Krönika till Fria. Foton finns också.
En bit in i mörkret på den spruckna asfaltvägen framträder tre gestalter i det varma skenet från en gatlykta. Gröna uniformer, automatgevär, baskrar käckt på sned. Brallorna instoppade i kängorna. Vi hälsar i förbigående, trötta och kalla på väg mot ”Salomons källor” som lär ha försett Jerusalem med dricksvatten när Jesus var där.
Vips vänder jag om. Bassarna såg ganska coola ut - får jag fota? Två svarar samtidigt: Ja. Nej. Spänningen är bruten och strax poserar de smilande. Sen klottrar vi epostadresser mot varandras ryggar.
Scenen är i söndags, från byn al-Khader strax utanför Betlehem, sedan 1967 ockuperat av Israel. De palestinska soldaterna på gatorna är fler och mer välutrustade nu än för fem år sen när jag sist var här.
Men grabbarna som bär vapen för den palestinska myndigheten, PNA, är värda ett smajl, för de är fångade i ett cyniskt spel. PNA inrättades 1994 som ett embryo till en palestinsk självständig stat men har allt eftersom ockupationsmakten vägrat backa undan alltmer reducerats till en hantlangare till de utländska generalerna.
I veckan var det exakt fem år sen Hamas, som blidkats att ta ansvar för samarbetet med Israel, också vann valet till PNA. Den unga demokratin förråddes omedelbart av oss i västländerna, som blockerade dess ekonomi. Hamas tvingades avgå och Fateh-presidenten Mahmoud Abbas tillsatte en regering. För ett år sen gick även hans mandat ut.
Det nämns sällan i klartext ens i svenska medier, så låt mig vara tydlig: Den palestinske presidenten Abbas och hans regering är formellt helt illegitima. Vi i väst har, genom vårt tydliga stöd till dem, klart och tydligt visat palestinierna, och andra araber och muslimer som är intresserade, att vi föredrar lydiga diktaturer framför självständiga demokratier.
I dagsläget är läget lugnt för den brett leende ynglingen som skrev snabil_m@ på lappen till mig. Han har tråkigt, tar kanske lite mutor, hjälper en gammal dam över gatan och dunstar kvickt som attan om en israelisk patrull kommer inom synhåll. Allt medan den illegala bosättarstaden Efrat växer så det knakar på kullen intlil, dess satellitutposter ställt baracker på nästa kulle och Separationsmurens öglor projekteras vidare. En vacker dag kan vännen snabils barndomskamrater börja lägga ihop lite av det de lär sig på en kanske svenskfinansierad skola, om rättvisa och sånt ni vet, och protestera mot sin myndighet, den som är underleverantör till den israeliska ockupationen. Då blir han kvickt en hatad förtryckare, en jagad desertör eller något mittemellan.
Vad göra? Rycka på axlarna och ta en till israelisk kiwi (vars odling krävt ohemult mycket stulet palestinskt vatten) på hotellrummet sponsrat av Sida där jag är på reseledarkurs? Ja på fredag (läs i går) får ju den som är snäll träffa turismministern. Som sitter i Abbas quislingregering (dock kanske med lika goda föresatser som Snabil).
Men även den israeliska sidan har kittat upp sig sen 2006. I dag såg jag svarta tröjor och sprillans högteknologiska vapen bland övervakarna i Betlehems människoterminal ”300.” Just det: Gammaldags värnpliktiga ersätts allt mer med nyliberalt outsourcade legosoldater. Då befrias ockupationen från känslospärrar och förhoppningsvis når färre övergreppsskandaler ytan via avhoppargrupper som Breaking the Silence. Nytt är också apartheidsystemets klimatsmarta ansiktslyftning: järnväg och spårvagnsnät (kort reklampaus här för Connex/Veolia!) till och i Jerusalem – smidigare livspussel för de med rätt etnicitet, mer vanmakt för de andra.
