Sitter på en lyxbar i Ramallah och dricker äkta choklad, sån där exklusiv man gör med fin choklad som smälts i mjölk. Kändisen Macy Gray sitter vid bordet intill, jag fick skjuts hit av en ung palestinsk affärsman som bjudits till lunch med henne. Men jag sitter ensam i baren, lika skönt det. Nästan... Palestinierna skulle eventuellt försöka övertala henne att inte uppträda i Israel, som en del av en kulturell bojkott mot Israel på grund av landets apartheidpolitik mot de palestinier det kontrollerar militärt.
Jag har farit runt i Betlehem och nu Ramallah några dagar. I fredags publicerade Göteborgs-Posten på sid 59 en kulturtext av mig, finns i pappersversionen samt någorlunda i en kommentar till förra blogginlägget här. Det var kul!
Och sent omsider fick jag så på kvällen svar från SR P1 Konflikt att de vill ha ett reportage från mig. De nappade på idéer från mig om lite samma som GP-krönikan - varför det inte lär bli nån revolution här och att den palestinska myndigheten håller på att förvandlas till en polisstat utan en stat. Producenten Ira Mallik kom med den goda idén att berätta detta genom några ungdomars vardag. Inslaget lär sändas nu på lördag eller nästa.
Så nu är det svåra bara att välja ut och hitta lämpliga ungdomar... Hur kräsen ska man vara? Hur representativa ska de vara? Det är både lätt och svårt. Eller svårt för att det är så lätt. I princip alla, verkligen alla, har hjärtskärande personliga berättelser om hur de påverkats av ockupationen och kolonisationen. Det är ju liksom det det är - en matris som genomsyrar varje människas liv här, från vaggan till graven. Men hur välja "lagom" personer, som sagt...
Och så vill jag ju hinna åka till Jenins flyktingläger där jag bodde tidigare och hälsa på, samt i den kristna byn Zababde intill (se en rad resebrev här om ni är intresserade av det).
Natten till fredag flyger jag hem. Om jag inte får en mängd nya jobberbjudanden. Det är starkt att vara här. Jag hittade en rapport från Defence of the Children International på ett kultur- och motståndscenter i Betlehem i fredags, där ett amerikansk-holländskt par muslimska sufier sjöng. I rapporten berättades om hur israeliska bosättare öppet kan trakassera, misshandla, skjuta och till och med döda palestinska herdar, skolbarn och allmänhet, såväl mitt inne i Jerusalem som på avlägsna kullar, med "impunity". Alltså juridisk orörbarhet. I otaliga exempel ingriper inte de israeliska soldaterna och poliserna, och när de gör det handlar det ofta om att bara skilja bosättare och palestinier åt. Såvida inte palestinierna höjt en hand till våldsamt motstånd förstås.
Bor hos en gammal kompis från Jayyous, Mohammed Othman, som sen ett par decennier ägnar sig huvudsakligen åt att kampanja och protestera mot ockupationen. Han var märkt av ett antal månaders vistelse förra hösten i israeliska isoleringsceller och förhör. Det var tungt att lyssna till hans berättelser om tillvaron i en trång cell, att i 2,5 månader inte veta vad som var dag och natt. I cellen fanns en högtalare där förhörsledarna spelade upp telefonsamtal till hans gamla mor. Han förhördes hela tiden, vid ett tillfälle över 70 timmar i sträck tror jag han sa, och alltid fastlåst i stolen. Mohammed släpptes sedan utan att kunna dömas eller ens åtalas för något, han sa att de anklagade honom för uppvigling och uppmaning till bojkott. Men han får fortfarande inte lämna landet. Hela processen är givetvis en skriande uppvisning i laglöshet från de israeliska myndigheterna.
Både häktet i Haifa och fängelset var belägna djupt under jord, fängelset dessutom långt ute i öknen.
söndag 13 februari 2011
fredag 4 februari 2011
Krönikautkast: På västbanken intet nytt
Aftonbladet vill inte tacka ja "på spek". Så jag skrev texten på spek istället. Med mitt vanliga flyt har jag väl gjort det lite i onödan... (där det står NN o så har jag tänkt fylla i mer info om de beställer):
Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.
Vem tycker inte att revolterna i Tunis och Kairo är bra? Jo jag vet tre som är emot. Med sin gemensamma strävan efter status quo bildar de en av vår världs mer bisarra allianser: Islamistiska Hamas i Gaza, den illegitima Fatehadministrationen på Västbanken och den israeliska ockupationsarmén.
Veckans sedvanliga räder mot palestinska byar innehöll något ovanligt.
