Härligt avslut på Ukrainaturné

Nu pustar jag ut hos kollegan Anna-Lena i Moskva efter clownturnén i Ukraina: Knappt två veckor, femton shower, en massa häng i bussen och på hotell - och så några tusen barn som vi skänkt en stunds och ett minne av skratt och förundran.

Alla foton där ej annat anges: Sergej Berezin.

Efter Kramatorsk åkte vi till den mindre staden Slavjansk, vårsommaren 2014 kanske den huvudsakliga startpunkten för kriget som fortsätter än i dag. Vi lirade två föreställningar på stora torget där och det var hett och små publiker som vi i stort sett bjöd in på plats. Lite utmaningar i samarbetet med lokala partners var det. Ett flertal tv-team var dock på plats. Efteråt åkte tre av oss och spelade spontant på en internatskola för barn som har det svårt. Vi improviserade en miniföreställning och körde sen lek och lite akrobatik- och rytmträning. Både vi och barnen hade svårt att skiljas och detta besök stannar kvar i våra sinnen och hjärtan.

Sen var det 29 augusti och vi steg upp i ottan för att flytta till Severodonetsk, en ganska isolerad industriort längre inåt nordöst. Vi passerade flera vägspärrar i det böljande vackra landskapet innan vi kom till Lisitjansk, den historiska orten och därpå Severodonetsk, som först bara hette Lischimstroj efter kemifabriken husen växte upp runt. Likt de två tidigare dagarnas spelplatser var detta område under omkring två månader förra sommaren ockuperat av rysk-separatistiska styrkor. Vi anvisades ett soldränkt torg i en sömnig del av staden och oroade oss över uppslutningen, men de sista femton minuterna innan föreställning svämmade det plötsligt över av barn från alla håll!

Det blev två av de mest intensiva och uppskattade spelningarna, där vi fick vända oss runt för att nå barnen som satt precis överallt och flera gånger till och med ta paus för att bringa ordning i de skuttande ivriga leden av ungar. Våra lokala partners Terre des Hommes hade verkligen fått fatt i många internflyktingar och på andra vis utsatta familjer, det var nog över 500 personer på vardera föreställningen.

Om kvällen fick vi en spännande guidad tur av och till en minst sagt brokig skara av stadens invånare, som reflekterade dess tuffa bakgrund som avfolkningsbygd med sociala och ekonomiska problem men också civil samling under kriget och framtidstro.

30 augusti var en spelfri dag och vi åkte till en blygsam semesterort utanför Slavjansk där killarna badade och hängde i ett räcke medan tjejerna stretchade och försökte pyssla om muskler och senor i en lokal. Sen gick vi genom Slavjansk, via ett protestantiskt väckelsemöte på torget, till järnvägsstationen och for sedan till turnéns andra ben: centrala Ukraina, längre ifrån frontlinjen.

31 augusti vaknade vi på den mäktiga floden Dniprs strand och i Dnipropetrovsk gjorde först tre av oss en utflykt till en så kallad modulstad, ett litet kvarter av baracker som tillfällig uppehållsort för internflyktingar. Sådana finns i flera städer och finansieras av tyska regeringen. Vi anlände direkt med en parad bland husen och strax hade vi samlat ett tjugotal barn som vi ordnade en liten lek- och cirkusträning med.

Därefter spelning i ett fint gammalt kulturhus, klubb Sjynnik, med stor scen och ridå och ljus och allt. Glada barn även där. På kvällen for Ulf och Henna och hade en lång och intensiv workshop med en engagerad grupp lokala sjukhusclowner som hade ringt mig redan i Sverige och starkt uppskattade att få professionell coachning från våra duktiga pedagoger.

1 september börjar skolorna och vi var igång nästan hela dagen, minibuss med vår trogne chaufför Igor till Melitopol nästan vid Svarta havets, eller nåja Azovsjöns, stränder. Där fin park och härlig stämning när vi lirade och Röda korset delade ut skrivböcker och sådant till de behövande.

På barnsjukhuset i Zaporizjie hade några skadats i kriget och flera fick kika från fönstren. Foto: Maxim Sjtjerbina.

