Laurén skriver i recensionen (som ligger bakom en betalvägg - icke-prenumeranter kan möjligen komma åt den via hennes tweet med dagens datum som ni letar här) att hon knappt kunde lägga ifrån sig min bok, som hon kallar ett "strålande undantag" eftersom genuina berättelser inifrån postsovjetiska samhällen är sällsynta.
Hon konstaterar att storyn kretsar kring ett "dödsdömt företag" där en tokstolle försöker reformera ett helt auktoritärt system. Med skarp blick noterar hon att det är förvånande att jag, trots uppenbart gedigen kunskap om området, agerat litet grand som om jag trodde att den opposition som tog över landet våren 2010 kunde och ville införa demokrati.
Jag tycker ibland att Laurén känns väl hård - inte minst på den här bloggen har jag löpande när det begav sig uttryckt att ingen i Kirgizistan undkommit den auktoritära kulturen, och varnat för allehanda brister hos och problem för de som säger sig vilja reformera. Men visst har jag ändå uppträtt som om jag tror att en annan värld är möjlig. För det tror jag. Så jag är gärna djupt naiv - så länge jag också behåller en del besk cynism.
Och boken är "befriande ärlig", det är "välskrivet, drivet, absurt" - men "också hoppfullt" skriver Laurén.