Vasa? Nedslående? Bittert? Ta en kiwi. Eller avstå. För att tala med poeten Auden:
All I have is a voice
To undo the folded lie,
The romantic lie in the brain
Of the sensual man-in-the-street
And the lie of Authority
Whose buildings grope the sky:
There is no such thing as the State
And no one exists alone;
Hunger allows no choice
To the citizen or the police;
We must love one another and die.
söndag 23 januari 2011
fredag 21 januari 2011
Tillbaka i betagande Betlehem
Det är sällsamt fint och vemodigt att vara tillbaka på Västbanken. Efter fem år!! I Israel-Palestina. I Mellanöstern. I det heliga landet. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla det. Ligger i en stor hotelldubbelsängs lyxiga fräschör, utanför är kolsvart natt i födelsestaden Betlehem (det gäller ju att vara biblisk när man är här) och luften känns märkligt full av löften inför en månad här. Kanske är det resyran som inte släppt, jag sov inte natten t i dag.
Fick oväntat ha med ett hjortkranium med horn i handbagaget. Bara en sån sak. Började prata med en snygg israel vid ankomst o gled smidigt igenom säkerhetskontrollen. Annars är ju den en ständig källa till oro bland resenärer till de ockuperade palestinska territorierna, historierna är legio om folk som råkat ut för långa förhör och till och med skickats hem - ibland efter ett par dygn i källaren. Framför allt är ledordet godtycklighet.
Svenska kyrkans man Kjell Jonasson mötte oss, vi gick ut i strålande sol o värme där några brasilianska judar dansade och sjöng "hava nagila" och lastade in i en buss med en chaufför från al-Quds (Jerusalem). Kjell öppnade sina kunskaper i den rullande torra och lummiga landskapet österut från Ben Gurion-flygplatsen och pekade än hit än dit på byar som övergivits efter massakrer, var strider böljade 1948, nya byggnader och vägar hit och dit som korsar den gröna linjen. Han visade de israeliska regeringsbyggnaderna, som flyttas till Jerusalem för att cementera annekteringen av staden i strid med FN-planen att ha den som delad stad. Vi såg hur miljonprogramsbosättningen Gilo byggs ut för fullt.
Sen genom checkpoint ut på Västbanken och in i gränderna till fint hotell. Plötsligt brast alla minareter ut i sin klagosång och solen brann i öster. Jag stack ut o joggade o förundrades direkt över den pittoreska slumkänslan - och mindes den. Överallt övergivna hus och igenvuxna tomter, men vacker gammal sten och trots lägen på den smala ås som tycks löpa genom Betlehem. Jag menar borde inte fastighetspriserna ändå vara ganska höga där? Kanske är det gamla kristna familjer som emigrerat som äger, eller någon affärsman utan likviditet.
Sen till ett kristet kulturcentrum - Al Anadwa eller vad det nu heter - och möte med programmet jag är här inom. En lutheransk kulturorg Diyar ska utbilda reseledare. Vi är typ 12 svenskar och satt o presenterade oss och lyssnade på en tysk kille som ansvarar för detta program och tydligen också den inhemska utbildningen av guider. Det verkar som en bra tanke och med potential men allt är nog inte fulländat. De vill godkänna de resor de vill att vi fixar med turister. Jag undrar om vi alltid kommer att ha samma åsikter om resrutter osv.
Det finns tydligen tre certifierade guideutbildnignar hos palestinierna och alla sköts av kristna. Trots att majoriteten är muslimer.
Sen äntligen middag och det första palestinska jag ätit på fem år. Det skulle vara ett bibliskt mål, men vi bad ingen bordsbön. Smask smask för arabiska småsallader och hoummus, vin från sluttningarna och öl från Tajbeh. Jag började prata politiska spörsmål med arrangörerna vilket var skoj. De tyckte också att Fateh och Mahmoud Abbas ju i praktiken är illegitim, sitter utan mandat och styr via en statskupp i princip. Hamas vann valet 2006, väst sa att det var ett bra val men kom sen på att det inte gillar Hamas, bojkottade dem och Fateh tog över.
