Nervigt och närgånget i Charkiv

Det har varit intensiva första 30 timmar i Ukraina. Vår trupp på fem personer landade i ett Kiev som firade självständighetsdag och genom hettan och vimlet på paradgatan Kristjatik såg vi både folklig glädje och - överallt - bistra tecken på kriget i öster. Fotografier på stupade soldater, affischer med hårdföra budskap inför lokalvalen snart och insamlingar till de stridande.

En bekant visade oss runt i staden och vår nationella partner Unicef, FN:s barnfond, skickade med oss en ung man, juristen och eskorten Sergej, som hjälpte oss att skuffa ombord vårt rätt saftiga bagage på nattåget till Charkiv. Dessförinnan hann vi med både en och två middagar och vår musiker, "barabansjtjik" Jesper, fann korvsoppan "soljanka" den godaste han smakat. I kupéerna var det bastuvarmt och när vi baxat upp alla väskor med pallar, käglor, högtalare osv var vi genomvåta av svett men hade åtminstone lyckats undvika att knocka våra medresenärer.

Väldigt tjusigt hotell hade Unicef valt men våra tankar var förstås på den första showen. Turnéledare Andreas har rådbråkat sin skalle och kommunicerat med dussintals personer i tre månader för att få till två optimala veckor här i landet - men det finns knappast några perfekta turnéer med så många osäkerhetsfaktorer. Till klockan tio skjutsade oss chauffören Oleh, Unicef-anställda Olha och Sergej till epicentrum: Charkivs anrika "Gamla cirkus". En fantastisk lokal från 1905, en av få stationära cirkulära cirkusbyggnader med äkta sågspån. De svårt nedgångna rummen kompenserades av personalens värme och glädje över att ha oss på plats.

Med ett par timmar kvar till premiär drabbades Karin av sin tuffa allergi mot pälsdjur. I den vackra manegen tränas ju varje dag hästar, zebror, åsnor, hundar och till och med björnar hade ju cirkusskolechefen Svetlana stolt berättat. Raskt fick konstnärligt ansvarige Ulf och vi allihopa ställa om programmet, korta lite och på Hennas inrådan slänga in en frågestund efteråt.

Omkring 250 barn, mest internflyktingar men också en del låginkomstfamiljer och fosterbarn, satt sorlande runt om i den magiska lokalen och röda strålkastare slogs igång. Jesper klev in och satte igång publiken med klapplekar och vips var showen i rullning. Det var trummor och tutor och handstående och poi och bollar och kornett och jakt och mer handstående. En kanhända lika omtumlande och andlös upplevelse för oss på scen som för barnen och föräldrarna, men inklappade blev vi flera gånger och när Svetlana sen förde ett samtal med oss kom otaliga frågor om cirkusträning och Clowner utan gränser.

"Vi tror att lek och skratt är ett mänskligt drag och reser runt ideellt för att dela med oss av det" sade Jesper med svettig panna och röd näsa. "Läkare utan gränser läker våra kroppar, men Clowner utan gränser våra själar" sade Svetlana.