Barnhemskollo, bakgård och Folkets park!

Intensivt som sjutton är det att fara runt och uppträda för de drabbade här i östra Ukraina. Vi jobbar från bittida till sent och rullar hit och dit i vår stora vita skåpbil med föraren Oleh och fixaren Sergej längst fram. Längre bak sitter vi fem gränslösa clownare inträngda bland en massa väskor med musikinstrument, handståendestativ, kostymer, vattenflaskor och sånt.

Ett prunkande grönt Ukraina rullar förbi utanför, närmare bestämt Donetsk län. Vi for i går igenom tre militära vägspärrar och till slut en söndersprängd bro där vi i stället fick ta oss över vattendraget Kaznyj Tourettes (fri translitterering) via en pontonbro. (Skarpa tillsägelser att icke fotografera.)

I går ja. Först sniglade vi in bland en massa semesterbyar, "sanatorier", typ vilohem eller sommargårdar eller vad de nu kan kallas. I en, "smaragdbyn", stannade vi och hoppade in i en huvudbyggnad med mögelluktande auditorium. Vi bjöds på lunch (härlig husmanskost överallt, låt vara utmanande för tjejerna som är vegetarian respektive laktos- OCH glutenintoleranta) och uppträdde för barnen. De var föräldrarlösa ungar som dessutom evakuerats från barnhem i de nu separatistockuperade områdena.

Sen mer mat och vidare, till en härlig marknad som trollband cirkustruppen med mystiska burkar med bin, pollen, något slags malvaxextrakt och dess snaps, rosenhonung och så vidare. Men en timme till show och var skulle vi uppträda för denna föreställning nummer två? På en solig gräsplätt vid en trafikerad gata visade sig vara påbjudet. Bara att tänka om, akutläge: på. Vi kutade runt och valde en skuggig gångväg utanför ett hyreshus portuppgång.

Trappan fick vara läktare och vår scen inringades av ett tjockt rep vi hade med och bakåt av ett räcke. Alldeles nymålat tyvärr. Sen kuta runt igen och försöka bjuda in alla och envar samtidigt som vi dirigerade bilen, lastade ur, skulle byta om och sminka. Och hitta något att sitta på för de minsta. Vi slängde på Sofia Karlsson i vår tack-o-lov batteridrivna bärbara förstärkare och tog gamla tanter och ungar i handen och ledde till en bänk som var sidoparkett.

I området bodde faktiskt 5 500 internflyktingar hörde vi, så det var egentligen ett bra ställe. Och till slut var där nog ett 80-tal personer, exklusive de som hängde från fönster och balkonger. En helt annan slags föreställning än de tidigare förstås. Alldeles tätt tätt inpå. Familjärt och naket.

Sen in genom Slovjansk som drabbades hårt i kriget förra sommaren och var en av de första platserna att intas av Kiev-trotsande separatister. Efter att ha omringats av regeringsarmén retirerade dock de Rysslandsstödda upprorsmännen. Kulhål misspryder än fasader och skyltar även synliga för oss som bara svängde förbi, på väg till Kramatorsk.

Nä ack vad långt detta blir. Tiden räcker inte till för att skriva om dagens jobb. Vi spelade i dag två föreställningar i Folkets park här i Kramatorsk, en stad som likt Slovjansk ockuperades. 250-300 perosner på första, en jättefin dansbana med en härlig gammaldags öppen scen. Två gubbar hjälpte oss att ställa fram bänkar, jag förhandlade tre gånger med Unicefs olika funktionärer om att deras banderoll kanske inte skulle vara mitt i blickfånget igen eftersom turnén har många olika partners och i vilket fall är det clownerna själva som finansierar mest: uppåt 20 000 euro i efterskänkta arvoden.

Parkchefen Viktor Ivanovytj infann sig och bjöd oss storstilat till lunch och efter detta mys-pys gick vi till "pionjärernas hus", ett slags föreningsbyggnad där Jesper och jag gav en märklig intervju där vi intervjuade oss själva och samtidigt inledde stackars Henna, Karin och Ulf en brutalt krävande dubbelworkshop dit 70 i stället för angivna 25-30 barn infunnit sig.

Rask indelning i två grupper halverade utmaningen men ändå: Ställ dig inför 35 ungar mellan 6 och 12 års ålder, vars föräldrar förväntansfullt fyller väggarna, och försök att utan hjälp av språket försöka leka/träna dem på något meningsfullt sätt i en timme. Vår proffsiga trupp hade såklart förberett sig på förmiddagen men då just för 30 barn och inte mer än det dubbla.

Det blev dock fokus och bollande i par och samlande lekar i den ena gruppen och parakrobatik med balans, stå på händer, vifta med ben, "krokodilen" osv i den andra, varpå de bytte. En 75-årig före detta "Master sporta" i Sovjet, alltså erkänd idrottsman inom gymnastik, blev till sig och flög i kapp med Karin med benen i vädret.