Nu väntar ett veckolångt smällfullt schema med rundresor och smakprov på det bästa av vad den palestinska helt understimulerade turistvärlden kan erbjuda. Det lär bli förbaskat skoj. Sen ska jag åka runt o leta gamla vänner o kontakter, dela ut presenter (just det, hjorten), söka frilansa och sånt.
Fick oväntat ha med ett hjortkranium med horn i handbagaget. Bara en sån sak. Började prata med en snygg israel vid ankomst o gled smidigt igenom säkerhetskontrollen. Annars är ju den en ständig källa till oro bland resenärer till de ockuperade palestinska territorierna, historierna är legio om folk som råkat ut för långa förhör och till och med skickats hem - ibland efter ett par dygn i källaren. Framför allt är ledordet godtycklighet.
Svenska kyrkans man Kjell Jonasson mötte oss, vi gick ut i strålande sol o värme där några brasilianska judar dansade och sjöng "hava nagila" och lastade in i en buss med en chaufför från al-Quds (Jerusalem). Kjell öppnade sina kunskaper i den rullande torra och lummiga landskapet österut från Ben Gurion-flygplatsen och pekade än hit än dit på byar som övergivits efter massakrer, var strider böljade 1948, nya byggnader och vägar hit och dit som korsar den gröna linjen. Han visade de israeliska regeringsbyggnaderna, som flyttas till Jerusalem för att cementera annekteringen av staden i strid med FN-planen att ha den som delad stad. Vi såg hur miljonprogramsbosättningen Gilo byggs ut för fullt.
Sen genom checkpoint ut på Västbanken och in i gränderna till fint hotell. Plötsligt brast alla minareter ut i sin klagosång och solen brann i öster. Jag stack ut o joggade o förundrades direkt över den pittoreska slumkänslan - och mindes den. Överallt övergivna hus och igenvuxna tomter, men vacker gammal sten och trots lägen på den smala ås som tycks löpa genom Betlehem. Jag menar borde inte fastighetspriserna ändå vara ganska höga där? Kanske är det gamla kristna familjer som emigrerat som äger, eller någon affärsman utan likviditet.
Sen till ett kristet kulturcentrum - Al Anadwa eller vad det nu heter - och möte med programmet jag är här inom. En lutheransk kulturorg Diyar ska utbilda reseledare. Vi är typ 12 svenskar och satt o presenterade oss och lyssnade på en tysk kille som ansvarar för detta program och tydligen också den inhemska utbildningen av guider. Det verkar som en bra tanke och med potential men allt är nog inte fulländat. De vill godkänna de resor de vill att vi fixar med turister. Jag undrar om vi alltid kommer att ha samma åsikter om resrutter osv.
Det finns tydligen tre certifierade guideutbildnignar hos palestinierna och alla sköts av kristna. Trots att majoriteten är muslimer.
Sen äntligen middag och det första palestinska jag ätit på fem år. Det skulle vara ett bibliskt mål, men vi bad ingen bordsbön. Smask smask för arabiska småsallader och hoummus, vin från sluttningarna och öl från Tajbeh. Jag började prata politiska spörsmål med arrangörerna vilket var skoj. De tyckte också att Fateh och Mahmoud Abbas ju i praktiken är illegitim, sitter utan mandat och styr via en statskupp i princip. Hamas vann valet 2006, väst sa att det var ett bra val men kom sen på att det inte gillar Hamas, bojkottade dem och Fateh tog över.
Nu väntar ett veckolångt smällfullt schema med rundresor och smakprov på det bästa av vad den palestinska helt understimulerade turistvärlden kan erbjuda. Det lär bli förbaskat skoj. Sen ska jag åka runt o leta gamla vänner o kontakter, dela ut presenter (just det, hjorten), söka frilansa och sånt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)