokraterna, SD, som lovade att inte "krypa för norsken." Det utlöste ett ramaskri över världen. Om SD inte omedelbart skulle erkänna Unionsupplösningen 1905 (då Norge blivit fritt från Sverige, vilket högerextrema SD förkastade), lägga ned allt väpnat motstånd och respektera Warsawaavtalet skulle deras styre fullständigt bojkottas. SD vägrade stolt. Det faktum att flera ledande sverigedemokrater säger att "de visst kan tänka sig att acceptera den gamla unionsupplösningen, bara Sverige för en gångs skull får tillbaka sitt land från de förbannade norrmännen" ignoreras, liksom de analytiker som frågar varför inte samma krav ställs på Norge.

Situationen urartar till humanitär kris i Sverige. Redan innan blockaden mottog dock fortfarande i-landet Norge mer militärt ekonomiskt stöd (motsvarande minst 3 miljarder dollar från Ryssland) än det ockuperade svenska folket (ca 600 miljoner euro främst från EU) årligen.

FN-tjänstemän i de svenska territorierna, och vissa internationella debattörer, menar att huvudproblemet inte var svenskarna, utan den norska militära ockupationen av Sverige. De menar att en rättvis fred bara kunde nås om norrmännen skulle dra sig tillbaka till 1905 års gränser, om norrmännen skulle utrymma sina en miljon bosättare, eller i alla fall erbjuda svenskarna kompensation för de bosättningar som blivit stora städer som knappast kunde utrymmas. De menar att FN-trupper och FN-observatörer borde skickas in direkt för att se till att utrymningen går bra och hålla såväl svenska som norska högerextrema grupperingar lugna.

Norges kritiker menar att detta inte bara är det politiskt rimliga utan också att internationell lag kräver det - eftersom det är olagligt att flytta sin befolkning in på det ockuperade landets mark. Ockupationsmakten ansvarar för mänskliga rättigheter och välfärden hos det ockuperade folket. Ockupationsmakten får inte ägna sig åt ekonomisk exploatering (vattenkraft och dylikt får inte användas till annat än den svenska befolkningens nytta och inkomster, tvärtemot vad som sker), kollektiv bestraffning (när enklaver och läger flygbombas efter att svenska motståndsmän attackerat norrmän), miljöförstörelse (flera skandaler där norska företag dumpar miljögifter i de svenska fjällen har uppdagats) etc.

Vad skulle du göra om det vore så här? Om du vore, säg, portugis, ett land med militärattaché i Norge. Ett medlemsland i EU som just uppgraderat ockupationsmakten till mer gynnad nation i sitt frihandelssamarbete. Ett land vars regering förkastat ett initiativ från de ockuperade att medla i nya förhandlingar med ockupanterna, där deras stora allierade sitter med och utövar påtryckningar. Livet är kort, mittfåremedier snuttifierar verkligheten. Det jag skrivit ovan går alltihop att kontrollera mot opartiska källor som FN, och det går som svensk också bra att åka ned och se efter själv genom exempelvis Ekumeniska Följeslagarprogrammet i Israel och Palestina, SIDA-finansierat.