Pust och stånk men redan började nya barn sätta sig vid scenen. Denna gång fylldes halva dansbanan till brädden. 500? 600? Det blev en elektrisk show med ett nästan fysiskt sus när Ulfulf tvekar med fjärde pallen på höjden, sånt där barnafnitter som öronen krullar sig av friskhet av när Henna viftar med gröna vimplar i baken på någon och jag brassade på med kornetten både i moll och diverse grymtande elefantbröl när vi jagade varandra genom bänkarna. Illa roligt och efteråt var jag faktiskt orolig för olyckor när våra funktionärer skulle börja dela ut ballonger från scenen och scenkanten utsattes för trycket av ett par hundra små ivriga barn och deras föräldrar.

Fotografera sig skulle alla och fantastiskt att få möta alla barn så nära, särskilt när jag ju kan språket o kan få höra vad de heter, det är ju helt sagolikt att prata med barn på främmande språk tycker jag. Något objektifierad kände jag mig också, inte minst var det ju "clownen" i kostym o rödnäsa föräldrarna prompt ville ha sitt barn i en bild till nåt album på, kändes det som. Efterfrågan var tuff och vi gömde oss lite i bilen och i ett förråd. Sen gick vi tillbaka till Viktor Ivanovytj och hans kollegor, som bjöd på mer mat och därefter insisterade på att vi skulle få gå loss i nöjesparken. Nja, njo, jo, okej då! Vips for vi pariserhjul upp över Kramatorsk trädtoppar och skådade dagbrott, nedlagda industrier, disig solnedgång över väst och öst, vänner och fiender som borde vara vänner.

Tack, djakujemo igen för dessa dagar säger vi. Beskjutningen av gränszoner har ökat de senaste dagarna enligt Osse, med ett par döda civila i förrgår. I dag ringde jag Anna på FN:s säkerhetskontor i Kiev som är en av våra försäkringar för att hinna iväg om drastiskt mer krigshandlingar tillstöter. Människorna vi träffar här har inte den möjligheten. Vi är glada över att få skratta, tjuta och göra stora ögon tillsammans med dem.

Nervigt och närgånget i Charkiv

Det har varit intensiva första 30 timmar i Ukraina. Vår trupp på fem personer landade i ett Kiev som firade självständighetsdag och genom hettan och vimlet på paradgatan Kristjatik såg vi både folklig glädje och - överallt - bistra tecken på kriget i öster. Fotografier på stupade soldater, affischer med hårdföra budskap inför lokalvalen snart och insamlingar till de stridande.

En bekant visade oss runt i staden och vår nationella partner Unicef, FN:s barnfond, skickade med oss en ung man, juristen och eskorten Sergej, som hjälpte oss att skuffa ombord vårt rätt saftiga bagage på nattåget till Charkiv. Dessförinnan hann vi med både en och två middagar och vår musiker, "barabansjtjik" Jesper, fann korvsoppan "soljanka" den godaste han smakat. I kupéerna var det bastuvarmt och när vi baxat upp alla väskor med pallar, käglor, högtalare osv var vi genomvåta av svett men hade åtminstone lyckats undvika att knocka våra medresenärer.

Väldigt tjusigt hotell hade Unicef valt men våra tankar var förstås på den första showen. Turnéledare Andreas har rådbråkat sin skalle och kommunicerat med dussintals personer i tre månader för att få till två optimala veckor här i landet - men det finns knappast några perfekta turnéer med så många osäkerhetsfaktorer. Till klockan tio skjutsade oss chauffören Oleh, Unicef-anställda Olha och Sergej till epicentrum: Charkivs anrika "Gamla cirkus". En fantastisk lokal från 1905, en av få stationära cirkulära cirkusbyggnader med äkta sågspån. De svårt nedgångna rummen kompenserades av personalens värme och glädje över att ha oss på plats.

Med ett par timmar kvar till premiär drabbades Karin av sin tuffa allergi mot pälsdjur. I den vackra manegen tränas ju varje dag hästar, zebror, åsnor, hundar och till och med björnar hade ju cirkusskolechefen Svetlana stolt berättat. Raskt fick konstnärligt ansvarige Ulf och vi allihopa ställa om programmet, korta lite och på Hennas inrådan slänga in en frågestund efteråt.

Omkring 250 barn, mest internflyktingar men också en del låginkomstfamiljer och fosterbarn, satt sorlande runt om i den magiska lokalen och röda strålkastare slogs igång. Jesper klev in och satte igång publiken med klapplekar och vips var showen i rullning. Det var trummor och tutor och handstående och poi och bollar och kornett och jakt och mer handstående. En kanhända lika omtumlande och andlös upplevelse för oss på scen som för barnen och föräldrarna, men inklappade blev vi flera gånger och när Svetlana sen förde ett samtal med oss kom otaliga frågor om cirkusträning och Clowner utan gränser.

"Vi tror att lek och skratt är ett mänskligt drag och reser runt ideellt för att dela med oss av det" sade Jesper med svettig panna och röd näsa. "Läkare utan gränser läker våra kroppar, men Clowner utan gränser våra själar" sade Svetlana.