Redan innan tårgasen skingrats från byn Jayyous gator och chockgranaterna och stenarna städats undan berättade 17-åriga NN att de israeliska värnpliktiga frågat honom om planer på protester mot den palestinska myndigheten.
I Ramallah ingrep Fatehpartiets poliser mot en demonstration som inte ens var direkt riktad mot dem själva utan ägde rum utanför Egyptens representationskontor och uttryckte stöd för demokratiaktivisterna.
På Gazaremsan grep Hamas milis en handfull kvinnor ur en liten folksamling som stödde egyptiernas revolution.
Men den oheliga trojkan av shariaskägg i Gaza, Fatehkostymer i Ramallah och khakigröna officerare i Tel Aviv behöver knappast vara oroliga.
Om den ordinäre arabstatsmedborgaren är demoraliserad och uppgiven så är palestiniern det dubbelt upp. Israels kolonialprojekt med att bygga in palestinierna i ghetton maler vidare (även om barriärbygget saktats ned avsevärt av pengabrist, juridiska bråk och kanske politisk oenighet). Den fredsprocess mittfåremedier länge rapporterat om är tydligare än någonsin avslöjad som fars när den palestinska wikiläckan häromdagen visade att Israel tillåtits neka till också historiskt sett enorma medgivanden från de palestinska förhandlarna.
Men tyngst på böndernas, hemmafruarnas och taxichaffisarnas nackar är nog det inhemska förräderiet. Fatehregimen under Mahmoud Abbas har förvandlats till en polisstat - om än utan en stat, för att tala med den palestinske "presidentens" egne generalkommissionär för mänskliga rättigheter. En tredjedel av det begränsade självstyrets budget äts upp av Fatehs säkerhetsmaskineri, en resursfördelning som styrs delvis av de västmakter som prioriterar stabilitet i sitt bistånd.
På bygatan där jag går för att handla en burk nymixad hoummus sitter ständigt NN och eldar olivved utanför sitt hus. Han förlorade sitt jobb som polis för att hans bror var aktiv i Hamas. Kanske ett rimligt sätt att handskas med terrorister? Nja. Bara i byn Jayyous vet jag tre kvinnor som sparkats som lärare för att deras män eller fäder pekats ut som dissidenter av Fatehregimen. Och trots att tiotusentals uppskattas sitta i Israels ockupationsfängelser säger NN att en vistelse i den egna myndighetens celler, med obligatorisk misshandel eller annan tortyr, är etter värre.
Slutligen vågar inte palestinierna, tvärtemot tunisierna och egyptierna, räkna med något stöd från omvärlden. De minns, även om vi glömt det, hur den ockuperade Västbanken genomförde ett perfekt demokratiskt val för fem år sen. Hamas fick egen majoritet, och även kristna och Fatehmedlemmar sa öppet att de stödröstat på islamisterna för att straffa Fatehs korruption och menlöshet gentemot ockupationsmakten.
Men fel låt vann, sa bland annat EU, och ströp navelsträngen av pengar till den offentliga sektorn. Hamas tvingades bort, Fateh återvände till makten, med förtydligat om än underförstått mandat: Deras lojalitet är till det internationella samfundet snarare än till sin egen befolkning.
EU-politikernas svek mot de demokratiska principer så många av våra biståndsmiljarder handlar om kan också sägas ha bidragit till Gaza-Hamas marsch mot en medeltida iransk teokrati. När Hamas bevittnade den ekonomiska utpressningen och hur rivalerna beväpnades av USA vågade de inte lita till folkstyrets helgd. De tillskansade sig makten i enklaven med våld. Moderata, nyanserade röster i alla läger har marginaliserats. Det hjälpte också att några av de radikalaste shariaförespråkarna lägligt släpptes ur israeliska fängelser.
Nej, någon nordafrikanskt inspirerad revolution, vare sig mot Israel eller Ramallahmyndigheten, blir det inte i det söndrade palestinska landet. Dock inspirerar tveklöst bilden av korrupta härskare som faller när undersåtarna ruskar av sig underlägsenheten. Det är ett civilkurage som blir guld värt, för såväl ett framtida Palestina som systrastaten Israel, när en dag palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas, och tillvaron i vad som lär bli en ghetto-arkipelag, ska hanteras.
torsdag 3 februari 2011
Himmel och helvete som vanligt
Tillbaka i Jerusalem efter en vecka i den avlägsna byn Jayyous. Det var en lite makalös vistelse. Jag gick första dagen ut på vägen för att sopa bort skräp från vår port och då hör jag ett litet tjut från grannhuset: "Anderiiias!!!"