Nästa dag var vi i Zaporizjie, en tjusig stad som nog många utlänningar inklusive jag har svårt att stava till. Här kom vi för första gången till ett sjukhus och det var en stark upplevelse att komma nära barnen, föräldrarna och personalen, inte minst under det ständiga arbetet med att snabbt få in bilen, välja spelplats, packa ur, bygga scen och framför allt sittplatser för barnen, hitta omklädningsrum, placera barnen, leka med dem, ge intervjuer och så vidare och så vidare...

Ulf och jag talar med en tv-journalist. Många journalister frågade hur det är att uppträda för dessa barn och hur de skiljer sig från andra vi mött. Foto: Maxim Sjtjerbina.

Här var det en hel drös journalister på plats, kanske för att vår lokala partner här faktiskt var en journalist, en frilansreporter som dock hunnit få jobb och flyttat till Dnipropetrovsk men likväl fixat allt utmärkt.

Foto: http://photofact.in.ua/

Vår spelplatser, publiker och uppläggen skiftade rätt kraftigt under resan beroende på vem som var lokal partner: FN, TDH, lokala röda korset, frilansjournalister osv. Här är ett par tv-inslag om giget på sjukhuset:

Foto: http://www.061.ua/

Här finns därutöver lite text- och radioinslag (med tjusiga bilder!) och snart kommer ett längre tv-reportage hoppas vi som ett par duktiga killar från Hromadske tv satt ihop. Hromadske är förresten ett spännande relativt oberoende mediehus som blommat upp efter maktskiftet.

I Zap spelade vi i ännu en "modulstad", där sanden yrde mellan barackerna som i en Västernfilm, och sedan klämde vi in ett samtal med lokala psykologer om att arbeta med utsatta barn. De var olika proffs, samtliga kvinnor, som i tjänsten eller som frivilliga jobbade med flyktingar eller på andra sätt utsatta och det var ett rörande och givande möte för båda sidor.

Nattåg till Kiev, återigen svettigt och trångt men hjärtligt. Avsked från chauffören Igor som fick en clowntröja och bjöd oss på fisk som han fångat med sonen. I Kiev hade programmet kört ihop sig men fnurrorna löste sig allteftersom dagen gick och vi spelade på det stora barnsjukhuset i staden.

Foto: Iryna Jerosjko.

Ett andlöst möte måste jag säga med ett 50-tal barn från olika avdelningar, funktionshindrade, hiv-sjuka och så vidare. Vi fick spela lyhört och mjukt och jag tyckte det blev det kanske mest betydelsefulla giget.

Foto: Iryna Jerosjko.

Därpå i ilfart till stans dockteater, en anrik och sagolik byggnad på en höjd.

Henna kom nog närmast barnen, med sin oförglömliga karaktär Aprilli. I bakgrunden Jesper på diverse instrument. Foto: Iryna Jerosjko.

Foto: Iryna Jerosjko.

Tyvärr hade eldsvådorna utanför staden stängt skolor och många barn var hemma, men några dussintal mötte vi i en sprakande och sprudlande turnéfinal.

Från vänster jag, Henna, Jesper, Karin och Ulf. Foto: Iryna Jerosjko.

Enormt tack till alla barn, stora och små som mött oss, Sergej som höll ordning på oss och Igor som skjutsade, Unicef som samordnade shower och betalade lokala kostnader, tack TDH, Röda korset, PIN, FN Ocha, HelpAge, OSSE, svenska ambassaden, tack till incheckningen på Arlanda som lät oss slippa överviktsbetalning, Arlanda Express som bjussade på biljetter, Windcorp som gav rabatt på kornetthyra och Olle Granér som lät oss köpa hantverk till lägre pris (delades ut till många som minne). Och tack till alla CUG:s bidragsgivare och Louise och kollegorna på clownkontoret i Stockholm som ordnat och omhändertagit.

PS. Kan ni inte få nog av turnén? Kolla in Ulfs förstklassiga och tankfulla blogg i fem delar, och CUG:s egen sida för resan!

[Tillägg 16 nov 2015: Nu har jag hittat fler filmer från resan. Se en del av show nummer ett i Severodonetsk här och delar av show nummer två här, här och här!]