På deras trapp såg jag lille Omeir. Nio år gammal. Han var fyra när jag bodde tre månader i Jayyous. Jag får tårar i ögonen av att denne lille änglapojk med stora svarta ögon och kalufs kom ihåg mig. Hur fan kunde han göra det. Vi pratar jämt om dig, sa hans pappa Esam senare (strax innan han berättade att han ett tag lämnat familjen för att gifta sig med en rysk-israeliska, men ändrat sig).
Det är en kaskad av värme och ilska att befinna sig i det ockuperade territoriet. Jag tror att jag hädanefter behöver uttrycka verkligheten där tydligare: Israel bedriver apartheid och låser in palestinierna i ghetton. Omvärlden ignorerar de enoroma folkrättsbrotten och hjälper i många fall till att bygga tunnlar och annan infrastruktur till enklaverna där palestinierna får vistas. Under tiden stjäls deras mark och vatten.
I dag talade jag med en fransk kontorschef för en biståndsorganisation som jobbar med "cash for work" - de tar projekt som att bygga ut en väg eller göra en festlighet sista dagen på skollovet (som i dag) och betalar palestinier 20 kr i timman för att göra jobbet. Fransmannen skjutsade mig till Jerusalem genom Israel och vi pratade om situationen. Vi var överens om att illegitima Fatehs styre på Västbanken nu alltmer liknar en polisstat. I Gaza har Hamas urartat till en shariastat värre än Sudan enligt fransmannen - och med Israels goda minne, enligt honom har Israel släppt extrema shariaförespråkare ur sina fängelser särskilt för att sabotera samhället.
Här är några reportageförslag jag skickat till svenska redaktioner nyss:
1) Inget palestinskt efterskalv från Tunisien och Egypten
En osannolik allians har i veckan blivit tydlig i de ockuperade palestinska territoriet. Både Hamas, Fateh och den israeliska armén har slagit ned demonstrationer och förhört ungdomar om deras planer på uppresningar likt de i Tunisien och Egypten. Men inget tyder på en palestinsk revolution - Hamas allt tydligare shariastat i Gaza och Fatehs polisstat på Västbanken tycks nu ha status quo som gemensamt intresse med Israel, och även det internationella samfundet. Förlorarna är det palestinska folket.
2) Ihärdiga volleybollmästare
Den palestinska byn Jayyous har förlorat merparten av sitt uppehälle när jordbruksmarken hamnade bakom Separationsbarriären, men från gymnastikhallen hörs bollspel och rop. I ett femtontal år i rad har byns volleybollag vunnit i de palestinska mästerskapen. Deras träningar, matcher och deltagande i utländska turneringar präglas av improvisation och oförutsägbarhet.
3) Naturkatastrofen Döda havet
Israels åderlåtning av Jordanfloden och grundvattenreservoaren är på väg att upprepa Aralsjöns öde - en förutsebar social och ekologisk katastrof. Från Genesarets sjö pumpas ett huvudflöde till bevattning av hela Israel för att få "öknen att blomma" och till för miljön främmande odlingar som bomull och bananer. Både Jordanien och Israel har byggt parallella kanaler längs med Jordanfloden och dessutom pumpar Israel upp Västbankens ymniga grundvatten till de folkrättsstridiga bosättningarna och deras jordbruk. Som resultat är Jordanfloden uttorkad sedan ca 2006 och vattennivån i Döda havet sjunker snabbt. Vattenbristen ställer om klimatet och hotar tillvaron i mänsklighetens kanske första större boplats - Jeriko med omnejd. Vissa spekulerar i att förkastningen som bildar Döda havet kan sluta sig när vattenmassan som fyllt den försvinner, med jordbävningar som följd.
4) Polisstat - ett resultat av EU:s politik?
Väst har hjälpt till att stjälpa de demokratiska ansträngningarna i det ockuperade palestinska territoriet. Efter islamistiska Hamas valseger 2006 ströp EU sin navelsträng av stöd till den palestinska myndigheten PNA. I såväl enskilda byar som i Västbankens "parlament" tvingades Hamas bort, eller avgick frivilligt. Fem år senare är det inte längre någon som talar om val eller demokrati i Palestina. En rad oroande omständigheter indikerar att PNA under Fateh blir allt mer korrupt och auktoritärt - nattliga försvinnanden, tortyr, trakasserier mot familjemedlemmar till dissidenter. Vad är det egentligen EU:s politik har skapat i Mellanöstern? Vi talar med en bys tilltänkte och faktiske borgmästare, med FN och med statsvetare.
Tjo,
en febrig Andreas i palestinska Wadi-al-Joz - Valnötsdalen i centrala-norra Jerusalem
På deras trapp såg jag lille Omeir. Nio år gammal. Han var fyra när jag bodde tre månader i Jayyous. Jag får tårar i ögonen av att denne lille änglapojk med stora svarta ögon och kalufs kom ihåg mig. Hur fan kunde han göra det. Vi pratar jämt om dig, sa hans pappa Esam senare (strax innan han berättade att han ett tag lämnat familjen för att gifta sig med en rysk-israeliska, men ändrat sig).
Det är en kaskad av värme och ilska att befinna sig i det ockuperade territoriet. Jag tror att jag hädanefter behöver uttrycka verkligheten där tydligare: Israel bedriver apartheid och låser in palestinierna i ghetton. Omvärlden ignorerar de enoroma folkrättsbrotten och hjälper i många fall till att bygga tunnlar och annan infrastruktur till enklaverna där palestinierna får vistas. Under tiden stjäls deras mark och vatten.
I dag talade jag med en fransk kontorschef för en biståndsorganisation som jobbar med "cash for work" - de tar projekt som att bygga ut en väg eller göra en festlighet sista dagen på skollovet (som i dag) och betalar palestinier 20 kr i timman för att göra jobbet. Fransmannen skjutsade mig till Jerusalem genom Israel och vi pratade om situationen. Vi var överens om att illegitima Fatehs styre på Västbanken nu alltmer liknar en polisstat. I Gaza har Hamas urartat till en shariastat värre än Sudan enligt fransmannen - och med Israels goda minne, enligt honom har Israel släppt extrema shariaförespråkare ur sina fängelser särskilt för att sabotera samhället.
Här är några reportageförslag jag skickat till svenska redaktioner nyss:
1) Inget palestinskt efterskalv från Tunisien och Egypten
En osannolik allians har i veckan blivit tydlig i de ockuperade palestinska territoriet. Både Hamas, Fateh och den israeliska armén har slagit ned demonstrationer och förhört ungdomar om deras planer på uppresningar likt de i Tunisien och Egypten. Men inget tyder på en palestinsk revolution - Hamas allt tydligare shariastat i Gaza och Fatehs polisstat på Västbanken tycks nu ha status quo som gemensamt intresse med Israel, och även det internationella samfundet. Förlorarna är det palestinska folket.
2) Ihärdiga volleybollmästare
Den palestinska byn Jayyous har förlorat merparten av sitt uppehälle när jordbruksmarken hamnade bakom Separationsbarriären, men från gymnastikhallen hörs bollspel och rop. I ett femtontal år i rad har byns volleybollag vunnit i de palestinska mästerskapen. Deras träningar, matcher och deltagande i utländska turneringar präglas av improvisation och oförutsägbarhet.
3) Naturkatastrofen Döda havet
Israels åderlåtning av Jordanfloden och grundvattenreservoaren är på väg att upprepa Aralsjöns öde - en förutsebar social och ekologisk katastrof. Från Genesarets sjö pumpas ett huvudflöde till bevattning av hela Israel för att få "öknen att blomma" och till för miljön främmande odlingar som bomull och bananer. Både Jordanien och Israel har byggt parallella kanaler längs med Jordanfloden och dessutom pumpar Israel upp Västbankens ymniga grundvatten till de folkrättsstridiga bosättningarna och deras jordbruk. Som resultat är Jordanfloden uttorkad sedan ca 2006 och vattennivån i Döda havet sjunker snabbt. Vattenbristen ställer om klimatet och hotar tillvaron i mänsklighetens kanske första större boplats - Jeriko med omnejd. Vissa spekulerar i att förkastningen som bildar Döda havet kan sluta sig när vattenmassan som fyllt den försvinner, med jordbävningar som följd.
4) Polisstat - ett resultat av EU:s politik?
Väst har hjälpt till att stjälpa de demokratiska ansträngningarna i det ockuperade palestinska territoriet. Efter islamistiska Hamas valseger 2006 ströp EU sin navelsträng av stöd till den palestinska myndigheten PNA. I såväl enskilda byar som i Västbankens "parlament" tvingades Hamas bort, eller avgick frivilligt. Fem år senare är det inte längre någon som talar om val eller demokrati i Palestina. En rad oroande omständigheter indikerar att PNA under Fateh blir allt mer korrupt och auktoritärt - nattliga försvinnanden, tortyr, trakasserier mot familjemedlemmar till dissidenter. Vad är det egentligen EU:s politik har skapat i Mellanöstern? Vi talar med en bys tilltänkte och faktiske borgmästare, med FN och med statsvetare.
Tjo,
en febrig Andreas i palestinska Wadi-al-Joz - Valnötsdalen i centrala-norra Jerusalem
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)